Moderaternas valaffischer

Mycket jag inte fattar med de här affischerna (bild snodd från Transfrans):

Varför valde de just den här bilden? Vad gör Fredrik med händerna egentligen, och varför ler han så där busigt? "Ey barn kolla in mitt nya trolleritrick", typ.
Sen tycker jag sloganen "Rösta för ett Sverige där Alla behövs" (sic) är rätt obehaglig. Vaddå behövs? Vem avgör huruvida en person "behövs" eller inte? Ja, jag fattar så klart att det de egentligen menar med "behövs" är "befinner sig i förvärvsarbete", eftersom de driver den nytänkande och spännande frågan att alla ska heltidsarbeta till varje pris (oklart hur det ska gå till). Men man kan väl faktiskt ha ett existensberättigande även om man råkar vara arbetslös eller sjukpensionär?
Ja, nu är jag klar med att kommentera valrörelsen tror jag. Varsågod för att jag finns.

Tyst matlagning

Vad gör man om man p.g.a. arbetslöshet och allmän värdelöshet har vänt helt upp och ner på dygnet och blir hungrig mitt i natten men inte har lust att äta knäckebröd med trist philadelphia-ost (har slutat köpa gott bröd och pålägg i nåt sorts försök att minska mitt kolhydratintag)? Man lagar mat, så tyst man kan för det är lyhört som fan i huset. Tar fram skärbräda och kniv medan man gör sitt bästa för att slamra så lite som möjligt, tar försiktigt ut några grönsaker ur kylen. Hackar försiktigt grönsakerna sittande vid skrivbordet medan man slötittar på ännu ett avsnitt av Gossip Girl. Steker grönsakerna på treans värme i stället för sexans -- det tar tre gånger så lång tid -- och försöker låta bli att stöta i stekpannan med stekspaden när man rör om. Kokar pasta på fyrans värme (det borde man alltid göra egentligen, det är ju bara onödigt att vattnet stormkokar). Dukar fram så tyst man kan, äter framför resten av avsnittet. Aah, jag älskar mitt dekadenta liv ibland. Nu är klockan halv åtta på morgonen och jag ska dricka en kopp te och sen ska jag duscha och gå ut och springa några ärenden. Tror jag har hyfsat god chans att få ordning på dygnsrytmen.

Min ev. diagnos

I höstas fick jag diagnosen Aspergers syndrom. När utredningsteamet la fram resultaten för mig och sa att de trodde att AS kanske kunde vara en passande diagnos så blev jag först lite förvånad och fundersam. Lite hade jag väl tidigare funderat kring om jag hade nåt Aspergers-liknande eftersom jag alltid upplevt att den sociala biten har funkat ganska dåligt för mig, men jag kände aldrig igen mig själv så bra i bilden jag då hade av vad AS var för nånting. (Jag hade inte själv tagit initiativ till utredningen, utan blivit remitterad dit efter att ha gått i -- tyvärr ganska resultatlös -- KBT för mitt svårartade uppskjutningsbeteende.) Jag fick några papper med grundläggande info om diagnosen, läste på lite och fick en mer nyanserad bild, men var ändå inte riktigt övertygad om att det stämde in så bra på mig. Vissa bitar här och där kanske... fast kanske inte exakt på det sättet som det stod beskrivet... och vissa bitar inte alls.
Det slutade med att jag ändå "tackade ja" till att få diagnosen svart på vitt några veckor senare, mest med tanke på att jag haft en del problem med att vara en produktiv samhällsmedborgare och att det kanske vore bra att ta emot den hjälp jag kan få för att komma vidare i livet. Tror ändå att jag har ett och annat att bidra med (är normalbegåvad och mer eller mindre frisk i kroppen, om inte annat) men har inte lyckats göra så mycket av det. Det finns ju personer som har betydligt tydligare autistiska drag än vad jag har och som ändå klarat sig bra i livet utan hjälp från det offentliga, så kanske är det bättre att gå på själva hjälpbehovet än hur bra man stämmer in på en diagnos.
Sen dess har tankarna kring huruvida jag egentligen "har" AS fortsatt att snurra runt i huvet, även om jag gång på gång kommer fram till att det är ganska meningslöst att fundera över. Jag är ju som jag är och har de styrkor och svagheter jag har, precis som alla andra. Man får väl försöka jobba med svagheterna och utveckla styrkorna.
Men jag är (tyvärr) en fruktansvärt självupptagen och självmedveten person och min hjärna sitter liksom fortfarande fast i nån sorts identitetssökande högstadie-/gymnasieläge. Kanske för att jag har haft och har en vilja att få den sociala biten att fungera, att få kompisar, bli socialt lyckad, även om det aldrig har blivit så. Jag vill kunna ha en berättelse om mig själv och vem jag är, som gör att jag framstår som nån sorts rimlig sammanhängande människa för andra (lite som när man pratar om storytelling i PR-branschen). Och nu kan jag inte låta bli att fundera över om diagnosen passar in i berättelsen, om den gör att jag framstår som rimlig?
Kanske är det många som går runt och funderar på liknande saker, med tanke på att olika personlighetstester har blivit så poppis på internet och en del t.ex. gillar att prata om sig själva som 'introverta' o.s.v.. Jag menar att det är många andra som tycker det är kul att använda olika mer eller mindre vederhäftiga "psykologiska" termer för att piffa till sin identitet, liksom.
Det dumma är att allt det här funderandet och navelskådandet i sig passar väldigt illa in i så fall -- för en typisk autist (eller i alla fall en stereotypisk autist) borde väl inte fundera så här mycket på hur den framstår inför andra? Borde jag inte snarare skita i vad andra tycker och typ hålla på med nåt specialintresse i stället om jag nu verkligen var autistisk? Eller vad vet jag. Jag har nog inte Aspergers syndrom, jag är nog bara ett vanligt rövhål. Som borde skaffa ett jobb, höhö. Hejrå.

Mina senaste möten med direktförsäljningsbranschen

De senaste veckorna har jag haft lite problem med telemarketing och annan direktförsäljning. Eftersom jag är så jävla mesig och socialt inkompetent har jag jättesvårt att säga nej -- och det blir ännu svårare nuförtiden när de inte ens frågar utan bara pratar på som om det var självklart att man ville ha varan/tjänsten. Jag tycker så synd om de stackars ungdomarna som tvingas in i det här också, kan inte föreställa mig nåt värre jobb. Jag har bl.a. redan i flera år autogirerat 50 spänn i månaden för nån "värdesaksförsäkring" jag absolut inte har nån användning för. "Varför anmäler du dig inte till Nix då?" frågar sig vän av ordning och där har hen nog en bra poäng (fast jag har hört nånstans att det inte funkar längre?). Här är i alla fall ett urval av de senaste fadäserna (varning, lång och ointressant text):

Pure Cosmetics och Pure Face Club
En tjej ringde och höll en lång inövad monolog om prenumerationer på hudvård och smink och att jag skulle få gratis startpaket och kunde säga upp prenumerationen när jag ville. Smink är ju kul och om det är gratis så är det väl ingen fara, tänkte jag. Några veckor senare kom ett par paket på posten, ett med två ansiktsmasker i portionsförpackning och ett med en sminkpalett. Det fanns en avsändaradress som låg i Nederländerna. Jag försökte ta reda på hur jag skulle säga upp det genom att läsa alla papper de hade skickat med och blev först lite skraj när jag såg att det stod att man kunde sköta kundärenden via en dygnet runt-öppen telefontjänst som kostade typ 7 kr i minuten, men sen såg jag att de hade en vanlig kundtjänst också. Jag ringde, de var ganska tillmötesgående och ett par minuter senare hade jag lyckats avbeställa tjänsten. Ingen skada skedd alltså.
Lite bilder på paletten, i konsumentupplysningssyfte:

Hyfsat gedigen känsla på själva förpackningen, spegel i locket och nån sorts "fot" baktill så man kan ska kunna stödja upp den, som en fotoram (?). Färgurvalet var lite speciellt -- både en gul, en rosa och en limegrön ögonskugga, men ovanligt få "traditionella" färger som typ grålila. Läppglansen var frostiga på ett lite daterat 90-talssätt. Jag sminkar mig väldigt sällan men vill komma igång lite med det, nån användning kanske jag lyckas få av paletten. Har inte testat ansiktsmaskerna.

Solbrun Beta AB
Det här var en lite tråkigare historia. Jag kommer inte ihåg så mycket av samtalet, bara att det gick ganska fort och att det enda jag hann säga var typ "öhh" och "okej". De erbjöd nån sorts piller som ska maximera solbrännan, vilket jag kände intensivt att jag inte ville ha, och första försändelsen skulle kosta 39:90. Jag lyckades ändå inte säga nej, tänkte lite dimmigt att ja ja 40 spänn är i alla fall inte nån katastrof och jag får avbeställa det så fort jag kommer hem från resan, vilket var en semesterresa jag skulle iväg på och var lite stressad inför. När jag kom hem låg paketet där med tillhörande faktura. Jag ringde upp och bad om att få säga upp prenumerationen, vilket de gick med på utan motfrågor, men de sa att jag redan hade en försändelse planerad till några dagar senare och det var för sent för att tacka nej. Nästa paket skulle kosta 299 kr. Nu har jag fått det också, slängt alla piller i papperskorgen, betalat fakturan och är glad över att lägga detta bakom mig. Inte jättekul att betala 340 kr för ingenting om man som jag har några få tusenlappar att röra mig med varje månad efter att räkningarna är betalda, men samtidigt ingen katastrof.

Sightsavers
Jag var och hälsade på hos mina föräldrar som bor i ett ganska välbeställt villaområde och var för tillfället ensam i huset och höll på att dammsuga. Det ringde på dörren och jag blev lite nervös men bestämde mig för att öppna i alla fall ifall det skulle vara nåt viktigt. Det var en ung tjej från Sightsavers som är en välgörenhet som arbetar med att förhindra att folk blir synskadade i fattiga länder. Jag hade sett reklamen på Youtube och tänkt att det verkade vara en vettig välgörenhet. Jag förklarade att jag inte bodde i huset, hon frågade hur gammal jag var, jag svarade "tretti" och hon sa att då gick det bra i alla fall.
Hon förklarade vad organisationen gjorde och bad sen om mitt leg som jag sprang och hämtade och om mitt banknummer så jag fick springa och hämta min digipass och logga in på banken på mina föräldrars dator och kolla. Var hela tiden lite stressad av rädsla för att mina föräldrar skulle komma hem och se mig i den här situationen, vi har pratat tidigare om mina problem med att säga nej till försäljare och de har sagt att jag måste bli bättre på att stå på mig så det skulle kännas pinsamt. Hon niade mig hela tiden, vilket jag hatar men förstås inte vågade protestera mot, och försökte småprata vilket jag har svårt för i den situationen (gav bl.a. komplimanger för både min tröja och mitt nagellack). Det slutade med att jag gick med på att autogirera 150 kr i månaden vilket var deras minimibelopp. Det ska gå att avsluta när man vill men jag vet inte hur jag ska göra -- jag har ju ändå råd och det känns lite snålt att avsluta nu när jag faktiskt tycker att det är en rimlig grej att ge pengar till.

Nån mobiloperatör
Kommer inte ihåg namnet, hade inte hört talas om företaget tidigare tror jag? Detta ägde rum samma dag som detta skrivs. Jag blev stoppad av en välmejkad ung tjej när jag var på väg in i mataffären -- jag tittade ner i marken, hon ställde sig i vägen för mig och böjde sig ner och försökte titta mig i ansiktet. Hon ställde frågor om mitt mobilabonnemang och sen förklarade hon att de erbjöd en mobiltelefon och en iPad (egentligen en surfplatta av ett annat märke) för 399 kr i månaden. Hon tog mitt leg för att kunna kolla upp nånting med mitt nuvarande abonnemang (Telenor, 99 kr). I vanlig ordning frågade hon aldrig om jag ville ha det utan babblade på som om det var självklart. I själva verket är jag ganska nöjd med mitt billiga abonnemang då jag pratar och sms:ar väldigt lite, telefonen vill jag i och för sig byta ut framöver men surfplatta har jag verkligen inget behov av. Tjejen engagerade även sin manliga kollega som var väldigt charmig och trevlig och de pratade i säkert 10 minuter med mig som bara ville därifrån. Till slut lyckades jag göra en kraftansträngning för att ta mig ur situationen och ungefär följande utbyte ägde rum.
Jag: Kan jag bara få mitt leg så jag kan gå
Killen: *kaskad av säljsnack*
Jag (nästan med gråten i halsen): Ja men jag vill inte.
Killen (ser ledsen ut): Okej.
Jag var helt uppskruvad i ett par timmar efteråt, jag kände mig som om jag betett mig illa mot de trevliga ungdomarna på nåt sätt. Det är så sällan nån ens pratar med mig så det är väl lite därför som det tar sig så stora proportioner i känslolivet också. Hursomhelst lyckades jag i alla fall säga nej. Baby steps, antar jag.

Hur funkar det att "inte tvätta håret"

De sista åren (?) verkar det ha blivit väldigt poppis att prata om hur mycket man hatar att tvätta håret och att man "inte har tvättat håret på flera veckor, hihi" och hur mycket man älskar produkten torrschampo. Som här till exempel. Jag blir så fascinerad av detta för jag förstår verkligen ingenting. Jag menar inte att vara aggressiv eller nåt (förlåt verkligen om jag råkar låta nedlåtande nånstans, jag menar det verkligen inte!), jag blir bara så full av frågor. Som:

•  HUR GÖR NI I DUSCHEN? Står ni och dodge:ar duschstrålen med huvet eller använder ni en sån där vidrig svettig dusch-hätta à la skolgympans omklädningsrum 1995 eller... vad? 
• Varför tycker ni det så jobbigt att tvätta håret? Man står i duschen, man schamponerar håret, tvättar ur, klart på max tre minuter? Lite småtrist och tjatigt, visst, men varför är det så mycket jobbigare än all annan intvålning och annat man gör i duschen? Obs, nu pratar jag om folk som har ungefär samma hårtyp som jag själv, alltså inte supermegatjockt och inte jättelockigt. Jag har förstått att t.ex. afrikanska hårtyper kräver en helt annan typ av omvårdnad som jag inte vet så mycket om, och har man supertjockt (och/eller superlångt) hår kan jag tänka mig att det är mer jobb.
• Ursäkta, no offense men känner ni inte er ofräscha i hårbotten? Nu pratar jag inte nödvändigtvis så mycket om flott, utan mer om gammal svett. Jag har inte själv så mycket problem med flott nuförtiden -- förr i tiden såg mitt hår alltid helt fruktansvärt ut nån dag efter tvätt, fettigt och platt med en krullig "gloria" liksom. Men nuförtiden så ser det helt okej ut även när det är otvättat, kanske för att jag färgar det nu (har hört att färgning och blekning kan göra att man får mindre problem med fet hårbotten). Så jag fattar att det där med flott i hårbotten kan funka olika. Men känns det inte äckligt med all gammal intorkad svett? Hårbotten är ju ett av de ställen på kroppen där man svettas absolut mest, liksom. Är det mer acceptabelt enligt sociala normer med veckogammal svett i hårbotten än i armhålorna?
• Varför funkar inte torrschampo för mig? Eller rättare sagt, varför funkade det inte på den tiden när jag hade problem med flottig hårbotten och testade det? Håret blev bara lite dammigt, som jag minns det. Krull-"gloria", platthet och flottighet bestod. Använde i och för sig nåt billigt torrschampo som kanske var jättedåligt.

Jag minns en hemsk period i mitt liv där jag var tvungen att duscha varje dag p.g.a. att jag hade heltidssysselsättning där jag var tvungen att träffa folk varje dag men försökte låta bli att tvätta håret varannan dag för att "inte slita på det så mycket" och för att det inte skulle bli flottigt lika fort. Då körde jag metoden med att försöka undvika duschstrålen med huvet. Jag stod där i duschångorna som 1) fick min hårbotten att svettas i överfart och 2) gjorde att småhåren krullade ihop sig ännu mer, så håret blev i själva verket ÄNNU fulare/ofräschare av att jag duschade. Sen gick jag iväg med mitt hår ihopsnott i en desperat hästsvans som jag försökt dra åt så hårt som möjligt för att slippa se eländet, vilket inte var nån vidare snygg look på mig. Minnet av kombinationen av flottigt huvud och nybadad, lite torr kliig kropp får mig fortfarande att rysa lite inuti. Nej, jag tror inte att jag nånsin kommer att klara av att duscha utan att tvätta håret mer. Men jag är fortfarande hemskt nyfiken på hur det hela funkar. Hör gärna av er, tjejer-som-inte-tvättar-håret! (Och likasinnade icke-tjejer för den delen.)

P.S. Jag tänkte inte så mycket på hela no poo-rörelsen nu för den är ju ett kapitel för sig. Utan mer de här vanliga tjejerna som "inte gillar att tvätta håret".

Välkommen

Jaha, det verkar inte bättre än att jag skaffat en ny blogg igen, mot alla former av bättre vetande. Jag tänkte skriva om allting som faller mig in som inte har med nagellack att göra, eftersom jag redan har en nagellacksblogg. Tänker att det kommer bli en del personligt material med saker jag vill ventilera och liknande. Varning för att det förmodligen kommer att bli ganska självupptaget och ha begränsad relevans för de flesta.