Woop, har nästan inte gråtit alls idag (bara lite på förmiddagen och nån droppe på eftermiddagen). Ge mig en medalj, någon. Just nu känner jag mig bara likgiltig och väldigt trött, har ju inte sovit ordentligt på några dagar. Har väl börjat landa i att hela grejen var dum och att jag måste komma tillbaka till verkligheten d.v.s. att jag är en soon-to-be klimakteriekärring med nån sorts svårförklarat dolt handikapp som leder till diverse problem i vardagen, men som jag tappert kämpar vidare med, och att jag förmodligen kommer dö ensam. Men att det kanske inte gör så mycket eftersom jag i grunden är mycket bättre på att vara ensam än tillsammans.
Jag antar att det som gjort ondast är just det här att man tror att den andre har en bild av en som är mycket bättre än vad man är i verkligheten. Att den trodde att jag var värd att vara dens kompis. Och nu är den illusionen liksom död och det känns så himla sorgligt att hela världen bara blir helt grå. (Ja egentligen vet jag ju inte så mycket om vad hen egentligen tyckte eller tycker om mig men jag kan ju inte gärna fråga liksom.) Ska inte utveckla mer för det finns en risk att jag börjar gråta igen. Hoppas att jag kan sova i natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar