Nu är den förbannade sommaren här och med den kommer folks obändiga längtan efter "solhäng". Så fort solen tittar fram är det liksom obligatoriskt att äta utomhus, även mitt på dagen. Folk liksom bara... hänger i solen. Ligger svettblanka och gör ingenting i timmar. De verkar liksom få ut någonting av det? Själv får jag panik av blotta tanken.
Läste nånstans att Sveriges incidens av hudcancer är jämförbar med Australiens. Alltså, inte riktigt lika hög men på liknande nivå.
Alltså, Australien: en av de soligaste bebodda platserna som finns. Norra Australien ligger mellan ekvatorn och södra vändkretsen, vilket innebär att solen står omkring zenit där på sommaren. (Om man går ut utan solskydd när solen står i zenit bränner man sig på tio minuter -- talar av erfarenhet.) Större delen av Australien är en obeboelig öken. Dessutom bor det företrädesvis vita människor där. Så ja, ingen jätteskräll att folk där får hudcancer.
Sverige däremot är en av de absolut mest solbefriade bebodda platserna som finns. Delar av Sverige ligger ovanför polcirkeln. Det vill säga att solen inte går upp där över huvud taget på flera veckor. På samma breddgrader som Sverige hittar vi norra Kanada, Alaska, Grönland och stora delar av Sibirien -- ställen där det knappt bor en käft. Ändå lyckas vi alltså sola sönder oss nästan lika illa som australiensarna. Bra jobbat av oss.
Jag längtar till den dagen när vi skaffar oss ett sundare, mer sydländskt förhållande till solen. När den börjar betraktas som i första hand något att undvika, åtminstone före klockan fem på eftermiddagen. Vad gör folk i typ Spanien när vi är ute och grillar oss på nån uteservering eller gräsmatta? De sitter hemma med nerdragna gardiner.
Jag ogillar -- som jag orerat om tidigare -- det eviga tjatet från hudvårdsfrälsta om solskydd, och jag hatar att behöva kladda med eländet själv. Men hudvårdsfanatikernas budskap verkar inte ha nått ut till massorna heller. Ingen jag känner (okej, nu har jag inte så stor bekantskapskrets men ändå) använder solskydd till vardags. På sin höjd smetar man pliktskyldigt på sig lite här och där när det ska badas eller ute på sjön. Ja, det är nånting med vår solkultur som känns lite omodernt, som om åttitalet aldrig tog slut liksom?
Lyckligtvis har jag inget socialt liv så jag behöver inte oroa mig över att släpas ut på lunch i solen så ofta. Ingen försöker få med mig till stranden längre, de vet att det inte är nån idé. Nästa vecka börjar min semester. Jäddrar vad jag ska sitta hemma med persiennerna nere.
(p.s. inget illa menat mot nån o.s.v.)
