Ja, min "hjärtesorg" från häromveckan har väl delvis blivit inställd eftersom jag träffat personen igen i det vanliga sociala sammanhanget där vi brukar träffas och allt kändes mer eller mindre normalt, fast jag så klart inte kan veta exakt vad personen tänker eller tycker om mig eller hur/om den där kvällen ändrade hens omdöme om mig. Men det har ändå blivit lite mer ältande och jobbiga känslor kring det här, speciellt sent på nätterna. Jag har åtminstone under några månaders tid haft problem med att mitt humör blir sämre och sämre under dagens lopp, från helt okej under förmiddagen till ganska mulet under eftermiddagen och kvällen, för att sedan gå över till de här upprivna, maniskt ältande stämningarna kring midnatt. Fast just idag (som är en lördag) mår jag bra, och även igår mådde jag mestadels bra. Har tagit en paus från min alkoholpaus och sitter just nu och suger på det sista glaset rosévin. Idag har jag hållit på lite med ett sömnadsprojekt men när jag väl skulle börja sy så kunde jag inte byta nål i maskinen -- nånting satt i vägen. Det verkar som att nåt har gått sönder just i nålhållaren eller vad det nu heter. Väldigt frustrerande då det kändes som att jag äntligen började komma igång med sömnaden igen och jag har flera kjolar som jag vill fixa inför sommaren. Undrar hur lång tid det tar att få den reparerad. I värsta fall får jag väl köpa en ny.
Jag undrar lite vad det egentligen handlar om, den här intensiva längtan efter bekräftelse just från vissa personer som blossar upp mellan varven och sånär förgör mig. Kanske finns det nåt normalt i det nånstans, alltså nånting som personer med normal social funktion också upplever. Nån sorts impuls eller instinkt som finns till för att man ska kunna knyta an till andra människor som känns intressanta. Men det tar sig för stora proportioner just hos mig och gör att jag bara mår pissdåligt i slutändan eftersom jag inte har förmågan att upprätta den typen av reciprocitet som jag så gärna vill ha. Jag funderar lite över vad som är det bästa som kan hända egentligen. Det känns som att bekräftelse från personen (komplimanger, vänskapligt skämtande etc.) bara leder till att jag får upp hoppet om att jag ska lyckas bli vän med personen och få till nån sorts meningsfullt utbyte, där jag känner mig som den jag vill vara i ett socialt sammanhang. Och om det händer nånting som jag uppfattade som negativt, att det kändes som att personen betedde sig likgiltigt mot mig eller jag får för mig att den tycker att jag är töntig eller nåt. Ja då känns det som jordens undergång i flera dagar, som att jag har förstört allting. Jag är så trött på allt det här. Det är ovärdigt, jag är för gammal.
Jag tänker lite på den kvinnliga huvudpersonen, Marianne, i Normal People av Sally Rooney. (Jag läser ju inte så mycket annars men stavade mig igenom den i rysk översättning förra sommaren som ett led i mitt projekt att lära mig språket.) Att man borde vara lite mer som hon. Nu är jag långt ifrån lika fucked up som hon, eller borde i alla fall inte vara. Hon blev ju misshandlad under sin uppväxt och var dessutom utanför i skolan, jag hade åtminstone en kärleksfull familj även om relationerna med mina jämnåriga inte gick så bra. Fast jag kanske på nåt sätt har lyckats traumatisera mig själv (bra jobbat där) genom att misslyckas på det där sättet i min ungdom, sitta år ut och år in i olika deppiga lägenheter i Linköping och prokrastinera bort hela mitt liv. Sen är jag inte heller nån utpräglad overachiever-typ med ätstörningar och hela kittet, som hon. Men just det här att liksom aldrig be om nånting eller förvänta sig nån bekräftelse från andra människor, på nåt sätt. Varenda gång den där snubben lämnade henne så tryckte hon bara ner de där känslorna och stretade vidare med alla sina projekt i stället. Det är ändå nåt tilltalande med det, försöker hämta inspiration där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar