söndag 6 november 2022

hur 90-talet förstörde mitt självförtroende som musikkonsument

(OK, nu blir det åsiktstext här, ber om ursäkt för att det är lite yvigt och dåligt researchat som vanligt)

Jag är ju en person som haft problem med det här att skaffa en egen smak. Tangerade väl det här ämnet i mitt inlägg om skam för ett par år sen. Det är lite som att jag inte vågar gilla kultur -- musik, film och annat -- bara för att jag är rädd för att gilla "fel" grejer. Eller, ja. För att gilla dem på fel sätt kanske. Eller kanske ännu värre: för att inte gilla nånting, inte ha någon smak. I grund och botten är det väl rädslan för att vara en innehållslös eller töntig eller banal person det handlar om. Jag är uppåt 40, och kan fortfarande ibland få lite handsvett om nån frågar vilken musik/film/whatever jag gillar.

Under den typiska tiden när man skulle skaffa sig ett populärkulturellt medvetande, alltså från tioårsåldern och uppåt, var jag ganska väl medveten om vilken musik som var populär. Vi hade ju MTV på den tiden och det är klart att man satte sig med sina rostade polarkakor och sin o'boy framför teven när man kom hem från skolan. Mitt eget musikaliska uppvaknande i elvaårsåldern handlade väldigt mycket dels om soundtracket till Lejonkungen och dels om Enya. Antar att jag hade en dragning till det här lite högtidliga och sakrala. Och jag uppskattar fortfarande Elton Johns* låtskriveri, även om jag aldrig har lyssnat igenom hans skivor. (Ja, tänk att det går att göra powerballader där det händer nåt rent musikaliskt.)

Men redan tidigt var jag extremt medveten om att man kunde ha "fel" musiksmak på nåt sätt och det var nånting jag tydligen oroade mig över väldigt mycket, så till den grad att jag aldrig riktigt ens orkade skaffa en egen musiksmak i tonåren. Detta trots att jag både är musikalisk och har (eller hade) förmågan att njuta av musik, rentav uppleva eufori i samband med musiklyssning. Enya och Elton John började jag tidigt skämmas för och de ersattes av... ingenting, typ. Jag undrar ibland varför det blev så. Ja, jag skämdes som sagt över i stort sett hela mitt väsen, inte bara att jag eventuellt gillade kass musik. Så det var kanske bara en del av det, att växa upp som en lite känslig person som hade problem med den sociala biten, och liksom hamna snett med självkänslan. Men jag undrar om inte tidsandan påverkade också.

Nu var jag (född -84) väldigt ung på nittitalet, så jag kanske inte har hela bilden, men jag tror att det här med kultursnobberi verkligen peakade då. Det var de hånfulla musiksnobbarnas och lustfyllda sågningarnas årtionde. Boken (och senare filmen) High Fidelity av Nick Hornby kretsar mycket kring det här fenomenet. Den handlar om en enormt musikintresserad, men lite uppgiven och deppig, man i 35-årsåldern som driver en skivbutik där nästan ingen kommer in, och kommer nån in så riskerar den att bli utjagad med fysiskt våld p.g.a. sin påstått usla musiksmak**. Kanske var just Storbritannien, där boken utspelar sig, något av ett högsäte för den här trenden. Britterna har ju nån sorts litterär och kulturell tradition där av att vara "witty" och komma med smarta syrliga kommentarer, så just taskiga recensioner ligger väl lite i deras DNA. Musiklegendaren Phil Collins la till och med ner hela sin karriär för att han var så jävla trött på att bli mobbad av kritiker***.

Och vi här i Sverige, med vår allmänt nervösa "överkompenserande autist"-kultur****, gjorde väl vårt bästa för att vara lika elaka. Jag höll på att sätta rubriken "I blame Lokko" på den här texten, vilket hade varit lite grovt, men det är där som just Andres Lokko och hans samtida musikskribenter kommer in. Just Andres texter läste jag dock inte när det begav sig. Mina föräldrar prenumererade bara på Göteborgs-Posten och där var det i fredagsbilagan Aveny jag brukade lusläsa musiksidorna. Kommer inte ihåg några enskilda texter, eller vad själva skribenterna hette. Det bestående intrycket är mest att nästan ingenting verkade vara okej att gilla, utom kanske Oasis (fast just deras kreddstatus verkade variera) och viss annan britpop och några amerikanska indie-artister. Fast logiken bakom exakt vilka brittiska killar med gitarr, ful frisyr och mer eller mindre omfattande drogproblematik som var okej att lyssna på just den veckan, och vilka som var belagda med evig skamvrå, var höljd i mystik. Det var bara vissa speciella elaka killar som förstod sig på sånt. Skribenterna roade sig med att verbalt slita popmusik som tjejer gillade, som Backstreet Boys, i stycken. Det var dock även en hel del gitarrbaserad musik som inte heller var i närheten av okej, typ Garbage och Alanis Morrissette. (Kanske för hög tjej-faktor där också.)

Men redan i slutet av nittitalet minns jag det som att pendeln började svänga. Britney Spears debutskiva från 1999 fick betyget 4 på skala 0-5 av GP, med motivationen "detta är högkvalitativ popmusik" eller nåt liknande. Och nu för tiden känns det som att musik bedöms på helt andra grunder, och musikrecensenters roll i kulturen kanske har blivit nedgraderad en del. (Ibland kan jag rentav sakna det där elaka, eller att man liksom "fick" säga att saker var dåliga, men jag vet inte. Vem kan egentligen säga att kultur är bra eller dålig, liksom. Det är ju ändå subjektivt nånstans.)

För att folk över huvud taget skulle stå ut med det här väldigt hårda åsiktsklimatet inom kultur började folk tydligen gilla saker "ironiskt". (Ja, fenomenet kanske inte började just på 90-talet, men jag upplever det som typiskt för tidsandan.) Begreppet "guilty pleasure" användes, för att man skulle få nån möjlighet att njuta av svulstig pop utan att verka töntig, som en sorts dubbeltänk. Tråkigt nog hängde den attityden i ganska länge. Jag snubblade på Spotify över nån samlingsskiva från så sent som 2007 med titeln "Guilt by Association" där diverse kreddiga artister gör covers på olika powerballader från 80-talet. Det måste vara den sorgligaste formen av konstuppskattning: "Jag gillar det du har skapat, men jag föraktar mig själv för att jag gillar det, och måste göra nån sorts hånfullt spektakel av det hela för att kunna stå ut med mig själv." Tänk vilken absurd upplevelse att som upphovsman vara med om det.


* Får nu ett vagt minne av att just Lokko härom året skrev en lång text om Elton John i nån dagstidning med anledning av att Elton hade jubileum eller liknande, och den var så sjukt nedlåtande? Tusentals tecken om vilken cool musiksmak författaren hade som ung, och "jag tyckte han var så jävla töntig, men sen hörde jag den eller den skivan och insåg att han faktiskt kunde vara okej"

** En lite rolig grej är att en artist som i den boken framförs som ett exempel på totalt oursäktligt töntig musik är Kate Bush (finns en scen där huvudpersonen håller på att krevera när han är på parmiddag och snubblar över värdarnas cd-hylla som är full av Kate Bush-skivor). Som ju senare fick en enorm upprättelse, blev en sorts hipsterfavorit på 00- och 10-talen, och allmänt anses som ett av de mer unika och viktiga konstnärskapen inom populärmusik idag.

*** Minns nån text om Phil Collins på nån engelsk musiksajt som slutade typ "He's going deaf, you know. There is justice after all". Jag upplever det som att Phil, i likhet med Kate Bush, också har fått en viss upprättelse under senare år.

**** Har diagnos, får säga