Ja ursäkta men nu när jag ändå håller på och vältrar mig i min misär kan jag ju ändå gnälla lite till. Denna extremt söndagiga söndag är verkligen en fascinerande upplevelse för det är ändå ganska länge sen som jag upplevde såna här känslor. Bara detta att gråta. Jag har ju saknat att gråta lite grann, eftersom jag lite har tappat förmågan till det de senaste åren. Har inte haft en stor gråtning sen vintern 2016-2017. Det var nåt liknande som triggade det den gången, fast ändå inte. Minns hur jag i såna lägen kunde gräva ner mig i sängen och bara gråta i en timme eller så, och att det ändå fanns nån sorts njutning i det. Idag är det inte riktigt så, utan jag har bara gått runt i lägenheten och duttat och fixat med det ena och det andra, och så kommer de där attackerna mellan varven och jag börjar snyfta och rycka vid diskbänken typ. Men det varar bara i några sekunder. Sen börjar jag tänka på annat igen.
Känner igen just vad som hände igår från min ungdom, att uppleva mig själv som socialt otillräcklig, att vilja vara lättsam och trevlig och föra högkvalitativ konversation o.s.v., men misslyckas totalt och liksom gå in i nån sorts paniktillstånd. Sitta i ett hörn med en blank min. (Jag har inte varit drabbad av panikångest i mitt liv men igår kändes det fan som att jag inte kunde andas och som att det var 100 grader varmt därinne, så jag kanske var på väg ditåt en liten stund.) Men sånt händer ju inte i mitt liv idag så ofta. I skolan och början av universitetet hade jag såna upplevelser rätt ofta tror jag. Tro fan att jag mådde dåligt och hade en negativ självuppfattning.
Jag vet inte, jag har tyckt att det ändå är positivt att träna mig själv socialt o.s.v., men ibland kan jag känna att jag bara borde lägga ner och bara dra mig undan från alla sociala aktiviteter i stället. För det blir ju alltid så här. Jag projicerar hela meningen med livet på att vissa människor ska tycka om mig och sen kraschlandar jag på det här idiotiska sättet. Men vad ska jag göra i stället? Bara undvika människor som känns sådär lockande, och aktivt söka mig till såna som känns menlösa? Vad är det då ens för mening? Just nu känns det mellan varven som att jag liksom inte står ut med att vara inuti mitt eget huvud, att jag bara vill stänga av mina tankar, men inte kan.
Funderar på om jag borde höra av mig och tacka för igår, det hade väl varit artigt. Men vet inte vad jag ska skriva. "Tack för igår, förlåt att jag tillbringade hela kvällen med att sitta i ditt vardagsrum och försöka att inte få en panikattack". "Tack för igår, ha en trevlig sommar ifall vi inte ses" funderar jag på men det låter som ett självmordsbrev eller nåt. Vill ju liksom inte lämpa på hen mitt dåliga mående heller (hen är säkert bakfull och har annat att tänka på). JAJA jag hoppas att sviterna efter det här inte blir alltför långvariga i alla fall. Hälsningar från ert favorit-nervvrak
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar