De fula känslorna #2: Besatthet (eller kaninkokerskans klagan del två)

När jag fick idén till den här serien så tyckte jag att hade en jättebra trio av fula känslor uttänkt, men sen började jag tveka inför det här inlägget. Jag kommer förmodligen att bli lite för självutlämnande för både mitt eget och eventuella läsares bästa nu. Men jag kör på ändå. Lite snaskig info är väl alltid kul, och kanske kan jag hjälpa nån annan att känna sig mindre onormal i jämförelse... Lägger in en brytning här för säkerhets skull.

Favoritprogrammet

Älskar Arkitekturens pärlor. Avsnitten är korta, oftast under 10 minuter (ursprungligen sända som inslag i Go'kväll) men de har verkligen allt. Eftertänksam jazzmusik! Gubbar som blir orimligt upphetsade över modernistisk arkitektur! Mys-awkward intervjuer med förbipasserande! Plus att man lär sig olika spännande saker och får titta på fina byggnader. Public service i sitt esse, helt enkelt.

Om att skriva, intellektuellt självförtroende och lite annat

Jag håller på att skriva del två i min serie om fula känslor, men det blir så självutlämnande att jag inte vet om det vore särskilt bra omdöme av mig att publicera. Vi får se. Det är så sjukt att jag börjat skriva så här mycket. Tidigare har jag alltid tänkt att jag inte har nåt att säga, men nu är det som att jag struntar i det och bara kör, höhö. Jag antar att jag har ett och annat på hjärtat, saker jag gått och tänkt på som jag inte har nån att berätta för. Och så är det väl metylfenidatet som gör mig lite tjackbabblig, har märkt att tankarna snurrar fortare än vanligt.
Samtidigt känns det fortfarande konstigt att bre ut sig så här. Jag har alltid haft dåligt intellektuellt självförtroende på en del plan. Kanske inte när det gäller att typ lösa ett matteproblem (fast jo, det också egentligen), men när det gäller att ha Åsikter om olika viktiga frågor. Jag har inte bara dåligt självförtroende när det gäller den intellektuella biten egentligen, utan som människa i största allmänhet. Jag går runt med nån sorts komplex som går ut på att jag är en allmänt lågkvalitativ människa liksom. Innehållslös, en pappfigur bland tredimensionella. Eller ett dumt fjantigt barn som inte fattar vad de vuxna håller på med. Det var mer intensivt typ i högstadieåldern och har väl bleknat bort med tiden, men jag misstänker att jag aldrig kommer att bli av med det.
Tro inte att jag tror att jag har nåt att komma med. Jag gör mig verkligen inga såna illusioner. Men jag har upptäckt att jag har ett behov av att uttrycka mig, att göra min version av världen gällande. Det har nog alla. Man blir ju bombarderad av andra människors versioner hela tiden, liksom. Jag har även ett behov av att manifestera min existens på nåt sätt över huvud taget. Och om det kan ske genom den hopplöst passé hobbyn "att blogga" så är väl det finemang. Ingen läser ju skiten ändå. Gud vad jag är på dåligt humör idag.

Främsta anledningen till att jag inte har börjat sminka mig:

Det är så svårt att hitta vettig concealer till under ögonen? Speciellt om man inte har råd att köpa 40 olika att prova sig igenom. Hela poängen med concealer är ju liksom att man ska bli snyggare, så när det kakar sig och lägger sig i alla ens begynnande fina linjer (som man ju har några stycken, nu när man kommit upp i sina... late early thirties) så blir det väldigt kontraproduktivt eftersom man genast ser tio år äldre och väldigt trött och torr ut. Har inte ens så farliga ringar under ögonen, så jag ser helt klart bättre ut utan kakig pudrig concealer, men om man har ansträngt sig för att lägga en fin ögonsminkning så ser det ju väldigt off ut utan concealer. Ofärdigt, liksom. Då kan man lika gärna strunta i't.
Ja, vi kan i alla fall lägga Make it All Better från Viva la Diva till högen av concealers som inte riktigt håller måttet. Kanske inte så oväntat från en produkt som kostar under en hundring, men Killer Colours-Viola verkade gilla den så jag hade ändå hoppats lite. 

De fula känslorna #1: Avunden

Kom på ett tema jag kan skriva om, nämligen känslor som inte är så socialt accepterade. Fula känslor, kort och gott. Har tre uppslag än så länge, sen får vi se om jag kommer på några fler.
Först ut är (ta-da!) avunden. Jag hade försökt skriva en text om det här tidigare, men det blev bara en massa depp om saker jag inte är nöjd med i mitt liv och när jag skulle berätta om såna som jag är avundsjuk på kändes det bara... fel. Vilket kanske i sig var ett tecken på hur oaccepterad den känslan är. Att ha den är väl okej, men att berätta om den känns liksom... okonstruktivt på nåt vis. Men jag ska göra ett nytt försök med ett lite mindre personligt anslag.
För att ändå bli lite personlig för en stund: Ibland kan avund för mig kännas lite som ett lågintensivt mummel som genomsyrar hela livet, medan den ibland känns mer som ett känslomässigt knivhugg. I det senare fallet är den, klassiskt nog, alltid riktad mot andra kvinnor. Nu rör jag mig ofta på universitetet och där är de ju, de unga studentskorna med sina skrytväskor där det står exakt vilken tung civilingenjörsutbildning de läser. Ofta har de mage att vara snygga också. Där går de med sina långa glansiga schamporeklamshår, sin persikohy och sina slanka, välproportionerade figurer i snäva jeans och bara äger världen. Och jag har lust att skrika: MÅSTE NI TA ALLT?! Och sen skäms jag som en hund.

Hur det känns

Alltså: Kan vi inte bara sluta skämmas för vår avund? Alla känslor är så klart okej att ha och ofta har man ju begränsad kontroll över dem. Det är inte själva känslorna, utan handlingarna som man låter dem resultera i, som man har ansvar för och som har ett moraliskt värde. Men avund är nog en av de skämmigaste känslorna som finns och detta trots att den är hur normal och vanlig som helst. Faktum är (eller ja, min uppfattning är i alla fall) att hela vårt samhälle, där livet liksom är uppbyggt som en tävling mellan individer, är mer eller mindre byggt på avund.
Jag antar att skämmigheten lite hänger ihop med själva sakförhållandet som ligger bakom avunden: Man upplever att nån annan har större kapital än man själv i ett eller flera hänseenden, och det känns som ett nederlag. Sen är man dessutom avundsjuk på personen, som den jävla loser man är. Och losers vill ingen ta i med tång. Men som systemet ser ut så måste det ju faktiskt finnas förlorare så att det kan finnas vinnare.

Nanne tells it like it is

På nåt sätt så har jag ibland en känsla av att moral och framgång liksom idémässigt flyter ihop med varandra i samhället vi lever i. En människa som har ett välbetalt karriärjobb, ett till synes lyckligt förhållande, en fin bostad och en slank figur "förtjänar" liksom att vara nöjd med sig själv; den har ju genom flitigt arbete och en positiv attityd jobbat till sig sina fördelar. Medan en tjock, arbetslös, fattig person utan sexliv (som med stor sannolikhet upplever avund ganska ofta, av förklarliga skäl) förmodligen hamnat där den är på grund av lättja och en osexig offermentalitet. (Jag menar så klart inte att det är så orsaksförhållandena ser ut i alla individuella fall, bara att det finns en allmän stämning som gör att det känns så.) Som om det inte vore nog med att man har en halvtaskig livssituation ska man alltså dessutom känna sig som en dålig person och skämmas över sig själv. Detta trots att hela självförverkligandeprojektet ju i första hand är nånting man gör för sin egen skull, ett i nån mening själviskt företag, snarare än nånting som har att göra med hur man handlar gentemot andra vilket väl rimligen är vad moral borde handla om.

Jag vet inte, kanske är skammen och avunden liksom ihopblandade med varandra och omöjliga att ta isär. Men jag menar att det känns synd att man ska ha en negativ känsla ovanpå en annan på det sättet. Det mår man ju knappast bättre för. Det är visserligen inte alltid eftersträvansvärt att må bättre, heller. En del känslor kanske är bättre att ta som ett tecken på att nånting i livet behöver förändras, snarare än att försöka mota bort själva känslan, och så kan det väl absolut vara med avund också. Men man kan ju knappast hjälpa att man inte är lika ung och lovande och bright som nån annan, till exempel (vilket är ett tema som mina avundskänslor ofta kretsar kring).
Så nästa gång du upplever avund så kan du ju påminna dig själv om att det är en heeelt normaaal känsla, höhö. Nej, men det måste ju alltid finnas såna som lyckats bättre eller har mer än man själv och det är en del av livet. Det är inte fel på dig. Låt känslan komma och gå och gå sen vidare med ditt liv, typ. Det är det jag tänker försöka göra, i alla fall.

Plötslig självacceptans?

Råkade se en bild på mig själv från förra sommaren passera förbi på bildspels-skärmsläckaren hemma hos mina föräldrar. Jag står inne på Eden Project (en turistfälla i Cornwall med gigantiska växthus) och tittar på nåt träd, bilden är tagen från nån höjd därinne på lite avstånd, tror inte jag vet att jag blir fotograferad. Jag har en röd kofta och en blå mönstrad kjol. Det finns inte så många helkroppsbilder på mig från de senaste åren, efter viktuppgången, så jag blir ofta lite chockad över hur rund jag faktiskt är. Men den här gången följdes den där förvåningen inte av det där typiska ångestmumlet, utan mer av nåt sorts... likgiltighet, kanske? Ja ja, där är en tjock kvinna strax över tretti som är jag. En med trassligt hår, slät rosig hy och en mjuk dubbelhaka och klädstil som en rar gammal tant. Kanske är det meningen att jag ska se ut så där. Jag vet inte, det var väl mer en flyktig känsla än en artikulerad insikt och den betydde förmodligen inte så värst mycket. Men den kändes ny och ovan.

Solkräms-litania

Nu när ljuset börjar komma tillbaka till våra kylslagna breddgrader är det dags att jag dammar av mitt gamla gnäll om det här med solkräm och hur hopplöst jag tycker det är. Håll till godo.
De senaste åren har jag upplevt det som att det liksom har blivit comme il faut bland smink- och framför allt hudvårds-intresserade att ha solkräm på sig jämt. Man "ska" ha minst spf 30 i fejan, även mitt i vintern när man sitter inne på ett kontor långt från närmsta fönster. För tänk om nån förskrämd UV-foton hittar fram till ens ansikte och bidrar till att man får nån extra rynka när man är 73? (Ja ja, jag vet att det kommer UV-strålning från artificiella ljuskällor också; jag raljerar lite, som du säkert märker.)
Egentligen är mitt största problem med det här svårigheten i att hitta vettig solkräm för ansiktet till budgetpris som man slipper beställa online. Jag vill helst kunna köpa min hudvård för en femtilapp på ICA Maxi, vilket kanske är lite överdrivet, men överlag tycker jag att kapitalismen har varit väldigt kass på att ta fasta på nya hudvårdstrender och anpassa dem till budgetsegmentet. Om man tittar på hudvårdsingredienser som är välkända för att ha god effekt och som haft en "buzz" omkring sig de senaste tio åren eller så, typ salicylsyra, hyaluronsyra, retinol och så vidare så är det fortfarande inget man i särskilt hög grad hittar på lågprishyllorna. Rätta mig gärna om jag har fel (är ju ingen hudvårds-aficionado). Kanske beror det på produktionskostnader i vissa fall. Ja ja, jag får väl finna mig i att vara rynkig när jag är 45 p.g.a. att jag är pank nu, oh boo fucking hoo. Jag kommer att vara i gott sällskap i alla fall.
Men solkräm är ju egentligen inte ens en fräsig ny trend -- eller inte bara, i alla fall. Det är ju snarare en ganska foträtt historia som typ rekommenderas av vården. Så varför är då tillgängligheten så jädra kass? Är det konstigt att jag vill kunna köpa en solkräm som är speciellt anpassad för ansiktet för kanske högst en hundring på, ja, ICA Maxi kanske? En som levereras i en trevlig liten tub med lagom fejk-glamourfaktor, som inte gör att man ser ut som en vandrande oljefläck, som inte ger en finnar och som man kan ha smink ovanpå, om andan skulle falla på? Det enda som finns i solkrämsväg på Maxi är de där blåa flaskorna med majonnäs-artad gegga till ett förvånansvärt högst literpris. Kapitalismen, y have u failed me?
Jo, jag vet att apoteken brukar ha solkrämer avsedda för ansiktet till okej priser, så det är kanske fånigt av mig att gnälla över att det inte finns på just Maxi (tycker dock att det är märkligt att man inte kan hitta solkräm på ställen som säljer hudvård överlag, eftersom det idag ses som en viktig del av hudvårdsrutinen). Jag kommer förmodligen att köpa på mig en tub därifrån, när jag väl hunnit researcha vilka som är bäst. Tror dock inte att jag kommer orka ha på mig solkräm varje dag i framtiden men på sommaren kan det väl kännas värt besväret i alla fall. Kanske rapporterar tillbaka om hur det går.

Lästips

Jag tänker ibland att jag ska skriva om hur vrickat jag tycker att det här samhällets förhållande till ämnen som kropp, vikt, fetma, mat, träning och så vidare är, då det är en av mina käpphästar, men det är liksom svårt att veta var man ens ska börja. Men vill gärna rekommendera Flickvänsmaterialets text om den obehagliga "clean eating"-trenden. Och hennes blogg, överlag.

Tjatterskalle

Alltså, jag är så himla trött på min inre monolog just nu. Hela den här blogg-hobbyn jag tydligen startat gör att jag jämt går runt och tänker på att formulera nån "intressant åsikt" (snark) kring nåt ämne. Plus att jag som vanligt är skolflicksförälskad i nån random snubbe som det aldrig kommer bli nåt med så då går jag runt och tänker på den hela tiden. Det börjar bli helt olidligt, på allvar. Vad gör man?

Nagellack: Varför håller man på

Som jag nog nämnt ett par gånger tidigare på bloggen har jag ett stort intresse för nagellack. Jag samlar på lack (är uppe i runt 520 flaskor nu), byter manikyr ett par gånger i veckan, gör ibland enklare former av nagelkonst och tar bilder som jag lägger upp på Instagram. Eftersom jag funderar en del på vad det är som hindrar mig från att vara nån sorts funktionell samhällsinvånare – vad alla mina konstiga beteenden kommer sig av och vart alla mina begränsade resurser egentligen tar vägen – så har jag tänkt en del på varför jag egentligen håller på med det. Jag lägger ju ändå ner ansenliga mängder av både tid, pengar och tankekraft på det. Tänkte navelskåda lite om det (i efterhand blev det ganska mycket).

En sak är säker: Det är inte för att bli snygg eller se vackrare ut i andras ögon, framför allt inte killars. Jo, jag vill väl vara söt och drivs väl därvidlag av ungefär samma krafter som de flesta andra kvinnor, skulle jag gissa (d.v.s. tanken på att man förmodligen inte skulle tilldömas nåt människovärde över huvud taget annars). Och jag är väl inte helt främmande inför att manipulera mitt utseende på olika sätt för att se attraktivare ut – är ju "singel" (vägrar kännas vid ordet, haha) och hade gärna haft nån att kramas med. Men den motivationen räcker inte till för att springa på gymmet stup i kvarten, banta ner mig till hälften av min nuvarande kroppsvikt och skaffa silikontuttar, vilket är min bild av vad jag skulle behöva göra för blir en så kallad "snygg tjej". Faktum är att jag tror att effekten av mitt nagellack vad gäller mina chanser hos det motsatta könet är neutral till svagt negativ. Många killar – källa: fördomar – tycker nog att nagellack i nån annan färg än typ beige, eller möjligen rött eller rosa, bara ser barnsligt, brudigt och plottrigt ut, medan andra kanske skiter totalt i det eller inte lägger märke till det. (Brasklapp: Det finns säkert en massa andra förhållningssätt till nagellack representerade bland män, det här var som sagt bara mina fördomar.)
Det egentliga skälet är nog ganska trivialt. Jag triggar igång på färger, texturer, spännande optiska effekter, helt enkelt saker med iögonenfallande utseende. Och när jag ser dem vill jag äga dem, som den skata jag är. Jag kan gå in på Panduro och få ett mindre sammanbrott av alla färgglada band, snören, pappersbitar, klistermärken, piprensare och små behållare med glitter eller färg. Men jag pysslar inte så mycket och har sällan anledning att köpa såna prylar – vad ska jag med en väggbonad i makramé till, liksom? Heminredning orkar jag inte ta tag i, orkar ju inte städa ens en gång och är inte särskilt händig, så olika prydnader skulle bara ligga och skräpa. Vilken tur då att naturen har begåvat mig med tio små hårda ytor (eller tjugo, men tånaglarna blir det sällan av att jag målar) på min kropp att dekorera helt efter eget huvud. Nagellack är även tacksamt som ett sätt att piffa till sig lite extra, speciellt eftersom jag inte pallar att ha smycken eller andra lösa accessoarer på mig nån längre tid, och eftersom smink ofta har känts för komplicerat, kletigt och arbetsamt.

Finns det nån annan människa vars åsikt över huvud taget kommer in i ekvationen så är det nog andra nagellacksintresserade kvinnor på Instagram. Jag blir ju alltid glad för en like, och det känns ju lite extra kul med positiv feedback från mer insatta personer. Så det är väl relevant för den jete-intressanta och spännande frågan om huruvida nagelhobby kan vara feministiskt att notera att många av oss håller på i första hand för att roa oss själva och för att samlas tillsammans med andra kvinnor kring ett intresse. (Jag gissar på att smink, kläder, hudvård och andra utseenderelaterade intressen kan funka likadant, rent psykologiskt, för andra kvinnor.)
Finns det några nackdelar med hobbyn då? Tja, det går ju som sagt åt en del resurser, inte minst pengar. Jag kan känna att jag är lite trött på att sukta efter nytt hela tiden och konstant dividera med mig själv om vilka lack som är värda att lägga mina begränsade pengar på. Strömmen av olika färger och finisher från nagellacksproducenterna tar liksom aldrig slut och man blir aldrig riktigt nöjd, samtidigt som man börjar samla på sig så många lack att man inte hinner använda dem. I jakten på häftiga nya uttryck i glömmer man bort det enkla, att ett vanligt rött crèmelack också kan vara fint. Det finns liksom knappt tid för alla olika uttryck, speciellt om man ska hinna med att leva också. Många verkar, om än skämtsamt, jämföra sitt nagellacksköpande med ett beroende och det är så det känns ibland, som att man sugs in lite väl hårt i den där nagellacksvirveln.

Samlingen för några månader innan jag sorterade in den i min nya Helmer-hurts

Jag har haft ett par köpstopp på sistone och det har gått ganska bra. Det passar ju bra in i de tankar jag haft på sistone om att försöka utöva lite mer kontroll över mitt liv på olika sätt. Jag funderar lite på om jag borde organisera det tvärtom, att jag liksom har ett permanent köpstopp och små luckor under årets gång där jag tillåter mig att shoppa (typ min födelsedag, eller på utlandsresor). Det tål att tänkas på, men vi får se. Jag borde ha mycket viktigare saker att tänka på än nagellack, men det är väl just därför jag tänker på det jämt. Som en sorts flykt.

april

Så har det gått ännu en vecka. Kom tillbaka efter påskfirandet i måndags och i tisdags började jag till slut med metylfenidattabletterna. Vet inte vad jag ska tro hittills, dosen är visserligen väldigt låg men jag vet inte om de haft nån egentlig effekt. På tisdagen och onsdagen kände jag mig ganska hetsig och var på det där vill-starta-projekt-humöret, sen blev jag bara tröttare och tröttare för att nästan känna mig apatisk i går kväll. På tisdagen var jag i skolan och fick ett par grejer gjorda, i alla fall. På onsdagen vaknade jag sent och kom inte iväg, men började i stället städa (?!) och blekte min kjol med Remol för andra gången. (Tanken är att jag ska bli av med det fula brunblommiga mönstret, men det verkar inte gå tyvärr. Skriver om det i min andra blogg senare.) Kom iväg igen till skolan på torsdagen och igår fredag var jag hemma och tvättade.
Idag har jag: vaknat sent, ätit frukost, slöat framför datorn, dansat lite framför spegeln, diskat, tagit en kopp te och två smörgåsar eftersom jag var vrålhungrig. Min mathållning har varit kass den här veckan. Klockan är redan sju, jag måste duscha och komma iväg och handla snart. Suck.
Tankarna på alla kul projekt man kan starta, och hur synd det är att allting bara är en oändlig icke-produktiv prokrastineringsloop i stället, finns fortfarande där men jag orkar inte ta tag i nåt just nu. Får hoppas att energin från i tisdags och onsdags kommer tillbaka snart igen.