De fula känslorna #3: Uppgivenhet

Det känns som att nästan allt jag skriver här cirklar runt ungefär samma teman. Vad ska jag göra åt alltihopa? Det här livet som är mitt. Som mest har varit ett sorts sittande i spillrorna av ett havererat vuxenblivandeprojekt de senaste tio åren. Det fanns en plan A (vara duktig, gå i skolan, bli klar, skaffa ett jobb) och den misslyckades. Och där står jag fortfarande, mer eller mindre. Medan åren går och den där "luckan i mitt CV" blir längre och längre och längre.
Det känns som att mitt inre står i nån sorts ständig dialog med hela självhjälps-diskursen, som jag upplever är ganska dominerande i dagens samhälle (vilket inte är nån särskilt originell tanke utan snarare en vänster-spaning enligt mall 1A, höhö). Eller kanske är det mitt hopplöst svaga överjag som uttrycker sig i nån sorts Mia Törnblomsk anda. Upp och hoppa, av med offerkoftan. Världen är inte skyldig dig nåt. Alla världens Alice Teodorescu, Blondinbella, Jan Björklund, David Eberhard och Katrin Zytomierska pratar i kör i mitt huvud. Och jag känner att jag måste försvara mig, vad nu det ska vara bra för. Jag har ju objektivt sett misslyckats och det är väl inte så mycket mer med det. Men det där maler i huvudet ganska ofta.
Jag har ju alltid varit ganska anti allt vad självhjälp och inspirationscitat heter. Mycket är det väl på grund av det allmänt flåshurtiga tilltalet. Jag tycker att man måste göra plats för mörkret och det skeva och sköra i livet också, faktiskt. Men det är väl nån sorts försvarsmekanism också, för att jag egentligen mår dåligt över mitt beteende och vet att jag kanske borde skärpa mig. Men oftast känns det som att jag inte kommer nånstans med den biten. (Mamma brukar ibland berätta en anekdot från min barndom där jag blev tillsagd av en förskolepedagog att skärpa mig och förtvivlat utbrast "Men jag har inget skärp!". Ungefär så känns det fortfarande. Jag lider helt enkelt en fruktansvärd brist på skärp.)
Jag antar att uppgivenhet är det mest provocerande som finns, ett sorts hån mot livet, enligt hela självhjälps-filosofin. Att helt enkelt: nej. Jag lägger mig ner och väntar på att självdö i stället. Eller: Jag trivs bra i min comfort zone, tack.
Och självhjälps-hjävlarna har väl rätt. Man borde inte sitta i ett hörn och tycka synd om sig själv. Alltså, jag hatar egentligen det där uttrycket också. Nej! Jag anser inte alls att det är synd om mig! Jag är mycket väl medveten om alla de diverse privilegier jag har i livet. Och tanken på hur fruktansvärt lite jag lyckats göra av dem får mig bara att må ännu sämre. Kan jag få sitta här i ett hörn och tjura utan att det tolkas som nån sorts ställningstagande?
Äej, jag tror inte jag kommer så långt med det här. Säger bara det uppenbara: Alla känslor får finnas och man kan inte vara på topp jämt.

But if I had one wish fulfilled tonight I'd ask for the sun to never rise.