Sällsamt störig folkgrupp:

Såna som tjötar om "sockerberoende" i tid och otid. Såg idag en person på instagram som beskrev sig själv som "nykter f.d. sockerberoende". Ja jävvlar.

För kännedom

Jaha, har tydligen blivit "sjuk" så här på höstkanten. Nyser och snörvlar och har feber hit och dit. Har inte varit förkyld på riktigt på ett par år. Kan få lite ont i halsen eller ha lite sjukdomskänsla i kroppen ibland, men det brukar gå över på nån dag. Antar att det är för att jag har en sån stressfri livsstil. Är inte supernöjd med insjuknandets val av tillfälle, hade varit bra att komma iväg till skolan lite den här veckan. Får hoppas att det går över så jag kan gå i morgon i alla fall, febern verkade ha försvunnit tidigare idag men nu verkar den ha kommit tillbaka.

Löst svammel om "samtiden" eller nåt

Jag har ju i viss mån tappat mitt intresse för skönhets-tutorials, men en av de guruer jag fortfarande följer troget på Youtube är Sharon Farrell. Mest för att hon har så trevlig personlighet och mysig dialekt, och lite för att hon ser helt annorlunda ut utan smink vilket på nåt sätt gör det extra roligt att följa processen till det färdigsminkade ansiktet. För ett tag sen startade Sharon också en personlig vloggkanal där man sporadiskt kan följa hennes liv.
En lite rolig sak med vlogg-klippen är att de till stor del handlar om hur Sharon sitter och redigerar sina tutorials, eller föregående dags vlogg. Inget konstigt med det så klart. Det verkar ta flera timmar att redigera ett videoklipp på fem-tio minuter så att det ser proffsigt ut, så det är klart att det blir en stor del av arbetsdagen om det är det man jobbar med. Jag tycker bara att det blir en lite lustig meta-känsla av att man gör "innehåll" som handlar om att man sitter och skapar "innehåll". En ask i en ask i en ask. Och så håller det på så hela dagarna.
Jag funderar på om det här säger nånting om framtidens arbetsliv. När alltfler jobb automatiseras (haha) så kanske nästan alla måste ha såna här jobb. Först väljer man en hobby som man tycker är rolig, sen blir man en guru på det området och lägger upp en massa information om den hobbyn på olika socmed-kanaler. Sen börjar man även lägga upp en massa "bakom kulisserna"-info om hur det går till när man skapar material till sina primära kanaler, och även till "bakom kulisserna"-kanalerna. Så blir hela livet en sorts oändlig innehålls-skapande-loop. Vet inte vad jag ska tycka om den eventuella utvecklingen, riktigt.
Det är som en extra knorr på det hela att det är just smink som är Sharons huvudsakliga expertisområde, eftersom smink på ett sätt handlar om att skapa en yta, bygga upp en fulländad fasad utåt. Finns det inte en spännande dynamik där, mellan framför och bakom kulisserna, mellan ytan och det ofullkomliga därunder? (Whooooa, you're blowing my mind, dude.)
Jag minns att jag en kväll under mina första år på universitetet, när jag bodde i studentkorridor, satt med några av mina korridorskamrater och slötittade på nån dokumentär om framtidsforskning. En engelsk förståsigpåare, som jag uppfattade som en fruktansvärt fånig människa, blev intervjuad. Han sa nånting om att vi alla i framtiden, när alla de livsnödvändiga jobben väl hade robotiserats, skulle kunna ägna oss åt "more important things, like writing poetry" eller nåt i den stilen. Det hela var mest minnesvärt för att jag, som även på den tiden var väldigt inbunden och inte vågade prata så mycket, råkade glömma av mig och irriterat muttra "herregud" för mig själv. Plötsligt märkte jag att alla tittade på mig och skrattade.
Ja, det var en utvikning. Jag vet inte riktigt vad det är i påståendet att poesi är viktigare än sånt arbete som vi idag betraktar som nödvändigt som jag stör mig på. Det är väl klart att konst kan vara viktig, på sätt och vis? Att ta hand om sjuka gamlingar eller städa toaletter är däremot oomstridligt viktigt därför att det måste göras. Men om vi hade robotar som kunde fixa det så skulle det väl inte vara viktigt på samma sätt längre, antar jag. Äh, jag vet inte. Tanken på ett samhälle där alla BARA driver omkring och "skapar innehåll" gör mig lite matt på nåt sätt, bara. Men det kanske är dit vi är på väg, där vi sitter och väljer ut material ur våra liv till våra sociala medier. Är ju långt ifrån oskyldig själv där. Fast egentligen kanske allt det där bara handlar om... att umgås, att berätta saker för varandra, ha ett utbyte. Vilket väl är så nära nån sorts fristående "mening" man kan komma i livet.
Jag verkar överlag fundera mycket kring det här med "mening" på sistone, men jag kommer inte så långt (som kanske märks på den här svamliga texten). Ja, det är väl ett svårt ämne att säga nåt vettigt om så jag får väl sluta nu.

brådskande terminologiska spörsmål

Det verkar råda lite begreppsförvirring kring olika ögonformer och vad de heter, på engelska och på svenska. Det här med hooded eyes har jag fattat som när det där hudvecket ovanför ögonlocket liksom går nästan ändå ner till fransraden, när man tittar vanligt rakt framåt utan att spärra upp ögonen, så att man inte ser så mycket av själva ögonlocket. Vilket oftast gör att ögat uppfattas som lite smalt och avlångt. Typ som på Jennifer Lawrence eller Blake Lively, som väl är två av de vanligast nämnda exemplen. Men nu verkar nästan alla påstå att de har hooded eyes? Ja, det är väl en gradfråga (de flesta har väl nån sorts liten veckbildning där det rörliga ögonlocket börjar, men på en del är det mer framträdande). Tycker i alla fall att man får dra gränsen ganska långt ner annars blir det liksom lite meningslöst?

Här är i alla fall en som har hooded eyes

Sen när det gäller vad hooded eyes ska heta på svenska råder det anarki. "Hängande ögonlock" läste jag i en skönhetsblogg, och efter en ganska slapp googling verkar varianter på hängande/hängiga ögon/ögonlock dominera bland de som över huvud taget har försökt översätta det. Tycker inte det känns som en jättelyckad översättning. Hängande ögonlock låter mer som ... ja, hängande ögonlock liksom, att man har tunga ögonlock som hänger ner.
En annan bloggare använde "djupt liggande ögon" som översättning. Det verkar väl rimligt att "djupt liggande ögon" motsvarar engelskans deep set eyes, vilket oftast verkar betyda "ögon med tydligt markerad globlinje". Det står ju lite i motsatsförhållande till hooded eyes, eftersom den där "kåpan"/vecket har en tendens att ligga över globlinjen och dölja den. Eller ja, det kanske är möjligt att ha nån sorts konstig kombination av båda, det finns så många konstiga varianter när det gäller ögonform. Hooded eyes och deep set eyes är i alla fall två olika saker, så djupt liggande ögon tycker inte jag är en särskilt lyckad översättning av hooded eyes.
Vad ska man kalla hooded eyes på svenska, då? Tja, ingen aning egentligen. Kåpförsedda ögon? Behuvade ögon? Luvögon? Ögon med framträdande hudveck? Äej, jag kommer inte på nåt bra. Nån borde komma på några bra alternativ och arrangera en omröstning.

but can a robot lady learn to love?

Min nya strategi: att bara strunta i alla känslor. Tror det blir bäst så. Den ideala sinnesstämningen är typ lite småsur och sammanbiten. Ska jobba på att få till det under veckan. nu ska jag gå och lägga mig.

Affirmation

"Jag är söt, snäll och duktig"

långsamt springer livet förbi utan motstånd

Usch, jag "delade" ett blogginlägg på Facebook idag, men jag var tvungen att ta bort det sen. Alltså inte nåt av mina egna blogginlägg, utan ett som nån annan skrivit som jag tyckte var bra. Men sen kunde jag typ... inte stå för det? Eller det kändes så konstigt att uttrycka nån sorts åsikt i det forumet. Jag har haft mitt Fb-konto aktivt i några månader nu och har en handfull vänner, mest släktingar och ett par udda gamla bekanta jag inte pratat med på hundra år som lägger upp bilder på sina barn som jag aldrig träffat. Men har ingen aning om vad jag ska lägga upp där. Bäst att låta bli tills vidare, antar jag.
Med exjobbet känns allt så där weird och osäkert nu igen. Det har blivit som ett sorts normaltillstånd antar jag. Det där mötet vi skulle ha verkar ha runnit ut i sanden eftersom examinatorn inte svarat på mejl och jag inte pallar att tjata. Ja ja, så länge de inte uttryckligen kastar ut mig så får jag väl vara kvar och jobba på att bli färdig. I min gamla vanliga snigeltakt.
Tror jag har Concerta-rebound, känner mig helt avslagen och låg. Eller så var det det där med Facebook som bara släckte hela min livsgnista. Är också lite trött på att kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden. "Men lägg på ett kol i stället för att sitta här och gnälla då, din jävla sopa", säger du då och där har du sannerligen en poäng. Au revoir!

hälsning

Ja, tänkte bara uppdatera om att allt känns okej igen. Eller, jag har inte låst in mig på några toaletter och gråtit på några dagar i alla fall, och ska ha ett möte gällande exjobbet om några dagar så vi kan komma överens om hur jag ska göra framöver. Ja, jag vet inte om jag borde skriva så mycket om "studierna" här egentligen. Vad mer kan jag berätta? Jag har gult nagellack på mig. Det vägrar fortfarande bli höst, undrar om man nånsin får slippa svettas fejan av sig och får ta på sig värdiga kläder igen -- känns som jag inte fått ha strumpbyxor på mig på evigheter. Men det kommer kanske.

Att leva med sin egen smärtsamma inkompetens

Jaha, här sitter jag på golvet på en toalett i B-huset där jag suttit och gömt mig i en halvtimme nu. Grät lite för en stund sen, nu känner jag mig mest trött.
Det här hopplösa dödläget har pågått i flera veckor nu. Jag kommer till skolan på eftermiddagen, vågar inte knacka på hos handl eller nån annan för att bli insläppt i rummet med experiment-datorn. För att det är så sent på dagen. För att jag skäms för att ens visa mig där. För att det gått typ ett år sen jag började -- egentligen har de rätt att avbryta arbetet nu, men ingen har sagt nåt om det än -- och allt känns så fruktansvärt odefinierat och märkligt. Så går jag runt och dödar ett par timmar på universitetsområdet och sen hem.
Jag har väldigt stor lust att lägga ner alltihopa. Det vore så lätt att bara mejla handl och examinatorn och säga att jag tyvärr måste hoppa av. Jag har inga direkta resultat att visa upp än och det finns en hel del frågetecken, så det vore ju ändå logiskt. Sen -- skriva in sig på arbetsförmedlingen. Ruta ett.
Samtidigt vet jag att jag kommer ångra det fruktansvärt om jag gör det, kanske i resten av mitt liv. Jag får liksom inga fler chanser att avsluta den här utbildningen (eller, teoretiskt sett skulle jag väl kunna göra ett nytt exjobb nån gång i framtiden, men det känns orimligt). Det skulle vara över då. Jag skulle förmodligen tillbringa resten av mitt liv som nån sorts osalig ande.
Ja, jag vet att allt det här låter som det mest idiotiska som hänt i världshistorien. Jag måste sluta känna så mycket hela tiden. Bli den där roboten, få nåt gjort.