konsten att utnyttja sin tvångsmässighet på rätt sätt

Jag har börjat springa, lol. Har alltså skaffat en ny tvångsmässighet som säger att jag måste ut och jogga två varv kring kvarteret varannan dag. (Eller, har bara kört varannan dag i nån vecka, så det kanske är för tidigt att kalla det en ny vana, men i alla fall. Har hållit på i en månad eller så totalt med springeriet.) Sen kör jag några "styrkeövningar" – några tjejarmhävningar, ett par utfall. Kan inte fler sorter och orkar inte dyka in i träningsdjungeln på internet så det får räcka tills vidare.
Jag tror detta kan vara rätt väg att gå med träning, att ha det som en tvångsmässighet. För kul är det ju verkligen inte. Jag hatar kanske inte att springa längre på det sättet jag alltid gjort tidigare, där jag ville dö efter tio sekunder, men jag är inte i närheten av att njuta av det. Jag tycker mig ha hört folk som lyckas upprätthålla sina träningsvanor säga liknande saker: att det är "som att borsta tänderna". Man måste få det gjort, annars känns nånting fel. Sen verkar det ju visserligen finnas en del som verkligen gillar det också, God bless 'em.
Jag har en tendens till att vara tvångsmässig kring en del saker. Förmodligen inte mer än de flesta, men jag har nån lite omständlig duschrutin jag ska ta mig igenom varje gång och så där. Tanken på att duscha utan att tvätta håret ger mig fortfarande lite småpanik. Sen kan jag bli tvångig när det gäller "kul" saker också, typ min nagellackshobby. Inför jul, nyår, min födelsedag etcetera går jag alltid runt och tänker på vad jag ska ha på naglarna. Sen blir det alltid för stressigt med olika saker man ska hinna med och så hinner jag inte fixa naglarna ändå, alternativt sitter uppe mitt i natten innan julafton för att fixa de där naglarna med rött och grönt glitter och det ena med det andra. Fast nu för tiden är jag tvångsmässig kring att gå och lägga mig innan klockan ett – okej, jag håller kanske på att släppa taget lite om den, men det blir sällan efter klockan två i alla fall – så att sitta uppe på natten och måla naglarna blir det inte så mycket med längre.
Jag försöker påminna mig själv om att det ska vara en hobby och det ska vara roligt och att jag aldrig måste. Problemet är bara att det lätt inte blir av alls om man inte känner att man måste. I alla fall, vi får se om jag kan skaffa fler tvång kring "nyttigare" saker i livet och om det kan ta mig framåt.

en tanke + status

Kom på häromdagen att prokrastinering och dylika undvikande beteenden är psykets svar på allergi? Alltså: känslorna, som liksom immunförsvaret är ett viktigt system som är till för att skydda en, överreagerar på ett cocoloco sätt på nåt yttre stimulus och så blir allt helt fuckat i stället. Ja en halvbra jämförelse kanske hehe.
Har en sån där frustrerad missnöjd dag. Jag kan inte gå ut på min promenad eftersom det regnar, så nu är jag sådär typiskt mosig i huvudet och har ont i nacken. Jag var bjuden hem till föräldrarna för att äta middag och se en film som mamma ville se, men har kommit på att jag inte har tid p.g.a. skolarbete och annat :/ Tråkigt att behöva tacka nej när man egentligen vill. Plus har ätit och sovit dåligt hela veckan. Ja, jag får väl ta promenaden i kväll i stället. Och det är ju bra med regn. För växterna och allt. Hejdå.

tisdagens bravader

I förrgår var det dags för framläggningen alltså. Jag hade så klart varit uppe nästan hela natten, bara halvsovit ett par timmar runt gryningen, och kände mig inte så jätteförberedd. Hatar att prata inför folk och vet med mig att jag egentligen måste skriva och lära in ett manus eftersom jag inte kan sätta ihop ordentliga meningar eller tänka över huvud taget i läget när jag står och pratar, men jag gör typ aldrig det ändå p.g.a. är värdelös. Ändå kul grej att utsätta sig själv och sina medmänniskor för :) Ja, det var ju inte så många jag behövde prata inför. Det dök upp en liten auskultant (som dessutom ställde en intressant fråga som jag inte kunde svara på). I övrigt bara examinatorn, handledaren och opponenten.
Men det blev godkänt i alla fall. Sen promenerade jag genom ett regnigt Linköping och tillbaka till centralstationen i ett mestadels apatiskt känslotillstånd. Pappa mötte mig på Nisseterminalen och jag blev bjuden på bubbel och lite lyxig mat i föräldrahemmet. Sen blev jag alldeles, jag menar alldeles för full. Det hjälpte väl inte att jag var dödstrött, inte hade ätit så mycket under dagen och hade tagit dubbel dos Concerta, antar jag. Kvällen slutade lite oklart med att jag kräktes över hela badrummet (mamma och pappa hade gått och lagt sig då som tur var). Jag torkade i alla fall upp efter mig på nåt sätt och slängde mina kläder, badrumsmattan och nån handduk (som jag förmodligen använt för att torka upp) i tvättmaskinen. Sen måste jag ha gått och lagt mig. Vaknade halv åtta nästa morgon och insåg att jag bara hade trosor på mig -- undrar om jag gick upp för trappan sån, nästan naken? Alltså, nivån på det här, I can't even. Brukar ju inte dricka så ofta (fast det har blivit oftare sen jag flyttat "hem") och ja, jag kanske inte borde det heller?
Kan i alla fall starkt rekommendera att man sköljer av nerspydda grejer innan man tvättar dem. Speciellt om upphovspersonen till spyan ätit sparris innan. Körde allt två varv i maskinen nästa dag och det luktade fortfarande kräks och var små fibrer överallt från den där sparrisen. Var väldigt trött igår, mormor ville också bjuda på champagne men jag tackade nej. Men bra att jag kom upp tidigt i alla fall. Idag börjar jag känna mig som en människa igen. Nu de närmaste dagarna ska jag jobba på de sista ändringarna i rapporten, reflektionsdokumentet och lite på en gammal restlabb. Om jag har riktig tur kanske allt blir klart innan sommaren men den där gamla labben kommer nog att komma i vägen för det tyvärr. Men exjobbskursen borde i alla fall bli klar. Tänka sig.