Hör ibland en viss spaning om överexploateringen av sorg, trauma och deppiga erfarenheter i media, ofta i ganska raljerande ton, nu senast i nån kulturkrönika i GP (hittar inte krönikan så jag kan länka till den men skitsamma, den är säkert bakom betalvägg ändå). Alltså: "Varför måste kändisar non-stop sitta i olika underhållningsprogram i teve och berätta om sin taskiga barndom, sitt dödsfall i familjen eller sin psykdiagnos." Har också hört lite olika spaningar kring vad det Betyder, alltså vad det är i vår kultur som ger upphov till detta. Läste till exempel nånstans att det kanske beror på att smärta och död är så avlägsen i vår moderna kultur, men att vi fortfarande har ett behov att grotta ner oss i misär. Ett behov som förr skulle ha tillfredsställts bland annat av att få titta på offentliga avrättningar och kroppsstraff, men idag får vi alltså tv-fejor som sitter och gråter ut över sin alkade pappa i stället. Betyg på den analysen blir 3/5. Alltså, jag håller väl med om att det finns en sorts drift hos människan att titta på obehagligt våld, avrättningar och lemlästning (om inte annat finns det ju mängder av blodiga skräckfilmer som många gillar att titta på) men jag tror inte att just den driften har så jättemycket att göra med att nån typ ståuppkomiker ska berätta om sin autistiska son i nåt mysprogram på teve.
Här kommer då i stället min lilla take. Jag tror att det handlar om en sorts överkompensation för de ganska starka sociala koder och regler som finns mot att prata om allt som är det minsta deppigt, jobbigt eller sorgligt i nästan alla sociala sammanhang. Detta trots att väldigt många faktiskt har deppiga, jobbiga eller sorgliga erfarenheter som de har en längtan efter att få prata med andra människor om.
Nu får jag väl reservera mig för att min sociala erfarenhet är väldigt begränsad men jag har ju trots allt levt i den här kulturen i snart 40 år och jag har en tydlig känsla av att det ej är comme-il-faut att sätta sig i fikarummet på jobbet eller på AW:n och berätta om sin panikattack som man hade i helgen eller sitt pågående svinjobbiga uppbrott från flickvän/pojkvän som man mår så piss av att man knappt pallar att gå upp på morgonen. (Vill också påminna om att panikångest är en folksjukdom och uppbrott från pojkvänner/flickvänner också är en rätt så "allmänmänsklig" upplevelse.) Ja, jag vet att just de jag nämnde är exempel på ganska ytliga sammanhang, det kan ju hända att folk har o-ytliga sammanhang där de kan prata depp också. Men jag har aldrig haft några nära vänner och jag skulle tippa på att det egentligen är ganska vanligt att inte ha några nära vänner. Speciellt bland folk som mår dåligt, eftersom ju brist på socialt stöd är länkat till att må dåligt.
Jag tror att när en kändis pratar om sin bipolära sjukdom i teve och andra kändisar sitter runtomkring och uttrycker medlidande och det är allmänt mysig, accepterande stämning, så är detta en fantasi man själv kan sitta och leva sig in i. "Oh, tänk vad härligt om jag hade kunnat berätta för Lena på ekonomiavdelningen om att jag blev mobbad när jag var liten, och liksom få lite värme och stöd tillbaka. I stället för att behöva gå runt med det här påklistrade leendet hela tiden." (Och bakom det påklistrade leendet finns också den där känslan av att inte ha nåt att komma med socialt, eftersom just ens egna erfarenheter inte räknas lika mycket som andras erfarenheter av att ha gjort en massa saker som psykiskt friska människor gör -- typ plugga utomlands och ha svinkul, åka skidor etcetera. Eftersom en stor del av allt som man är bara utgörs av mörker i olika former så blir det väldigt lite kvar om man bara ska vara positiv hela tiden, vilket gör att man liksom känner det som att man inte har nån personlighet kvar, vilket kanske gör att man nojar och deppar ännu mer eftersom man liksom inte kan connecta med andra människor. Man bara sitter där med sin stela mask och säger "njääärhääaahäää" och skrattar nervöst typ.)
Jag är lite skör idag. Anledningen till att jag skriver om detta just nu är att jag försökte gå på fest igår, vilket jag upplevde att det inte gick så bra, trots att jag fruktansvärt gärna ville att det skulle gå bra, vilket ledde till att jag i stort sett grät mig till sömns i morse. Jag skulle egentligen vilja komma med lite kontrasterande punkter kring den sociala normen att man måste hålla en glad trevlig stämning också. Jag menar, jag gillar glad trevlig stämning själv. Och jag gillar personer som är psykiskt friska och starka och glada (speciellt personen som jag var på fest hos igår). Och jag förstår att även personer som verkar starka och glada utåt kan bära på jobbiga erfarenheter också o.s.v.. Och jag förstår att det tar energi att lyssna på folks jobbiga berättelser, jag är inte ens själv så peppad på att höra andras jobbiga berättelser. Den där fantasin om att få berätta om sig själv och att få sympati från andra, det är nåt lite egotrippat och oattraktivt över det också, jag vet inte. Men orkar inte brodera ut mer kring det nu. Ville bara skriva av mig typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar