Jaha, här sitter jag på golvet på en toalett i B-huset där jag suttit och gömt mig i en halvtimme nu. Grät lite för en stund sen, nu känner jag mig mest trött.
Det här hopplösa dödläget har pågått i flera veckor nu. Jag kommer till skolan på eftermiddagen, vågar inte knacka på hos handl eller nån annan för att bli insläppt i rummet med experiment-datorn. För att det är så sent på dagen. För att jag skäms för att ens visa mig där. För att det gått typ ett år sen jag började -- egentligen har de rätt att avbryta arbetet nu, men ingen har sagt nåt om det än -- och allt känns så fruktansvärt odefinierat och märkligt. Så går jag runt och dödar ett par timmar på universitetsområdet och sen hem.
Jag har väldigt stor lust att lägga ner alltihopa. Det vore så lätt att bara mejla handl och examinatorn och säga att jag tyvärr måste hoppa av. Jag har inga direkta resultat att visa upp än och det finns en hel del frågetecken, så det vore ju ändå logiskt. Sen -- skriva in sig på arbetsförmedlingen. Ruta ett.
Samtidigt vet jag att jag kommer ångra det fruktansvärt om jag gör det, kanske i resten av mitt liv. Jag får liksom inga fler chanser att avsluta den här utbildningen (eller, teoretiskt sett skulle jag väl kunna göra ett nytt exjobb nån gång i framtiden, men det känns orimligt). Det skulle vara över då. Jag skulle förmodligen tillbringa resten av mitt liv som nån sorts osalig ande.
Ja, jag vet att allt det här låter som det mest idiotiska som hänt i världshistorien. Jag måste sluta känna så mycket hela tiden. Bli den där roboten, få nåt gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar