Jag håller på att skriva del två i min serie om fula känslor, men det blir så självutlämnande att jag inte vet om det vore särskilt bra omdöme av mig att publicera. Vi får se. Det är så sjukt att jag börjat skriva så här mycket. Tidigare har jag alltid tänkt att jag inte har nåt att säga, men nu är det som att jag struntar i det och bara kör, höhö. Jag antar att jag har ett och annat på hjärtat, saker jag gått och tänkt på som jag inte har nån att berätta för. Och så är det väl metylfenidatet som gör mig lite tjackbabblig, har märkt att tankarna snurrar fortare än vanligt.
Samtidigt känns det fortfarande konstigt att bre ut sig så här. Jag har alltid haft dåligt intellektuellt självförtroende på en del plan. Kanske inte när det gäller att typ lösa ett matteproblem (fast jo, det också egentligen), men när det gäller att ha Åsikter om olika viktiga frågor. Jag har inte bara dåligt självförtroende när det gäller den intellektuella biten egentligen, utan som människa i största allmänhet. Jag går runt med nån sorts komplex som går ut på att jag är en allmänt lågkvalitativ människa liksom. Innehållslös, en pappfigur bland tredimensionella. Eller ett dumt fjantigt barn som inte fattar vad de vuxna håller på med. Det var mer intensivt typ i högstadieåldern och har väl bleknat bort med tiden, men jag misstänker att jag aldrig kommer att bli av med det.
Tro inte att jag tror att jag har nåt att komma med. Jag gör mig verkligen inga såna illusioner. Men jag har upptäckt att jag har ett behov av att uttrycka mig, att göra min version av världen gällande. Det har nog alla. Man blir ju bombarderad av andra människors versioner hela tiden, liksom. Jag har även ett behov av att manifestera min existens på nåt sätt över huvud taget. Och om det kan ske genom den hopplöst passé hobbyn "att blogga" så är väl det finemang. Ingen läser ju skiten ändå. Gud vad jag är på dåligt humör idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar