Nu är min sjätte vecka som arbetslös snart till ända och idag har jag varit på min nionde intervju (förstaintervjuer, allihopa). Det känns inte som att intervjuerna den här veckan gått särskilt bra. Intervjuade för en konsultfirma i onsdags, en sån där allmän intervju om vad jag eventuellt kan bidra med där och vilka uppdrag jag är intresserad av och så vidare, men fick väl inte fram så mycket vettigt. Idag intervjuade jag för ett specifikt jobb och det kändes i alla fall som att jag gjorde ett ärligt försök (hade frågor förberedda även om de kanske inte blev så jättebra) men... ja. Har svårt att tro att jag skulle vara en toppkandidat där liksom.
Jag är fortfarande väldigt osäker på att jag ens kan jobba som ingenjör
så det är svårt att få fram en trovärdig berättelse om mig
själv som lämplig kandidat. Råkade rentav nämna att jag har tankar på
att lägga ner hela ingenjörsprylen för rekryteraren idag när hon frågade
var jag ser mig själv om fem år, kanske lite väl ärligt där. Jag blir
ofta lite för ärlig, tror jag. Tycker det är lättare så.
Känner mig lite fragmenterad, som att hela samordningscentralen därinne har gett upp. Humöret åker upp och ner, det finns ingen kontinuitet. (Men ja, det kanske är bättre än att vara skitledsen hela tiden.) Det är märkligt att befinna sig i det här självutvärderingsläget hela tiden, att försöka hitta på säljiga berättelser om sig själv. Hur jag än gör känns det bara lövtunt och påhittat. Jag får flashbacks till min ungdom och hur jag konstant jämförde mig med andra och ideligen kom till korta och hur tärd och nertryckt jag blev av det i längden. Men nu orkar jag inte stanna i det så långa stunder åt gången längre, har väl inte samma mentala uthållighet som jag hade förr i tiden när det gäller att plåga mig själv med jobbiga tankar.
Över huvud taget är jag lite trött på att tänka på mitt förflutna. "Luckan." Det förlorade decenniet. Vad som egentligen hände, och vad det säger om mig. Känner mig egentligen ganska färdig med det. Men jag måste ju ha nåt att säga om det till intervjuarna så tankarna återvänder dit väldigt mycket. (Brukar väl mumla nåt om min diagnos och en eventuell depression och att jag "tappade farten" eller nåt. Men hävda att de första två åren av studierna ändå "gick okej".) Hade jag vetat hur många intervjuer jag skulle få gå på, trots den där gigantiska skamfläcken på mitt cv, så hade jag kanske inte känt mig så uppgiven och hopplös när det väl begav sig. Jag kände mig liksom redan förbrukad när jag var 23, som jag minns det. Som att allt redan var förstört.
Ja det borde jag ju visserligen ha begripit att det var för jävla dumt tänkt. Men jag orkade väl inte ta livet på allvar. Det kanske kändes för tungt, då. Jag minns verkligen inte hur jag resonerade när jag var 23. Men kanske har jag lärt mig en läxa om det här med positiv attityd, att det både är en nödvändighet och ett ständigt pågående arbete.
Jaeh, är för trött för att skriva egentligen, gick upp halv sju i morse och kunde i vanlig ordning inte somna i går kväll. Men ikväll kanske det går. Hoppas.
fredag 16 november 2018
måndag 22 oktober 2018
home of the old unprofessional
Ja, det här jobbsökeriet är ju lite dränerande ibland. Var på arbetsintervju idag. Kul för all del att man lyckats väcka deras intresse men jag känner mig som en fejk verkligen. Att jag med min blygsamma erfarenhet ska gå runt och låtsas vara programmerare känns övermaga på nåt sätt. Fick avslag direkt med motiveringen att jag verkade för nervös i en intervjusituation för att jobba som konsult eftersom man måste sitta i intervjuer och andra möten ofta. Det var förmodligen en rimlig bedömning. Usch, vet inte vad för idiotiska svar jag kom med.
Vet inte vad jag har att komma med egentligen. Kombinationen lågenergisk, socialt tafatt och på sin höjd halvsmart känns ju svår att jobba med och mitt CV är mer lucka än meriter. Känner mig på ett sätt som en modig liten gris som ändå orkar hålla på och söka men det räcker ju inte att bara ha en positiv attityd liksom. Och även om jag nu skulle råka lyckas lura mig till ett jobb, skulle jag ens klara av det? Alla jobb som annonseras ut i den här branschen verkar så... karriäriga. Som att man måste vara en övermänniska, en högpresterartyp med fast handslag som typ njuter av att mingla. (Tänker att det väl ändå måste finnas en del yrkesverksamma programmerare som inte stämmer in på den profilen, men de är nog å andra sidan betydligt duktigare än vad jag är.)
Killen på Arbetsförmedlingen tror på mig i alla fall. Haha. Ja jag får väl fortsätta, vad ska jag annars göra.
Vet inte vad jag har att komma med egentligen. Kombinationen lågenergisk, socialt tafatt och på sin höjd halvsmart känns ju svår att jobba med och mitt CV är mer lucka än meriter. Känner mig på ett sätt som en modig liten gris som ändå orkar hålla på och söka men det räcker ju inte att bara ha en positiv attityd liksom. Och även om jag nu skulle råka lyckas lura mig till ett jobb, skulle jag ens klara av det? Alla jobb som annonseras ut i den här branschen verkar så... karriäriga. Som att man måste vara en övermänniska, en högpresterartyp med fast handslag som typ njuter av att mingla. (Tänker att det väl ändå måste finnas en del yrkesverksamma programmerare som inte stämmer in på den profilen, men de är nog å andra sidan betydligt duktigare än vad jag är.)
Killen på Arbetsförmedlingen tror på mig i alla fall. Haha. Ja jag får väl fortsätta, vad ska jag annars göra.
tisdag 2 oktober 2018
dan före kanelbulleafton
Nån gång i somras kom jag på att det kan bli en sorts instant poesi om man bara hittar på oväntade kombinationer av adjektiv och substantiv.
det lakoniska gräset
den tankspridda himlen
de ängsliga prästkragarna
Nu är det inte sommar längre tack och lov. Usch vad jobbig den där värmeböljan var, blev helt deprimerad. Jag har lika mycket noja som alla andra medelklassmänniskor med vaga vänstersympatier för klimatet (och fascismens frammarsch och allt annat otäckt som håller på att hända, fast jag blir rätt trött på de känslorna hos mig själv också, orkar inte gå in på varför just nu) men jag tror nog mer det var vädret än klimatet jag mådde dåligt av. Aldrig kunnat njuta av värme och sol. Får en sån ödslig känsla av den typen av väder, det känns fejkat som en glättig yta över en avgrund på nåt sätt. När det är mulet eller regnar, som nu, känns världen liksom mer närvarande.
Har blivit av med mitt lilla jobb. Jobbar sista dagen på fredag. Har alltid hatat att söka jobb (eller tanken på det snarare, har väl aldrig gjort några ordentliga försök egentligen) men på ett sätt tycker jag att det är lite spännande den här gången. Och jobbet jag har haft har ju känts lite mer som ett låtsasjobb/välgörenhetsarrangemang och det är väl inte helt optimalt att vara anställd av en kompis på det här sättet så det var väl lika bra att det tog slut, även om jag är väldigt glad över att ha fått möjligheten.
Men undrar verkligen om jag klarar av att jobba heltid egentligen. Verkar som att deltid nästan aldrig efterfrågas av arbetsgivare och om jag jobbar lika lite som jag gjort det här året lär jag ju aldrig kunna tjäna tillräckligt med pengar för att fixa egen bostad. Så det vore bra om jag bara kunde "bita ihop" och bli normal liksom, men tyvärr tror jag inte det funkar så med hänvisning till tidigare erfarenhet. Idag har jag varit uppe sen innan klockan åtta för en gångs skull (försöker göra "ett ryck" med dygnsrytmen för 7812368:e gången i mitt liv) och har varit seg hela dagen och känner mig halvdöd. Hur ska man hinna nåt annat? Träning? Fritidsintressen är väl bara att glömma. Kommer ligga och stirra upp i taket hela helgerna. JAJA borde väl inte skriva om alla mina svagheter för då googlar väl nån potentiell arbetsgivare vips upp det. Nu orkar jag inte babbla mer.
det lakoniska gräset
den tankspridda himlen
de ängsliga prästkragarna
Nu är det inte sommar längre tack och lov. Usch vad jobbig den där värmeböljan var, blev helt deprimerad. Jag har lika mycket noja som alla andra medelklassmänniskor med vaga vänstersympatier för klimatet (och fascismens frammarsch och allt annat otäckt som håller på att hända, fast jag blir rätt trött på de känslorna hos mig själv också, orkar inte gå in på varför just nu) men jag tror nog mer det var vädret än klimatet jag mådde dåligt av. Aldrig kunnat njuta av värme och sol. Får en sån ödslig känsla av den typen av väder, det känns fejkat som en glättig yta över en avgrund på nåt sätt. När det är mulet eller regnar, som nu, känns världen liksom mer närvarande.
Har blivit av med mitt lilla jobb. Jobbar sista dagen på fredag. Har alltid hatat att söka jobb (eller tanken på det snarare, har väl aldrig gjort några ordentliga försök egentligen) men på ett sätt tycker jag att det är lite spännande den här gången. Och jobbet jag har haft har ju känts lite mer som ett låtsasjobb/välgörenhetsarrangemang och det är väl inte helt optimalt att vara anställd av en kompis på det här sättet så det var väl lika bra att det tog slut, även om jag är väldigt glad över att ha fått möjligheten.
Men undrar verkligen om jag klarar av att jobba heltid egentligen. Verkar som att deltid nästan aldrig efterfrågas av arbetsgivare och om jag jobbar lika lite som jag gjort det här året lär jag ju aldrig kunna tjäna tillräckligt med pengar för att fixa egen bostad. Så det vore bra om jag bara kunde "bita ihop" och bli normal liksom, men tyvärr tror jag inte det funkar så med hänvisning till tidigare erfarenhet. Idag har jag varit uppe sen innan klockan åtta för en gångs skull (försöker göra "ett ryck" med dygnsrytmen för 7812368:e gången i mitt liv) och har varit seg hela dagen och känner mig halvdöd. Hur ska man hinna nåt annat? Träning? Fritidsintressen är väl bara att glömma. Kommer ligga och stirra upp i taket hela helgerna. JAJA borde väl inte skriva om alla mina svagheter för då googlar väl nån potentiell arbetsgivare vips upp det. Nu orkar jag inte babbla mer.
söndag 13 maj 2018
refuserade inläggsidéer
Hej hej, här sitter jag och är bakis i sommarhettan (känns mer som juli än maj). Skriver inte så mycket här längre. Jag har väl inget viktigt att säga, men det har jag aldrig direkt haft. Men under 2016 som var ett lite småjobbigt år för mig så hade jag kanske saker att ventilera. Plus att jag åt metylfenidat då som jag blev lite tjackbabblig av. (Nu har jag inte recept på det längre och kommer förmodligen inte att ha det framöver.) Ibland får jag nån idé om nåt jag vill dryfta här men orkar inte. Eller så skriver jag en halv mening, får en känsla av "... näeh" och lägger ner. Här är några exempel:
- Att jag har bestämt mig för att sluta använda emojis för att jag alltid får komplex för att jag använder dem fel och typ känner mig gammal och ute och socialt efterbliven?
- Det här med solkräm, har ju tidigare ondgjort mig över hur skönhetsgurus tjatar om det och hur det spär på åldersnoja och hur svårt det är att hitta vettiga ej svindyra varianter som går att ha i ansiktet utan att känna sig som en vandrande majonnäsfläck. Nu har jag gjort ett ryck och börjat använda SPF seriöst i alla fall. Alternerar mellan den bruna "face mousse" SPF 30 från EVY och en ansiktskräm från Clinique med SPF 20. Hittills verkar ju flott, glansighet och en allmän känsla av att gå runt med ett lager smuts i ansiktet vara nån sorts tema, men det ska väl vara så. Man får ha puder ovanpå för att matta ner och eventuellt ha lite smink på ögonen så det känns mer som en sminkning liksom? Då blir det ju lite festligare känsla i alla fall.
- Att detta är en konstig tid att leva i med högkonjunktur och miljöhot etc.. Alltså det här med att leva nästan ett lyxliv och kunna köpa en massa onödiga prylar etc., samtidigt som man vet att hela jorden är på väg att klappa ihop och att de två sakerna hänger ihop. Nånting med att det är en sån märklig diskrepans mellan de känslorna liksom, äh jag vet inte. Och just det här med att känna en viss pepp inför livet just nu, men inte ha nån framtidstro? Och hur konstigt det är att folk leker så mycket, varför tycker vi att vi har tid med det egentligen när vi står inför en massa politiska utmaningar etc.. Alltså att det känns som en tramsig tid och att folk håller på orimligt mycket med olika hobbies, men det kanske bara är jag som får den uppfattningen p.g.a. min egen tramsiga filterbubbla. Ja, jag skäms alltid mer än vanligt för mina texter när de på nåt sätt tangerar politik så det är nog i vilket fall bäst att jag låter bli.
- Att jag stör mig som fan på folk som kommer med spaningen att "svenskar överskattar sina engelskakunskaper"
- Skulle göra en sån där lista på mina favoritsaker. Men det skulle bara vara extremt basic grejer typ caffe latte, nagellack, öl och *doften av sommarregn* tror jag :P
- Nåt om mina medievanor och hur de förändrats de senaste åren. Att jag slutat lyssna på podcasts och börjat läsa böcker lite grann. Hur det eventuellt reflekterar min personliga utveckling. Mm, superspännande.
Men om inte skrivlusten skulle bli starkare framöver så får väl världen klara sig utan mina funderingar. Jag kan ibland tycka att skrivandet har ett värde ur självförbättringsperspektiv. Att öva på att ha en egen subjektivitet och liksom manifestera sig själv, utveckla sina tankar och så vidare. Men hobbies som slukar tid och energi är å andra sidan det sista jag behöver så kanske borde jag sluta.
- Att jag har bestämt mig för att sluta använda emojis för att jag alltid får komplex för att jag använder dem fel och typ känner mig gammal och ute och socialt efterbliven?
- Det här med solkräm, har ju tidigare ondgjort mig över hur skönhetsgurus tjatar om det och hur det spär på åldersnoja och hur svårt det är att hitta vettiga ej svindyra varianter som går att ha i ansiktet utan att känna sig som en vandrande majonnäsfläck. Nu har jag gjort ett ryck och börjat använda SPF seriöst i alla fall. Alternerar mellan den bruna "face mousse" SPF 30 från EVY och en ansiktskräm från Clinique med SPF 20. Hittills verkar ju flott, glansighet och en allmän känsla av att gå runt med ett lager smuts i ansiktet vara nån sorts tema, men det ska väl vara så. Man får ha puder ovanpå för att matta ner och eventuellt ha lite smink på ögonen så det känns mer som en sminkning liksom? Då blir det ju lite festligare känsla i alla fall.
- Att detta är en konstig tid att leva i med högkonjunktur och miljöhot etc.. Alltså det här med att leva nästan ett lyxliv och kunna köpa en massa onödiga prylar etc., samtidigt som man vet att hela jorden är på väg att klappa ihop och att de två sakerna hänger ihop. Nånting med att det är en sån märklig diskrepans mellan de känslorna liksom, äh jag vet inte. Och just det här med att känna en viss pepp inför livet just nu, men inte ha nån framtidstro? Och hur konstigt det är att folk leker så mycket, varför tycker vi att vi har tid med det egentligen när vi står inför en massa politiska utmaningar etc.. Alltså att det känns som en tramsig tid och att folk håller på orimligt mycket med olika hobbies, men det kanske bara är jag som får den uppfattningen p.g.a. min egen tramsiga filterbubbla. Ja, jag skäms alltid mer än vanligt för mina texter när de på nåt sätt tangerar politik så det är nog i vilket fall bäst att jag låter bli.
- Att jag stör mig som fan på folk som kommer med spaningen att "svenskar överskattar sina engelskakunskaper"
- Skulle göra en sån där lista på mina favoritsaker. Men det skulle bara vara extremt basic grejer typ caffe latte, nagellack, öl och *doften av sommarregn* tror jag :P
- Nåt om mina medievanor och hur de förändrats de senaste åren. Att jag slutat lyssna på podcasts och börjat läsa böcker lite grann. Hur det eventuellt reflekterar min personliga utveckling. Mm, superspännande.
Men om inte skrivlusten skulle bli starkare framöver så får väl världen klara sig utan mina funderingar. Jag kan ibland tycka att skrivandet har ett värde ur självförbättringsperspektiv. Att öva på att ha en egen subjektivitet och liksom manifestera sig själv, utveckla sina tankar och så vidare. Men hobbies som slukar tid och energi är å andra sidan det sista jag behöver så kanske borde jag sluta.
måndag 9 april 2018
vispigt värre
Häromdagen såg jag på instagram ögonfransar beskrivas som "vispiga". Antar att det kommer från engelskans wispy som ofta används om ögonfransar (lösögonfranstillverkaren Ardell har t.ex. en modell som heter Wispies och en annan som heter Demi-Wispies). Har aldrig riktigt förstått vad wispy betyder men har väl tänkt att det betyder spretig eller nåt sånt? Wiktionary har dock definitionen: "Consisting of or resembling a wisp; like a slender, flexible strand or bundle". Och wisp har bl.a. betydelserna "A small bundle, as of straw or other like substance; any slender, flexible structure or group." och "A whisk, or small broom". Whisk kan ju bl.a. betyda visp så kanske är vispig inte helt fel som översättning.
Ett par andra lite liknande och mer utbredda engelsk-influerade ordanvändningar inom skönhetsvärlden som jag stört mig en del på under åren är borste i betydelsen pensel (från brush, som betyder båda) och skir i betydelsen genomskinlig, med låg täckningsgrad (sheer). Är dock osäker på det där med borste och pensel. Saken man påför maskara med känns inte direkt som en pensel, men saken man målar nagellack med är helt klart en pensel och inte en borste för mig.
Och skir har jag haft dålig koll på vad det egentligen betyder men SAOL anger "genomskinlig, tunn; spröd, ömtålig" så... ja, jag hade kanske inget case där? SAOB-artikeln på samma ord är ganska spännande läsning. Antar att det är betydelsen 2 som är mest relevant här: "tunn, gles, genomskinlig, fin, spröd o. d.". Där verkar det ha använts om a) florstunna tyger, b) moln el. dis el. dimma, c) blad- och lövverk, d) mönster på glas o.d. i betydelsen lätt, luftig, graciös, och slutligen e) " bildl., med abstrakt huvudord (särsk. betecknande känsla l. stämning o. d.): spröd, skör, fin, ömtålig, vek, flyktig, eterisk". Dock ej om nagellack med irriterande dålig täckningsförmåga.
I en modekatalog jag fått hem nyligen verkade nån copywriter (eller vilka det nu är som skriver de där texterna) ha fått dille på ordet delikat. Det verkade dock inte användas i betydelsen "smarrig" som är den betydelse jag lärt mig. Nu har jag slängt katalogen men tror det bland annat talades om delikata mönster, där mönstren som avsågs var små prickar och tunna ränder på olika neutrala färger. Får väl gissa att det var engelskans delicate som låg bakom där. Ett ord som verkar dela några av sina betydelser med skir enligt ovan: ömtålig, lätt, graciös, spröd, fin o.s.v.. Så det hade ju kunnat vara ett alternativ. Nu ska jag sluta gagga och gå lägga mig.
Ett par andra lite liknande och mer utbredda engelsk-influerade ordanvändningar inom skönhetsvärlden som jag stört mig en del på under åren är borste i betydelsen pensel (från brush, som betyder båda) och skir i betydelsen genomskinlig, med låg täckningsgrad (sheer). Är dock osäker på det där med borste och pensel. Saken man påför maskara med känns inte direkt som en pensel, men saken man målar nagellack med är helt klart en pensel och inte en borste för mig.
Och skir har jag haft dålig koll på vad det egentligen betyder men SAOL anger "genomskinlig, tunn; spröd, ömtålig" så... ja, jag hade kanske inget case där? SAOB-artikeln på samma ord är ganska spännande läsning. Antar att det är betydelsen 2 som är mest relevant här: "tunn, gles, genomskinlig, fin, spröd o. d.". Där verkar det ha använts om a) florstunna tyger, b) moln el. dis el. dimma, c) blad- och lövverk, d) mönster på glas o.d. i betydelsen lätt, luftig, graciös, och slutligen e) " bildl., med abstrakt huvudord (särsk. betecknande känsla l. stämning o. d.): spröd, skör, fin, ömtålig, vek, flyktig, eterisk". Dock ej om nagellack med irriterande dålig täckningsförmåga.
I en modekatalog jag fått hem nyligen verkade nån copywriter (eller vilka det nu är som skriver de där texterna) ha fått dille på ordet delikat. Det verkade dock inte användas i betydelsen "smarrig" som är den betydelse jag lärt mig. Nu har jag slängt katalogen men tror det bland annat talades om delikata mönster, där mönstren som avsågs var små prickar och tunna ränder på olika neutrala färger. Får väl gissa att det var engelskans delicate som låg bakom där. Ett ord som verkar dela några av sina betydelser med skir enligt ovan: ömtålig, lätt, graciös, spröd, fin o.s.v.. Så det hade ju kunnat vara ett alternativ. Nu ska jag sluta gagga och gå lägga mig.
söndag 18 mars 2018
Födelsedagsveckan
Ja, jag lallar vidare i mitt löjliga lilla liv. Känner mig som en sorts konstig överårig, väldigt bortskämd tonåring typ? På veckorna sitter jag och jobbar hemma ett par timmar om dagen på... ja, vill inte prata för mycket om vad det handlar om men är rätt förundrad över att nån vill betala mig för det. Ingen jättelön, men ändå. I övrigt promenerar jag en massa (mest i ett närbeläget köpcentrum), dricker latte, målar naglarna och går på gymmet. På helgerna hänger jag med min släkt och äter och dricker gott, höhö. Det är väl bara att vara tacksam.
Skulle jag försöka hitta nåt att klaga på är det kanske att det blir lite väl mycket fläng hit och dit ibland i all iver att hinna roa mig. Vore skönt med en helg där man inte hade några planer och bara hade några lugna aktiviteter i stället, även om jag också är glad över att komma bort hemifrån. Och ja, kanske att tillvaron känns lite riktningslös ibland.
Sen vore det ju så klart fantastiskt att ha ett eget ställe. Tänker en trevlig etta eller tvåa i allmännyttan. Står i kö på Boplats Göteborg och även på det lokala bostadsbolaget i förorten där jag bor nu. Enligt uppgift tar det typ fem år att få en lägenhet i Bergsjön eller liknande område, och jag har kanske inte i nuläget råd att bo själv. Måste börja jobba fler timmar i så fall. Så ja, egen bostad är ju alltid nåt att sträva efter.
Den här veckan har varit den flängigaste på ett tag. Jag och flera andra familjemedlemmar har fyllt år. Vi åt middag på en lite finare restaurang i onsdags, eftersom pappa lovat att bjuda på det när jag tog examen. Igår var det släktmiddag hemma hos mamma och pappa. Paketskörden i år innehöll ett par presentkort (hårklippning och Gudrun Sjödén), en fin väska, strumpbyxor (har en faster som jobbar på ICA) och ett fint emaljerat armband som jag önskat mig. Den kommande veckan är lugnare men bjuder på konsert på annan ort på fredag. Och sen är det påsk. Och kanske blir det vår nån gång.
Skulle jag försöka hitta nåt att klaga på är det kanske att det blir lite väl mycket fläng hit och dit ibland i all iver att hinna roa mig. Vore skönt med en helg där man inte hade några planer och bara hade några lugna aktiviteter i stället, även om jag också är glad över att komma bort hemifrån. Och ja, kanske att tillvaron känns lite riktningslös ibland.
Sen vore det ju så klart fantastiskt att ha ett eget ställe. Tänker en trevlig etta eller tvåa i allmännyttan. Står i kö på Boplats Göteborg och även på det lokala bostadsbolaget i förorten där jag bor nu. Enligt uppgift tar det typ fem år att få en lägenhet i Bergsjön eller liknande område, och jag har kanske inte i nuläget råd att bo själv. Måste börja jobba fler timmar i så fall. Så ja, egen bostad är ju alltid nåt att sträva efter.
Den här veckan har varit den flängigaste på ett tag. Jag och flera andra familjemedlemmar har fyllt år. Vi åt middag på en lite finare restaurang i onsdags, eftersom pappa lovat att bjuda på det när jag tog examen. Igår var det släktmiddag hemma hos mamma och pappa. Paketskörden i år innehöll ett par presentkort (hårklippning och Gudrun Sjödén), en fin väska, strumpbyxor (har en faster som jobbar på ICA) och ett fint emaljerat armband som jag önskat mig. Den kommande veckan är lugnare men bjuder på konsert på annan ort på fredag. Och sen är det påsk. Och kanske blir det vår nån gång.
fredag 16 mars 2018
dagens elaka tanke
Alltså den där "Västerbron" måste vara för stockholmska indie-band vad bohuslänska klipplandskap är för akvarellmålare typ?
fredag 23 februari 2018
Min nya favoritlåt
Alltså, jag älskar musiken som spelas i den här influencer-videon? Mellan ca 1:49 och 3:40 nånting (har spolat fram i videon nedan)
Vet att musikupplevelser är så sjukt individuella så man kan ju tyvärr oftast inte dela med sig av dem. Den ena personen hör det finaste den hört i hela sitt liv och den andra hör... ingenting liksom. Det är lite sorgligt. Men det är nånting med det fjärde och sista ackordet i den där lilla upprepande ackordföljden. Varar bara en sekund, men det är så fint? Så melankoliskt men ändå så hoppfullt. Haha. Faller ofta för vissa små vändningar eller övergångar i musik?
| :') |
söndag 18 februari 2018
hallå eller
Hej, bara tittar in för att berätta att jag lever och har hälsan. Fast förra veckan var jag lite magsjuk. Inte så jag kräktes eller nånting, bara var extremt känslig och liksom öm i magen och kunde inte äta och mådde småilla och sov bort två dagar. Jag hade ätit ostron på fredagen och tydligen hade det sålts ostron med vinterkräksjuke-smitta i under samma tidsperiod, så kan ju ha varit ett ovanligt milt anfall av det.
Annars mår jag väl ganska bra, antar jag? Förmodligen bättre än jag gjort i hela mitt vuxna liv. Eller, jag har haft mer energi än nånsin i alla fall, de här senaste två åren. Och när jag blev klar med studierna till slut så har jag liksom inte det oket hängande över mig längre och det har ju gjort sitt för humöret. Fast jag är också sur ofta, retlig. Arg över olika schemaläggningsproblem, att det är svårt att hinna med saker, speciellt träningen. Stör mig på, ja, min sammanboende. Tusen saker hon gör och säger går jag runt och retar mig på. Det känns så jävla ogint och taskigt av mig. Försöker ha nån sorts agree to disagree med mina känslor där, men ibland tär det lite på mig faktiskt.
Examensbeviset dök upp till slut (var och hämtade det samma dag som jag åt de där ostronen). Vet inte vad man ska säga. Jag är inte stolt, jag var en katastrof som student och det tog så absurt lång tid. Vad det nu var jag ville bevisa, när jag som ganska vilsen, ledsen och ensam 19-åring ansökte till programmet, lyckades jag väl snarare motbevisa. Men allt det där verkar spela allt mindre roll nu när det är klart, och allteftersom jag börjat få mer förtroende för min förmåga att genomföra egna projekt, och det är verkligen skönt att vara igenom. Tror verkligen att jag hade fått leva resten av mitt liv som en osalig ande om jag inte blivit klar. (Examen är alltså en civilingenjörsexamen/M.Sc. från Teknisk fysik och elektroteknik-programmet i Linköping, bara för att inte vara sådär jobbigt jävla kryptisk som jag hatar när folk är.)
Idag har jag varit på konstmuseet. Det var väl sådär, haha. Ingen verkar vara särskilt peppad på Göteborgs konstmuseum? Det ser ju fint ut utifrån men inuti är det mörkt och trist med såna här omysiga golvstående fläktar/luftfuktare eller vad det är i alla rum och massa halvtråkig gubbig konst. De tillfälliga utställningarna nu är dels nån tavla av Rembrandt som de fått låna och dels en som heter Girls Girls Girls som typ handlar om unga tjejers värld i selfiekulturen blabla. Vet inte riktigt vad jag tyckte om fotona och videon men det var fint med tavlor av ögonskugga och de små skulpturerna med pärlor. Slet åt mig några vykort och en anteckningsbok i giftshopen, det hör väl till.
Ja, det var väl allt
Annars mår jag väl ganska bra, antar jag? Förmodligen bättre än jag gjort i hela mitt vuxna liv. Eller, jag har haft mer energi än nånsin i alla fall, de här senaste två åren. Och när jag blev klar med studierna till slut så har jag liksom inte det oket hängande över mig längre och det har ju gjort sitt för humöret. Fast jag är också sur ofta, retlig. Arg över olika schemaläggningsproblem, att det är svårt att hinna med saker, speciellt träningen. Stör mig på, ja, min sammanboende. Tusen saker hon gör och säger går jag runt och retar mig på. Det känns så jävla ogint och taskigt av mig. Försöker ha nån sorts agree to disagree med mina känslor där, men ibland tär det lite på mig faktiskt.
Examensbeviset dök upp till slut (var och hämtade det samma dag som jag åt de där ostronen). Vet inte vad man ska säga. Jag är inte stolt, jag var en katastrof som student och det tog så absurt lång tid. Vad det nu var jag ville bevisa, när jag som ganska vilsen, ledsen och ensam 19-åring ansökte till programmet, lyckades jag väl snarare motbevisa. Men allt det där verkar spela allt mindre roll nu när det är klart, och allteftersom jag börjat få mer förtroende för min förmåga att genomföra egna projekt, och det är verkligen skönt att vara igenom. Tror verkligen att jag hade fått leva resten av mitt liv som en osalig ande om jag inte blivit klar. (Examen är alltså en civilingenjörsexamen/M.Sc. från Teknisk fysik och elektroteknik-programmet i Linköping, bara för att inte vara sådär jobbigt jävla kryptisk som jag hatar när folk är.)
Idag har jag varit på konstmuseet. Det var väl sådär, haha. Ingen verkar vara särskilt peppad på Göteborgs konstmuseum? Det ser ju fint ut utifrån men inuti är det mörkt och trist med såna här omysiga golvstående fläktar/luftfuktare eller vad det är i alla rum och massa halvtråkig gubbig konst. De tillfälliga utställningarna nu är dels nån tavla av Rembrandt som de fått låna och dels en som heter Girls Girls Girls som typ handlar om unga tjejers värld i selfiekulturen blabla. Vet inte riktigt vad jag tyckte om fotona och videon men det var fint med tavlor av ögonskugga och de små skulpturerna med pärlor. Slet åt mig några vykort och en anteckningsbok i giftshopen, det hör väl till.
Ja, det var väl allt
måndag 1 januari 2018
öurgh
Firar årets första dag med att vara bakfullare än nånsin och dessutom ha värsta dagen på min menstruation. Vaknade sju på morgonen i föräldrahemmet och tillbringade några timmar med att kämpa mot illamåendet på toan och i sängen (kräktes aldrig dock), sen lyckades jag glida in i en lätt sömn med täcket som en skön varm kokong runt min mensvärkiga kropp. Kom upp nån gång vid ett-två och har känt mig helt skör och skakig hela dagen.
Lyckades tvinga mig ut på en promenad i duggregnet när jag kommit hem igen, och det kändes riktigt bra. Gick längs med ån genom det småindustriella området där, vägen är inte upplyst så det var väldigt mörkt. Tänkte att jag inte har nåt emot den här årstiden alls egentligen. I alla fall när väglaget är bra. Gick runt ett tag inne på ett folktomt Willys, köpte en sån där 10-kronors Margherita-fryspizza, som uppiffad med lite rödlök och burkchampinjoner fick bli middag.
Det är väldigt skönt att julen är över, har känts ganska slitigt och stressigt på sätt och vis även om det så klart varit trevligt. Känns så fel att plötsligt vräka i sig mat när man vant sig vid en annan typ av kosthållning, och alkohol blir det uppenbarligen lätt för mycket av också. Har inte lyckats jobba så många timmar som jag borde heller. Och nu borde jag ta tag i en massa grejer men är inte särskilt peppad på det heller. Kanske kommer energin i morgon.
Lyckades tvinga mig ut på en promenad i duggregnet när jag kommit hem igen, och det kändes riktigt bra. Gick längs med ån genom det småindustriella området där, vägen är inte upplyst så det var väldigt mörkt. Tänkte att jag inte har nåt emot den här årstiden alls egentligen. I alla fall när väglaget är bra. Gick runt ett tag inne på ett folktomt Willys, köpte en sån där 10-kronors Margherita-fryspizza, som uppiffad med lite rödlök och burkchampinjoner fick bli middag.
Det är väldigt skönt att julen är över, har känts ganska slitigt och stressigt på sätt och vis även om det så klart varit trevligt. Känns så fel att plötsligt vräka i sig mat när man vant sig vid en annan typ av kosthållning, och alkohol blir det uppenbarligen lätt för mycket av också. Har inte lyckats jobba så många timmar som jag borde heller. Och nu borde jag ta tag i en massa grejer men är inte särskilt peppad på det heller. Kanske kommer energin i morgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)