Jag följer bloggen Fett Magazine på Bloglovin'. Även om deras innehåll inte tilltalar mig så jättemycket idag och jag kanske borde avfölja, så tycker jag väl överlag att fett-aktivism är viktigt och att sajten är ett bra initiativ. Idag var det en artikel om självförtroende och så vidare som fick mig att reagera, förmodligen mer på grund av den allmänt jobbiga perioden jag går igenom just nu än på grund av själva innehållet, eftersom idéerna som uttrycktes (inget illa ment) inte direkt var nya utan snarare ganska vanliga på fat acceptance-delarna av internet. Ett citat:
[...] sanningen är den, det är inte
utseendet som hindrar dig från att leva ditt liv fullt ut. Det är
snarare tanken om att du måste se ut på ett visst sätt samt makten och
betydelsen du ger till andra att göra denna bedömning om dig själv.
Det slog mig plötsligt att det där med att "leva ditt liv fullt ut" lät så himla... jobbigt? Det verkar skitjobbigt att leva sitt liv fullt ut. Att hela tiden försöka pressa sig att få ut maximalt värde ur allting. Blir nästan utmattad av blotta tanken. Kanske är det därför man lever med sin "fantasy of being thin", för att det trots allt är enklare att slippa leva sitt liv fullt ut. Sitta hemma och fantisera är ju mycket enklare och bekvämare, tänka där man sitter med en god kopp te, lite lösgodis och Netflix att "ja, jag kanske orkar fixa mitt liv nån gång när jag väl får igång det där bantningsprojektet". Ja, kanske inte nån revolutionerande tanke det heller, höhö. Att det kräver arbete att försöka göra nånting av sitt liv, alltså.
Bara att jag levt med mina självförbättringsprojekt under året och just nu känner jag lite "men palla" inför hela grejen. Jag kommer ingenvart ändå, allt går åt helvete. (Nu är ett av projekten just ett viktminskningsprojekt så det här kanske blir lite motsägelsefullt, men grejen är att jag tror det är minst lika jobbigt att försöka få bra självförtroende inför sin kropp.) Måste lägga in minst dubbelt så mycket energi för att komma nånstans med mina projekt just nu och jag vet inte om jag ens kan det. Tror jag är en lågenergimänniska av naturen. Så det kanske inte går. (Eller så behöver jag bara öka Concerta-dosen, men psykkliniken verkar ha glömt att jag finns, de skulle hört av sig gällande det för flera månader sen.)
Längre ner i artikeln återkommer ett annat tema som är ganska vanligt i kroppspeppande FA-sammanhang, nämligen det här med att lista saker man uppskattar med sin kropp. Ofta (men inte här) rentav uttryckt som saker man "älskar" med sin kropp (oj, här slår vi på stora känslotrumman liksom) eller "är tacksam över". Ofta är det saker i stil med "jag älskar mina ben för att jag kan gå" eller "jag är tacksam för mitt hjärta för att det slår".
ALLTSÅ, om det här är nåt som hjälpt nån så är det fantastiskt! Jag vill inte förstöra det för er eller så. More power to you. Men jag kan inte vara den enda som upplever det här som lite... stressigt? Jag vet inte om jag på beställning kan frammana känslan "kärlek" eller "tacksamhet" inför olika kroppsdelar och att de är i fungerande skick, det funkar liksom inte riktigt så för mig. Även om det så klart är ett privilegium att få leva och ha hälsan, säger inte annat. Jag antar att det jag reagerar på lite är de här idéerna om att man själv måste försöka frammana en massa glada peppiga känslor inför sin kropp bara för att andra har bestämt att den inte är önskvärd p.g.a. tjock/ful/whatever. Jo, min kropp är la helt okej men kan den bara få vara en halvful, halvskruttig kropp liksom? Jag orkar inte.
Plus att tanken på alla små konstiga delar i kroppen som jag behöver för att fungera och som kan gå sönder närsomhelst mest väcker hypokondrikern i mig. Att försöka vara tacksam inför att hjärtat slår känns ju... lite klaustro. Dunk. Tack! Dunk. Tack! Dunk. Tack! *psykostillstånd inträder*
Det var alltså mina högst personliga känslor inför hela "älska kroppen"-grejen. Tycker dock att det kan vara kul och lite inspirerande att se andra tjocka tjejer som verkar ha en kroppspepp, som babe_ebba på Instagram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar