Ja, jag hade lite fart med bloggandet p.g.a. det där psykbrytet i våras men nu har jag kommit av mig igen. Idag är första dagen på sista semesterveckan. Sen ska man tillbaka till sitt oklara jobb, suck. Ska ha en paus från att dricka alkohol hemma nu igen, under augusti, sådär som jag hade i april. Och sen, när augusti är slut, försöka ha lite begränsningar kring det. (Idén är väl typ: Om jag vaknar på lördag, inte har druckit den veckan, och fortfarande inte är bjuden nånstans -- då kan jag ta ett par glas på lördagkvällen.) I morgon ska jag gå och se Barbiefilmen med mamma och min syster och sen äta middag, så då kanske jag kommer att dricka men i helgen blir det gissningsvis inget om jag inte blir bjuden nånstans.
Är överlag lite sugen på mer regler och disciplin och ordning och självhjälpighet, men har lite svårt att komma nånstans med det. Skulle vilja städa bort en massa skräp ur lägenheten t.ex. (skäms för hur det ser ut här), men liksom... det går inte? Inte för att jag gör nåt vettigt med min tid egentligen, men jag antar att den exekutiva förmågan inte räcker till, på nåt sätt. Jag har för många projekt, för många hobbies, som tar upp plats i huvudet. Jag har i alla fall hunnit sy lite grann. Har fixat till tre kjolar och ett fjärde kjol-projekt hänger på garderobsdörren bredvid mig -- en gröngrå i utility-/cargo-stil som ska kortas och få lite nya fickor.
Jag känner mig ibland som ett skräckexempel på vad såna där värdekonservativa typer, som tycker att kvinnor borde föda mer barn, tror händer med barnlösa medelålders kvinnor. Helt utmattad av allt självförverkligande och livsnjuts-stress, håller på med en massa tossiga projekt (nu har jag börjat plugga polska också), slåss mot existentiell ångest och åldersnoja. Inte för att jag skulle göra mig bättre som mor. Men jag känner mig bara så trött ibland. Men sen blir jag glad igen nästa idag. Och ledsen igen nästa dag. Och så vidare och så vidare. Det är väl det som är livet, liksom. ja nu orkar jag inte mer, ses hej.
