"Övervikt sitter i huvudet"

Jag tänkte prata om en ganska gammal debattartikel jag läste för ett tag sen. Som av en händelse är den skriven av samma person som jag ondgjorde mig över några inlägg ner (men oroa dig inte, jag tänker inte göra om detta till "hata på LCHF-ingenjören"-bloggen eller nånting). Jag vet inte om artikeln fick så stor spridning på sociala medier eller så, men den innehöll några... intressanta påståenden som jag inte kan låta bli att kommentera.
Artikeln börjar ganska bra med att kritisera att tjocka erbjuds gastric bypass-operationer till höger och vänster av vården, nånting artikelförfattaren (dock inte jag själv) har erfarenhet av. Håller helt med om att det är negativt. Att vården hellre försöker pracka på folk en magsäcks-amputation, med alla de risker det medför och den sänkta livskvalitet det ger att inte kunna äta normalt, än att de bara kan få vara lite tjocka känns ju som ett ganska tydligt symptom på den överdrivna jordens undergång-syn på fetma som många verkar ha. (Obs, inget ont mot dem som väljer att göra en sån operation själv, så klart – det är bara att det förs fram som en jättebra lösning för feta personer av ett stort antal yrkespersoner inom vården som jag vänder mig emot.)
Artikelförfattaren menar att man borde erbjuda andra typer av hjälp till personer som vill gå ner i vikt, vilket väl också låter rimligt. Hon för också fram att många inom vården tror att alla tjocka är lata och sitter på soffan och äter chips hela dagarna (vilket ju är en attityd som går genom hela samhället), och tror att gastric bypass är ett sätt att "operera bort dålig karaktär".
Det jag reagerar på i artikeln är följande:
Det är bara en sak den sjuka vården missat: övervikt sitter inte i magen, den sitter i huvudet.
och fortsättningen lite längre ner:
När ska samhället inse att övervikten inte sitter i magen? När ska samhället inse att lösningen inte sitter i att stympa människor? När ska samhället inse att övervikt är ett symptom och ingen diagnos? Övervikt sitter i huvudet, det är ett symptom på ångest, oro och ett för högt kolhydratintag.
Jag skulle ärligt talat inte ha nåt emot de här påståendena om debattören gjorde det tydligt att hon i första hand pratade om sig själv. Man får så klart konceptualisera sin egen övervikt som ett "symtom" på olika mentala ohälsoproblem om man nu vill det. Men som ett påstående om överviktiga i allmänhet, vilket jag tycker att det låter som, så håller det faktiskt inte för fem öre. För mig känns det – att alla feta har ångest som de självmedicinerar med onyttig mat i stor mängd – som en lika snedvriden syn som att fetma handlar om "dålig karaktär". Bara att man byter ut moral mot mental hälsa, på nåt sätt.
Alltså, say after me please: Övervikt. Är. Inte. Ett. Beteende. Det är i varje individuellt fall en uppsättning faktorer som leder till att en person för tillfället är tjock. Visst kan beteenden, nuvarande och tidigare, spela in i hög grad, och visst kan de beteendena i en del fall orsakas av mental ohälsa av olika slag. Men att påstå att all fetma orsakas av ångest och oro är väldigt långt ifrån sanningen. Att påstå att det orsakas av för högt kolhydratintag... tja? Många går ju ner av att dra ner på carbsen så det påståendet kanske har aningens högre sanningshalt. Men det är ändå en rätt så grov förenkling. Hur livsstil, kost, gener, hormoner och annat samverkar för att påverka en persons vikt är så vitt jag vet ett komplicerat ämne som det fortfarande forskas intensivt på.
Vi kan ju ta mig som ett exempel. Jag har haft ungefär samma "dåliga livsstil" med högt kolhydratintag och låg fysisk aktivitetsgrad sen jag flyttade hemifrån, med undantag för nån bantningsperiod. Under samma tid har jag vägt allt mellan 65 och 100 kg. Nu har jag dragit ner på sockerintaget ganska drastiskt under 2016 och är lite försiktigare med andra kolhydratkällor också, och väger runt 90. Har jag, på ett psykiskt plan, mått dåligt under all min tid som överviktig? Tja, det är väl klart att det gått upp och ner lite, men jag har aldrig haft vare sig svåra depressioner eller ångest. Äter jag ibland icke bantningskompatibel mat av känslomässiga skäl, typ för att trösta mig eller fira nåt eller sätta guldkant på vardagen? Absolut. Jag väljer personligen inte att se det som nåt problem, tycker inte att det är så märkvärdigt att mat kan fylla den funktionen ibland. Har man ett hetsätningsbeteende så är det så klart en annan sak, men det är långt ifrån alla tjocka som har det (runt en procent av hela USA:s befolkning, enligt Wikipedia).
Faktum är att jag idag känner att jag har ett ganska oproblematiskt förhållande till mat, trots att jag är tjockare än jag varit under säkert 90% av mitt vuxna liv. När jag var som smalast under bantningsperioderna i gymnasiet hade jag överlag ett ganska trasigt förhållande till mat och kropp. Kroppen var ett ständigt missnöjesobjekt och min matlust kändes som ett ivrigt monster inuti mig som jag måste trycka ner. Jag vet inte ens hur pass relevant den här infon är – poängen är alltså bara att det är olika från person till person.
Att försöka konceptualisera övervikt som ett sorts sjukt eller stört beteende gör att alla beteenden som tjocka personer uppvisar liksom automatiskt blir sjuka. Det enda sättet att vara "frisk" som tjock blir då olika beteenden som syftar till att manipulera vikten neråt. Att som tjockis inte konstant springa på gymmet eller säga nej till varenda liten sötsak ska alltså ses som ett psykstört beteende, även om det finns många smala som inte heller gör de sakerna. Nej, det håller helt enkelt inte. Rubriken på artikeln är "Övervikt är mer än kilon runt magen", men jag skulle nog vilja påstå att det faktiskt är precis vad övervikt är: Några extra kilon på magen och andra ställen. Det är det enda som förenar exakt alla överviktiga. Ja, det och kanske erfarenheten att folk runtomkring har en massa åsikter kring vilket fruktansvärt problem ens övervikt är, vad den beror på och vad man ska göra åt den. MVH, PCOS-ingenjören. Höhö.