De fula känslorna #1: Avunden

Kom på ett tema jag kan skriva om, nämligen känslor som inte är så socialt accepterade. Fula känslor, kort och gott. Har tre uppslag än så länge, sen får vi se om jag kommer på några fler.
Först ut är (ta-da!) avunden. Jag hade försökt skriva en text om det här tidigare, men det blev bara en massa depp om saker jag inte är nöjd med i mitt liv och när jag skulle berätta om såna som jag är avundsjuk på kändes det bara... fel. Vilket kanske i sig var ett tecken på hur oaccepterad den känslan är. Att ha den är väl okej, men att berätta om den känns liksom... okonstruktivt på nåt vis. Men jag ska göra ett nytt försök med ett lite mindre personligt anslag.
För att ändå bli lite personlig för en stund: Ibland kan avund för mig kännas lite som ett lågintensivt mummel som genomsyrar hela livet, medan den ibland känns mer som ett känslomässigt knivhugg. I det senare fallet är den, klassiskt nog, alltid riktad mot andra kvinnor. Nu rör jag mig ofta på universitetet och där är de ju, de unga studentskorna med sina skrytväskor där det står exakt vilken tung civilingenjörsutbildning de läser. Ofta har de mage att vara snygga också. Där går de med sina långa glansiga schamporeklamshår, sin persikohy och sina slanka, välproportionerade figurer i snäva jeans och bara äger världen. Och jag har lust att skrika: MÅSTE NI TA ALLT?! Och sen skäms jag som en hund.

Hur det känns

Alltså: Kan vi inte bara sluta skämmas för vår avund? Alla känslor är så klart okej att ha och ofta har man ju begränsad kontroll över dem. Det är inte själva känslorna, utan handlingarna som man låter dem resultera i, som man har ansvar för och som har ett moraliskt värde. Men avund är nog en av de skämmigaste känslorna som finns och detta trots att den är hur normal och vanlig som helst. Faktum är (eller ja, min uppfattning är i alla fall) att hela vårt samhälle, där livet liksom är uppbyggt som en tävling mellan individer, är mer eller mindre byggt på avund.
Jag antar att skämmigheten lite hänger ihop med själva sakförhållandet som ligger bakom avunden: Man upplever att nån annan har större kapital än man själv i ett eller flera hänseenden, och det känns som ett nederlag. Sen är man dessutom avundsjuk på personen, som den jävla loser man är. Och losers vill ingen ta i med tång. Men som systemet ser ut så måste det ju faktiskt finnas förlorare så att det kan finnas vinnare.

Nanne tells it like it is

På nåt sätt så har jag ibland en känsla av att moral och framgång liksom idémässigt flyter ihop med varandra i samhället vi lever i. En människa som har ett välbetalt karriärjobb, ett till synes lyckligt förhållande, en fin bostad och en slank figur "förtjänar" liksom att vara nöjd med sig själv; den har ju genom flitigt arbete och en positiv attityd jobbat till sig sina fördelar. Medan en tjock, arbetslös, fattig person utan sexliv (som med stor sannolikhet upplever avund ganska ofta, av förklarliga skäl) förmodligen hamnat där den är på grund av lättja och en osexig offermentalitet. (Jag menar så klart inte att det är så orsaksförhållandena ser ut i alla individuella fall, bara att det finns en allmän stämning som gör att det känns så.) Som om det inte vore nog med att man har en halvtaskig livssituation ska man alltså dessutom känna sig som en dålig person och skämmas över sig själv. Detta trots att hela självförverkligandeprojektet ju i första hand är nånting man gör för sin egen skull, ett i nån mening själviskt företag, snarare än nånting som har att göra med hur man handlar gentemot andra vilket väl rimligen är vad moral borde handla om.

Jag vet inte, kanske är skammen och avunden liksom ihopblandade med varandra och omöjliga att ta isär. Men jag menar att det känns synd att man ska ha en negativ känsla ovanpå en annan på det sättet. Det mår man ju knappast bättre för. Det är visserligen inte alltid eftersträvansvärt att må bättre, heller. En del känslor kanske är bättre att ta som ett tecken på att nånting i livet behöver förändras, snarare än att försöka mota bort själva känslan, och så kan det väl absolut vara med avund också. Men man kan ju knappast hjälpa att man inte är lika ung och lovande och bright som nån annan, till exempel (vilket är ett tema som mina avundskänslor ofta kretsar kring).
Så nästa gång du upplever avund så kan du ju påminna dig själv om att det är en heeelt normaaal känsla, höhö. Nej, men det måste ju alltid finnas såna som lyckats bättre eller har mer än man själv och det är en del av livet. Det är inte fel på dig. Låt känslan komma och gå och gå sen vidare med ditt liv, typ. Det är det jag tänker försöka göra, i alla fall.