Jag har nämnt nån gång tidigare att det här med vitt utbredda, tossiga idéer och föreställningar kring tjocka personer, fetma, övervikt, mat, träning, livsstil och så vidare är ett av de ämnen jag kan bli mest upprörd av, men att jag inte orkar skriva om det för att det är så svårt att veta i vilken ände man ska börja. Men ska göra ett försök att redogöra för mina åsikter.
Bara för att försöka gränsa av lite, vad är det egentligen jag argumenterar mot? Det verkar ju finnas nån sorts allmän konsensus bland olika hälso-/sjukvårdsrelaterade auktoriteter att det är dåligt att vara tjock och att viktnedgång (till nästan varje pris, inklusive att amputera fullt fungerande magsäckar på små barn) alltid är att rekommendera för tjockisar av hälsoskäl. Detta i sin tur ger en air av legitimitet till all möjlig skit som slängs på tjocka personer, från taskiga Youtube-kommentarer till dryga killar som förkunnar att de "minsann aldrig kommer att kunna tända på tjocka tjejer, av evolutionära skäl" till Katrin Zytomierska till kränkande behandling från sjukvårdspersonal till själsdödande Nutrilett-dieter med mycket, mycket mera. Så fort nån gör en ansats till att ifrågasätta olika föreställningar kring tjocka personer – att vi är lata, karaktärslösa, eventuellt korkade, har eller snart kommer ha så dålig hälsa att vi i princip balanserar på gravens kant allihopa och måste "ta tag i våra liv" o.s.v. – får den en storm av "men det är faktiskt OHÄLSOSAMT!!!" i ansiktet. Som om det legitimerade exakt vad fan som helst.
Jag ifrågasätter inte personligen att fetma och övervikt kan ha negativa hälsokonsekvenser. Det finns många fett-aktivister som läser en massa forskningsrapporter och påpekar brister i tänkandet kring fetma utifrån dem, och jag tvivlar inte på att den sammantagna vetenskapliga bilden av fetma i nuläget är lite mer komplicerad än att alla tjocka skulle ha bättre hälsoutsikter av att gå ner i vikt med vilken metod som helst (inklusive ovan nämnda amputation av magsäcken eller att skaffa sig en ätstörning). Kudos till dem som håller på, men jag har själv inte tid/ork/grundkunskaper nog att sätta mig in i forskningsläget kring de här ämnena, som jag föreställer mig är ganska komplicerade. Jag tycker faktiskt inte heller att man behöver den kunskapen för att kunna argumentera för att det allmänna drevet mot tjocka är kränkande och befängt. Här är några enkla grundteser:
1. Hälsa och friskvård är inte i första hand en fråga om moral. Att läsa på om kost och livsstil, äta på ett sätt som man tror är hälsosamt och träna är hobbyprojekt som var och en får ta sig an hur den vill och i vilken utsträckning den vill. Det är jättebra att ta hand om sin hälsa, men det är väl ändå i väldigt mycket högre grad nånting man gör för sin egen skull än nånting man är skyldig andra? I det här läget brukar vanligtvis "men skattepengar blabla"-argumentet komma fram. Jo, en tjock person kanske statistiskt sett kommer att kosta si eller så många kronor mer (jag sitter inte på fakta här), men vad är det egentligen i den totala bedömningen av hur moraliskt högtstående en person är? Bortsett från att hälsokostnader varierar ganska mycket från en tjock person till en annan så finns det väl andra saker som väger betydligt tyngre där. Ger du till välgörenhet? Källsorterar du? Har du kanske ett viktigt jobb där du räddar liv varje dag? Hjälper du gamla tanter över vägen? Håller du dina löften? Är du en allmänt varm och underbar människa som sprider glädje omkring dig där du går? Finns du där för dina medmänniskor i tider av nöd? Och så vidare.
2. Viktnedgångsprojekt kräver resurser. Att orientera sig i djungeln av kost- och träningsråd kräver stora mängder tid och engagemang. Att avhålla sig från att äta god mat som finns lätt tillgänglig kan kräva väldigt mycket viljestyrka. Att komma iväg till gymmet kräver tid, viljestyrka och pengar. Att laga nyttig mat kan kräva tid och pengar. Alla dessa resurser är ändliga, och vi har alla olika mycket av dem till övers när vi väl klarat av det mest nödtorftiga i livet (våra förvärvsarbeten eller studier, att ta hand om våra barn o.s.v.). Vad man lägger resurserna på borde vara upp till var och en.
3. Att bli eller vara smal kräver olika stor arbetsinsats från olika personer, vilket gör det ganska ohållbart att ha som grundkrav på en människa. Eller enklare uttryckt: "kan jag så kan du" är inte alls sant. En del kanske varit smala i hela sina liv utan att behöva tänka så mycket på det, medan många tjocka personer har gått på diverse dieter och gått upp och ner i vikt i hela sina liv. Jag skulle även vilja påpeka att beteendemässiga faktorer har betydelse och inte bara kan avfärdas som att man "måste skärpa sig" eller liknande. En del människor gillar broccoli och långdistanslöpning, andra råkar föredra tevespel och lösgodis. Självklart kommer det att bli betydligt svårare för den sistnämnda kategorin att försöka ha nån sorts friskus-livsstil.
4. Var och en har rätt att själv välja sina prioriteringar i livet och bli behandlad med respekt. (Med de vanliga förbehållen om "så länge det inte skadar andra", etc..) Så sluta mobbas. Eller, mobbas om ni nu vill det, men sluta låtsas som att ni gör det med nån sorts ädla föresatser. Erkänn: Ni vill bara känna er överlägsna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar