Tappa håret

Jag tappar håret nu igen. Varje gång när jag duschar så blir det en äckligt stor hög med hår på golvet. Jag har börjat kamma håret med en glestandad kam med balsam i i duschen vilket är ett väldigt effektivt sätt att få ut alla hår som lossnat, så det kan ju ha lite med det att göra också, men jag märker att håret tappar i volym också. Det ser ledset ut. Kanske att lockarna håller på att försvinna också. Samma sak som 2012 när jag gick runt med tunna raka testar.
Då kom håret tillbaka när jag började äta p-piller, men jag är fortfarande för tjock för att få äta dem nu, tror jag. Åh, jävla idiot-PCOS. Jag märker att skäggväxten blir värre och värre, också. Sliter med att noppa bort de eländiga hårstråna men det är alltid några vassa strån som sticker ut på hakan, i kombination med fluffigt ludd.
Det jobbiga är ju att man inte vet var det slutar. När kommer hormonerna ställa om sig igen så det liksom blir jämvikt? Hur mycket hår kommer jag att få behålla? Jag blir lite nervös. När "skadan väl är skedd" kan man ju anpassa sig och vänja sig, men det här övergångstillståndet är lite småjobbigt.
Jag blir även väldigt sugen på att klippa av hela skiten. Nu är det en bit nedanför axlarna, och det funkar väl okej med nuvarande tjocklek. Men det hade ju varit ett bra tillfälle att klippa en kortare page, eller rentav en "pojkfrisyr"/pixie cut/whatevs. Problem med det: 1. Det krävs en betydligt bättre frisör än 150 kr-stället jag går till, och det har jag inte råd med. 2. Jag klär inte så bra i kort hår, speciellt inte vid min nuvarande vikt där jag har dubbelhaka och tjocka kinder. 3. Jag kommer förmodligen att se fem år äldre ut. 4. Mormor kommer att bli upprörd.
Kort hår hade ju i och för sig varit kul för att man kunnat experimentera lite mer med färg och sådär. Har alltid velat testa lila hår. Men som sagt, jag har inte riktigt råd.
Ja, jag borde inte bry mig om mitt utseende så mycket, jag vet. Det är deppigt att bli fulare, bara (inte för att jag nånsin varit så vacker från början, men tanken på att tappa det lilla av "kvinnlig charm" man faktiskt har kan kännas sorglig när man är en 32-årig ogift kvinna).