Har haft ett par jobbiga veckor på ett känslomässigt plan, har trillat ner i ett sånt där oroa-sig-och-vara-passiv-hål nu igen liksom. Allt känns osäkert och snart är ännu en termin över och... ja. (Är helt in denial om att det snart är jul, alltså jag orkar inteeeeee.) Men idag har det känts lite bättre så vi får hoppas att det ger mig energi att faktiskt få saker och ting gjorda. Alltså jag har ju fel på hela känslosystemet. Ledsen --> bygger upp skitmycket ångest inför allting, går runt och känner och känner och oroar mig. Glad --> är upptagen med att lalla omkring och dagdrömma. I ingetdera av tillstånden verkar jag vara kapabel till att få nåt viktigt gjort. (Jag har ju varit inne på att "småsur och sammanbiten" är den bästa sinnesstämningen för att få nåt gjort, men har inget bevis för att det funkar heller.) Hur gör man ens? MVH, fullständigt_jävla_värdelös_1984.
Är fortfarande djävulskt kärlekskrank också. Suck.
Förra veckan var sömnen helt fuckad också men den här veckan har jag sovit gott, inte haft så långa insomningssträckor (vilket visserligen kan bero på att jag lagt mig ganska sent och somnat lite av nån sorts känslomässig utmattning) och kunnat somna om på förmiddagen som vanligt. Verkar ha fått in snitsen på att ta min medicin direkt när klockan ringer och sen gå och lägga mig igen, så jag får i mig medicinen i alla fall (man får inte ta de där depottabletterna för sent för då kan det bli svårare att somna på kvällen).
Har kommit på ett par bra metoder för att vakna när man absolut vill komma upp någotsånär tidigt. Det gäller att ställa väckarklockan på den tid man vill gå upp och sen sätta den utom räckhåll på nåt sätt så man får jobba för att kunna få tag i mobilen och stänga av alarmet. Jag testade att lägga mobilen i mitt lilla kök där dörren är borttagen och sätta en massa tejp (ca 10 cm bred tejp som jag har hemma) kors och tvärs över dörröppningen. Såg även till att tejpa mycket längst ner så jag inte skulle kunna krypa under tejpen så lätt, och slängde in saxen på köksgolvet för säkerhets skull så jag inte skulle kunna använda den. Det funkade bra men var ju lite jobb att förbereda. Att slänga in mobilen på hyllan längst upp i garderoben där man inte når är en enklare variant. Att försöka rafsa ner den med en galge går inte, man måste springa och hämta en stol. Hoppas jag inte slår ihjäl mig i mitt yrvakna tillstånd bara. Ja där fick ni ett tips också!
torsdag 17 november 2016
tisdag 15 november 2016
Skoldusch
Råkade se att Sveriges Radio gör en "granskning" av högstadieelevers attityd till att duscha efter skolgympan (info bl.a. här), och kommit fram till att många – speciellt tjejer – tycker att det är obehagligt och skippar det ibland. No shit! Eftersom det är en gammal käpphäst för mig så kan jag förstås inte låta bli att kommentera lite snabbt.
Ibland får man höra om att barn måste röra på sig mer och att man borde öka antalet idrottstimmar i skolan. Okej, men vad sägs om att ändra på gympan så att den blir mindre stressig och ångestframkallande för fler av eleverna? Många har trots allt ganska otrevliga upplevelser från skolgympan. Upplevelser som ofta ger motsatt effekt än att bli vän med sin kropp och lära sig uppskatta att få röra på sig, vilket jag antar är poängen med skolgympan.
Och för mig är nog det där med att behöva visa sig naken inför andra det jobbigaste, med viss konkurrens från olika sorters bollsport. Jag var för töntig för att våga skolka, men jag brukade typ maska mig igenom lektionerna för att inte bli svettig (kanske gömma mig bakom nån plint eller nåt för att gympaläraren inte skulle se att jag inte gjorde nånting) och sen försöka smita igenom omklädningsrummet. Det var duschtvång och läraren gick runt och övervakade men ofta kunde man slinka förbi ändå. Ibland kunde man skylla på att man hade mens, tydligen var det en tillräcklig ursäkt på min skola av nån anledning.
Barn lever inte i en annan värld. Jag gissar på att de flesta av dem från ganska tidig ålder är medvetna om att nakenhet, i vår kultur, är nånting privat och lite fult. De borde ju ha kunnat observera att vuxna inte går omkring nakna bland folk hursomhelst. Jag tror dessutom knappast att det här med att vissa kroppar är mer önskvärda än andra är nåt som går dem obemärkt förbi. De där sjuka siffrorna man hör om att typ 80% av alla sjuåriga tjejer vill banta talar väl sitt tydliga språk, och jag minns själv ganska väl vilka negativa tankar om kroppen jag hade i lågstadieåldern. När man sen kommer upp i puberteten blir allt etter värre för många. Minns även att det kändes jobbigt och hotfullt med andras nakna kroppar omkring en. Tänk om man råkar titta på nån på fel sätt?
Det hela är egentligen rätt enkelt: Man borde inte ha nån skyldighet att visa sig naken för nån eftersom det kan kännas väldigt kränkande och obehagligt. En del verkar tro att det är bra att barn duschar tillsammans för att de ska lära sig att känna sig mer naturliga i sin nakenhet och mer okej med sina kroppar, vilket visserligen är en fin föresats, men jag har svårt att se att påtvingad nakenhet inför andra är ett särskilt effektivt sätt att åstadkomma det när samhällets normer kring det här redan är så väldefinierade.
Uppskattar SR:s initiativ och hoppas att det blir förändring i framtiden. Alla borde ha möjlighet att stänga till om sig när de duschar och det borde väl inte vara så svårt att fixa heller.
Ibland får man höra om att barn måste röra på sig mer och att man borde öka antalet idrottstimmar i skolan. Okej, men vad sägs om att ändra på gympan så att den blir mindre stressig och ångestframkallande för fler av eleverna? Många har trots allt ganska otrevliga upplevelser från skolgympan. Upplevelser som ofta ger motsatt effekt än att bli vän med sin kropp och lära sig uppskatta att få röra på sig, vilket jag antar är poängen med skolgympan.
Och för mig är nog det där med att behöva visa sig naken inför andra det jobbigaste, med viss konkurrens från olika sorters bollsport. Jag var för töntig för att våga skolka, men jag brukade typ maska mig igenom lektionerna för att inte bli svettig (kanske gömma mig bakom nån plint eller nåt för att gympaläraren inte skulle se att jag inte gjorde nånting) och sen försöka smita igenom omklädningsrummet. Det var duschtvång och läraren gick runt och övervakade men ofta kunde man slinka förbi ändå. Ibland kunde man skylla på att man hade mens, tydligen var det en tillräcklig ursäkt på min skola av nån anledning.
Barn lever inte i en annan värld. Jag gissar på att de flesta av dem från ganska tidig ålder är medvetna om att nakenhet, i vår kultur, är nånting privat och lite fult. De borde ju ha kunnat observera att vuxna inte går omkring nakna bland folk hursomhelst. Jag tror dessutom knappast att det här med att vissa kroppar är mer önskvärda än andra är nåt som går dem obemärkt förbi. De där sjuka siffrorna man hör om att typ 80% av alla sjuåriga tjejer vill banta talar väl sitt tydliga språk, och jag minns själv ganska väl vilka negativa tankar om kroppen jag hade i lågstadieåldern. När man sen kommer upp i puberteten blir allt etter värre för många. Minns även att det kändes jobbigt och hotfullt med andras nakna kroppar omkring en. Tänk om man råkar titta på nån på fel sätt?
Det hela är egentligen rätt enkelt: Man borde inte ha nån skyldighet att visa sig naken för nån eftersom det kan kännas väldigt kränkande och obehagligt. En del verkar tro att det är bra att barn duschar tillsammans för att de ska lära sig att känna sig mer naturliga i sin nakenhet och mer okej med sina kroppar, vilket visserligen är en fin föresats, men jag har svårt att se att påtvingad nakenhet inför andra är ett särskilt effektivt sätt att åstadkomma det när samhällets normer kring det här redan är så väldefinierade.
Uppskattar SR:s initiativ och hoppas att det blir förändring i framtiden. Alla borde ha möjlighet att stänga till om sig när de duschar och det borde väl inte vara så svårt att fixa heller.
måndag 14 november 2016
Hopplösheten
Jaha, nu går jag omkring som en osalig ande i skolan och låser in på mig på div toaletter med gråten i halsen igen :(
onsdag 2 november 2016
Opublicerad Youtube-kommentar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)