nån sorts lägesrapport

I onsdags kväll efter att ha suttit och prokrastinerat och läst sminkbloggar i timmar tänkte jag att nu räcker det. På en papperslapp till mig själv skrev jag "Inget trams idag -- livet är på riktigt" innan jag gick och la mig. Jag tänkte att man måste gå rakryggad in i sin framtid, även om ens framtid är en tragedi. Dagen därpå cyklade jag till skolan, lite metylfenidat-ivrig, med orden "rakryggad in i tragedin" i huvudet och jag kände mig nervös men märkligt klar i huvudet. Det där tjattret som alltid pågår därinne hade lagt sig.
Jag tänkte: Jag får inte vara rädd! Om jag är så rädd för allting som jag alltid är så kommer jag aldrig att komma nånstans. Låt livet hända bara, ta dig dit du är på väg, gör det du måste. Om det är nåt hemskt som kommer att hända så händer det ändå. Bättre förr än senare. Jag måste ändå igenom det. Det var en skön känsla, men väldigt ovan. Jag kände inte igen mig själv.
Som jag misstänkte att den skulle så har känslan försvunnit idag och tjattret, rädslan och ego-mumlet är nästan värre än vanligt. Kom inte iväg i rimlig tid, men tittade in i skolan vid tretiden. Handl var inte där, praktiskt nog -- hade känts lite väl sent att komma dit och be att bli insläppt till rummet med den snabba datorn nu. Jag gick till en datasal där jag har tillträde och laddade ner en massa vetenskapliga artiklar i stället. Har skumläst en av dem sedan jag kommit hem. Alltid nåt antar jag.
Hjärnan försöker lösa nån sorts problem i bakgrunden, jag vet inte vilket det är egentligen. Jag tror att det är metylfenidatet som ligger bakom det också. Nånting med meningen med livet? Nånting med livets berättelse, vad det ska handla om? Nånting om att bevisa att det inte finns nån mening eller nån berättelse? Jag kan verkligen inte artikulera nånting av det, det verkar vara totalt nonsens och det är ärligt talat rätt så jobbigt att lyssna på. Detta blandat med de vanliga tankarna på vilket nagellack jag ska ha på mig härnäst och vad jag ska skriva om det på Instagram, och det tvångsmässiga "fantiserandet om killar", utgör större delen av min inre monolog just nu. Och jag blir knäpp i bollen. Vill ut ur mig själv.