Har känt av en viss anhedoni det senaste året tror jag. Mycket känns liksom lite... whatever. Jag är nästan aldrig på humör för att lyssna på musik, kläder och shopping av olika slag känner jag sällan entusiasm inför, min sexualdrift är nästan heldöd, eller ja, i alla fall på ett... mentalt plan liksom? Orkar inte tänka på snubbar längre, känner mig bara alienerad från den fragmenterade tillkrånglade röra som ska föreställa min sexualitet. Jag har fortfarande en viss längtan efter att hålla på med sömnad och andra kreativa hobbies, men jag hinner ju aldrig. Suck. Saker som fortfarande är kul: Dricka öl. Häpp. Men kan inte dricka så mycket p.g.a. har sämst alkoholtolerans och vill inte bli tjock o.s.v.. Speciellt nu när jag inte tränar längre.
Det känns som att mycket av det jag funnit glädje i har varit kopplat till projektet att bygga sin egen sociala identitet. Fantasin om den coola personen man skulle kunna vara. Nu har jag ju aldrig haft så mycket till socialt liv och aldrig ens kommit i närheten av att bli den coola personen men själva fantasin har varit väldigt meningsskapande för mig, som jag säkert tjötat en massa om tidigare. Kanske har verkligheten hunnit ikapp mig i så måtto att jag verkligen börjar inse att det aldrig kommer att hända. Har väl glidit in i det synsättet på mig själv att jag kanske ändå är lite halv-aspig trots allt och att jag inte har rätt förutsättningar för att bli cool/ha kompisar. (Min instinkt när jag blir tvungen att prata eller umgås med folk i verkligheten är trots allt bara att springa därifrån så fort jag kan.) Sen är jag ju närmare 40 än 30 nu och tiden för att vara populär är liksom förbi. Alla i min ålder bara sitter hemma i sina villor med sina barn nu. Vilket jag också tjötat om.
Är väl delvis därför jag inte orkar skriva här längre också. Bloggen har varit ett försök att utveckla min egen subjektivitet, men nu för tiden när jag läser mina gamla texter tänker jag bara "äh vem bryr sig din gamla sopa". Har alltid varit så fascinerad av människor som har en stark subjektivitet, som vet vad de tycker om saker och ting, har en välutvecklad förståelse av världen och så vidare. Har velat vara så själv. Men jag kommer nog aldrig att bli en sån som kan ta stora tag på världen, se sammanhang och vad som är viktigt. Jag ser mig själv som en långsam ineffektiv tänkare och har dessutom fladdrig moralisk kompass, och nu för tiden känns hela världen som en enda stor kognitiv dissonans. Alltså. Jag vet att det är slappt att försöka dumpa hela projektet att förstå världen och bilda sig uppfattningar och åsikter, det är väl det som gör en till människa kanske. Man måste väl i alla fall försöka. Men jag kommer nog aldrig att bli bra på det.
Det är hur som helst befriande på ett sätt att släppa taget om identitetsbyggandet men det har väl också lämnat något av en tomhet efter sig. Vad ska jag fantisera om nu? Nästa öl kanske höhö. Nästa sömnadsprojekt. Det hade ju varit praktiskt om man kunde leva för sitt jobb, sin professionella identitet men än så länge har jag inte lyckats med det. Får la jobba vidare på det. Kommer inte på nån käck slutkläm, hejdå
