Saker beauty-gurus säger som jag stör mig lite på, typ

"Det här är perfekt om du fått för lite sömn!" och liknande. Alltså, jag förstår verkligen att man vill se piggare ut, det är väl en vanlig sak man vill åstadkomma med smink. Det är bara att jag ibland får känslan av att det är viktigare att se pigg ut än att vara pigg, eller att problemet att man bara sovit två timmar är löst så fort man tagit mascara och concealer på sig. Tycker det är pissjobbigt att ha sömnbrist, kan inte koncentrera mig på nånting då. Att "se pigg ut" är ca prio 436 i det läget. Och ja folk har olika prioriteringar och det är klart att en skönhetsguru i första hand är koncentrerad på utseendebiten men nu pratar vi om mina personliga hangups här (som vanligt).
"Nu måste jag lägga lite contouring här eftersom jag ätit lite för många kanelbullar på sistone/gått upp tre kilo över julen/whatever, hihi." Alltså du kan inte ha gått upp så mycket att det syns i ansiktet om det bara är en fråga om ett par kilo? Plus att det där deprimerande slentrian-"gud vad tjock jag är"-snacket (det där med att alltid få in en diss mot sin egen kropp sådär lite i förbifarten, menar jag) känns så gammalt, som nåt ens jojobantande faster höll på med 1993 typ. Kan vi inte bara lägga ner det en gång för alla?
"Jag noppade mina ögonbryn för mycket som ung så nu är de borta, buhu." Är du säker på att du inte bara hade ganska tunna ögonbryn från början? De allra flesta hårstrån växer väl ändå tillbaka, om man inte lyckas skada hårsäcken på nåt sätt när man rycker. Jag menar, jag har noppat området mellan mina ögonbryn varje dag i tjugo år och jag önskar verkligen att det håret kunde försvinna, men jag måste fortfarande ta bort 10-15 stycken varje gång.

Non-scale fail?

Innehållsvarning för bantning, viktsnack och icke hundra procent positivt kroppsprat och sånt.
Jag råkade klicka på nån Youtube-video om viktnedgång, tyckte väl inte den var så intressant och tjejen som pratade verkade lite jobbig så jag tittade inte klart. Hursom, jag lärde mig ett nytt begrepp av videon: NSV, eller Non-Scale Victory. Jo, "victory" är så klart ett väldigt värdeladdat ordval, men tyckte ändå det var ett rätt intressant begrepp. Det är alltså när man upptäcker nån tydlig förändring i kroppen som orsakats av viktnedgången. Till exempel att man märker att ens kläder sitter annorlunda. Eller ett annat exempel som tjejen i videon tog upp: att magfettet plötsligt ryms i ena nypan istället för båda.
Jag märkte häromdagen att jag gått ner ännu ett par kilo, efter att ha legat på en platå i nån månad. Nu ligger jag på kanske 14-15 kilo under startläget i januari (om inte den viktnoteringen bara var en tillfällig dipp). Ändå rätt mycket? Jag är fortfarande tjock, tjockare än jag varit under större delen av mitt vuxna liv. Tjockare än jag nånsin var innan 2011, nån gång. Låg aldrig över 85 kg innan dess, tror jag. Men ändå, 10-15 procent av kroppsvikten. Inte att förakta.
Ändå har jag inte registrerat några NSV alls. Jag ser ju ingen skillnad på hur jag ser ut, men det är ju svårt att ha nån uppfattning sådär om man inte tar bilder i underkläderna hela tiden (har nästan aldrig haft nån aning om hur fan jag ser ut eller hur stor jag är jämfört med andra egentligen, att se bilder har ofta blivit en chock). Har inte märkt att kläderna sitter lösare, direkt? Har bara rymliga kläder i stretchmaterial och kjolar med resårmidja, byxor gav jag upp med för hundra år sen. Häromåret märkte jag att många kläder blivit för tajta (speciellt vid överarmarna) och la undan många av dem, kanske borde jag prova några av dem jag inte använt på ett tag. En annan "omvänd NSV" jag märkte vid den senaste viktuppgångs-spurten var att jag blev tjockare i ansiktet. Tjocka kinder, dubbelhaka, ögonen ser mindre ut. Har det gått tillbaka lite grann? Tja, också svårt att säga.
En sak jag har tänkt på på sistone är att jag misstänker att jag har blivit mjukare i hullet. Det känns som att fettet på rumpan t.ex. var fastare förut. Jag har tänkt att det bara är en ren fråga om åldrande, men det slog mig nyss att viktnedgången kanske haft ett finger med i spelet också. Som en ballong som luften gått ur lite, liksom. Ja, vet inte om jag skulle kalla det en seger direkt. Hursom, vi får hoppas att jag kan ha några av mina gamla kläder snart igen.

Life hack (nåja)

Dagens tips dagens tips lalalalala dagens tips! Har du också problem med att deodoranten tar hundra år på sig att torka? Din bästa vän är en solfjäder, t.ex. en sån där souvenir-solfjäder från Spanien. Håll helt enkelt upp armen och vifta frenetiskt med solfjädern vid armhålan. Det snabbar upp torkprocessen en hel del och är smidigare än att springa omkring naken i hemmet med armarna upp för att få luftdrag mot armhålorna.

Tappa håret

Jag tappar håret nu igen. Varje gång när jag duschar så blir det en äckligt stor hög med hår på golvet. Jag har börjat kamma håret med en glestandad kam med balsam i i duschen vilket är ett väldigt effektivt sätt att få ut alla hår som lossnat, så det kan ju ha lite med det att göra också, men jag märker att håret tappar i volym också. Det ser ledset ut. Kanske att lockarna håller på att försvinna också. Samma sak som 2012 när jag gick runt med tunna raka testar.
Då kom håret tillbaka när jag började äta p-piller, men jag är fortfarande för tjock för att få äta dem nu, tror jag. Åh, jävla idiot-PCOS. Jag märker att skäggväxten blir värre och värre, också. Sliter med att noppa bort de eländiga hårstråna men det är alltid några vassa strån som sticker ut på hakan, i kombination med fluffigt ludd.
Det jobbiga är ju att man inte vet var det slutar. När kommer hormonerna ställa om sig igen så det liksom blir jämvikt? Hur mycket hår kommer jag att få behålla? Jag blir lite nervös. När "skadan väl är skedd" kan man ju anpassa sig och vänja sig, men det här övergångstillståndet är lite småjobbigt.
Jag blir även väldigt sugen på att klippa av hela skiten. Nu är det en bit nedanför axlarna, och det funkar väl okej med nuvarande tjocklek. Men det hade ju varit ett bra tillfälle att klippa en kortare page, eller rentav en "pojkfrisyr"/pixie cut/whatevs. Problem med det: 1. Det krävs en betydligt bättre frisör än 150 kr-stället jag går till, och det har jag inte råd med. 2. Jag klär inte så bra i kort hår, speciellt inte vid min nuvarande vikt där jag har dubbelhaka och tjocka kinder. 3. Jag kommer förmodligen att se fem år äldre ut. 4. Mormor kommer att bli upprörd.
Kort hår hade ju i och för sig varit kul för att man kunnat experimentera lite mer med färg och sådär. Har alltid velat testa lila hår. Men som sagt, jag har inte riktigt råd.
Ja, jag borde inte bry mig om mitt utseende så mycket, jag vet. Det är deppigt att bli fulare, bara (inte för att jag nånsin varit så vacker från början, men tanken på att tappa det lilla av "kvinnlig charm" man faktiskt har kan kännas sorglig när man är en 32-årig ogift kvinna).

Ett sugande hål av ensamhet i Gottfridsberg Norra

Vissa dagar blir dagdrömmarna så intensiva och jag har inte viljestyrkan att stå emot. Sitter som en zombie förlorad i fantasier. Vad de handlar om kan vi strunta i, det här är inte en erotisk novell-blogg, usch. Concerta verkar bara snabba upp tankarna i största allmänhet, det gör tyvärr inte att jag får lättare att koncentrera mig på saker jag borde koncentrera mig på (uppsatsen). Även dagdrömmarna blir intensivare. Alltså ömhetstörsten just nu är så intensiv, jag går runt som ett jädra sugande hål av ensamhet. Ja. Det är kanske nåt hormonellt. Hoppas det går över.
En annan exjobbare frågade mig idag om jag ville komma med och fika, men jag sa nej bara på gammal reflex. "Nej tack." Kanske såg han lite besviken ut, jag vet inte. Det kändes ju lite sorgligt sen. Det är inte bara "pojkvän" jag saknar, jag vill ha nåt socialt umgänge också. Tror jag. Jag minns tjugoårsåldern och hur det blev sådär hela tiden. Man sa nej till sociala saker fast man ville säga ja, av feghet. Och sen kändes det sorgligt. Fast när jag var med på grejer så blev det ändå bara fel hela tiden, jag klarar inte av fester och sammankomster. Det blir lätt att jag sitter i ett hörn med armarna runt kroppen och uppvisar tecken på lättare ångest. Och så får nån "ta sig an" mig och jag känner mig mest som ett jobbigt plåster.
Men att ta en kopp kaffe med några teknologer borde jag väl kunna klara av? Men det händer så sällan att nån frågar och reflexerna sitter i.
Ja. Oh boo fucking hoo, liksom.
Jag undrar ibland om jag triggar igång på det här "forever alone"-narrativet i sig självt, att liksom götta mig i min ensamhet, att berätta en tragisk historia om mig själv. För det är trots allt en lättfattlig historia och såna är vi människor ju lite svaga för. Överlag det här med "narrativ" hit och dit är nånting som min Concerta-hjärna verkar vara väldigt upptagen med. När den egentligen borde tänka på neurala faltningsnätverk. Dumt.

En ny överraskning varje dag!

Skönhetsbloggen Lipgloss Bitch skriver lite om fenomenet adventskalendrar med skönhetsprylar. Just den här gången med anledning av en ny kalender med vårdande produkter för skägget (!). Det här är nog första gången jag sett en sån här produkt riktad mot män. De senaste åren har vi sett fler och fler adventskalendrar. På rak arm känner jag till Body Shops kalender, Depends nagellacks-kalender och jag har för mig att Skincity, en sajt som återförsäljer dyr hudvård, har en (eller så blandar jag ihop det med nåt annat företag). Men det finns många fler och Lipgloss Bitch förutspår att fenomenet kommer att bli större de närmaste åren. Kalendrarna innehåller oftast miniversioner av företagets produkter, och i Body Shops fall en massa små gulliga färgglada minitvålar som mest verkar vara en källa till besvikelse.

I don't know about you, men för mig går det nån sorts gräns här för när lyxkonsumtion liksom blir äcklig på riktigt? Jag har väl ingen rätt att sätta mig till doms, eftersom jag hoardar nagellack och är lika förtjust i skönhetsprodukter som alla andra. Men här känns det verkligen som konsumtion för konsumtionens skull? "Jag vill bara ha prylar, det spelar inte ens nån roll vad det är för nåt." Som en lyxigare, dyrare variant av de där ångestlådorna folk prenumererar på typ Glossybox. Okej, produkter i provstorlek kan väl vara vettigt så man kan testa nya saker eller få en miniversion av en produkt man redan gillar till handväskan eller när man är ute och reser. Men det kommer ju med nödvändighet bli en massa saker man inte vill ha (lex Body Shop-tvålarna), som kommer att ligga och skräpa och vara ångestframkallande.

Jag minns en incident från häromåret när en skönhetsbloggare (kan ha varit LGB) la upp vad hon fått i luckan den dagen på sin Instagram, och en av allt att döma vuxen person började gräla i kommentarerna för att "jag hade ju inte öppnat min lucka än, nu förstörde du överraskningen!!!". Tja, om man betalat över tusen spänn för att få en "överraskning varje dag" så kanske det känns surt att bli spoilad. Men liksom, är det inte roligare att fundera fram och tillbaka på vad man skulle ha nytta/glädje av och sen göra en "investering", så man valt produkten själv? Fast det kan också bli stressigt, så klart.

Ja, ibland förstår jag de där minimalist-/KonMari-personerna men jag har en bit dit själv. Är ju ändå kul med små färgglada prylar. Men nu ska jag återuppta mitt köpstopp på nagellack i alla fall. Året ut.

"Övervikt sitter i huvudet"

Jag tänkte prata om en ganska gammal debattartikel jag läste för ett tag sen. Som av en händelse är den skriven av samma person som jag ondgjorde mig över några inlägg ner (men oroa dig inte, jag tänker inte göra om detta till "hata på LCHF-ingenjören"-bloggen eller nånting). Jag vet inte om artikeln fick så stor spridning på sociala medier eller så, men den innehöll några... intressanta påståenden som jag inte kan låta bli att kommentera.
Artikeln börjar ganska bra med att kritisera att tjocka erbjuds gastric bypass-operationer till höger och vänster av vården, nånting artikelförfattaren (dock inte jag själv) har erfarenhet av. Håller helt med om att det är negativt. Att vården hellre försöker pracka på folk en magsäcks-amputation, med alla de risker det medför och den sänkta livskvalitet det ger att inte kunna äta normalt, än att de bara kan få vara lite tjocka känns ju som ett ganska tydligt symptom på den överdrivna jordens undergång-syn på fetma som många verkar ha. (Obs, inget ont mot dem som väljer att göra en sån operation själv, så klart – det är bara att det förs fram som en jättebra lösning för feta personer av ett stort antal yrkespersoner inom vården som jag vänder mig emot.)
Artikelförfattaren menar att man borde erbjuda andra typer av hjälp till personer som vill gå ner i vikt, vilket väl också låter rimligt. Hon för också fram att många inom vården tror att alla tjocka är lata och sitter på soffan och äter chips hela dagarna (vilket ju är en attityd som går genom hela samhället), och tror att gastric bypass är ett sätt att "operera bort dålig karaktär".
Det jag reagerar på i artikeln är följande:
Det är bara en sak den sjuka vården missat: övervikt sitter inte i magen, den sitter i huvudet.
och fortsättningen lite längre ner:
När ska samhället inse att övervikten inte sitter i magen? När ska samhället inse att lösningen inte sitter i att stympa människor? När ska samhället inse att övervikt är ett symptom och ingen diagnos? Övervikt sitter i huvudet, det är ett symptom på ångest, oro och ett för högt kolhydratintag.
Jag skulle ärligt talat inte ha nåt emot de här påståendena om debattören gjorde det tydligt att hon i första hand pratade om sig själv. Man får så klart konceptualisera sin egen övervikt som ett "symtom" på olika mentala ohälsoproblem om man nu vill det. Men som ett påstående om överviktiga i allmänhet, vilket jag tycker att det låter som, så håller det faktiskt inte för fem öre. För mig känns det – att alla feta har ångest som de självmedicinerar med onyttig mat i stor mängd – som en lika snedvriden syn som att fetma handlar om "dålig karaktär". Bara att man byter ut moral mot mental hälsa, på nåt sätt.
Alltså, say after me please: Övervikt. Är. Inte. Ett. Beteende. Det är i varje individuellt fall en uppsättning faktorer som leder till att en person för tillfället är tjock. Visst kan beteenden, nuvarande och tidigare, spela in i hög grad, och visst kan de beteendena i en del fall orsakas av mental ohälsa av olika slag. Men att påstå att all fetma orsakas av ångest och oro är väldigt långt ifrån sanningen. Att påstå att det orsakas av för högt kolhydratintag... tja? Många går ju ner av att dra ner på carbsen så det påståendet kanske har aningens högre sanningshalt. Men det är ändå en rätt så grov förenkling. Hur livsstil, kost, gener, hormoner och annat samverkar för att påverka en persons vikt är så vitt jag vet ett komplicerat ämne som det fortfarande forskas intensivt på.
Vi kan ju ta mig som ett exempel. Jag har haft ungefär samma "dåliga livsstil" med högt kolhydratintag och låg fysisk aktivitetsgrad sen jag flyttade hemifrån, med undantag för nån bantningsperiod. Under samma tid har jag vägt allt mellan 65 och 100 kg. Nu har jag dragit ner på sockerintaget ganska drastiskt under 2016 och är lite försiktigare med andra kolhydratkällor också, och väger runt 90. Har jag, på ett psykiskt plan, mått dåligt under all min tid som överviktig? Tja, det är väl klart att det gått upp och ner lite, men jag har aldrig haft vare sig svåra depressioner eller ångest. Äter jag ibland icke bantningskompatibel mat av känslomässiga skäl, typ för att trösta mig eller fira nåt eller sätta guldkant på vardagen? Absolut. Jag väljer personligen inte att se det som nåt problem, tycker inte att det är så märkvärdigt att mat kan fylla den funktionen ibland. Har man ett hetsätningsbeteende så är det så klart en annan sak, men det är långt ifrån alla tjocka som har det (runt en procent av hela USA:s befolkning, enligt Wikipedia).
Faktum är att jag idag känner att jag har ett ganska oproblematiskt förhållande till mat, trots att jag är tjockare än jag varit under säkert 90% av mitt vuxna liv. När jag var som smalast under bantningsperioderna i gymnasiet hade jag överlag ett ganska trasigt förhållande till mat och kropp. Kroppen var ett ständigt missnöjesobjekt och min matlust kändes som ett ivrigt monster inuti mig som jag måste trycka ner. Jag vet inte ens hur pass relevant den här infon är – poängen är alltså bara att det är olika från person till person.
Att försöka konceptualisera övervikt som ett sorts sjukt eller stört beteende gör att alla beteenden som tjocka personer uppvisar liksom automatiskt blir sjuka. Det enda sättet att vara "frisk" som tjock blir då olika beteenden som syftar till att manipulera vikten neråt. Att som tjockis inte konstant springa på gymmet eller säga nej till varenda liten sötsak ska alltså ses som ett psykstört beteende, även om det finns många smala som inte heller gör de sakerna. Nej, det håller helt enkelt inte. Rubriken på artikeln är "Övervikt är mer än kilon runt magen", men jag skulle nog vilja påstå att det faktiskt är precis vad övervikt är: Några extra kilon på magen och andra ställen. Det är det enda som förenar exakt alla överviktiga. Ja, det och kanske erfarenheten att folk runtomkring har en massa åsikter kring vilket fruktansvärt problem ens övervikt är, vad den beror på och vad man ska göra åt den. MVH, PCOS-ingenjören. Höhö.

Varför jag inte är intresserad av "mode" längre

Tiden går. Nu är det tio år sen som modebloggar blev ett stort fenomen i Sverige och utomlands. (Och tanken på hur fruktansvärt lite som hänt i mitt liv sen dess är väldigt nedslående, men det var inte det jag skulle skriva om idag.) Jag minns att jag blev väldigt uppslukad då och läste många av dem under flera års tid. Jag hade väl börjat köpa mina egna kläder i tonåren efter min viktnedgång och det var ett intresse redan innan, så där som det väl alltid varit för många tjejer, men nu togs det hela till en helt ny nivå via internet. Det blev "okej" att ha kläder som sitt största intresse, dagens outfit-bilder blev ett fenomen. Jag antar att det var en wow-upplevelse att se "vanliga människor" (om än oftast mer eller mindre vackra, smala och unga sådana) göra kreativa grejer med sitt utseende, oftast med vanliga trasor de hittat på H&M eller secondhand, i stället för att bara se proffsstylade modeller i reklamen och modereportagen.
Som jag minns det tog sig mitt klädintresse ungefär samma uttryck som mitt intresse för nagellack gör nu: En sorts malande besatthet, där tanken på nya inköp och hur man ska kombinera ihop sakerna man redan har liksom ligger i bakhuvudet hela tiden. Nagellacksintresset har dock funnits med hela tiden under ungefär samma tidsperiod, men klädintresset har avtagit betydligt.
Jag hade ett tag en blogg där jag ritade av olika modebloggare. Den fick lite uppmärksamhet, men jag lyckades inte göra nåt vettigt av den buzzen eller hålla igång projektet. Jag ägnar mig fortfarande åt rit-hobbyn nån gång emellanåt, och just nu är jag sugen på att satsa lite mer på den. Har nyss startat en tumblr där jag tänkt lägga upp bilder, och jag går igenom min gamla mapp med "modeinspiration" i jakt på bilder jag kan rita av. Och ja... där var en fin kanariegul klänning (som jag med min barbapappa-kropp aldrig skulle kunna ha), där var en kändis i en överdådig aftonklänning översållad med silverpaljetter (stor chans att jag nånsin kommer ha tillfälle att ha på mig en sån), där var ett par spännande skor med hög plexiklack (men jag har gett upp tanken på att nånsin lära mig gå i högklackat. Not worth the trouble. Plus att jag har jättekonstiga fötter som inte passar i skor). Fina saker att titta på, verkligen. Som konstverk. Men hur de skulle kunna vara "inspirerande" förstår jag inte riktigt. Inspirerande till vadå?

Ett gammalt alster (avritad Prada-reklam)

Jag antar att viktuppgången har spelat in en del. De senaste åren har jag varit tillräckligt tjock för att vara mer eller mindre förpassad till plushörnan och där är, som bekant, utbudet betydligt tristare. För några år sen hittade jag fatshion-bloggosfären (alltså modebloggar av tjocka) och tyckte väl att det var lite kul ett tag. Men sen blev jag väl trött på att alla bloggade om samma polyester-paltor från ASOS, ASOS, ASOS, Evans, New Look Inspire och ASOS. Nog för att ASOS har en del fint, är bara inte så intresserad av att beställa kläder från utlandet, det verkar klyddigt. Eller. Det låter mest som en ursäkt. Men av nån anledning så orkar jag bara inte engagera mig. Kanske för att jag minns hur mycket resurser jag la ner på det förr, och jag liksom känner "palla"?
Det känns som att modeintresset (för min del i alla fall) väldigt mycket handlar om att "vara", om att fantisera ihop en identitet? Eller att göra sitt liv till en sorts film? Skapa nån sorts förhöjd tillvaro genom att lägga jättemycket tid och tankekraft på sina outfits. Ett fragment från den gamla svenska modebloggen Hotspot flyter förbi: "när du väljer kläder inför semestern, då ska du tänka att du är Gwyneth Paltrow på solsemester i Italien i Talented Mr. Ripley", eller nåt sånt. Men man är ju inte det. Man är bara nån jävla arbetslös nobody i Linköping som lever i en dagdröm, som inte orkar slita sig från datorskärmen. Diskrepansen där känns så skabbig och deppig på nåt sätt, jag blir beklämd. Jag är väldigt glad över att jag inte har det där intresset längre, faktiskt.
Fast min hjärna hittar ju alltid andra idiotiska "kreativa" saker att lägga energi på. Nagellacksintresset har jag redan nämnt, ritandet likaså. Sen har vi ju att skriva i den här bloggen och min musikhobby. Till och från har jag varit besatt av att färga kläder och textilier. Ett tag tidigare i år tänkte jag jättemycket på att jag skulle börja med Barbie-hobby -- alltså att hålla på och samla på Barbiedockor, ge dem makeovers, göra kläder och möbler etc.. Är väldigt glad över att den fasen verkar ha blåst förbi. Men kanske är det så för mig -- summan av "kreativiteten" är konstant.
Förresten, mini-rant (lite redigerad): Varför är bloggar så trista nu för tiden? Jag använder det ganska kassa och buggiga bloggläsarverktyget Bloglovin', mest för att Google Reader inte finns längre, och ibland kan jag inte låta bli att klicka på de där "featured post"-länkarna de lägger upp till olika livsstilsbloggar. Modebloggarna där är verkligen noll procent relaterbara, noll procent inspirerande. Allt är liksom bara en glossig, ödslig, ogenomtränglig yta överströdd med miljoner bilder på en tjej med modellutseende som poserar med inåtvänd yoga-blick i nån "klassisk" vit herrskjorta och trasiga jeans med utstuderat ful passform, och några kryptiska inspirationscitat insprängda här och där. (Åååh, de där skjortorna "som alla måste ha i sin garderob" -- är jag den enda som bara känner mig som ett jävla kylskåp i dem? Och det eviga trasiga jeans-modet får gärna dö i en eldsvåda, speciellt när det bara är en oinspirerad vågrät reva vid knäet "bara för att".) Jag antar att det är så det blir när det blir big business av det. MEN, en stund innan jag skulle publicera det här inlägg snubblade jag på Nadia Kandils blogg! Så cool och rolig tjej. Fan, nu känner jag att nästan blir lite inspirerad igen. (Fast jag kommer aldrig orka hålla på och köpa kläder och lägga jättemycket tid på outfit-komposition. Min uniform bestående av t-shirt + nån risig gammal kofta + tantig kjol med resårmidja från typ Cellbes + halvknasiga strumpbyxor jag köpt på rea är så inarbetad och bekväm.)