De fula känslorna #2: Besatthet (eller kaninkokerskans klagan del två)

När jag fick idén till den här serien så tyckte jag att hade en jättebra trio av fula känslor uttänkt, men sen började jag tveka inför det här inlägget. Jag kommer förmodligen att bli lite för självutlämnande för både mitt eget och eventuella läsares bästa nu. Men jag kör på ändå. Lite snaskig info är väl alltid kul, och kanske kan jag hjälpa nån annan att känna sig mindre onormal i jämförelse... Lägger in en brytning här för säkerhets skull.
Jag har redan rört vid det jag tänker skriva om i ett tidigare inlägg. Det handlar alltså om intill besatthet gränsande "skolflicksförälskelser". Jag lever som jag tidigare berättat nån sorts eremitliv och har inget socialt nätverk i staden där jag bor. Förhållanden har jag inte haft några i mitt 32-åriga liv. Redan där hänger jag väl ut mig själv lite väl mycket, men infon är ganska relevant för resten av inlägget så det får blir så. (Jo, jag har försökt dejta ett par olika killar jag träffat på tekniska högskolan när jag var yngre, mest för att jag tyckte att jag borde "ge dem en chans" när de nu gjort sig besväret att be om en träff, men jag var inte särskilt attraherad i nåt av de fallen så jag var tvungen att slingra mig ur situationerna på olika osnygga sätt och allt kändes allmänt obehagligt. Och nu träffar jag så lite folk att det av naturliga skäl aldrig blir några tillfällen att gå på dejt.)
Men jag har ju nån sorts längtan efter... ja, intimitet och allt det där. (Men skaffa Tinder då din jävla sopa, säger ni nu. Ja, det hade jag kanske kunnat, men är lite rädd för att min kroppsform ska bli en besvikelse för nån eller i allmänhet för konstiga jobbiga sociala situationer. Plus att jag skäms för hela min livssituation och inte orkar konversations-prata om den med folk jag inte känner mig trygg med. Etc.) Och den tar sig alltså uttryck i att jag skolflicks-crushar på diverse snubbar som råkar korsa mina vägar. Så var det när jag var en faktisk skolflicka och så är det fortfarande. Klasskamrater, lärare, psykologer, labbkamrater... alla kan råka ut för mina svärmerier. Och alltid brukar det finnas nån jag har det "romantiska siktet" inställt på.
Jag har funderat en del på anatomin i de här förälskelserna, hur de fungerar. Det är uppenbart att de är transcendentala på nåt sätt, meningsskapande; ett sätt att piffa till en grå vardag. Jag förstår ju på ett rationellt plan att det egentligen aldrig kommer att bli nånting. Att det förmodligen inte ens vore tillrådligt att försöka bli tillsammans med personen i de flesta fall, eftersom det ofta rör sig om auktoritetspersoner och/eller personer jag måste ha en arbetsrelation med.
Jag har som sagt ingen erfarenhet av förhållanden så jag vet inte hur "normala" upplever förälskelse. Hurdana känslorna än är från början så måste de väl gå över i nån sorts vänskap, att man lär känna varandra och känner sig trygga ihop, för att man ska kunna ha nåt sorts fungerande parförhållande där man typ går och storhandlar på Ica Maxi ihop, blir en del av varandras vardag. I mina dagdrömmar gör jag mitt bästa för att försöka föreställa mig hur det skulle kunna gå till, hur jag skulle kunna sluta vara pissnervös hela tiden i närheten av föremålet för förälskelsen. Hur det här idoliserandet, eller vad man ska kalla det, skulle kunna gå över i en vanlig relation. Men jag har tyvärr väldigt låg tilltro till min förmåga att skapa djupa relationer av olika slag med andra människor. Har så svårt att ens se mig själv umgås jättemycket med en och samma person, vet inte hur man gör. Ensamheten är trots allt min comfort zone, det enda tillståndet där jag egentligen kan slappna av.
Min vän F och jag har ibland kommit in på ämnet förhållanden och sex i våra konversationer. Han pratar om att han gjort erfarenheten att det är viktigt att tänka på annat än utseende när man dejtar nån och att man måste passa ihop som personer också (som om det vore nåt annat än självklart, menar jag). Ibland pratar han om tjejer som "ögongodis". (Förlåt om jag får F att framstå som ytlig nu, han är quite the gentleman!) Allt det där är bara så främmande för mig. Ibland får jag bilden av att förälskelse i princip bara handlar om utseende för en del, vilket är fascinerande för mig. Jag kan inte reducera killar till ett stycke kött och är helt ointresserad av att bara titta på nån avkontextualiserad naken snubbe, det gör absolut ingenting för mig. Faktum är att jag tycker det är lite avtändande i sig med killar som "bara" är ett utseende, det känns så omanligt, det är liksom kvinnors roll att vara det (hej vidriga patriarkala föreställningar som tydligen är djupt rotade i mitt känsloliv). Personens yttre attribut spelar väl in på så sätt att jag kan bli fäst vid detaljer i hur den ser ut, pratar och rör sig. Men jag är totalt ointresserad av om nån kille har "snygg röv" eller whatnot.

En låt som jag tänkte skulle passa till inlägget. När jag sökte efter den på YouTube verkade det som att det finns typ 70 covers som olika tjejer gjort på den. Det är inte utan att man själv stått vid pianot och ylat fram sin egen version, hehe

För mig tar sig de här förälskelserna snarare uttrycket av nån sorts andaktsfull besatthet eller avgudan. Allt vad personen rör vid blir liksom speciellt. Säger personen att den gillar ett visst band springer man iväg och köper skivan (obs, har hänt på riktigt). Har personen t.ex. nåt visst specialintresse eller kulturell bakgrund i nåt annat land blir man intresserad av den grejen själv. Man får förhöjd perception på allt som anknyter till personen på nåt sätt. Det är som att tycka att nån är så fantastisk att man liksom vill gå upp i den personens väsen, vilket så klart är omöjligt. Och dessutom ganska orättvist mot personen, som så klart inte är mer än mänsklig.
Jag antar att förälskelse har drag av nåt psykos-aktigt, även för "normala". Hur skulle man annars få för sig att nån är så speciell att den är värd att strukturera om hela sitt liv för och bli beroende av på en massa olika plan? Så konstig är jag kanske inte egentligen. Det är väl bara i kombination med ensamhet och allmän missnöjdhet med livet som det råkar bli så här. Men varför? Jag borde ändå ha annat att leva för, tycker jag.