100 frågor del 2

11. Vilken ögonfärg har du? 

Lite grönaktiga antar jag
 

12. När vaknade du i dag? 

12:30 :(

 

13. Vilken är din favoritjulsång?

Är mer inne på den långsamma gammeldagsa grejen, får väl säga Gläns över sjö och strand (båda melodierna fast mer den durstämda varianten). Eller Bereden väg för herran (båda varianterna där med men jag gillar den med alla triolerna mest och den "psalmiga" varianten lite mindre, orkar inte förklara bättre ursäkta). Även: Schuberts Ave Maria fast jag vet inte hur mycket av en julsång den är egentligen?

 

14. Vilken är din favoritplats?
Ehh... jag vet inte, hemma antar jag? Är inte så mycket för att "resa" överlag.

 

15. Vilken plats föredrar du minst? 

kommer inte på nåt

 

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? 

Usch jag försöker mest låta bli att tänka på det. Man kan ju hoppas att jag kan försörja mig själv då, i alla fall.

 

17. Vad skrämde dig om natten som barn? 
Vet inte? Jag minns att jag hade mardrömmar ett par gånger men inte särskilt ofta. Ett tag när jag var fem-sexårsåldern sov jag i ett rum med en matta med ränder på, och då brukade jag ligga och skrämma upp mig själv med att ränderna var "ormar". Det låter ju väldigt fånigt, jag kommer inte ihåg hur mycket engagemang jag egentligen la i det.

 

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast? 

Jag vet inte, jag såg sista avsnittet av Historieätarna för några timmar sen, det kanske var när de åt nåt knasigt

 

19. Hur stor är din säng? 

Vanlig sängstorlek, 120 antar jag?

 

20. Har du stationär eller bärbar dator? 

Bärbar, häpp

så trött

Så ehhh... blanketten från FK kom inte idag heller. (Varför?! Hur lång tid kan det ta att skicka ett brev med ett papper i asså jag fattar inte). SÅ... nu behöver jag förmedla till dem att jag helst vill att de skickar den igen fast till mina föräldrar eftersom jag ska iväg och hälsa på dem i två veckor (frågan är om jag ens hinner skicka in den i tid i alla fall, speciellt om det ska ta dem så himla lång tid att skicka den och med alla helgdagar framöver och allt). Har förklarat flera gånger för taligenkänningsprogramvaran i deras kundtjänst att det gäller en sjukanmälan men nej, jag vill inte beställa blankett i deras självbetjäning. "Okej", säger den då i besviken ton. *kränkt konstpaus* "Tack. Du kommer att få prata med en handläggare." Men sen säger den bara att det är hög belastning på kundcentret och att jag får försöka senare och så bryts samtalet. Repeat. Suck. Och kan jag inte få pengar från FK så kan jag ju inte få pengar från soc heller eftersom de inte kan fatta beslut om hur mycket pengar jag är berättigad till när jag inte vet hur mycket pengar jag kommer att få från FK. Hurra. (Allting hade varit hundra gånger lättare om jag bara skitit i att berätta för dem om den där sketna sjukdagen, lesson learned. Hade inte ens behövt ringa dem och sjukanmäla mig på arbetsmarknadsåtgärden, de hade förmodligen inte saknat mig.)
Tja, det är väl bara att ta ett djupt andetag, välja glädjen o.s.v..
Åker i morgon, har lagt mina sista slantar på "julklappar" haha. Normalt att ha 200 kr kvar och lägga 100 kr på "lyxigt lakritsgodis" till pappa (han kommer säkert inte ens bli så jätteglad för det men han är hopplös att köpa presenter till och lakrits vet jag åtminstone att han gillar). Och en öl får han också (nåt lokalt prettoöl från Linköping så det kändes passande, mamma får också en). Överlag blir det bara en massa krimskrams till allihopa men jag har inget emot att få såna presenter själv så får hoppas att de blir glada.
Nu ska jag rådda med lite fler saker inför resan (har planerat lite mer aktivt den här gången då jag vet med mig hur mycket jag hatar att packa och förbereda mig inför resor så det känns inte riktigt lika panikartat som vanligt) och sen förhoppningsvis komma i säng snart. tjipp

100 frågor del 1

Jaha så har det blitt strul med Försäkringskassan, hoppas verkligen den där sjukanmälningsblanketten de påstår att de skickat kommer imorgon för annars kommer allt att bli så jähähähähävla krångligt eftersom jag ska resa bort och afedjgkagkjöargd rövennnnnn.
Tänkte börja göra den här 100 frågor-grejen som alla Nöjesguiden-bloggare håller på med, bara för att jag kan såklart. Så får vi se om jag blir lite gladare.

1. Hur gammal är du om fem år?
Nästan 36. Tja... det är som det är :/

2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? 
Ingen

3. Hur lång är du? 
Typ 1.68 meter

4. Vilken är den senaste filmen du sett? 
Hmm... jag brukar se filmer på Netflix ibland, det kan ha varit Liftarens guide till galaxen jag såg senast. Ville se om den för att se vad jag skulle tycka så här tio år senare, den var faktiskt lite bättre än jag mindes den (var nog inte så impad första gången).

5. Vem ringde du senast?
Mamma måste det ha varit (det är nästan bara henne jag pratar med på telefon)

6. Vem ringde dig senast? 
Nån telefonförsäljare, får minst två såna samtal om dagen >:/ Svarar aldrig på okända nummer om det inte verkar vara nån myndighet eller liknande som ringer.

7. Hur löd det senaste sms:et du fick?
"+46910452719 har ringt dig men lämnade inget meddelande, klicka på numret för att ringa tillbaka. Mvh 3"

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Beror lite på sammanhang, ungefär lika totalt sett kanske. Det kan såklart kännas jobbigt att prata med nån man inte känner så bra men jag är inte så jättebra på att formulera mig i sms-form heller.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Gifta sen -00, men då hade de redan varit ihop i uppåt 20 år.

10. När såg du senast din mamma? 
För några veckor sen när jag hälsade på i föräldrahemmet.

Jaha det här var ju så lagom spännande. Är fortfarande sur.

styleby

Jag följer Columbines modeblogg litegrann, och idag hade hon lagt upp senaste omslaget till tidningen hon är medarbetare på, Styleby.

Inte för att vara hånfull men det här är verkligen det ultimata exemplet på att jag ej förstår mig på "mode". Tydligen är alltså "tredje dagen av vinterkräksjuka" en chic look nu? Grå hy, risigt hår, trött blick. Gammal noppig fleecejacka som hänger slött på axeln och signalerar att man inte orkar bry sig om nånting längre. Överlag är färgmättnaden i bilden så låg att det är svårt att avgöra om den är svartvit eller i färg och bilden är så kylig i tonerna att jag känner mig lite frusen. Om det är meningen att jag ska bli köpsugen av detta omslag så funkar det inte.
Förra omslaget då?

Tja, modellen ser aningens piggare ut i alla fall. Bakgrunden tillför lite färg och ger ett betydligt varmare intryck. Är dock inget jättefan av outfiten. Känner mig ibland som den enda som inte fattar vad det är som är så fantastiskt med såna där läderjackor i s.k. "bikerstil". Ända sen modebloggarnas gryning runt 2005–2006 så har det varit ett "måsteplagg" för alla och det är ju "så klassiskt", men jag tycker bara de ser kalla, stela, små och otrevliga ut. Jag antar att jag mest gillar stora ytterkläder som man kan gömma sig i. (Jeansjackor däremot, dem gillar jag. Men har inte ägt en sen jag var liten.)

mentol-hatet

Läste om Maybellines nya släpp Dr. Rescue inom deras Baby Lips-serie på en skönhetsblogg. Baby Lips är alltså en serie olika doftsatta läppcerat med förpackningar i olika glada färgställningar. De släpptes i Sverige för ett tag sen och var väldigt hajpade och faktum är att jag har använt upp flera stift, alla i den blåa och den gula varianten (har köpt ett lila också, men det har en lite beigerosa färg och skimmer och en stark söt persikodoft vilket gör det lite mindre användbart för mig). Har tidigare i princip bara använt Lypsyl eller liknande billiga märken, men nu vill jag tydligen ha nånting aningens fräckare. Att jag gjort slut på flera stift kan ju visserligen bero på att de inte är så dryga, de är ganska mjuka och smöriga i konsistensen. Men jag har alltid behövt smörja in läpparna var femte minut ungefär (har svårt att tänka mig att den saken skulle bli bättre av att man köper dyra lyx-cerat, har nog mer med min vana att gnida läpparna mot varandra och andra personliga faktorer) så det blir ju ganska stor åtgång i vilket fall.
De nya Dr. Rescue ska hursomhelst vara extra vårdande. Så vad är då den hemliga ingrediensen? Mentol. Tillåt mig att himla med ögonen.
Nu ska jag få användning för denna personliga blogg och berätta hur mycket jag avskyr mentol i hudvårdsprodukter (tycker det passar bättre i tuggummi, eller mintchoklad) och framför allt i läpprodukter. Minns när jag råkade köpa en ansiktskräm från Neutrogena, smorde in ansiktet för första gången och fick den där karakteristiska otrevliga känslan som man inte vet om den är brännande eller kylande i hela fejan. Det stod inte i stor text på förpackningen att det var mentol i, jag hade behövt läsa igenom ingredienslistan, men det var eventuellt nåt lömskt kodord i stil med "refreshing" i större text. Har lärt mig att läsa noggrannare nu.
I just läpprodukter, speciellt cerat/läppbalsam, verkar det vara extra poppis att hälla mentol i parti och minut. De amerikanska märket Carmex, som var väldigt hajpat på svenska bloggar för några år sen om jag minns rätt, har mentol i alla sina produkter tror jag. Testade även nåt läppbalsam av märket Burt's Bees som visade sig ha mentol i, utan att det stod tydligt på förpackningen (det luktade visserligen väldigt gott av polkagris). Varför man vill imitera känslan av kalla läppar går verkligen över mitt förstånd. Jag får ofta ofrivilligt kalla läppar p.g.a. taskig blodcirkulation och det är inte en särskilt behaglig känsla, vill mest vira in hela huvet i en halsduk när det händer, men det vore tyvärr inte särskilt praktiskt.
Tror Carmex har haft nån slogan i stil med "The tingle means it's working". Snacka om att förolämpa kundernas intellekt. No it doesn't, it means you put fucking menthol in it liksom. Jaja det här inlägget blev lite onödigt långt om ett väldigt fånigt ämne, SÅ hemskt är det väl inte men lite störigt. Men i framtiden får olika hudvårdsföretag gärna skriva i hyfsat stor text på förpackningen att det är mentol i, så alla mentolälskare därute kan köpa den och resten av oss kan hålla oss undan.

okynnesshopping

Jaha idag gick jag till låtsasjobbet som vanligt och var sömnberövad och jävlig. Sen "gick jag i butiker" i Tornby (för er som inte är bekanta med Linköping så kan Tornby beskrivas som en asfalterad, fågelinvaderad öken med en massa butikslador typ Ikea, Rusta, Biltema, ICA Maxi, ett stort shoppingcentrum och en massa andra, och jag bor i närheten). Ibland när jag är sömnberövad brukar jag göra så för att hålla mig vaken istället för att gå hem och somna på nån olämplig tid. Nu sitter jag här och dricker te och har även ätit lite vetebröd, har haft lite magproblem och misstänker att det beror på för mycket fiber så jag tar en liten paus från min nya low carb-diet.
Skörd: Nagellacket "Comet in the Sky" från OPI:s julkollektion. (Tja, lämlar är väl till för att dödas antar jag...? Jag har inte sett det i butik förut utom i ett set med två andra lack, men Kicks hade det fristående och har dessutom klubbpris på OPI. Och det är jävligt fint och ganska unikt. Men lite märkligt ändå att jag som nästan bara köper "budget"-lack annars fått sån smak på OPI-lack, förra veckan hände samma sak med "Do You Have this Color in Stock-holm" och min OPI-samling består nu av hela fem stycken.) Lite billig hudvård (hade slut på ansiktstvätt och min ansiktskräm börjar också ta slut, så...) och en svart Wet 'n' Wild-kajal från ICA Maxi (älskar ICA Maxis skönhetsavdelning. Har redan tre av Wet 'n' Wild-kajalerna och man måste ju ha en svart, amirite?). Sen gick jag in på Rusta också för att kolla om de hade kvar en fånig grej som jag velat köpa, de hade inte kvar den grejen men jag kom ut med tre andra random grejer i stället. En ny vattenkokare för en femtilapp, en ögonskugga för 25 kr och ett sånt där "Caviar Manicure"-set (ville egentligen mest testa Ciatés svarta lack eftersom mina svarta lack har geggat ihop totalt). Häpp.
Tänkte skriva nåt självömkande om hur värdelöst mitt shoppingbeteende är och hur jag bara är några steg bort från att hamna på Lyxfällan men... skitsamma. Om jag får några pengar över innan jag åker till mina föräldrar över julen så ska jag köpa lite julklappar, har redan köpt ett par småsaker. Kul att köpa saker till andra också ju. hej svej

Edit: Eh jaha nu "klickade jag just hem" två OPI till från Kicks hemsida? Hjälp

funderingar kring nedstämdhet och sånt

Jaha, tjo vad det var livat här då. Har känt mig lite trött den senaste veckan men idag har jag minsann varit uppe sen typ tretiden på natten och hunnit dricka te, se klart Extras på Netflix, snurra runt på stan och shoppa lite och springa ett ärende, sen springa hem och tvätta en stor tvätt och dricka te igen. Det var Linköpings enda soliga dag hittills i november så det var ju bra att jag kom iväg. Köpte mest trams men rekade lite inför julklappsshopping också.
Funderar lite över trötthet och depression och sånt i relation till mitt eget liv. Jag har alltid tänkt på mig själv som en person som inte blir/aldrig har varit deprimerad. Inte för att jag är särskilt peppig eller uppåt eller framåt i allmänhet, tvärtom, men mitt humör är nog ganska jämntjockt och jag har effektiva mekanismer för att skjuta bort jobbiga tankar. Fast jag tror jag har haft rätt dålig koll på hur jag mått också, eller jag har liksom aldrig riktigt funderat över hur jag mår jämfört med hur jag mått i andra perioder av mitt liv egentligen. Fram tills nu.
De senaste åren har jag nog haft mer dystra tankar, känner jag ibland. Men det kan ju ha med åldern att göra också. När man är i trettiårsåldern så inser man ju att jaha, nu ska man bara leva i några decennier till (om man har tur), två-tre av dem kanske blir helt okej och sen kommer kroppen och hjärnan att ramla ihop helt och hållet och... ja. This is it, tänk om det inte blir mer än så här, hela den grejen. Det är kanske naturligt att få ett annat tidsperspektiv, man har inte riktigt "hela långa livet" framför sig på samma sätt längre. Dessutom har man ju varit med längre och sett det mesta förut så man blir kanske mer svårimponerad. Jag kan uppleva nån sorts liten anhedoni ibland (mamma använder ordet anhedoni ofta så det är därför jag känner till det). Typ när jag målar naglarna så tänker jag ibland "jaha vad ska det här ens vara bra för" och när jag skrattar åt ett skämt så har jag nån sorts misstanke om att jag egentligen inte tycker det var särskilt roligt utan att jag bara vet att jag brukar tycka att den typen av skämt är roligt så jag skrattar på autopilot, den typen av känslor. Inte så det stör jättemycket, bara lite grann.
När jag gjorde min neuropsykiatriska utvärdering förra hösten pratade jag med en psykiater som ställde en massa såna där självutvärderingsfrågor för olika psykiatriska problem, bl.a. depression (typ "har du känt dig mer nedstämd än vanligt den senaste tiden" o.s.v.). Jag svarade nej eller motsvarande på allihopa men sen ansåg hon tydligen i alla fall att jag hade en lindrig depression. Hon ville ge mig en medicin som kunde "sätta lite fart på mig", hehe. DET kan jag förstå. Det har aldrig varit nån vidare fart på mig, direkt. I perioder kanske jag hållit en hyfsad aktivitetsnivå men jag har ju väldigt lätt att glida in i en passivitet, en sorts evig prokrastinering där jag inte verkar orka mer än att slösurfa på internet. Och inaktivitet kan ju vara ett av många symtom på depression så just den biten stämmer ju ofta in.
Vinterdepp har jag verkligen aldrig känt att jag lidit av, det har jag liksom haft som en del av min identitet på nåt sätt. Tycker ju snarare sommaren är jobbig med sin påträngande värme och sol och sina krav på glättighet som skaver mot hela min existens och omöjligheten i att klä sig på nåt vettigt sätt (kan inte klä mig om jag inte får ha strumpbyxor på mig). Vintern är förstås lite påfrestande för att man måste ta på sig arton lager kläder och kan inte gå ordentligt av rädsla för att halka, men hösten är en behaglig årstid vädermässigt och mörkret bekommer mig inte. Men förra veckan var jag så jävla trött och det kändes verkligen som om det hade med mörkret att göra på nåt sätt. Mamma säger att det kommer med åldern.
Sen häller jag ju i mig olika hormonreglerande mediciner så det påverkar väl också, ska som sagt bli väldigt spännande att se vad som händer nu när jag slutar äta p-piller. Jaja, jag mår väl okej i allmänhet. På sätt och vis är det skönt att humöret är lite mer dämpat. Om det nu ens är så stor skillnad, jag vet inte. Hursomhelst nu får jag snart gå och lägga mig, det ska bli hur skönt som helst.

störigt

har ett irriterande problem just nu, nämligen att jag har bytt abonnemang men slarvat bort det nya simkortet jag skulle ha fått (eller så har jag inte fått det alls, enligt killen i supporten skulle det vara med i försändelsen med den nya telefonen och hörlurarna jag fick för flera veckor sen men jag såg inget simkort nånstans? argh) och nu har mitt gamla abonnemang stängts av (eftersom telefonnumret fördes över till det nya abonnemanget idag) så jag har ingen mobil alls. jag beställde ett nytt simkort för flera dagar sen men det kom inte idag fredag heller så då får jag alltså gå hela helgen utan fungerande mobil. vilket inte hade varit nåt problem normalt sett då jag bara pratar i telefon typ en gång i veckan och nästan aldrig messar, men JUST DENNA HELG befinner jag mig i en lite delikat situation där jag väntar telefonsamtal från en ny bekantskap som bara har mitt telefonnummer och inga andra möjligheter att kontakta mig (nej, inte nån ny "flört" eller liknande, det är lite speciellt men vill inte säga för mycket). argh. vad ska hen tro när hen bara får "numret ej tillgängligt" i öronen, att jag flytt fältet? åh det är så förargligt.
ja det finns väl inget jag kan göra, men det är bäst att det där simkortet dyker upp på måndag i alla fall.
plus att jag är irriterad av andra skäl och har missat sömntåget trots jättesömnberövad p.g.a. orsaker. ja ja godnatt. lär väl sova tills efter solen har gått ner nu :(

lubu what

Fattar inte riktigt hajpen över det här Louboutin-nagellacket.

Tycker mest att flaskan ser lite ful och... billig ut? Tror det är för att jag associerar den med några superbilliga kinesiska nagellack som säljs i en lågprisbutik jag brukar gå till ibland, flaskformen är lite liknande. Och den där långa spetsiga korken känns bara plojig för mig. Men sen är jag väl ingen förpackningsfetischist heller.
Ja ja, surt sa räven antar jag

Det jobbiga med nagellack är beslutsångesten. Kan aldrig bestämma mig vilket jag ska ha på mig. Den roligaste biten är egentligen att köpa dem. Och även att sitta och prova en massa olika, ett på varje finger, riktigt gotta sig i möjligheterna. Det har jag gjort i natt. Att ha en seriös manikyr på sig är bara halvkul och jag blir rastlös av det. Jag måste sluta köpa nagellack, habegäret bara river och sliter i mig och strömmen av nya besattheter tar aldrig slut. Det finns oändligt många uttryck.
Jag tittar på dokumentären om Ann-Sofie Back och tänker att hon är inspirerande, på ett "vill va som hon"-sätt. Och att hon har snygg stil. Det kanske flyter ihop lite grann. Vill också gå runt i en obrydd pagefrisyr och nonchalant snygga kappor och bara sminka mig ibland. Ja, jag sminkar mig visserligen aldrig och orkar inte bry mig om håret heller (fast i morgon ska jag ta tag i att färga utväxten i alla fall, undrar hur det ska gå). Men jag klär inte i kläder och har inget liv.
Nu ska jag sova en stund, jag gillar att ligga och titta på det avlövade trädet utanför mitt fönster mot grå himmel. Ser fint ut. hejdå

Pill or no pill

Mitt p-pillerrecept har gått ut och jag har snart tagit slut på min näst sista karta. Ska jag hinna förnya receptet innan jag får helt slut på tabletter måste jag försöka boka tid NU (kommer inte ihåg vad de har för väntetider men en månad får man säkert räkna med?). Men jag har struntat i det för jag tror att de bara kommer att säga att jag väger för mycket och inte skriva ut. Eller, jag vet inte hur hårda de brukar vara med sånt men senast jag var där sa de att jag helst inte skulle gå upp mer och det har jag helt klart gjort, en fem–tio kilo minst. Så det lutar mot att jag tar en paus.
Jag äter tabletterna (Yasmin 28) för mina PCOS-symtom, inte som preventivmedel. Eller rättare sagt: Jag har konstaterad PCOS och jag bad om att få tabletterna mest för att se vad som skulle hända, mycket av fåfängeskäl. Jag hade hoppats på smalare, tjockhårigare och större bröst. Smal blev jag som sagt inte, tuttarna är väl pyttelite större men det är mest för att jag blivit så tjock (och jag har fortfarande typ kupstorlek AAAAAAAAA--------). (Viktökningen skulle ju kunna vara en effekt av pillren, rentav.) Jag har dock fått mycket tjockare hår jämfört med de tunna raka stripor som jag hade för två år sen, lockarna har kommit tillbaka och det skulle kännas ganska tråkigt att behöva ta farväl av.
Jag har lagt avsevärda mängder energi på att noja över att tappa håret i mitt liv. Under perioder har jag gått runt hela tiden och tvångsmässigt kollat in t.ex. hur tjocka hästsvansar andra tjejer har. Jag mår fortfarande lite dåligt av att stå och dra ut lossnade hårstrån i duschen och liknande.
Jag hade extremt tjockt hår som barn (ja, i alla fall med svennebanan-mått mätt) och fick väldigt mycket positiv feedback på det (sidenote: snälla ge aldrig barn positiv feedback på deras utseende, i alla fall inte flickbarn. Ja, och inte negativ feedback heller, så klart.). Det var vågigt och i puberteten blev det krulligt och stort. Sen i övre tonåren började det väl tunnas ur lite men jag vet inte om det var nån direkt tydlig trend genom ungdomstiden, tror att det kanske gick upp och ner lite, men det supertjocka håret har jag aldrig fått tillbaka. För två år sen var det tunnare än nånsin och dessutom försvann lockarna av nån anledning. Så det kändes ju kul att håret blev lite tjockare igen, även om jag hade börjat vänja mig lite vid det tunnare håret och det inte kändes så farligt längre. (Avd. "när skadan väl är skedd kan man äntligen slappna av".)
Men det känns ganska ohållbart att hålla på och fästa sig vid saker i sitt utseende för ja... man kommer ju att bli av med den skönhet man har liksom. I mitt fall är jag inte ens särskilt vacker just nu men jag kommer garanterat bli fulare med åren. Jag vill inte vara den som håller på och tjötar om åldrande och döden hela tiden (man måste faktiskt inte vädra sin existentiella ångest jämt, det gör inte nånting bättre för en själv eller nån annan) men så är det ju. Plus att det är väl ganska osexigt att hålla på och utseendenoja när världen brinner och folk dör överallt. Så... paus med p-pillren, då. Så får vi se vad som händer med håret och resten av kroppen.

lägesrapport: sömnproblem, internetabstinens och fas 2 (varning extra ointressant)

Kom hem igår efter en action-späckad helg med släkten i Göteborg och upptäckte att mitt internet inte funkade. Detta och lite andra faktorer ledde till att jag blev så jävla sur och nedstämd framåt kvällen att jag bl.a. slängde en kulspetspenna i väggen när jag upptäckte att pennan inte funkade. Allt detta trots att jag varit och hämtat ett roligt paket med en ny fin mobiltelefon och ett par fina hörlurar som jag fått helt gratis med mitt nya abonnemang (den typen av materialistiska nöjen brukar ju pigga upp mig annars). Jag tror att internet verkligen är meningen med livet för mig, vilket är hemskt sorgligt för jag gör inget särskilt där. Bara läser skönhetsbloggar typ. Vilket ju kan vara kul men inte meningen med livet-kul direkt.
Min sömn funkar som vanligt inte för fem öre. Nu har jag behövt gå upp ganska tidigt flera dagar i rad och inte lyckats få tillräckligt många timmars sömn någon av dagarna trots att jag varit trött (även om det är positivt att jag lyckades sova över huvud taget alla nätterna) och idag på eftermiddagen var jag helt slak och nästan apatisk på ett lite skrämmande sätt. Tänkte att jag verkligen måste prioritera att sova så jag slängde i mig alla mina kvällsmediciner vid åtta och la mig i sängen. Sen hade jag nån konstig värk genom högersidan av huvudet, både bakom ögat och liksom i halsen och nacken så jag fick ligga och försöka mindfulnessa och massera bort den så gott jag kunde. Det kändes lite bättre efter ett tag men somna lyckades jag inte. Så efter några timmar bestämde jag mig för att ta en paus från sömnförsöken och satte mig med en kopp te framför datorn (ja, jag vet att både te och dator är no-nos när man ska försöka somna). Och plötsligt funkade internet! Nu passar det minsann.
Är nu inskriven i en arbetsmarknadsåtgärd, a.k.a. Fas 2. Det känns kanske inte som nåt halleluja moment direkt än så länge, men jag får ge det lite tid. Orkar inte skriva mer om 'et.

ännu en tjock dag på internet

Slösurfade in på den kreddiga webbtidningen Rodeo och råkade läsa det här blogginlägget på en modeblogg med lite mer intellektuell inriktning som jag tycker är lite intressant ibland. Läste inte ens inlägget ordentligt, slösurfade som sagt bara, men det handlar om skribentens inställning till personlig stil och mode. Sen råkade jag se att författaren listade "att vara smal" som en av de saker hon tyckte var snyggast. Det var nog tänkt att vara självreflekterande och "brutalt ärligt", längre ner kommer en textsnutt om hur synd det ju är att man ofta tycker att snygg stil handlar om sånt folk har begränsade möjligheter att påverka, typ kroppsstorlek, hår- och hudkvalitet. Ja ja, okej I guess. Senare i inlägget står det nåt om att författaren känner sig som snyggast när hon har "konkav mage".
Jag funderade på att lämna en syrlig kommentar och fråga om textförfattaren skulle inkludera "att vara vit" och/eller "att inte ha några synliga funktionshinder" på sin lista över saker som är snygga om hon nu nånstans innerst inne hade tyckt det. De sakerna premieras ju också av skönhetsnormer och modebranschen så det kanske inte är jättekonstigt om man internaliserat dem som snygghetsideal, men det hade ändå uppfattats som ganska otrevligt och hänsynslöst att bara skriva det rakt ut. Inte för att jag vill jämställa tjockhet ur ett förtrycksperspektiv med att vara rasifierad eller funktionshindrad men... det tål väl ändå att tänkas på lite, att man bara kan häva ur sig sånt hur lättvindigt som helst? Sen tänkte jag bara "fuck it", jag ångrar mig alltid när jag ventilerar åsikter på internet.
Jag är inte ens så säker på var jag står i den här frågan. Jag har varit mer eller mindre tjock i större delen av mitt liv, ibland s.k. "normalviktig" efter en del bantningsförsök men jag har sannerligen aldrig varit i närheten av att ha en "konkav mage" och just nu är jag som sagt tjockare än nånsin. Jag har hängt en del på fat acceptance-inriktade platser på internet de senaste åren och tyckt att de idéer som kommit fram där är i stort sett vettiga, antar jag? (Här är en bra amerikansk FA-blogg och instagramkontot Fetkvinna är en bra påminnelse för den som tvivlar på att fettfobi finns och genomsyrar våra liv.)
Samtidigt kan jag känna att det är lite "lättkränkt" av mig att reagera på sånt här, det finns väl värre saker i världen. Och en del saker i FA-världen känns lite jobbiga, som det här med att man ska älska sig själv så mycket och jobba bort sin fantasy of being thin. Jag och min fantasy of being thin trivs bra ihop, tack :( Och fatshion tyckte jag var lite kul först men sen tröttnade jag lite på att alla bloggade om samma polyestertrasor från Asos Curve.
Jag kan även känna att... vad är en bal på slottet. Ska det här med "mode" vara nåt att ha? Nej, min kropp kan inte befinnas dekorativ och modemässigt relevant i nuläget men det kanske inte är så jävla mycket att stå efter egentligen. Smalisarna kan få ha sitt mode i fred vad mig anbelangar, jag har märkt att jag har blivit mindre klädintresserad med åren. Jag har en estetisk ådra på sätt och vis och vill väl fortfarande klä mig på ett sätt som känns fint och roligt och som fungerar i mitt liv, men kläder är inte mitt största intresse idag, så jag personligen gråter inte blod över att modevärlden inte är inkluderande mot just mig. Men jag är å andra sidan inte den enda tjockisen i världen.

Edit: Nu tittade jag in på blogginlägget i fråga igen och det verkar som att delarna jag reagerade på redan har tagits bort innan jag publicerat det här inlägget. Kul att se att bloggaren ändå ville vara lite mer hänsynsfull. :)

Nån sorts meningslöst dagboksinlägg

Bra grejer: Idag vaknade jag runt klockan fyra på morgonen vilket var den rimligaste tiden jag vaknat på på länge. Hoppas det håller i sig. Vid åttatiden tänkte jag "PROMENAD, jag har inte tagit en riktig promenad på år och dag". La en timme på att leta kläder (har missat två tvättider i rad och nu måste jag vara lite kreativ med att sätta ihop utstyrslar av det som finns kvar i garderoben) och sätta på mig dem (pust vad jobbigt det är att krångla på sig strumpbyxorna, sen hann jag bli kissnödig innan jag kom iväg så jag måste ta om halva processen). Sen gick jag ut i solen, in till stan och sen bort längs med Tinnerbäcken. Blev ingen jättelång runda men jag är nöjd i alla fall. Köpte lösgodis men åt bara hälften, skönt att man börjat lära sig att inte äta när man inte är sugen. Och min handläggare på Arbetsförmedlingen kunde inte få in mig på den där arbetsmarknadsåtgärden som vi hade tänkt oss men hon hade nån ny idé i alla fall. Och nästa vecka kanske mamma kommer och hälsar på! Hurra.
Dåliga grejer: Har inte jättemycket pengar kvar att leva på den här månaden. Köpte ett trepack trosor på Cubus för 99:- i onödan (har ju ont om rena kläder, men några par halvrisiga trosor har jag väl kvar), och det är inte ens de bästa trosorna, de är lite för smala i sidorna. Men de var söta i alla fall. Har lagt onödigt mycket pengar på mat den här helgen också. I morgon på eftermiddagen ska jag iväg på min kommunikationsgrupp och just då ska tydligen syndafloden att braka loss och jag hatar att vara ute och gå i regnet. Det är så störigt att behöva gå runt i min otympliga regncape och mina regnstövlar som är så smala i lästen att lilltårna domnar av. Men det är väl inget att klaga på kanske.

Försöker lära mig att sminka mig

Jag har startat en liten studiecirkel med mig själv i konsten att sminka sig. Trots att jag fyllt tretti kan jag typ ingenting om smink – jag har väl använt läppglans och mascara ibland, och kanske nån ljus skimrig ögonskugga på hela ögonlocket. Av nån anledning läser jag ändå skönhetsbloggar och tittar på tutorials på Youtube, mest som avkoppling och underhållning antar jag. Men nu har jag handlat lite billigt smink och hoppas på att komma igång lite. Idag försökte jag återskapa looken från den här tutorialen som ska ge intrycket av större ögon.

På bilderna ser det väl halv-okej ut men jag tyckte inte det såg så värst bra ut i verkligheten, med allt det ljusa runt ögonen kände jag mig lite som en clown. Men man kanske vänjer sig. Jag hade ingen nougatfärgad, skimrig kajalpenna som den Sam använder i videon utan försökte använda en ögonskugga i stället, men jag tror egentligen att man skulle använt en penna. Hon säger ju att det är viktigt att pennan är vässad så det är nog meningen att linjen ska vara ganska väldefinierad, och den ska även vara tjockare i mitten vilket jag inte lyckades få fram. Kanske att jag försöker få tag på en liknande penna snart.
Apropå kajal så har jag använt en vit kajalpenna från H&M (29 spänn) innanför nedre franskanten här. Jag köpte pennan igår, det fanns bara en kvar så jag knep den (in your face, tonåringar) även om Sam i videon säger att man ska ha en hudfärgad. Stod och höll i en ljusrosa inne på Yves Rocher men det blev den här i stället. Jag lyckades nog inte applicera den så bra och kanske grät bort lite av den innan fotona togs, det ser ut som att det mesta av den ligger på och utanför fransrötterna här. Jag lyckades peta mig själv i båda ögonen med mascaran den här gången och har varit lite förkyld idag. Hursomhelst, jag får fortsätta öva.

Konstiga storlekar på H&M

Jag är tjock, och just nu är jag tjockare än nånsin. Min medellånga kropp väger över 90 kg och en väldigt stor del av "extrakilona" sitter runt midjan, på magen och ryggen. Jag försökte ta mitt midjemått nån gång, vet inte om jag gjorde rätt (jag har ingen direkt midja så det är lite svårt att veta var man ska mäta, jag har ett lite smalare ställe ovanför magbullen där linningen på mina kjolar brukar sitta, men jag försökte mäta på det tjockaste stället) men jag fick det till kanske 115 cm tror jag och då var jag mindre än jag är nu. Jag minns i alla fall att jag jämförde med H&M:s storlekstabell och fick det till att mitt midjemått motsvarade storlek 54.
Så visst är det oerhört märkligt att H&M:s kläder i storlek XL (motsvarande 48–50, enligt samma storlekstabell) flertalet gånger på sistone har visat sig vara FÖR STORA? Häromdagen var jag därinne och fick syn på ett par byxor jag varit intresserad av att köpa – såna där fladdriga byxor i viskostyg med resårmidja som funnits mycket i butikerna de senaste åren – men som jag inte sett i XL tidigare, så jag tog med dem in i provrummet. Resårmidjan liksom hängde slappt ovanpå magbullen (och jag såg ut som Karlsson på taket, men det har kanske mer med passformen än storleken att göra).
Samma sak hände i somras när jag beställde en kjol i trikå från hemsidan. Resåren var för lös även när jag hade den runt tjockaste stället och kjolen hasade ner när jag gick. Jag orkade inte skicka tillbaka den så nu hänger den i garderoben och gör ingen nytta. Obs, i båda fallen handlade det alltså om lösa och lediga kläder med töjbar resårmidja. Hur svårt är det att göra resåren tillräckligt tajt så att plaggen sitter ordentligt på en person som alltså är betydligt större än vad storleksstandarden anger? Dåligt, tycker jag.
Jag vet inte om det är frågan om nån sorts "vanity sizing", alltså att företaget medvetet gör storlekarna för stora för att kunderna ska känna sig glada över att komma i en mindre storlek än vanligt och då bli mer köpglada. Trams i så fall. Tanken med att det ens finns storleksstandarder är väl att man ska slippa gissa sig fram till vilken storlek man ska ha. Däremot vore det så klart kul med ett bättre plussortiment på H&M (och ja, jag vet att det finns andra kedjor också) – visst finns det en del okej plagg, men blandningen domineras av ganska ordinära basplagg och tantiga polyestersjok. (Jag brukar i och för sig inte köpa nånting från plussortimentet, utan håller mig till stretchiga trikåplagg, vida kjolar med resårmidja o.s.v. i vanliga storlekar.)

Moderaternas valaffischer

Mycket jag inte fattar med de här affischerna (bild snodd från Transfrans):

Varför valde de just den här bilden? Vad gör Fredrik med händerna egentligen, och varför ler han så där busigt? "Ey barn kolla in mitt nya trolleritrick", typ.
Sen tycker jag sloganen "Rösta för ett Sverige där Alla behövs" (sic) är rätt obehaglig. Vaddå behövs? Vem avgör huruvida en person "behövs" eller inte? Ja, jag fattar så klart att det de egentligen menar med "behövs" är "befinner sig i förvärvsarbete", eftersom de driver den nytänkande och spännande frågan att alla ska heltidsarbeta till varje pris (oklart hur det ska gå till). Men man kan väl faktiskt ha ett existensberättigande även om man råkar vara arbetslös eller sjukpensionär?
Ja, nu är jag klar med att kommentera valrörelsen tror jag. Varsågod för att jag finns.

Tyst matlagning

Vad gör man om man p.g.a. arbetslöshet och allmän värdelöshet har vänt helt upp och ner på dygnet och blir hungrig mitt i natten men inte har lust att äta knäckebröd med trist philadelphia-ost (har slutat köpa gott bröd och pålägg i nåt sorts försök att minska mitt kolhydratintag)? Man lagar mat, så tyst man kan för det är lyhört som fan i huset. Tar fram skärbräda och kniv medan man gör sitt bästa för att slamra så lite som möjligt, tar försiktigt ut några grönsaker ur kylen. Hackar försiktigt grönsakerna sittande vid skrivbordet medan man slötittar på ännu ett avsnitt av Gossip Girl. Steker grönsakerna på treans värme i stället för sexans -- det tar tre gånger så lång tid -- och försöker låta bli att stöta i stekpannan med stekspaden när man rör om. Kokar pasta på fyrans värme (det borde man alltid göra egentligen, det är ju bara onödigt att vattnet stormkokar). Dukar fram så tyst man kan, äter framför resten av avsnittet. Aah, jag älskar mitt dekadenta liv ibland. Nu är klockan halv åtta på morgonen och jag ska dricka en kopp te och sen ska jag duscha och gå ut och springa några ärenden. Tror jag har hyfsat god chans att få ordning på dygnsrytmen.

Min ev. diagnos

I höstas fick jag diagnosen Aspergers syndrom. När utredningsteamet la fram resultaten för mig och sa att de trodde att AS kanske kunde vara en passande diagnos så blev jag först lite förvånad och fundersam. Lite hade jag väl tidigare funderat kring om jag hade nåt Aspergers-liknande eftersom jag alltid upplevt att den sociala biten har funkat ganska dåligt för mig, men jag kände aldrig igen mig själv så bra i bilden jag då hade av vad AS var för nånting. (Jag hade inte själv tagit initiativ till utredningen, utan blivit remitterad dit efter att ha gått i -- tyvärr ganska resultatlös -- KBT för mitt svårartade uppskjutningsbeteende.) Jag fick några papper med grundläggande info om diagnosen, läste på lite och fick en mer nyanserad bild, men var ändå inte riktigt övertygad om att det stämde in så bra på mig. Vissa bitar här och där kanske... fast kanske inte exakt på det sättet som det stod beskrivet... och vissa bitar inte alls.
Det slutade med att jag ändå "tackade ja" till att få diagnosen svart på vitt några veckor senare, mest med tanke på att jag haft en del problem med att vara en produktiv samhällsmedborgare och att det kanske vore bra att ta emot den hjälp jag kan få för att komma vidare i livet. Tror ändå att jag har ett och annat att bidra med (är normalbegåvad och mer eller mindre frisk i kroppen, om inte annat) men har inte lyckats göra så mycket av det. Det finns ju personer som har betydligt tydligare autistiska drag än vad jag har och som ändå klarat sig bra i livet utan hjälp från det offentliga, så kanske är det bättre att gå på själva hjälpbehovet än hur bra man stämmer in på en diagnos.
Sen dess har tankarna kring huruvida jag egentligen "har" AS fortsatt att snurra runt i huvet, även om jag gång på gång kommer fram till att det är ganska meningslöst att fundera över. Jag är ju som jag är och har de styrkor och svagheter jag har, precis som alla andra. Man får väl försöka jobba med svagheterna och utveckla styrkorna.
Men jag är (tyvärr) en fruktansvärt självupptagen och självmedveten person och min hjärna sitter liksom fortfarande fast i nån sorts identitetssökande högstadie-/gymnasieläge. Kanske för att jag har haft och har en vilja att få den sociala biten att fungera, att få kompisar, bli socialt lyckad, även om det aldrig har blivit så. Jag vill kunna ha en berättelse om mig själv och vem jag är, som gör att jag framstår som nån sorts rimlig sammanhängande människa för andra (lite som när man pratar om storytelling i PR-branschen). Och nu kan jag inte låta bli att fundera över om diagnosen passar in i berättelsen, om den gör att jag framstår som rimlig?
Kanske är det många som går runt och funderar på liknande saker, med tanke på att olika personlighetstester har blivit så poppis på internet och en del t.ex. gillar att prata om sig själva som 'introverta' o.s.v.. Jag menar att det är många andra som tycker det är kul att använda olika mer eller mindre vederhäftiga "psykologiska" termer för att piffa till sin identitet, liksom.
Det dumma är att allt det här funderandet och navelskådandet i sig passar väldigt illa in i så fall -- för en typisk autist (eller i alla fall en stereotypisk autist) borde väl inte fundera så här mycket på hur den framstår inför andra? Borde jag inte snarare skita i vad andra tycker och typ hålla på med nåt specialintresse i stället om jag nu verkligen var autistisk? Eller vad vet jag. Jag har nog inte Aspergers syndrom, jag är nog bara ett vanligt rövhål. Som borde skaffa ett jobb, höhö. Hejrå.

Mina senaste möten med direktförsäljningsbranschen

De senaste veckorna har jag haft lite problem med telemarketing och annan direktförsäljning. Eftersom jag är så jävla mesig och socialt inkompetent har jag jättesvårt att säga nej -- och det blir ännu svårare nuförtiden när de inte ens frågar utan bara pratar på som om det var självklart att man ville ha varan/tjänsten. Jag tycker så synd om de stackars ungdomarna som tvingas in i det här också, kan inte föreställa mig nåt värre jobb. Jag har bl.a. redan i flera år autogirerat 50 spänn i månaden för nån "värdesaksförsäkring" jag absolut inte har nån användning för. "Varför anmäler du dig inte till Nix då?" frågar sig vän av ordning och där har hen nog en bra poäng (fast jag har hört nånstans att det inte funkar längre?). Här är i alla fall ett urval av de senaste fadäserna (varning, lång och ointressant text):

Pure Cosmetics och Pure Face Club
En tjej ringde och höll en lång inövad monolog om prenumerationer på hudvård och smink och att jag skulle få gratis startpaket och kunde säga upp prenumerationen när jag ville. Smink är ju kul och om det är gratis så är det väl ingen fara, tänkte jag. Några veckor senare kom ett par paket på posten, ett med två ansiktsmasker i portionsförpackning och ett med en sminkpalett. Det fanns en avsändaradress som låg i Nederländerna. Jag försökte ta reda på hur jag skulle säga upp det genom att läsa alla papper de hade skickat med och blev först lite skraj när jag såg att det stod att man kunde sköta kundärenden via en dygnet runt-öppen telefontjänst som kostade typ 7 kr i minuten, men sen såg jag att de hade en vanlig kundtjänst också. Jag ringde, de var ganska tillmötesgående och ett par minuter senare hade jag lyckats avbeställa tjänsten. Ingen skada skedd alltså.
Lite bilder på paletten, i konsumentupplysningssyfte:

Hyfsat gedigen känsla på själva förpackningen, spegel i locket och nån sorts "fot" baktill så man kan ska kunna stödja upp den, som en fotoram (?). Färgurvalet var lite speciellt -- både en gul, en rosa och en limegrön ögonskugga, men ovanligt få "traditionella" färger som typ grålila. Läppglansen var frostiga på ett lite daterat 90-talssätt. Jag sminkar mig väldigt sällan men vill komma igång lite med det, nån användning kanske jag lyckas få av paletten. Har inte testat ansiktsmaskerna.

Solbrun Beta AB
Det här var en lite tråkigare historia. Jag kommer inte ihåg så mycket av samtalet, bara att det gick ganska fort och att det enda jag hann säga var typ "öhh" och "okej". De erbjöd nån sorts piller som ska maximera solbrännan, vilket jag kände intensivt att jag inte ville ha, och första försändelsen skulle kosta 39:90. Jag lyckades ändå inte säga nej, tänkte lite dimmigt att ja ja 40 spänn är i alla fall inte nån katastrof och jag får avbeställa det så fort jag kommer hem från resan, vilket var en semesterresa jag skulle iväg på och var lite stressad inför. När jag kom hem låg paketet där med tillhörande faktura. Jag ringde upp och bad om att få säga upp prenumerationen, vilket de gick med på utan motfrågor, men de sa att jag redan hade en försändelse planerad till några dagar senare och det var för sent för att tacka nej. Nästa paket skulle kosta 299 kr. Nu har jag fått det också, slängt alla piller i papperskorgen, betalat fakturan och är glad över att lägga detta bakom mig. Inte jättekul att betala 340 kr för ingenting om man som jag har några få tusenlappar att röra mig med varje månad efter att räkningarna är betalda, men samtidigt ingen katastrof.

Sightsavers
Jag var och hälsade på hos mina föräldrar som bor i ett ganska välbeställt villaområde och var för tillfället ensam i huset och höll på att dammsuga. Det ringde på dörren och jag blev lite nervös men bestämde mig för att öppna i alla fall ifall det skulle vara nåt viktigt. Det var en ung tjej från Sightsavers som är en välgörenhet som arbetar med att förhindra att folk blir synskadade i fattiga länder. Jag hade sett reklamen på Youtube och tänkt att det verkade vara en vettig välgörenhet. Jag förklarade att jag inte bodde i huset, hon frågade hur gammal jag var, jag svarade "tretti" och hon sa att då gick det bra i alla fall.
Hon förklarade vad organisationen gjorde och bad sen om mitt leg som jag sprang och hämtade och om mitt banknummer så jag fick springa och hämta min digipass och logga in på banken på mina föräldrars dator och kolla. Var hela tiden lite stressad av rädsla för att mina föräldrar skulle komma hem och se mig i den här situationen, vi har pratat tidigare om mina problem med att säga nej till försäljare och de har sagt att jag måste bli bättre på att stå på mig så det skulle kännas pinsamt. Hon niade mig hela tiden, vilket jag hatar men förstås inte vågade protestera mot, och försökte småprata vilket jag har svårt för i den situationen (gav bl.a. komplimanger för både min tröja och mitt nagellack). Det slutade med att jag gick med på att autogirera 150 kr i månaden vilket var deras minimibelopp. Det ska gå att avsluta när man vill men jag vet inte hur jag ska göra -- jag har ju ändå råd och det känns lite snålt att avsluta nu när jag faktiskt tycker att det är en rimlig grej att ge pengar till.

Nån mobiloperatör
Kommer inte ihåg namnet, hade inte hört talas om företaget tidigare tror jag? Detta ägde rum samma dag som detta skrivs. Jag blev stoppad av en välmejkad ung tjej när jag var på väg in i mataffären -- jag tittade ner i marken, hon ställde sig i vägen för mig och böjde sig ner och försökte titta mig i ansiktet. Hon ställde frågor om mitt mobilabonnemang och sen förklarade hon att de erbjöd en mobiltelefon och en iPad (egentligen en surfplatta av ett annat märke) för 399 kr i månaden. Hon tog mitt leg för att kunna kolla upp nånting med mitt nuvarande abonnemang (Telenor, 99 kr). I vanlig ordning frågade hon aldrig om jag ville ha det utan babblade på som om det var självklart. I själva verket är jag ganska nöjd med mitt billiga abonnemang då jag pratar och sms:ar väldigt lite, telefonen vill jag i och för sig byta ut framöver men surfplatta har jag verkligen inget behov av. Tjejen engagerade även sin manliga kollega som var väldigt charmig och trevlig och de pratade i säkert 10 minuter med mig som bara ville därifrån. Till slut lyckades jag göra en kraftansträngning för att ta mig ur situationen och ungefär följande utbyte ägde rum.
Jag: Kan jag bara få mitt leg så jag kan gå
Killen: *kaskad av säljsnack*
Jag (nästan med gråten i halsen): Ja men jag vill inte.
Killen (ser ledsen ut): Okej.
Jag var helt uppskruvad i ett par timmar efteråt, jag kände mig som om jag betett mig illa mot de trevliga ungdomarna på nåt sätt. Det är så sällan nån ens pratar med mig så det är väl lite därför som det tar sig så stora proportioner i känslolivet också. Hursomhelst lyckades jag i alla fall säga nej. Baby steps, antar jag.

Hur funkar det att "inte tvätta håret"

De sista åren (?) verkar det ha blivit väldigt poppis att prata om hur mycket man hatar att tvätta håret och att man "inte har tvättat håret på flera veckor, hihi" och hur mycket man älskar produkten torrschampo. Som här till exempel. Jag blir så fascinerad av detta för jag förstår verkligen ingenting. Jag menar inte att vara aggressiv eller nåt (förlåt verkligen om jag råkar låta nedlåtande nånstans, jag menar det verkligen inte!), jag blir bara så full av frågor. Som:

•  HUR GÖR NI I DUSCHEN? Står ni och dodge:ar duschstrålen med huvet eller använder ni en sån där vidrig svettig dusch-hätta à la skolgympans omklädningsrum 1995 eller... vad? 
• Varför tycker ni det så jobbigt att tvätta håret? Man står i duschen, man schamponerar håret, tvättar ur, klart på max tre minuter? Lite småtrist och tjatigt, visst, men varför är det så mycket jobbigare än all annan intvålning och annat man gör i duschen? Obs, nu pratar jag om folk som har ungefär samma hårtyp som jag själv, alltså inte supermegatjockt och inte jättelockigt. Jag har förstått att t.ex. afrikanska hårtyper kräver en helt annan typ av omvårdnad som jag inte vet så mycket om, och har man supertjockt (och/eller superlångt) hår kan jag tänka mig att det är mer jobb.
• Ursäkta, no offense men känner ni inte er ofräscha i hårbotten? Nu pratar jag inte nödvändigtvis så mycket om flott, utan mer om gammal svett. Jag har inte själv så mycket problem med flott nuförtiden -- förr i tiden såg mitt hår alltid helt fruktansvärt ut nån dag efter tvätt, fettigt och platt med en krullig "gloria" liksom. Men nuförtiden så ser det helt okej ut även när det är otvättat, kanske för att jag färgar det nu (har hört att färgning och blekning kan göra att man får mindre problem med fet hårbotten). Så jag fattar att det där med flott i hårbotten kan funka olika. Men känns det inte äckligt med all gammal intorkad svett? Hårbotten är ju ett av de ställen på kroppen där man svettas absolut mest, liksom. Är det mer acceptabelt enligt sociala normer med veckogammal svett i hårbotten än i armhålorna?
• Varför funkar inte torrschampo för mig? Eller rättare sagt, varför funkade det inte på den tiden när jag hade problem med flottig hårbotten och testade det? Håret blev bara lite dammigt, som jag minns det. Krull-"gloria", platthet och flottighet bestod. Använde i och för sig nåt billigt torrschampo som kanske var jättedåligt.

Jag minns en hemsk period i mitt liv där jag var tvungen att duscha varje dag p.g.a. att jag hade heltidssysselsättning där jag var tvungen att träffa folk varje dag men försökte låta bli att tvätta håret varannan dag för att "inte slita på det så mycket" och för att det inte skulle bli flottigt lika fort. Då körde jag metoden med att försöka undvika duschstrålen med huvet. Jag stod där i duschångorna som 1) fick min hårbotten att svettas i överfart och 2) gjorde att småhåren krullade ihop sig ännu mer, så håret blev i själva verket ÄNNU fulare/ofräschare av att jag duschade. Sen gick jag iväg med mitt hår ihopsnott i en desperat hästsvans som jag försökt dra åt så hårt som möjligt för att slippa se eländet, vilket inte var nån vidare snygg look på mig. Minnet av kombinationen av flottigt huvud och nybadad, lite torr kliig kropp får mig fortfarande att rysa lite inuti. Nej, jag tror inte att jag nånsin kommer att klara av att duscha utan att tvätta håret mer. Men jag är fortfarande hemskt nyfiken på hur det hela funkar. Hör gärna av er, tjejer-som-inte-tvättar-håret! (Och likasinnade icke-tjejer för den delen.)

P.S. Jag tänkte inte så mycket på hela no poo-rörelsen nu för den är ju ett kapitel för sig. Utan mer de här vanliga tjejerna som "inte gillar att tvätta håret".

Välkommen

Jaha, det verkar inte bättre än att jag skaffat en ny blogg igen, mot alla former av bättre vetande. Jag tänkte skriva om allting som faller mig in som inte har med nagellack att göra, eftersom jag redan har en nagellacksblogg. Tänker att det kommer bli en del personligt material med saker jag vill ventilera och liknande. Varning för att det förmodligen kommer att bli ganska självupptaget och ha begränsad relevans för de flesta.