lifestyle goals '24 edition

Eftersom det förra inlägget blev så gnälligt (alltså, jag går inte alltid runt och tänker på det där, bara när jag är på dåligt humör, vilket dock tyvärr är ganska ofta) så tänkte att jag skulle skriva ett lite gladare inlägg om det nya året. Hittade ett gammalt inlägg om nyårslöften som jag skrev för tre år sen och tänkte kommentera lite på det!

- Köpstopp på nagellack hela året ut. -- Jag köper inte så mycket nagellack just nu, inte direkt p.g.a. något löfte eller så, utan för att jag inte är så sugen. Tycker det är ganska skönt eftersom jag redan har så många nagellack (säkert över tusen vid det här laget). Det ger mig en chans att använda dem jag redan har, är ju tråkigt att de bara ska ligga där. Hoppas det fortsätter så, men vill inte förbjuda mig själv att köpa nya ifall jag skulle få lust till det. Överlag när det gäller konsumtion av kosmetika, kläder och liknande så är jag varken jättepeppad på själva konsumtionen eller på köpstopp. Har aldrig sminkat mig så mycket och tittar inte på sminktutorials som underhållning längre, så blir inte "inspirerad" att köpa smink på det sättet. Kläder tycker jag inte heller är så jättekul på sistone -- har varit på väg uppåt i vikt några år nu så det kan ju spela in, brukar ju vara roligare med shopping när man känner sig smal. Fast strumpbyxor är ju alltid kul. Sen jag tog hål i öronen 2020 har väl billiga örhängen seglat upp som en ny hoarding-kategori, men känns inte direkt akut att sluta med det heller.

- Sminka mig minst en gång i veckan. -- Jag brukar slänga på mig mascara och concealer om jag ska träffa folk (vilket inte alltid blir varje vecka men ett par gånger i månaden i alla fall), kanske dutta på någon skimrig ögonskugga om det är ett festligare tillfälle. Hade väl inte tänkt ändra på det. Har ibland tänkt att det vore kul att använda läppstift/läppglans oftare men jag dricker så mycket kaffe och biter så mycket på läpparna, tycker det är lite svårt att kombinera.

- Börja spara pengar i nån organiserad form. -- Jag har lite pengar undanlagda på Avanza, ibland för jag väl över dit om det börjat samlas för mycket på lönekontot. Jobbar bara 75 % så min lön är relativt blygsam (ja, med tanke på min utbildning och så menar jag) men jag har inte så dyr livsstil så jag gör ändå inte slut på allt. Men jag sparar inte till nåt särskilt, skulle eventuellt vilja flytta till en något större lägenhet nån gång men det känns inte akut.

- Planera bättre i allmänhet, planera varje vecka, skriva att göra-listor och så vidare. -- Ja, det här har jag fortfarande inte direkt kommit nånstans med, fast jag använder kalendern mer och har en lista för min kvällsrutin som jag tyckt funkat okej. Vill fortfarande absolut bli bättre på sånt överlag. (Skriver mer om det längre ner.)

- Inga fler hobbies. -- Ja den här problematiken kvarstår också, och jag förstår tanken med att tänka igenom vad man INTE ska göra också så man slipper slösa mental energi på det, men... Grejen är att jag fortfarande väldigt gärna vill hålla på med hobbies även om jag inte hinner. Det känns fortfarande lite som meningen med livet. Så jag vill inte lova mig själv att jag ska hålla på mindre med hobbies, eller för den delen förbjuda mig själv att skaffa nya hobbies, även om jag konstant är besviken över att jag inte hinner med dem, för det känns lite som att bara acceptera att livet hädanefter bara ska vara "äta sova dö" liksom. Vilket känns för deppigt för att funka som nyårslöfte för mig.

- Försöka skaffa nån form av umgänge utanför familjen. -- Ja, det har jag ju lite oväntat haft under 2022-2023

Ja, det var det. Alltså inte så många av de löftena som känns relevanta längre. Här är några livsstilsrelaterade områden som jag hoppas kunna jobba på under 2024:

 - Alkohol. -- Detta har jag ju pratat om tidigare. Det är främst ensamdrickandet hemma som känns som ett problem (socialt drickande känns mer okej, då jag prioriterar att vara social). Jag hamnar i olika konflikter med mig själv där jag inte kan bestämma mig för hur mycket jag "får" festa till det, vilket leder till besvikelser på det ena eller det andra sättet. Hade ju något försök med att skippa hemmadrickandet totalt vilket var okej men lite småtrist. Nu har jag en idé till en annan variant på "regler" kring alkohol som jag tänkte testa under januari, vill inte berätta exakt hur de ser ut men kanske blir en uppföljning senare om jag orkar.

- Mat och träning. -- Har som sagt gått upp i vikt i några år. Jag är fortfarande en bra bit ifrån min högsta viktnotering nånsin från 2016 men vill inte fortsätta åt det hållet. Har lite idéer även här kring hur jag skulle kunna lägga upp mitt ätande. Vill inte skriva för mycket om det heller då det redan finns för mycket bantnings-info på internet. Vad gäller träning skulle jag egentligen gärna vilja komma igång med det igen då jag förmodligen skulle må bättre fysiskt. Och ja, i viss mån psykiskt, om man bortser från den där nojiga besattheten av att hinna med träningen hela tiden och hur ilsken man blir av testosterontillskottet då. Men har alltid tyckt att det är så stressigt att pussla in det och stress har jag nog av tack. Plus att jag bestämt mig för att jag hatar gym, så himla trista och oinspirerande miljöer, för mycket folk, bullrigt, urk. Kanske orkar springa lite mer när det blir väder för det men jag tänker inte lova nånting där, får räcka med promenader.

- Gå till kontoret oftare. -- Jobbar nästan alltid hemma även om jag vet att jag mår sämre av det, ska väl göra ett ryck till nu då...

- Få ordning på mina kvällar. -- Sömnproblem är ju en evig följetong i mitt liv. Mina vardagskvällar följer ofta det här trista mönstret att jag sitter svintrött och slöscrollar i insta-feeden eller valfri annan hjärndöd aktivitet. Att orka ta tag i kvällsrutinen med tandborstning och annat känns som att bestiga Mount Everest typ. Sen tvingar man sig ändå genom rutinen runt midnatt nån gång, en tid på dygnet då jag av nån anledning alltid får nån sorts påslag och är helt uppe i varv, antingen på ett ångestladdat älta-noja-sätt, eller ibland på ett mer "positivt" sätt med projektlusta och en massa "bra idéer". (Skriver t.ex. detta runt midnatt och märker att det kommer hur mycket ord som helst just nu, lol.) Och sen tar det självklart flera timmar att somna. Hinna med mer kvalitativa aktiviteter på kvällen är bara att glömma då jag alltså har fullt upp med att vara dödstrött och prokrastinera min tandborstning.

(Fortsättning på samma punkt) Min dröm vore följande: Att man alltid ser till att redan ha ätit dagens sista måltid när man väl kommer hem vid 19- till 20-tiden, så att man slipper sätta sig ner och äta, vilket ofta är vad som inleder det där halvt komatösa tillståndet. I stället undviker man noggrant att sätta sig ner och går genast igenom kvällsrutinen steg för steg. (Rutinen finns redan nedskriven på en lapp och uppsatt på kylskåpet med plats för att bocka av varje steg.) SEN får man göra vad man vill innan man går och lägger sig! Kanske till och med -- vågar jag ens säga det -- hålla på med nån hobby i en timme eller så? Eller bara vara duktig och gå och lägga sig extra tidigt. Ja, sen om man ska till kontoret nästa dag måste man ju visserligen duscha och hålla på (morgondusch tar jag bara om jag absolut måste, H-A-T-A-R), vilket är pissetråkigt och hur tids- och energikrävande som helst, men ändå. Låter det inte fantastiskt? Here's hoping

Christmas is often a time of reflection, so let's all think back over the year I've had

Har tagit ledigt hela mellandagarna. Som vanligt när jag tagit ledigt så har jag väl tänkt hålla på med hobby o.s.v. men inte hunnit med särskilt mycket. Läst några sidor i romanen jag försöker stava mig igenom på ryska, för det mesta inte orkat slå upp ord jag inte förstår eftersom det är så knöligt att sitta i sängen med boken och mobilen ilsket lysande i ansiktet, vilket gör att förståelsen av berättelsen blir begränsad. (Det är en översättning av en Terry Pratchett-bok så det är väldigt många action-scener med drakar som flyger hit och dit hela tiden och folk som trillar ner från tak och blir hängande från stuprännor och hej och hå, jag måste slå upp 40 ord per stycke för att fatta nånting av det.) Sytt nånting? Haha skojar du eller :) Varit och sett en film med mamma har jag i alla fall, annars bara rört mig mellan lägenheten och matvarubutiken typ. Idag skulle jag tvättat håret men orkade inte. Men körde en tvätt i alla fall.

Julen var jättefin, faktiskt så att jag medvetet reflekterat över hur fantastiskt lyckligt lottad jag är med min släkt. Ja, lite påfrestande för kroppen med all mat och alkohol men man får ju passa på. Nog om detta.

Annars har väl året präglats väldigt mycket av umgänget med Personerna från Sammanhanget (suck, önskar verkligen jag kunde berätta mera) och allt nojande som detta förorsakar. Plus att jag tyvärr tänker/ältar svinmycket över det här med Att Bli Gammal. Det är väl ofrånkomligt att fastna i de där tankarna ibland, jag kan liksom inte ha hundra procent kontroll över min inre monolog hela tiden (dessutom kan jag inte lyssna på prat i mobilen just nu p.g.a. problem med hörlurarna), men försöker vara lite mer medveten och inte fastna i deppiga tankesnurror.

Antar att åldersnojan och den sociala nojan hänger ihop lite. Jag triggar fortfarande så himla hårt på social bekräftelse. När jag umgås med folk, och ibland kanske får positiv feedback på nånting (att nån skrattar åt nåt jag sagt eller liknande), är det så lätt för mig att trilla tillbaka i att meningen med livet ändå är att vara en Tjej. (Ja förlåt att jag jobbar så mycket med Stora Bokstäver just nu, är trött.) Alltså att vara söt, duktig, trevlig, ha piffiga örhängen, komma med en smart kommentar här eller där, liksom lysa upp rummet på nåt sätt. Men så är man snarare en halvtrött medelålders kvinna som fyller 40 snart och all eventuell kvinnlig charm man har kvar kommer snart att rinna bort. Och det störda är att jag inte ens vet om jag ens har nån kvinnlig charm, eller nånsin haft nån. Jag har knappt nån uppfattning alls om hur killar har reagerat på mig.

Det kommer ideligen ledsamma tankar på hur jag såg ut när jag var ung, hur synd det var att jag inte umgicks mer med folk då, inte flörtade mer med killar. Det känns idiotiskt att jag ska gå och deppa över det, speciellt eftersom jag mycket väl minns att jag kände mig så jävla ful, tråkig och otillräcklig på den tiden. Redan då grämde jag ju mig över att jag borde umgås mer med folk, men jag orkade helt enkelt inte eftersom det bara kändes som att det blev katastrofalt mega-fel hela tiden. Det spelade ju ingen roll då att jag hade strålande ungdomlig hy och vackert hår, när alla andra omkring mig också hade det, PLUS mycket större bröst PLUS snyggare figur i allmänhet PLUS mindre neurotisk läggning och högre social begåvning PLUS att de inte var lata och trötta och sega som jag, och så vidare i all oändlighet. Jag mådde för dåligt, det är sorgligt men det hade nog inte kunnat bli annorlunda utifrån omständigheterna. Ja, det är på nåt sätt som att alla gamla demoner från ungdomen liksom kommer tillbaka fast i lite ny tappning, men jag försöker karate-kicka bort dem så gott jag kan.

Så jag tänker att jag måste fokusera mer på annat framöver, kanske jobbet och lite självhjälpsprojekt, sånt som inte är så socialt inriktat, fast jag tyvärr inte känner nån jättepepp inför några såna projekt just nu. Samtidigt är väl den sociala biten viktig också på nåt sätt. Men får försöka öva på att inte hänga upp mig så mycket på hur jag uppfattas av andra. Tror ändå jag lärt mig en del om mig själv i år.

drift away and die never say goodbye

Det är verkligen speciellt det här att plötsligt ha nånting som liknar ett socialt liv (ja, utanför mamma-och-pappa-sfären, då), så här som snart 40-åring. Efter att ha suttit hemma varenda fredag i i stort sett hela sitt liv. Men det är oväntat mycket med det som gör ont, river upp gamla konstiga sår som jag inte ens visste att jag hade.

Den här veckan har jag varit förkyld, så har fått skippa både kvällskursen (som är anledningen till att jag hamnat i det här sociala sammanhanget) och en Halloweenfest som var nu under helgen. Har känt mig extremt frustrerad över det. Känner mig som en grinig tonåring, vill bara smälla i dörrar och skrika till förkylningsfanskapet att det förstör mitt liv. Hade ju fixat utklädnad och allting. Så irriterande att det blev just den här veckan också. Har varit så upptagen den här hösten hittills, varenda helg har jag blivit ivägsläpad på det ena eller det andra, fast jag gärna skulle vilja ha nån helg för mig själv. Men jag kan ju inte gärna säga till folk att låta bli att bjuda in mig. Självklart kommer jag att bli sjuk förr eller senare när jag flänger omkring så där. Men varför just den här helgen? Hade gärna varit sjuk nån annan helg, t.ex. den veckan när vi hade "konferens" på jobbet (vilket var trevligt verkligen o.s.v., men också sjukt stressigt, plus att jag missade ett tillfälle på kvällskursen där också). Nu har jag fått stänga av notifikationerna på gruppens whatsapp-chat bara för att slippa se hur de pratar om den där festen, bara för att jag blir så ledsen över att ha missat alltihopa.

Det är ju också lite småpinsamt att känna såhär när man är snart 40, patetiskt liksom. Jag vet inte hur det är meningen att det ska kännas att vara en snart 40-årig kvinna utan man eller barn och med extremt begränsad både social och sexuell erfarenhet. Förmodligen finns det väl inget tydligt kulturellt protokoll för det. Jag vet inte heller hur kul jag hade haft på den där festen, kanske hade det bara blivit sådär att jag fastnat i mitt huvud, blivit helt icke-verbal och suttit och tigit i ett hörn. Det blir så ungefär varannan gång, tror jag.

De här relationerna är väl ganska ytliga, för det här är ju knappast människor som jag känner sådär jättebra eller skulle kunna prata om vad som helst med (eller vad man nu gör när man är vänner på riktigt, jag har av uppenbara skäl inte en jävla aning). Men de verkar trigga dramatiska känslor hos mig, påminna mig om känslomässiga behov som jag tryckt ner, eller nånting. Kanske kan man kalla det längtan efter kärlek

Det händer att jag tittar på pop-psykologi-videor på Youtube. Jag tittar inte så värst konsekvent eller noggrant, men en sak jag har insett på sistone är att en hel del av mina beteenden och känslor verkar passa in på symptom hos personer med barndomstrauma. Som den där limerens-grejen, alltså mina dysfunktionella förälskelser i olika otillgängliga snubbar som jag använder som nån form av drog/krydda i en grå vardag. Tydligen är det en jättetypisk barndomstrauma-grej. Antar att det måste vara brist på jämnåriga kompisar i barndomen som ligger bakom det eventuella traumat i så fall, för på familjesidan hade jag ju verkligen så nära en lycklig barndom man kan komma.

Jamen kul verkligen. Att ha lyckats traumatisera sig själv genom sin egen sociala inkompetens som barn (jävla unge). Ibland kan jag känna att mitt psykologiska bagage verkligen är ett... bagage. Som man måste släpa runt på hela dagarna. Det är inte det minsta intressant eller spännande, det går inte att ha ett intressant samtal med folk om det eftersom jag bara skäms över det. Det är bara ledsamt och i vägen hela tiden. Eller alternativt känns det som ett gigantiskt hål i ja, den här, gobelängen av allt som är jag (haha). Det hade kunnat finnas nåt kul eller fint där i stället men nu är det bara ett hål. Jahapp. Men gobelängen vävs ju fortfarande.

socialfobikerns* helg

 Det där med att inte dricka alkohol hemma i augusti sket det sig med ganska omgående. Eller ja, jag ångrade mig redan i förväg och la ner det. Tänkte att nu när jag ska tillbaka till jobbet, vilket jag inte var så jättepeppad på, så orkar jag inte köra nån duktighets-drive samtidigt. Och nu har jag precis druckit alkohol för femte dagen i rad lol. Tog en sån där aluminiumburk bubbelvin (de är så praktiska) till min kvällsmat så här en måndag. Och i helgen har jag haft två sociala tillfällen i rad. Och i fredags var det fredag. Och i torsdags kom jag hem från stämman i bostadsrättsföreningen och tänkte att jag var värd ett glas vin. Tänker att jag kan dokumentera mitt drickande här så har jag åtminstone koll på det. Kommer inte att vara nykter i september heller, kanske oktober. Men, eventuellt kan jag dra ner på mängden alkohol jag dricker när jag är hemma så jag håller det under två enheter. Nästa helg ska jag på nån oklar släktträff i Värmland, så det är väldigt mycket spring just nu. Längtar efter en helg utan att träffa folk men man får ju vara tacksam för att man blir inbjuden här och där.

I lördags skulle jag ha ett par sociala aktiviteter med Personerna från Sammanhanget (skulle gärna berätta mer än så men vill väl försöka hålla det lite anonymt). På den första aktiviteten, som var av lek-karaktär, så var det bara den där personen som jag blev lite besatt av och fick ett psykbryt över i våras, plus jag och en person till. Jag hade en märkligt tung känsla i bröstet i flera dagar inför det hela, var liksom säker på att det skulle bli jobbigt och weird stämning och så vidare eftersom vi var så få (även om den ytterligare personen som var med oftast är väldigt pratsam och easy going av sig). Vet inte varför det blir sådär, jag bara gör en jättestor grej av det hela och liksom tror att alla hatar mig eller att jag är jobbig att umgås med eller nåt. Det blev tvärtom ganska trevligt och sen åt vi middag på restaurang och då var ytterligare två personer med, sen gick vi vidare till en pub också och satt där ett par timmar.

Jag tycker det känns lite synd att man inte bara kan delta i ett socialt sammanhang, eventuellt ha hyfsat trevligt och sen bara gå hem och gå vidare med sitt liv, utan att i sin ensamhet under de följande dagarna älta sönder allt som sades och gjordes. Det är som att allting i efterhand växer till ett stort elakt monster. Tror nästan att det är värre med ältandet ibland om jag faktiskt har haft trevligt, lyckats prata lite och inte fastnat så jättefarligt mycket i mitt huvud som jag kan göra i vissa sociala sammanhang. Just för att jag, om jag nu upplever att det gått bra på den sociala fronten, liksom blir så upphetsad och måste spela upp allting från minnet igen. Och så råkar jag kanske komma ihåg nån random grej jag sa och få för mig att det var dumt och att folk tyckte det var weird. Förra gången jag träffade dem (också en lekaktivitet följt av middag) gick det väl halvbra -- minns att jag gick runt och tänkte "jag är ett träd, jag är ett träd, jag är ett träd" bara för att försöka lugna ner mig och kanske fick ur mig fem meningar under hela kvällen. Efter en sån erfarenhet är det kanske inte lika mycket att gå runt och fundera över. Den inputen stämmer bara rätt och slätt överens med grundteorin, som är att jag inte är kul på fest. Då kan jag bara gå tillbaka till mitt tråkiga gamla liv och inte tänka så mycket mer på det. Går det "bra" (eller katastrofalt dåligt som den där gången i maj) är det tydligen värre.

ja nu får jag försöka gå och lägga mig, har ett tidigt möte i morgon.

* Ej diagnostiserad men tror jag skulle kvala faktiskt

tankspridd uppdatering

 Ja, jag hade lite fart med bloggandet p.g.a. det där psykbrytet i våras men nu har jag kommit av mig igen. Idag är första dagen på sista semesterveckan. Sen ska man tillbaka till sitt oklara jobb, suck. Ska ha en paus från att dricka alkohol hemma nu igen, under augusti, sådär som jag hade i april. Och sen, när augusti är slut, försöka ha lite begränsningar kring det. (Idén är väl typ: Om jag vaknar på lördag, inte har druckit den veckan, och fortfarande inte är bjuden nånstans -- då kan jag ta ett par glas på lördagkvällen.) I morgon ska jag gå och se Barbiefilmen med mamma och min syster och sen äta middag, så då kanske jag kommer att dricka men i helgen blir det gissningsvis inget om jag inte blir bjuden nånstans.

Är överlag lite sugen på mer regler och disciplin och ordning och självhjälpighet, men har lite svårt att komma nånstans med det. Skulle vilja städa bort en massa skräp ur lägenheten t.ex. (skäms för hur det ser ut här), men liksom... det går inte? Inte för att jag gör nåt vettigt med min tid egentligen, men jag antar att den exekutiva förmågan inte räcker till, på nåt sätt. Jag har för många projekt, för många hobbies, som tar upp plats i huvudet. Jag har i alla fall hunnit sy lite grann. Har fixat till tre kjolar och ett fjärde kjol-projekt hänger på garderobsdörren bredvid mig -- en gröngrå i utility-/cargo-stil som ska kortas och få lite nya fickor.

Jag känner mig ibland som ett skräckexempel på vad såna där värdekonservativa typer, som tycker att kvinnor borde föda mer barn, tror händer med barnlösa medelålders kvinnor. Helt utmattad av allt självförverkligande och livsnjuts-stress, håller på med en massa tossiga projekt (nu har jag börjat plugga polska också), slåss mot existentiell ångest och åldersnoja. Inte för att jag skulle göra mig bättre som mor. Men jag känner mig bara så trött ibland. Men sen blir jag glad igen nästa idag. Och ledsen igen nästa dag. Och så vidare och så vidare. Det är väl det som är livet, liksom. ja nu orkar jag inte mer, ses hej.

vad vill man egentligen och vad kan man hoppas på

Ja, min "hjärtesorg" från häromveckan har väl delvis blivit inställd eftersom jag träffat personen igen i det vanliga sociala sammanhanget där vi brukar träffas och allt kändes mer eller mindre normalt, fast jag så klart inte kan veta exakt vad personen tänker eller tycker om mig eller hur/om den där kvällen ändrade hens omdöme om mig. Men det har ändå blivit lite mer ältande och jobbiga känslor kring det här, speciellt sent på nätterna. Jag har åtminstone under några månaders tid haft problem med att mitt humör blir sämre och sämre under dagens lopp, från helt okej under förmiddagen till ganska mulet under eftermiddagen och kvällen, för att sedan gå över till de här upprivna, maniskt ältande stämningarna kring midnatt. Fast just idag (som är en lördag) mår jag bra, och även igår mådde jag mestadels bra. Har tagit en paus från min alkoholpaus och sitter just nu och suger på det sista glaset rosévin. Idag har jag hållit på lite med ett sömnadsprojekt men när jag väl skulle börja sy så kunde jag inte byta nål i maskinen -- nånting satt i vägen. Det verkar som att nåt har gått sönder just i nålhållaren eller vad det nu heter. Väldigt frustrerande då det kändes som att jag äntligen började komma igång med sömnaden igen och jag har flera kjolar som jag vill fixa inför sommaren. Undrar hur lång tid det tar att få den reparerad. I värsta fall får jag väl köpa en ny.

Jag undrar lite vad det egentligen handlar om, den här intensiva längtan efter bekräftelse just från vissa personer som blossar upp mellan varven och sånär förgör mig. Kanske finns det nåt normalt i det nånstans, alltså nånting som personer med normal social funktion också upplever. Nån sorts impuls eller instinkt som finns till för att man ska kunna knyta an till andra människor som känns intressanta. Men det tar sig för stora proportioner just hos mig och gör att jag bara mår pissdåligt i slutändan eftersom jag inte har förmågan att upprätta den typen av reciprocitet som jag så gärna vill ha. Jag funderar lite över vad som är det bästa som kan hända egentligen. Det känns som att bekräftelse från personen (komplimanger, vänskapligt skämtande etc.) bara leder till att jag får upp hoppet om att jag ska lyckas bli vän med personen och få till nån sorts meningsfullt utbyte, där jag känner mig som den jag vill vara i ett socialt sammanhang. Och om det händer nånting som jag uppfattade som negativt, att det kändes som att personen betedde sig likgiltigt mot mig eller jag får för mig att den tycker att jag är töntig eller nåt. Ja då känns det som jordens undergång i flera dagar, som att jag har förstört allting. Jag är så trött på allt det här. Det är ovärdigt, jag är för gammal.

Jag tänker lite på den kvinnliga huvudpersonen, Marianne, i Normal People av Sally Rooney. (Jag läser ju inte så mycket annars men stavade mig igenom den i rysk översättning förra sommaren som ett led i mitt projekt att lära mig språket.) Att man borde vara lite mer som hon. Nu är jag långt ifrån lika fucked up som hon, eller borde i alla fall inte vara. Hon blev ju misshandlad under sin uppväxt och var dessutom utanför i skolan, jag hade åtminstone en kärleksfull familj även om relationerna med mina jämnåriga inte gick så bra. Fast jag kanske på nåt sätt har lyckats traumatisera mig själv (bra jobbat där) genom att misslyckas på det där sättet i min ungdom, sitta år ut och år in i olika deppiga lägenheter i Linköping och prokrastinera bort hela mitt liv. Sen är jag inte heller nån utpräglad overachiever-typ med ätstörningar och hela kittet, som hon. Men just det här att liksom aldrig be om nånting eller förvänta sig nån bekräftelse från andra människor, på nåt sätt. Varenda gång den där snubben lämnade henne så tryckte hon bara ner de där känslorna och stretade vidare med alla sina projekt i stället. Det är ändå nåt tilltalande med det, försöker hämta inspiration där.

Dag fyra

 Status: Kvart över elva på kvällen och jag tror inte att jag gråtit nåt på hela dagen, förrän alldeles nyss, men det var ingen stor gråt. Överlag verkar det väl bli värre på kvällen (igår natt hade jag en lite större gråtattack så det var lite knöligt att somna men gick till slut). Varit på kontoret, varit någotsånär produktiv, gått till gymmet för första gången på nån månad. Annars under dagen har väl stämningarna varierat, från ganska sänkt och ledsen till mittemellan till rentav ganska uppåt, men jag tänker på hela grejen kanske 90 % av tiden.

Jag simulerar diverse konversationer med personen i huvudet hela tiden -- så gör jag alltid, simulerar konversationer med folk i huvudet, så det är inget nytt i sig. Och ibland råkar de "gå bra", d.v.s. att personen i min fantasi inte blir arg eller oförstående, utan är snäll mot mig (haha), och då kan jag var på bra humör en stund. Alltså gud vad stört det här låter. Jag borde nog försöka ta mig till en psykolog och prata om de här problemen, för de är ju inte direkt nya, men ja. Vet inte hur man gör. Usch nu har jag gråten i halsen igen. 

Nu under kvällen har det kommit en massa tankar kring alla gamla saker jag skäms för i mitt liv, allt som jag tror verkar konstigt för såna som hen. Det gamla haveriet med studierna och hela vuxenblivandet under ungdomen, detta att jag aldrig haft nåt socialt liv eller nån pojkvän. Hen är en sån där extremt högpresterande, brutalt intelligent typ som bara verkar ha bränt igenom livet i 180 och dessutom socialt väldigt högfungerande, många vänner etc.. Det tycks plåga mig nåt enormt att hen ska få veta allt det där om mig, men samtidigt vill jag också att hen ska få veta, bara för att få det överstökat liksom. Fantiserar om att skicka en bild på diagnos-lappen från neuropsykutredningen. Ja nu vet jag ju inte ens om vi nånsin kommer att ses igen så det kanske inte ens är aktuellt. Men hen vet i alla fall redan att jag inte är nåt vidare på fester. Och om hen fick veta hur jag mår nu skulle hen väl bli äcklad -- jävla psykbrud typ. (Haha "hen" hit och dit... könet på personen kan man väl räkna ut ganska lätt... men jag vill bara försöka hålla det så anonymt det går)

Äh, jag tänkte det skulle vara bra att fortsätta följa upp hur det går med det här psykbrytet dag för dag men nu lyckades jag ju bara börja gråta igen. Annars har jag märkt att just skrivande är nånting som verkar distrahera ganska effektivt från jobbiga tankar men kanske bättre att skriva om annat framöver.

Uppdatering hjärtesorg dag två

 Woop, har nästan inte gråtit alls idag (bara lite på förmiddagen och nån droppe på eftermiddagen). Ge mig en medalj, någon. Just nu känner jag mig bara likgiltig och väldigt trött, har ju inte sovit ordentligt på några dagar. Har väl börjat landa i att hela grejen var dum och att jag måste komma tillbaka till verkligheten d.v.s. att jag är en soon-to-be klimakteriekärring med nån sorts svårförklarat dolt handikapp som leder till diverse problem i vardagen, men som jag tappert kämpar vidare med, och att jag förmodligen kommer dö ensam. Men att det kanske inte gör så mycket eftersom jag i grunden är mycket bättre på att vara ensam än tillsammans.

Jag antar att det som gjort ondast är just det här att man tror att den andre har en bild av en som är mycket bättre än vad man är i verkligheten. Att den trodde att jag var värd att vara dens kompis. Och nu är den illusionen liksom död och det känns så himla sorgligt att hela världen bara blir helt grå. (Ja egentligen vet jag ju inte så mycket om vad hen egentligen tyckte eller tycker om mig men jag kan ju inte gärna fråga liksom.) Ska inte utveckla mer för det finns en risk att jag börjar gråta igen. Hoppas att jag kan sova i natt.

*"Creep" med Radiohead spelas i bakgrunden*

Ja ursäkta men nu när jag ändå håller på och vältrar mig i min misär kan jag ju ändå gnälla lite till. Denna extremt söndagiga söndag är verkligen en fascinerande upplevelse för det är ändå ganska länge sen som jag upplevde såna här känslor. Bara detta att gråta. Jag har ju saknat att gråta lite grann, eftersom jag lite har tappat förmågan till det de senaste åren. Har inte haft en stor gråtning sen vintern 2016-2017. Det var nåt liknande som triggade det den gången, fast ändå inte. Minns hur jag i såna lägen kunde gräva ner mig i sängen och bara gråta i en timme eller så, och att det ändå fanns nån sorts njutning i det. Idag är det inte riktigt så, utan jag har bara gått runt i lägenheten och duttat och fixat med det ena och det andra, och så kommer de där attackerna mellan varven och jag börjar snyfta och rycka vid diskbänken typ. Men det varar bara i några sekunder. Sen börjar jag tänka på annat igen.

Känner igen just vad som hände igår från min ungdom, att uppleva mig själv som socialt otillräcklig, att vilja vara lättsam och trevlig och föra högkvalitativ konversation o.s.v., men misslyckas totalt och liksom gå in i nån sorts paniktillstånd. Sitta i ett hörn med en blank min. (Jag har inte varit drabbad av panikångest i mitt liv men igår kändes det fan som att jag inte kunde andas och som att det var 100 grader varmt därinne, så jag kanske var på väg ditåt en liten stund.) Men sånt händer ju inte i mitt liv idag så ofta. I skolan och början av universitetet hade jag såna upplevelser rätt ofta tror jag. Tro fan att jag mådde dåligt och hade en negativ självuppfattning.

Jag vet inte, jag har tyckt att det ändå är positivt att träna mig själv socialt o.s.v., men ibland kan jag känna att jag bara borde lägga ner och bara dra mig undan från alla sociala aktiviteter i stället. För det blir ju alltid så här. Jag projicerar hela meningen med livet på att vissa människor ska tycka om mig och sen kraschlandar jag på det här idiotiska sättet. Men vad ska jag göra i stället? Bara undvika människor som känns sådär lockande, och aktivt söka mig till såna som känns menlösa? Vad är det då ens för mening? Just nu känns det mellan varven som att jag liksom inte står ut med att vara inuti mitt eget huvud, att jag bara vill stänga av mina tankar, men inte kan. 

Funderar på om jag borde höra av mig och tacka för igår, det hade väl varit artigt. Men vet inte vad jag ska skriva. "Tack för igår, förlåt att jag tillbringade hela kvällen med att sitta i ditt vardagsrum och försöka att inte få en panikattack". "Tack för igår, ha en trevlig sommar ifall vi inte ses" funderar jag på men det låter som ett självmordsbrev eller nåt. Vill ju liksom inte lämpa på hen mitt dåliga mående heller (hen är säkert bakfull och har annat att tänka på). JAJA jag hoppas att sviterna efter det här inte blir alltför långvariga i alla fall. Hälsningar från ert favorit-nervvrak

hide the pain

Hör ibland en viss spaning om överexploateringen av sorg, trauma och deppiga erfarenheter i media, ofta i ganska raljerande ton, nu senast i nån kulturkrönika i GP (hittar inte krönikan så jag kan länka till den men skitsamma, den är säkert bakom betalvägg ändå). Alltså: "Varför måste kändisar non-stop sitta i olika underhållningsprogram i teve och berätta om sin taskiga barndom, sitt dödsfall i familjen eller sin psykdiagnos." Har också hört lite olika spaningar kring vad det Betyder, alltså vad det är i vår kultur som ger upphov till detta. Läste till exempel nånstans att det kanske beror på att smärta och död är så avlägsen i vår moderna kultur, men att vi fortfarande har ett behov att grotta ner oss i misär. Ett behov som förr skulle ha tillfredsställts bland annat av att få titta på offentliga avrättningar och kroppsstraff, men idag får vi alltså tv-fejor som sitter och gråter ut över sin alkade pappa i stället. Betyg på den analysen blir 3/5. Alltså, jag håller väl med om att det finns en sorts drift hos människan att titta på obehagligt våld, avrättningar och lemlästning (om inte annat finns det ju mängder av blodiga skräckfilmer som många gillar att titta på) men jag tror inte att just den driften har så jättemycket att göra med att nån typ ståuppkomiker ska berätta om sin autistiska son i nåt mysprogram på teve.

Här kommer då i stället min lilla take. Jag tror att det handlar om en sorts överkompensation för de ganska starka sociala koder och regler som finns mot att prata om allt som är det minsta deppigt, jobbigt eller sorgligt i nästan alla sociala sammanhang. Detta trots att väldigt många faktiskt har deppiga, jobbiga eller sorgliga erfarenheter som de har en längtan efter att få prata med andra människor om.

Nu får jag väl reservera mig för att min sociala erfarenhet är väldigt begränsad men jag har ju trots allt levt i den här kulturen i snart 40 år och jag har en tydlig känsla av att det ej är comme-il-faut att sätta sig i fikarummet på jobbet eller på AW:n och berätta om sin panikattack som man hade i helgen eller sitt pågående svinjobbiga uppbrott från flickvän/pojkvän som man mår så piss av att man knappt pallar att gå upp på morgonen. (Vill också påminna om att panikångest är en folksjukdom och uppbrott från pojkvänner/flickvänner också är en rätt så "allmänmänsklig" upplevelse.) Ja, jag vet att just de jag nämnde är exempel på ganska ytliga sammanhang, det kan ju hända att folk har o-ytliga sammanhang där de kan prata depp också. Men jag har aldrig haft några nära vänner och jag skulle tippa på att det egentligen är ganska vanligt att inte ha några nära vänner. Speciellt bland folk som mår dåligt, eftersom ju brist på socialt stöd är länkat till att må dåligt.

Jag tror att när en kändis pratar om sin bipolära sjukdom i teve och andra kändisar sitter runtomkring och uttrycker medlidande och det är allmänt mysig, accepterande stämning, så är detta en fantasi man själv kan sitta och leva sig in i. "Oh, tänk vad härligt om jag hade kunnat berätta för Lena på ekonomiavdelningen om att jag blev mobbad när jag var liten, och liksom få lite värme och stöd tillbaka. I stället för att behöva gå runt med det här påklistrade leendet hela tiden." (Och bakom det påklistrade leendet finns också den där känslan av att inte ha nåt att komma med socialt, eftersom just ens egna erfarenheter inte räknas lika mycket som andras erfarenheter av att ha gjort en massa saker som psykiskt friska människor gör -- typ plugga utomlands och ha svinkul, åka skidor etcetera. Eftersom en stor del av allt som man är bara utgörs av mörker i olika former så blir det väldigt lite kvar om man bara ska vara positiv hela tiden, vilket gör att man liksom känner det som att man inte har nån personlighet kvar, vilket kanske gör att man nojar och deppar ännu mer eftersom man liksom inte kan connecta med andra människor. Man bara sitter där med sin stela mask och säger "njääärhääaahäää" och skrattar nervöst typ.)

Jag är lite skör idag. Anledningen till att jag skriver om detta just nu är att jag försökte gå på fest igår, vilket jag upplevde att det inte gick så bra, trots att jag fruktansvärt gärna ville att det skulle gå bra, vilket ledde till att jag i stort sett grät mig till sömns i morse. Jag skulle egentligen vilja komma med lite kontrasterande punkter kring den sociala normen att man måste hålla en glad trevlig stämning också. Jag menar, jag gillar glad trevlig stämning själv. Och jag gillar personer som är psykiskt friska och starka och glada (speciellt personen som jag var på fest hos igår). Och jag förstår att även personer som verkar starka och glada utåt kan bära på jobbiga erfarenheter också o.s.v.. Och jag förstår att det tar energi att lyssna på folks jobbiga berättelser, jag är inte ens själv så peppad på att höra andras jobbiga berättelser. Den där fantasin om att få berätta om sig själv och att få sympati från andra, det är nåt lite egotrippat och oattraktivt över det också, jag vet inte. Men orkar inte brodera ut mer kring det nu. Ville bara skriva av mig typ.

skatan som skippade skåpsupandet

 Ja, idag är det lördag och jag är nykter, och snart är april slut så det innebär att min lilla "inte dricka alkohol hemma"-månad snart är över (i morgon är jag bortbjuden så lär väl dricka lite då). Idag har jag gått kors och tvärs genom innerstaden några varv bara för att få mina steg, fikat på ett kafé, köpt några onödiga småprylar (hårspännen), sen kommit hem och fixat en pedikyr.

Jag var extremt nära att öppna en öl tidigare till min kvällsmat. En del mat är så tråkig att dricka läsk till. Hade en ölkorv, vinägerchips och några kronärtskockshjärtan -- och så en koffeinfri cola zero. Jag gillar verkligen inte läsk så mycket längre? Älskade ju Coca-cola som liten och ung, vet inte vad som hände där. (Den enda läskedrycken som har lite mer vuxen smak känns som att det är Fanta citron, men det där syrliga passar inte så bra till det mesta av min favoritmat. Jul-/påskmust funkar bättre till exv. vinägerchips men synd att den är så söt, och dessutom svår att hitta större delen av året.) Men ja, det kan väl vara skönt för mig att få känna att jag klarat av nåt jag föresatt mig. Har inte haft den känslan så ofta på sistone. Saknar den lite.

Det känns som att projektet har pågått jättelänge. Det är lite mer än en månad egentligen eftersom den sista veckan av mars också slank med. Men överlag uppfattar jag också tiden som långsammare nuförtiden, kanske för att jag försöker klämma in så mycket i den jämfört med min bitvis extremt sysslolösa ungdomstid. Förra veckan var ovanligt fullpackad med en jobbresa till Stockholm och diverse sociala aktiviteter på helgen. En del av veckorna blev ungefär som vanligt när det gäller alkoholkonsumtion, p.g.a. att jag var bortbjuden så ofta, medan andra blev helt nyktra. Jag har fuskat en gång, när jag redan hade druckit ett glas cava till lunchen på restaurang med min syster. Då tänkte jag "skitsamma" när jag kom hem och öppnade jag en öl att dricka till min sushi. (Sushi med läsk är inte heller så kul tycker jag.)

Vet inte riktigt vad jag ska säga om hur jag har mått eller hur det har varit annars. Kan inte avgöra om jag mår bättre, fysiskt eller psykiskt. Förmodligen har jag väl inte dragit ner tillräckligt mycket för att det ska bli nån skillnad. Kände ett ganska starkt sug efter att dricka alkohol några av dagarna, så det kanske är en skillnad mot innan haha. Jag hade väl hoppats lite på att hinna med hobbies etc. mer, men har inte lyckats bättre med att pussla in dem än tidigare. Om det hänt nåt med vikten vet jag inte då jag inte pallat väga mig men skulle tippa på inte. Har verkligen inte varit så "duktig" med maten i övrigt.

Min plan framöver är att fortsätta ungefär som nu, med den skillnaden att jag kommer att dricka alkohol och äta nåt "festligt" på lördagarna såna veckor där jag inte haft några sociala aktiviteter. Ska väl också försöka få till några sorts regler kring mat o.s.v.. Hade ju onekligen varit för jävla nice att gå ner ett par kilon

Ett pastellfärgat ludd skönjes i hårbotten. Efter några veckor har hela hatten vuxit ut.

Ja då var den första alkoholfria veckan till ända då, hade inga sociala tillfällen så det blev en helt vit vecka (i enlighet vad jag hade bestämt mig för). Lite otippat har jag mått sämre än vanligt. Hade några ovanligt aktivitetsfyllda och sociala dagar från fredag veckan innan (min födelsedag) fram till onsdag så kanske fick jag nån stressreaktion, vet inte. Först mådde jag lite småkonstigt med envis huvudvärk, värre muskelspänningar än vanligt i käke/hals/nacke/axlar/bröst, känsla av svaghet i kroppen, domningar i ansiktet med mera i ett par dagar. Sen försvann det men jag fick ont i magen i stället. (Båda de grejerna är saker som har kommit och gått de senaste åren.) Hann inte med så mycket i helgen, hade ju hoppats på lite hobbyutövande men orkade inte. Men ja, fick fixat både manikyr och pedikyr igår kväll i alla fall så det var ju bra.

Hur känns det att vara 39 då haha. Inte så jättekul antar jag. Jag tänker ganska mycket på åldrande och sånt, de närmaste tio åren ska man ju bli gammal på riktigt, gå igenom klimakteriet, börja se ut som en tant och allt det där. Och att gå igenom den processen som ensamstående gammal övervintrad oskuld är liksom... ja. Har mycket tankar kring det, ibland känns det som nånting jag skulle vilja ventilera här men kanske det vore olämpligt. Mycket av det känns antingen för mörkt eller för privat eller både och.

Ibland tänker jag att jag bara borde tänka så lite på det här, och andra grejer som jag har en tendens att gå omkring och älta, så lite som möjligt i stället och bara begrava mig i annan info och aktiviteter, men tyvärr har jag inte möjlighet att undvika min inre monolog hela tiden. Jag pallar till exempel inte att lyssna på podcasts hela tiden. Det är rent fysiskt för obekvämt att ha hörlurar på sig nonstop och vore det inte för det så skulle jag ändå inte orka ha ljud i öronen hela tiden, blir så trött i huvudet. Kanske borde jag göra som jag gjorde under det småkämpiga året 2016 när jag började tänka på primtalsuppdelning så fort tankarna började kännas för jobbiga. (Alltså, jag började på 1 och räknade gradvis uppåt och primtalsfaktoriserade varje tal. Tror jag var uppe nånstans över 1500 till slut, sen kom alltihopa av sig.)

Har p.g.a. orsaker hamnat i ett sorts socialt sammanhang under det senaste året, d.v.s. det finns några människor som jag umgåtts med ibland (som jag alltså varken är släkt med eller jobbar med). Detta är väl på det stora hela positivt. Jag är tacksam för att ha lärt känna de fina personerna och jag tror att jag mår bättre av att få lite social stimulans och träning i umgänge, men det gör att det är surrigare i huvudet än vanligt också. Eftersom jag blir så nervös och funderar så mycket över vad andra tycker och tänker om mig o.s.v.. Så det är ytterligare en sak som jag tänker mer på än jag egentligen skulle vilja.

Alkohol

 Äh usch vad bortskämt det där inlägget om mat kändes nu när jag läste det igen, menar verkligen inget illa mot dem som kanske måste laga mat själva av ekonomiska skäl eller gillar att laga mat, eller så. Bara att jag själv inte gillar att laga mat så mycket och jag måste inte det heller så jag låter helst bli. I alla fall, apropå det där att jag tydligen nästan bara gillar "riktig"/lagad mat när man får alkohol till. Så tänker jag att jag ska försöka ha nån sorts vit månad nu. Eller inte helt vit, men inte dricka alkohol hemma. Gäller fr.o.m. måndag (fyller år under helgen och har planer för fredag och lördag) och fram till slutet av april tänker jag.

Jag kom på nåt sätt in i vanan att köpa hem öl och vin (vinet oftast i småflaskor) ett tag efter att jag flyttade tillbaka till göteborg för snart sex år sen. Om jag inte är bjuden nånstans så dricker jag kanske runt 4 enheter per kväll på fredag och lördag, ibland dricker jag på andra kvällar i veckan också. Största anledningen att jag vill sluta är att jag går upp i vikt, inte framför allt av alkoholen utan av allt ätande runtomkring. Vill bli av med den där förväntningen att jag ska "festa till det" hemma ensam på helgerna liksom. Vill inte hålla på och banta för det är så tråkigt och jag kan inte heller upprätthålla det i längden. Tänker att jag kan byta ut ätandet mot nån kul hobbyaktivitet eller nåt, jag gnäller ju alltid över hur lite jag hinner sy etc.. Om man bara planerar lite kanske det går. Ja vi får se.

Mat

 Jag brukar säga att jag inte är så intresserad av mat. Jag har väl förmågan att njuta av mat (är inte en sån som "hellre skulle ta ett matersättnings-piller om det fanns" etc.), men mat är i allmänhet inte så värst meningsskapande för mig. Jag jagar inte nya matupplevelser och är inte så bra på att laga mat. Jag tycker också att det är fruktansvärt tråkigt att laga mat när det inte är lite festliga omständigheter. En lördagskväll när jag står och fixar lite pasta till mig själv och dricker lite öl är det absolut trevligt, eller om jag är hemma hos mamma och pappa och hjälper till att hacka en lök eller nåt. Men att stå en tisdagskväll och göra nån jävla duktig sallad till matlåda... åh det är så att det kommer rök ur öronen på mig då. Och sen måste man diska också, fy fan. Det har jag slutat med för länge sen.

Jag har kommit fram till att jag inte gillar stora måltider, att bli proppmätt. Kan vara på grund av att jag har haft en del problem med magen de senaste åren och magen reagerar dåligt när det kommer mycket mat samtidigt. Jag tycker ju att lunch är en överskattad måltid, att man ska äta en stor vällagad måltid mitt på dagen. Det finns väldigt fina lunchställen runt kontoret och jag går dit av sociala skäl när nån kollega är där (sitter oftast ensam nu för tiden). Själva maten är det absolut inget fel på, tvärtom. Men jag tycker liksom det känns bortkastat att äta till exempel fish and chips med jättegoda pommes frites en vanlig jädra onsdag, utan öl (eller ens en läsk) och utan nån anledning att fira nånting. Sen sitter man där med en proppmätt mage och en massa eftersmak av vitlök, lök, chili etc. som aldrig går bort, och ska försöka jobba i fyra timmar när man egentligen bara vill sova. Tycker att en liten smörgås och en kaffe räcker ganska bra i stället.

Men det finns faktiskt mat som jag har nån sorts känslomässig relation till. Många av dem är väl ganska situationsbaserade (snarare än helt smakbaserade). Här är en lista

- Just "smörgås och en kaffe", kafémat. Gillar fluffig latte, mackor och bakverk, och bara känslan av att sitta på ett kafé. 

- Ovan nämnda lördagspasta. Vanligtvis med nån tomatsås, kanske med konserverad fisk eller bara vegetarisk

- Vinägerchips

- Padrones

- Gazpacho, mmm det är en föda för gudar. (Apropå spansk mat så gillar jag sån där potatisomelett som fan också)

- Sushi

 - Sill och överlag klyschig svensk midsommarmat. Färskpotatis med matjessill och gräddfil och sånt där.

- Räkmacka

- Ostron (med vinägrett eller citron) och champagne

- Blini med crème fraîche/smetana och god rom (går bra med valfritt annat litet bakverk också, ex. krustader, fick jättegoda med nån sorts västerbottens-flarn på nyår)

Antar att nån sorts gemensam nämnare för många av de här (alla utom kafématen egentligen, och gazpacho kanske) är att man får dricka alkohol till, haha :( Nä men det verkar som att jag liksom tycker att "lagad" mat är bortkastad om det inte är ett tillfälle där man liksom ska fira och slappna av på nåt sätt? Annars känner jag att jag kan strunta i det.

nytt år

 Idag är det nyårsdagen och jag har varit på ganska dåligt humör trots att jag inte är särskilt bakfull. Var med mamma och pappa hos några andra släktingar på middag igår och blev hemskjutsad till halvelvatiden. Vid tolvslaget stod jag och tittade på fyrverkerierna från min balkong och kände mig bara ledsen och lite dramatisk av nån anledning. Samma känsla har hängt kvar idag. Jag tog en hyfsat lång promenad -- gud, vad tråkigt Hisingen har känts på sistone -- och var fortfarande på ganska dåligt humör när jag kom hem. Men nu har det släppt.

Funderat på om jag ska ha nåt nyårslöfte men inte kommit på nåt som känts bra. De senaste åren verkar jag ha utvecklat en sorts inlärd reaktion som kommer varenda gång jag kommer på en idé till ett nytt projekt eller nånting jag skulle vilja göra: "Nej, det där kommer jag aldrig hinna, det blir aldrig av, om jag försöker påbörja ett sånt projekt så blir det bara en besvikelse." Kanske är det ett tecken på bättre självkännedom. I alla fall, här är några önsketänkanden om saker jag skulle vilja komma till skott med.

- Få ordning på min sömn. Har vi hört den förut? Det har blivit bättre sen tiden i Linköping, men det är fortfarande inte bra. Det vore bra om man kunde få lite mer konsekventa vanor kring sänggåendet. Det bästa vore om jag bara kunde se till att få undan tandborstning etc. så fort jag kom hem varje kväll och sen bara fokusera på att varva ner liksom. I stället för att bara stå och glo på mig själv i spegeln i två timmar och ha en oro i kroppen, eller sitta och apatiskt skrolla i min youtube-feed utan att ens klicka på nån video, eller vad jag nu gör på kvällarna?

- Viktnedgång -- ja inget jätteintressant eller nytt där heller. Har gått upp 10-15 kg sen min historiska bottennotering från årsskiftet 18/19. Har väl nån sorts skiss till en strategi. Det handlar i stort sett om att sluta köpa hem alkohol och alla sorters mat som känns festlig på nåt sätt, och spara alla onödiga kalorier till sociala tillfällen. Eller åtminstone begränsa fredagsmysandet etc. lite mer, bestämma i förväg vad jag ska äta/dricka o.s.v..

- Har skaffat gymkort också nu igen, men inte så mycket för att gå ner i vikt (tror diet är mycket mer effektivt där) utan mer för att vara lite gladare och slippa ha ont i nacken o.s.v.. Men vill inte stressa sönder för att pussla in gymbesök i vardagen, har jag en stressig vecka får jag skita i det.

- Ha det finare hemma. Sen jag flyttade till den här lägenheten har jag inte varit så nöjd med hur det ser ut här, har för mycket skräp överallt så det är svårt att hålla prydligt och då blir jag inte motiverad att fixa med ~inredning~. MEN tycker faktiskt att jag har börjat göra framsteg med att rensa undan onödiga prylar och lyckas hålla ytorna lite friare, vilket känns positivt. 

- Ta tag i min karriär... äh skoja orkar inte tänka på det :(

- Sluta vara ett vandrande, dagdrömmande sorgligt trassel av neuroser och oartikulerad längtan efter nåt odefinierat som förmodligen inte finns, och bli en vuxen ansvarsfull människa som lever i nuet i stället :)

- Har några kjolar som jag vill lägga upp och div andra idéer till sömnadsprojekt

- Etc etc

Ja nu ska jag försöka gå och lägga mig.