nyårslöften

 Okej, bara snabbt nu då eftersom jag snart måste in i duschen och förbereda mig för dagens begivenheter. 

- Köpstopp på nagellack hela året ut. Försökte med detta under det här året också men antar att det rann ut i sanden på nåt sätt. Försökte ett tag ha ett system att jag bara fick shoppa nagellack under vissa dagar på året (17 mars, 17 juni, 17 september och 17 december) men tror att det fallerade nån gång i november. Det systemet var också jobbigt för att jag liksom kände att jag "måste" köpa nagellack de dagarna och då blev det kanske ändå för mycket. Poängen med det hela är inte jättemycket att spara pengar eller spara utrymme, utan mer att det känns tråkigt att inte hinna med alla fina färger jag redan har. Och även att man i allmänhet av shopping får den här "okontrollerade" känslan som är lite stressig på nåt sätt. Även om det så klart är kul också. Tänkte också ha bonus-köpstopp på kläder och ögonskuggepaletter de första två månaderna nu. Ja det har råkat bli lite för många ögonskuggepaletter ja.

- Sminka mig minst en gång i veckan. Så att jag får användning av de jädra paletterna

- Börja spara pengar i nån organiserad form

- Planera bättre i allmänhet, planera varje vecka, skriva att göra-listor och så vidare. Hinner inte vara mer specifik nu eftersom jag har bråttom så antar att jag får fundera igenom det senare höhö (ja det bådar ju gott verkligen). Jag är så trött på att vara konstant besviken och grinig över att inte hinna med nånting, den känslan tar verkligen över mitt liv ibland

- Inga fler hobbies. Försöker ju hinna med att sy och har råkat börja plugga ryska på Duolingo också. Ritandet har legat på is ett par år och så får det väl förbli, spelar piano gör jag bara sporadiskt och kommer väl ingenvart med det. Och ja nagellacket och sminkeriet är väl också nån sorts hobbies. Av nån anledning så är de här grejerna liksom meningen med livet för mig, men jag är också (som sagt) konstant frustrerad över att inte hinna med dem. Egentligen borde jag sluta med alltihopa och bara låta fritiden vara nån sorts förberedelse för jobbet i stället, men jag villllllllllllll intteeeeeeeeeee

- Försöka skaffa nån form av umgänge utanför familjen. Hur nu det ska gå till i dessa tider.

När tappade identitetsprojektet sin glans

Har känt av en viss anhedoni det senaste året tror jag. Mycket känns liksom lite... whatever. Jag är nästan aldrig på humör för att lyssna på musik, kläder och shopping av olika slag känner jag sällan entusiasm inför, min sexualdrift är nästan heldöd, eller ja, i alla fall på ett... mentalt plan liksom? Orkar inte tänka på snubbar längre, känner mig bara alienerad från den fragmenterade tillkrånglade röra som ska föreställa min sexualitet. Jag har fortfarande en viss längtan efter att hålla på med sömnad och andra kreativa hobbies, men jag hinner ju aldrig. Suck. Saker som fortfarande är kul: Dricka öl. Häpp. Men kan inte dricka så mycket p.g.a. har sämst alkoholtolerans och vill inte bli tjock o.s.v.. Speciellt nu när jag inte tränar längre.

Det känns som att mycket av det jag funnit glädje i har varit kopplat till projektet att bygga sin egen sociala identitet. Fantasin om den coola personen man skulle kunna vara. Nu har jag ju aldrig haft så mycket till socialt liv och aldrig ens kommit i närheten av att bli den coola personen men själva fantasin har varit väldigt meningsskapande för mig, som jag säkert tjötat en massa om tidigare. Kanske har verkligheten hunnit ikapp mig i så måtto att jag verkligen börjar inse att det aldrig kommer att hända. Har väl glidit in i det synsättet på mig själv att jag kanske ändå är lite halv-aspig trots allt och att jag inte har rätt förutsättningar för att bli cool/ha kompisar. (Min instinkt när jag blir tvungen att prata eller umgås med folk i verkligheten är trots allt bara att springa därifrån så fort jag kan.) Sen är jag ju närmare 40 än 30 nu och tiden för att vara populär är liksom förbi. Alla i min ålder bara sitter hemma i sina villor med sina barn nu. Vilket jag också tjötat om.

Är väl delvis därför jag inte orkar skriva här längre också. Bloggen har varit ett försök att utveckla min egen subjektivitet, men nu för tiden när jag läser mina gamla texter tänker jag bara "äh vem bryr sig din gamla sopa". Har alltid varit så fascinerad av människor som har en stark subjektivitet, som vet vad de tycker om saker och ting, har en välutvecklad förståelse av världen och så vidare. Har velat vara så själv. Men jag kommer nog aldrig att bli en sån som kan ta stora tag på världen, se sammanhang och vad som är viktigt. Jag ser mig själv som en långsam ineffektiv tänkare och har dessutom fladdrig moralisk kompass, och nu för tiden känns hela världen som en enda stor kognitiv dissonans. Alltså. Jag vet att det är slappt att försöka dumpa hela projektet att förstå världen och bilda sig uppfattningar och åsikter, det är väl det som gör en till människa kanske. Man måste väl i alla fall försöka. Men jag kommer nog aldrig att bli bra på det.

Det är hur som helst befriande på ett sätt att släppa taget om identitetsbyggandet men det har väl också lämnat något av en tomhet efter sig. Vad ska jag fantisera om nu? Nästa öl kanske höhö. Nästa sömnadsprojekt. Det hade ju varit praktiskt om man kunde leva för sitt jobb, sin professionella identitet men än så länge har jag inte lyckats med det. Får la jobba vidare på det. Kommer inte på nån käck slutkläm, hejdå

stress tar kål på hela samhällen

Saknar att skriva här ibland. Kanske skulle det hjälpa mig att känna mig lite mer "samlad". Ha en sammanhållen berättelse om mig själv och mitt liv. De senaste åren har varit så stressiga att jag inte har några resurser över till det, att formulera egna tankar kring saker och ting. Det känns nästan som att världen bara passerar rakt igenom mig utan att jag hinner bilda mig uppfattningar eller åsikter om nånting. Men för det mesta mår jag väl helt okej. Vissa dagar går jag visserligen runt och oroar mig ganska mycket, mest över de vanliga sakerna (alltså mitt ärftliga håravfall eller olika hälso-nojor). Och jag är förstoppad hela tiden, så fort jag har pyttelite för mycket att göra är det som att magen bara stänger ner verksamheten direkt. Jag jobbar bara 75% och har ingen egen familj och inget socialt liv och inga andra åtaganden heller, men har väl ovanligt låg stresströskel antar jag. Kanske går det att klara av livet bättre med mer planering på nåt sätt.

Men det är så mycket annat utöver att skriva som jag vill göra som jag inte hinner. Framför allt är det väl som vanligt olika pysselgrejer. Sen jag fick symaskinen har jag väl hunnit med en handfull olika sömnadsprojekt men jag har idéer till minst 20 projekt till. Alltså, det känns som ett sånt i-landsproblem verkligen, det här med att vara frustrerad över att inte hinna med "hobbyer". Varför vill jag alltid så fåniga saker? Jag skulle också gärna vilja bli lite mer brainy, kanske läsa en jäddra bok nån gång. Orkar ju oftast inte ta del av något mer intellektuellt utvecklande än typ en ASMR-video vilket gör att jag känner mig väldigt okultiverad för det mesta. Och sen finns det så klart jättemånga saker jag skulle kunna lära mig för att bli bättre på mitt jobb. Och så vidare och så vidare.

Känner mig ovanligt slut just nu eftersom jag precis kommit hem från en konferens i Stockholm med företaget. Så har umgåtts non-stop med en massa manliga ingenjörer och känt mig korkad och ointressant  och haft obekväma kläder på mig i två dygn och ätit för mycket och promenerat för lite och druckit hundra alkohol på kvällarna. Och veckan dessförinnan var jag också bjuden på restaurang två gånger med familj och släkt. Och vädret har varit sådär varmt och jobbigt. Idag var det meningen att jag skulle äta middag hos föräldrarna men jag ställde in p.g.a. halsont vilket jag typ var jätteledsen över för en stund sen? JAJA nu orkar jag faktiskt inte gnälla mer längre. Hoppas den här veckan blir lite mindre hektisk. hej

rådande situation

Ja jag har väl inte så mycket intressant att säga om det, klart allt känns skumt och det är svårt att hålla humöret uppe ibland men för egen del så blandas nog känslorna kring detta med missmod över saker som jag skulle varit missmodig över ändå. Meningen med livet, svårigheter att hinna med saker och ting, oro kring om jag är tillräckligt duktig på jobbet och så vidare. Plus några hälsoproblem som jag kanske egentligen borde söka hjälp för men har alltid tyckt att det känns så jobbigt att ta sig den typen av utrymme hos vården, känner mig som en osexig skitjobbig hypokondriker och nu är det väl sämre läge än vanligt också. (Mitt högra öga har ballat ur, det ligger som en "skugga" i nedre/vänstra delen av synfältet som om jag blivit bländad liksom och har varit så i flera veckor, och det gör lite ont också) Jag vet inte hur illa till jag egentligen sitter när det gäller risk för att förlora jobbet framöver, konsultverksamhet mot offentlig sektor är kanske inte världens mest konjunkturkänsliga område men jag är väl den mest umbärliga på företaget och myndigheterna kanske kommer att hålla i pengarna framöver. Har precis köpt bostadsrätt också och är inte a-kasseberättigad. Men det känns onödigt att spekulera om framtiden, ingen verkar ju veta nånting liksom.
Fyllde år, det var precis när alltihopa hade börjat veva igång. Först fyllde pappa år helgen innan och hade ett "inställt" kalas där en hel del släkt och vänner dök upp ändå. Det var trevligt. Sen skulle vi gå på restaurang men de hade stängt så då kom min fina familj hem till mig och lagade mat åt mig i stället. Pappa hade tagit med en av alla flaskor bubbel som skulle varit till hans kalas och vi fick spaghetti och köttfärssås med prinsesstårta till efterrätt. Jag fick en ny cykel, typ min femte Biltema-cykel (fick jättemånga stulna under tiden i Linköping). Ja det var jättemysigt verkligen. Nu måste jag gå och ta hand om tvätten, hej