Sen höst, tidig vinter 2016

Ja, vad ska man säga. Det känns väl inte jättekul överlag. Att jag fort-far-and-e inte ser nåt ljus i tunneln med exjobberiet, trots att det gått en bra bit över ett år och... jag vet inte vad de tycker, de låter väl mig hållas tillsvidare antar jag. Och nu är det bara två veckor kvar på terminen. Osäkerhet och konstant klump i magen är liksom mitt liv nu och ingen mår väl bra av att ha det så. Men det är mitt fel. Jag försöker förhandla med mig själv. Vad borde jag göra för att kunna vara nöjd med mig själv. Det är väl en dialog man måste ha med sig själv på nåt sätt, men det känns så oorganiskt för mig, kommer inte av sig självt alls. Eller, normalt blir det väl bara en sorts konstant diffus skuldkänsla som med tiden komprimerats och blivit till ett grundmurat taskigt självförtroende. Har börjat skriva ner vad jag gör, när jag går upp och går och lägger mig och såna livsstilsmässiga saker jag vill få ordning på, och hur mycket jag gör vad gäller skolarbete (inte så mycket, verkar det som).
Ja, jag borde inte skriva om det i det här forumet, borde hålla det privat men det är ju det mitt liv handlar om nu. Suck.
Och världen är som vanligt ett besinningslöst flöde av information där man bara kan hoppas på att förstå en pyttebit här, en pyttebit där. Om man har tur. Och jag är lite nedstämd. Och så ensam. Så ensam.
I morgon ska jag träffa min nya kontaktperson på socialkontoret, hoppas hon är snäll. Sen ta mig till skolan därifrån med buss, hade jag tänkt. För nu kan man inte cykla heller p.g.a. kasst väglag (vägrar cykla på snö och is som de små studenterna gör, är för gammal). Vilket kräver mycket mer planering eftersom man måste promenera nästan alla sträckor vilket tar pisslång tid. Måste köpa hem rejält med mat idag och planera veckan. Gjorde en "wok" igår och hackade hundra grönsaker men den blev ganska trist faktiskt. Visste du att det är mer än dubbelt så mycket socker (i volymprocent räknat) i såna där Santa Maria woksåser som i läsk? De är som sirap. Och den jag testade igår (sweet soy garlic) smakade inte särskilt mycket heller, bara sött. Men måste äta upp resten av den idag. Kanske kan lägga i nåt för att dryga ut den. Några bönor kanske, så man riktigt maximerar tråkigheten. Jag bryr mig inte om hur mat smakar särskilt mycket nuförtiden så det gör inget.
Nu går solen ner. Det är andra advent. Är så opeppad på julen. Önskar att det vore minst tio veckor kvar på terminen i stället.
Ja, hejdå då.

status

Har haft ett par jobbiga veckor på ett känslomässigt plan, har trillat ner i ett sånt där oroa-sig-och-vara-passiv-hål nu igen liksom. Allt känns osäkert och snart är ännu en termin över och... ja. (Är helt in denial om att det snart är jul, alltså jag orkar inteeeeee.) Men idag har det känts lite bättre så vi får hoppas att det ger mig energi att faktiskt få saker och ting gjorda. Alltså jag har ju fel på hela känslosystemet. Ledsen --> bygger upp skitmycket ångest inför allting, går runt och känner och känner och oroar mig. Glad --> är upptagen med att lalla omkring och dagdrömma. I ingetdera av tillstånden verkar jag vara kapabel till att få nåt viktigt gjort. (Jag har ju varit inne på att "småsur och sammanbiten" är den bästa sinnesstämningen för att få nåt gjort, men har inget bevis för att det funkar heller.) Hur gör man ens? MVH, fullständigt_jävla_värdelös_1984.
Är fortfarande djävulskt kärlekskrank också. Suck.
Förra veckan var sömnen helt fuckad också men den här veckan har jag sovit gott, inte haft så långa insomningssträckor (vilket visserligen kan bero på att jag lagt mig ganska sent och somnat lite av nån sorts känslomässig utmattning) och kunnat somna om på förmiddagen som vanligt. Verkar ha fått in snitsen på att ta min medicin direkt när klockan ringer och sen gå och lägga mig igen, så jag får i mig medicinen i alla fall (man får inte ta de där depottabletterna för sent för då kan det bli svårare att somna på kvällen).
Har kommit på ett par bra metoder för att vakna när man absolut vill komma upp någotsånär tidigt. Det gäller att ställa väckarklockan på den tid man vill gå upp och sen sätta den utom räckhåll på nåt sätt så man får jobba för att kunna få tag i mobilen och stänga av alarmet. Jag testade att lägga mobilen i mitt lilla kök där dörren är borttagen och sätta en massa tejp (ca 10 cm bred tejp som jag har hemma) kors och tvärs över dörröppningen. Såg även till att tejpa mycket längst ner så jag inte skulle kunna krypa under tejpen så lätt, och slängde in saxen på köksgolvet för säkerhets skull så jag inte skulle kunna använda den. Det funkade bra men var ju lite jobb att förbereda. Att slänga in mobilen på hyllan längst upp i garderoben där man inte når är en enklare variant. Att försöka rafsa ner den med en galge går inte, man måste springa och hämta en stol. Hoppas jag inte slår ihjäl mig i mitt yrvakna tillstånd bara. Ja där fick ni ett tips också!

Skoldusch

Råkade se att Sveriges Radio gör en "granskning" av högstadieelevers attityd till att duscha efter skolgympan (info bl.a. här), och kommit fram till att många – speciellt tjejer – tycker att det är obehagligt och skippar det ibland. No shit! Eftersom det är en gammal käpphäst för mig så kan jag förstås inte låta bli att kommentera lite snabbt.
Ibland får man höra om att barn måste röra på sig mer och att man borde öka antalet idrottstimmar i skolan. Okej, men vad sägs om att ändra på gympan så att den blir mindre stressig och ångestframkallande för fler av eleverna? Många har trots allt ganska otrevliga upplevelser från skolgympan. Upplevelser som ofta ger motsatt effekt än att bli vän med sin kropp och lära sig uppskatta att få röra på sig, vilket jag antar är poängen med skolgympan.
Och för mig är nog det där med att behöva visa sig naken inför andra det jobbigaste, med viss konkurrens från olika sorters bollsport. Jag var för töntig för att våga skolka, men jag brukade typ maska mig igenom lektionerna för att inte bli svettig (kanske gömma mig bakom nån plint eller nåt för att gympaläraren inte skulle se att jag inte gjorde nånting) och sen försöka smita igenom omklädningsrummet. Det var duschtvång och läraren gick runt och övervakade men ofta kunde man slinka förbi ändå. Ibland kunde man skylla på att man hade mens, tydligen var det en tillräcklig ursäkt på min skola av nån anledning.
Barn lever inte i en annan värld. Jag gissar på att de flesta av dem från ganska tidig ålder är medvetna om att nakenhet, i vår kultur, är nånting privat och lite fult. De borde ju ha kunnat observera att vuxna inte går omkring nakna bland folk hursomhelst. Jag tror dessutom knappast att det här med att vissa kroppar är mer önskvärda än andra är nåt som går dem obemärkt förbi. De där sjuka siffrorna man hör om att typ 80% av alla sjuåriga tjejer vill banta talar väl sitt tydliga språk, och jag minns själv ganska väl vilka negativa tankar om kroppen jag hade i lågstadieåldern. När man sen kommer upp i puberteten blir allt etter värre för många. Minns även att det kändes jobbigt och hotfullt med andras nakna kroppar omkring en. Tänk om man råkar titta på nån på fel sätt?
Det hela är egentligen rätt enkelt: Man borde inte ha nån skyldighet att visa sig naken för nån eftersom det kan kännas väldigt kränkande och obehagligt. En del verkar tro att det är bra att barn duschar tillsammans för att de ska lära sig att känna sig mer naturliga i sin nakenhet och mer okej med sina kroppar, vilket visserligen är en fin föresats, men jag har svårt att se att påtvingad nakenhet inför andra är ett särskilt effektivt sätt att åstadkomma det när samhällets normer kring det här redan är så väldefinierade.
Uppskattar SR:s initiativ och hoppas att det blir förändring i framtiden. Alla borde ha möjlighet att stänga till om sig när de duschar och det borde väl inte vara så svårt att fixa heller.

Hopplösheten

Jaha, nu går jag omkring som en osalig ande i skolan och låser in på mig på div toaletter med gråten i halsen igen :(

Opublicerad Youtube-kommentar

Jag skrev ett svar till en rätt störig kommentar på en Youtube-video, men ville inte lägga upp den eftersom den kändes lite väl elak (speciellt på en avslappningsvideo) och eftersom det är så ovärt att bråka på Internet. Speciellt i Youtube-kommentarerna. Men tyckte jag fick till 'et ganska snyggt, så lägger upp en screenshot här i stället.

Saker beauty-gurus säger som jag stör mig lite på, typ

"Det här är perfekt om du fått för lite sömn!" och liknande. Alltså, jag förstår verkligen att man vill se piggare ut, det är väl en vanlig sak man vill åstadkomma med smink. Det är bara att jag ibland får känslan av att det är viktigare att se pigg ut än att vara pigg, eller att problemet att man bara sovit två timmar är löst så fort man tagit mascara och concealer på sig. Tycker det är pissjobbigt att ha sömnbrist, kan inte koncentrera mig på nånting då. Att "se pigg ut" är ca prio 436 i det läget. Och ja folk har olika prioriteringar och det är klart att en skönhetsguru i första hand är koncentrerad på utseendebiten men nu pratar vi om mina personliga hangups här (som vanligt).
"Nu måste jag lägga lite contouring här eftersom jag ätit lite för många kanelbullar på sistone/gått upp tre kilo över julen/whatever, hihi." Alltså du kan inte ha gått upp så mycket att det syns i ansiktet om det bara är en fråga om ett par kilo? Plus att det där deprimerande slentrian-"gud vad tjock jag är"-snacket (det där med att alltid få in en diss mot sin egen kropp sådär lite i förbifarten, menar jag) känns så gammalt, som nåt ens jojobantande faster höll på med 1993 typ. Kan vi inte bara lägga ner det en gång för alla?
"Jag noppade mina ögonbryn för mycket som ung så nu är de borta, buhu." Är du säker på att du inte bara hade ganska tunna ögonbryn från början? De allra flesta hårstrån växer väl ändå tillbaka, om man inte lyckas skada hårsäcken på nåt sätt när man rycker. Jag menar, jag har noppat området mellan mina ögonbryn varje dag i tjugo år och jag önskar verkligen att det håret kunde försvinna, men jag måste fortfarande ta bort 10-15 stycken varje gång.

Non-scale fail?

Innehållsvarning för bantning, viktsnack och icke hundra procent positivt kroppsprat och sånt.
Jag råkade klicka på nån Youtube-video om viktnedgång, tyckte väl inte den var så intressant och tjejen som pratade verkade lite jobbig så jag tittade inte klart. Hursom, jag lärde mig ett nytt begrepp av videon: NSV, eller Non-Scale Victory. Jo, "victory" är så klart ett väldigt värdeladdat ordval, men tyckte ändå det var ett rätt intressant begrepp. Det är alltså när man upptäcker nån tydlig förändring i kroppen som orsakats av viktnedgången. Till exempel att man märker att ens kläder sitter annorlunda. Eller ett annat exempel som tjejen i videon tog upp: att magfettet plötsligt ryms i ena nypan istället för båda.
Jag märkte häromdagen att jag gått ner ännu ett par kilo, efter att ha legat på en platå i nån månad. Nu ligger jag på kanske 14-15 kilo under startläget i januari (om inte den viktnoteringen bara var en tillfällig dipp). Ändå rätt mycket? Jag är fortfarande tjock, tjockare än jag varit under större delen av mitt vuxna liv. Tjockare än jag nånsin var innan 2011, nån gång. Låg aldrig över 85 kg innan dess, tror jag. Men ändå, 10-15 procent av kroppsvikten. Inte att förakta.
Ändå har jag inte registrerat några NSV alls. Jag ser ju ingen skillnad på hur jag ser ut, men det är ju svårt att ha nån uppfattning sådär om man inte tar bilder i underkläderna hela tiden (har nästan aldrig haft nån aning om hur fan jag ser ut eller hur stor jag är jämfört med andra egentligen, att se bilder har ofta blivit en chock). Har inte märkt att kläderna sitter lösare, direkt? Har bara rymliga kläder i stretchmaterial och kjolar med resårmidja, byxor gav jag upp med för hundra år sen. Häromåret märkte jag att många kläder blivit för tajta (speciellt vid överarmarna) och la undan många av dem, kanske borde jag prova några av dem jag inte använt på ett tag. En annan "omvänd NSV" jag märkte vid den senaste viktuppgångs-spurten var att jag blev tjockare i ansiktet. Tjocka kinder, dubbelhaka, ögonen ser mindre ut. Har det gått tillbaka lite grann? Tja, också svårt att säga.
En sak jag har tänkt på på sistone är att jag misstänker att jag har blivit mjukare i hullet. Det känns som att fettet på rumpan t.ex. var fastare förut. Jag har tänkt att det bara är en ren fråga om åldrande, men det slog mig nyss att viktnedgången kanske haft ett finger med i spelet också. Som en ballong som luften gått ur lite, liksom. Ja, vet inte om jag skulle kalla det en seger direkt. Hursom, vi får hoppas att jag kan ha några av mina gamla kläder snart igen.

Life hack (nåja)

Dagens tips dagens tips lalalalala dagens tips! Har du också problem med att deodoranten tar hundra år på sig att torka? Din bästa vän är en solfjäder, t.ex. en sån där souvenir-solfjäder från Spanien. Håll helt enkelt upp armen och vifta frenetiskt med solfjädern vid armhålan. Det snabbar upp torkprocessen en hel del och är smidigare än att springa omkring naken i hemmet med armarna upp för att få luftdrag mot armhålorna.

Tappa håret

Jag tappar håret nu igen. Varje gång när jag duschar så blir det en äckligt stor hög med hår på golvet. Jag har börjat kamma håret med en glestandad kam med balsam i i duschen vilket är ett väldigt effektivt sätt att få ut alla hår som lossnat, så det kan ju ha lite med det att göra också, men jag märker att håret tappar i volym också. Det ser ledset ut. Kanske att lockarna håller på att försvinna också. Samma sak som 2012 när jag gick runt med tunna raka testar.
Då kom håret tillbaka när jag började äta p-piller, men jag är fortfarande för tjock för att få äta dem nu, tror jag. Åh, jävla idiot-PCOS. Jag märker att skäggväxten blir värre och värre, också. Sliter med att noppa bort de eländiga hårstråna men det är alltid några vassa strån som sticker ut på hakan, i kombination med fluffigt ludd.
Det jobbiga är ju att man inte vet var det slutar. När kommer hormonerna ställa om sig igen så det liksom blir jämvikt? Hur mycket hår kommer jag att få behålla? Jag blir lite nervös. När "skadan väl är skedd" kan man ju anpassa sig och vänja sig, men det här övergångstillståndet är lite småjobbigt.
Jag blir även väldigt sugen på att klippa av hela skiten. Nu är det en bit nedanför axlarna, och det funkar väl okej med nuvarande tjocklek. Men det hade ju varit ett bra tillfälle att klippa en kortare page, eller rentav en "pojkfrisyr"/pixie cut/whatevs. Problem med det: 1. Det krävs en betydligt bättre frisör än 150 kr-stället jag går till, och det har jag inte råd med. 2. Jag klär inte så bra i kort hår, speciellt inte vid min nuvarande vikt där jag har dubbelhaka och tjocka kinder. 3. Jag kommer förmodligen att se fem år äldre ut. 4. Mormor kommer att bli upprörd.
Kort hår hade ju i och för sig varit kul för att man kunnat experimentera lite mer med färg och sådär. Har alltid velat testa lila hår. Men som sagt, jag har inte riktigt råd.
Ja, jag borde inte bry mig om mitt utseende så mycket, jag vet. Det är deppigt att bli fulare, bara (inte för att jag nånsin varit så vacker från början, men tanken på att tappa det lilla av "kvinnlig charm" man faktiskt har kan kännas sorglig när man är en 32-årig ogift kvinna).

Ett sugande hål av ensamhet i Gottfridsberg Norra

Vissa dagar blir dagdrömmarna så intensiva och jag har inte viljestyrkan att stå emot. Sitter som en zombie förlorad i fantasier. Vad de handlar om kan vi strunta i, det här är inte en erotisk novell-blogg, usch. Concerta verkar bara snabba upp tankarna i största allmänhet, det gör tyvärr inte att jag får lättare att koncentrera mig på saker jag borde koncentrera mig på (uppsatsen). Även dagdrömmarna blir intensivare. Alltså ömhetstörsten just nu är så intensiv, jag går runt som ett jädra sugande hål av ensamhet. Ja. Det är kanske nåt hormonellt. Hoppas det går över.
En annan exjobbare frågade mig idag om jag ville komma med och fika, men jag sa nej bara på gammal reflex. "Nej tack." Kanske såg han lite besviken ut, jag vet inte. Det kändes ju lite sorgligt sen. Det är inte bara "pojkvän" jag saknar, jag vill ha nåt socialt umgänge också. Tror jag. Jag minns tjugoårsåldern och hur det blev sådär hela tiden. Man sa nej till sociala saker fast man ville säga ja, av feghet. Och sen kändes det sorgligt. Fast när jag var med på grejer så blev det ändå bara fel hela tiden, jag klarar inte av fester och sammankomster. Det blir lätt att jag sitter i ett hörn med armarna runt kroppen och uppvisar tecken på lättare ångest. Och så får nån "ta sig an" mig och jag känner mig mest som ett jobbigt plåster.
Men att ta en kopp kaffe med några teknologer borde jag väl kunna klara av? Men det händer så sällan att nån frågar och reflexerna sitter i.
Ja. Oh boo fucking hoo, liksom.
Jag undrar ibland om jag triggar igång på det här "forever alone"-narrativet i sig självt, att liksom götta mig i min ensamhet, att berätta en tragisk historia om mig själv. För det är trots allt en lättfattlig historia och såna är vi människor ju lite svaga för. Överlag det här med "narrativ" hit och dit är nånting som min Concerta-hjärna verkar vara väldigt upptagen med. När den egentligen borde tänka på neurala faltningsnätverk. Dumt.

En ny överraskning varje dag!

Skönhetsbloggen Lipgloss Bitch skriver lite om fenomenet adventskalendrar med skönhetsprylar. Just den här gången med anledning av en ny kalender med vårdande produkter för skägget (!). Det här är nog första gången jag sett en sån här produkt riktad mot män. De senaste åren har vi sett fler och fler adventskalendrar. På rak arm känner jag till Body Shops kalender, Depends nagellacks-kalender och jag har för mig att Skincity, en sajt som återförsäljer dyr hudvård, har en (eller så blandar jag ihop det med nåt annat företag). Men det finns många fler och Lipgloss Bitch förutspår att fenomenet kommer att bli större de närmaste åren. Kalendrarna innehåller oftast miniversioner av företagets produkter, och i Body Shops fall en massa små gulliga färgglada minitvålar som mest verkar vara en källa till besvikelse.

I don't know about you, men för mig går det nån sorts gräns här för när lyxkonsumtion liksom blir äcklig på riktigt? Jag har väl ingen rätt att sätta mig till doms, eftersom jag hoardar nagellack och är lika förtjust i skönhetsprodukter som alla andra. Men här känns det verkligen som konsumtion för konsumtionens skull? "Jag vill bara ha prylar, det spelar inte ens nån roll vad det är för nåt." Som en lyxigare, dyrare variant av de där ångestlådorna folk prenumererar på typ Glossybox. Okej, produkter i provstorlek kan väl vara vettigt så man kan testa nya saker eller få en miniversion av en produkt man redan gillar till handväskan eller när man är ute och reser. Men det kommer ju med nödvändighet bli en massa saker man inte vill ha (lex Body Shop-tvålarna), som kommer att ligga och skräpa och vara ångestframkallande.

Jag minns en incident från häromåret när en skönhetsbloggare (kan ha varit LGB) la upp vad hon fått i luckan den dagen på sin Instagram, och en av allt att döma vuxen person började gräla i kommentarerna för att "jag hade ju inte öppnat min lucka än, nu förstörde du överraskningen!!!". Tja, om man betalat över tusen spänn för att få en "överraskning varje dag" så kanske det känns surt att bli spoilad. Men liksom, är det inte roligare att fundera fram och tillbaka på vad man skulle ha nytta/glädje av och sen göra en "investering", så man valt produkten själv? Fast det kan också bli stressigt, så klart.

Ja, ibland förstår jag de där minimalist-/KonMari-personerna men jag har en bit dit själv. Är ju ändå kul med små färgglada prylar. Men nu ska jag återuppta mitt köpstopp på nagellack i alla fall. Året ut.

"Övervikt sitter i huvudet"

Jag tänkte prata om en ganska gammal debattartikel jag läste för ett tag sen. Som av en händelse är den skriven av samma person som jag ondgjorde mig över några inlägg ner (men oroa dig inte, jag tänker inte göra om detta till "hata på LCHF-ingenjören"-bloggen eller nånting). Jag vet inte om artikeln fick så stor spridning på sociala medier eller så, men den innehöll några... intressanta påståenden som jag inte kan låta bli att kommentera.
Artikeln börjar ganska bra med att kritisera att tjocka erbjuds gastric bypass-operationer till höger och vänster av vården, nånting artikelförfattaren (dock inte jag själv) har erfarenhet av. Håller helt med om att det är negativt. Att vården hellre försöker pracka på folk en magsäcks-amputation, med alla de risker det medför och den sänkta livskvalitet det ger att inte kunna äta normalt, än att de bara kan få vara lite tjocka känns ju som ett ganska tydligt symptom på den överdrivna jordens undergång-syn på fetma som många verkar ha. (Obs, inget ont mot dem som väljer att göra en sån operation själv, så klart – det är bara att det förs fram som en jättebra lösning för feta personer av ett stort antal yrkespersoner inom vården som jag vänder mig emot.)
Artikelförfattaren menar att man borde erbjuda andra typer av hjälp till personer som vill gå ner i vikt, vilket väl också låter rimligt. Hon för också fram att många inom vården tror att alla tjocka är lata och sitter på soffan och äter chips hela dagarna (vilket ju är en attityd som går genom hela samhället), och tror att gastric bypass är ett sätt att "operera bort dålig karaktär".
Det jag reagerar på i artikeln är följande:
Det är bara en sak den sjuka vården missat: övervikt sitter inte i magen, den sitter i huvudet.
och fortsättningen lite längre ner:
När ska samhället inse att övervikten inte sitter i magen? När ska samhället inse att lösningen inte sitter i att stympa människor? När ska samhället inse att övervikt är ett symptom och ingen diagnos? Övervikt sitter i huvudet, det är ett symptom på ångest, oro och ett för högt kolhydratintag.
Jag skulle ärligt talat inte ha nåt emot de här påståendena om debattören gjorde det tydligt att hon i första hand pratade om sig själv. Man får så klart konceptualisera sin egen övervikt som ett "symtom" på olika mentala ohälsoproblem om man nu vill det. Men som ett påstående om överviktiga i allmänhet, vilket jag tycker att det låter som, så håller det faktiskt inte för fem öre. För mig känns det – att alla feta har ångest som de självmedicinerar med onyttig mat i stor mängd – som en lika snedvriden syn som att fetma handlar om "dålig karaktär". Bara att man byter ut moral mot mental hälsa, på nåt sätt.
Alltså, say after me please: Övervikt. Är. Inte. Ett. Beteende. Det är i varje individuellt fall en uppsättning faktorer som leder till att en person för tillfället är tjock. Visst kan beteenden, nuvarande och tidigare, spela in i hög grad, och visst kan de beteendena i en del fall orsakas av mental ohälsa av olika slag. Men att påstå att all fetma orsakas av ångest och oro är väldigt långt ifrån sanningen. Att påstå att det orsakas av för högt kolhydratintag... tja? Många går ju ner av att dra ner på carbsen så det påståendet kanske har aningens högre sanningshalt. Men det är ändå en rätt så grov förenkling. Hur livsstil, kost, gener, hormoner och annat samverkar för att påverka en persons vikt är så vitt jag vet ett komplicerat ämne som det fortfarande forskas intensivt på.
Vi kan ju ta mig som ett exempel. Jag har haft ungefär samma "dåliga livsstil" med högt kolhydratintag och låg fysisk aktivitetsgrad sen jag flyttade hemifrån, med undantag för nån bantningsperiod. Under samma tid har jag vägt allt mellan 65 och 100 kg. Nu har jag dragit ner på sockerintaget ganska drastiskt under 2016 och är lite försiktigare med andra kolhydratkällor också, och väger runt 90. Har jag, på ett psykiskt plan, mått dåligt under all min tid som överviktig? Tja, det är väl klart att det gått upp och ner lite, men jag har aldrig haft vare sig svåra depressioner eller ångest. Äter jag ibland icke bantningskompatibel mat av känslomässiga skäl, typ för att trösta mig eller fira nåt eller sätta guldkant på vardagen? Absolut. Jag väljer personligen inte att se det som nåt problem, tycker inte att det är så märkvärdigt att mat kan fylla den funktionen ibland. Har man ett hetsätningsbeteende så är det så klart en annan sak, men det är långt ifrån alla tjocka som har det (runt en procent av hela USA:s befolkning, enligt Wikipedia).
Faktum är att jag idag känner att jag har ett ganska oproblematiskt förhållande till mat, trots att jag är tjockare än jag varit under säkert 90% av mitt vuxna liv. När jag var som smalast under bantningsperioderna i gymnasiet hade jag överlag ett ganska trasigt förhållande till mat och kropp. Kroppen var ett ständigt missnöjesobjekt och min matlust kändes som ett ivrigt monster inuti mig som jag måste trycka ner. Jag vet inte ens hur pass relevant den här infon är – poängen är alltså bara att det är olika från person till person.
Att försöka konceptualisera övervikt som ett sorts sjukt eller stört beteende gör att alla beteenden som tjocka personer uppvisar liksom automatiskt blir sjuka. Det enda sättet att vara "frisk" som tjock blir då olika beteenden som syftar till att manipulera vikten neråt. Att som tjockis inte konstant springa på gymmet eller säga nej till varenda liten sötsak ska alltså ses som ett psykstört beteende, även om det finns många smala som inte heller gör de sakerna. Nej, det håller helt enkelt inte. Rubriken på artikeln är "Övervikt är mer än kilon runt magen", men jag skulle nog vilja påstå att det faktiskt är precis vad övervikt är: Några extra kilon på magen och andra ställen. Det är det enda som förenar exakt alla överviktiga. Ja, det och kanske erfarenheten att folk runtomkring har en massa åsikter kring vilket fruktansvärt problem ens övervikt är, vad den beror på och vad man ska göra åt den. MVH, PCOS-ingenjören. Höhö.

Varför jag inte är intresserad av "mode" längre

Tiden går. Nu är det tio år sen som modebloggar blev ett stort fenomen i Sverige och utomlands. (Och tanken på hur fruktansvärt lite som hänt i mitt liv sen dess är väldigt nedslående, men det var inte det jag skulle skriva om idag.) Jag minns att jag blev väldigt uppslukad då och läste många av dem under flera års tid. Jag hade väl börjat köpa mina egna kläder i tonåren efter min viktnedgång och det var ett intresse redan innan, så där som det väl alltid varit för många tjejer, men nu togs det hela till en helt ny nivå via internet. Det blev "okej" att ha kläder som sitt största intresse, dagens outfit-bilder blev ett fenomen. Jag antar att det var en wow-upplevelse att se "vanliga människor" (om än oftast mer eller mindre vackra, smala och unga sådana) göra kreativa grejer med sitt utseende, oftast med vanliga trasor de hittat på H&M eller secondhand, i stället för att bara se proffsstylade modeller i reklamen och modereportagen.
Som jag minns det tog sig mitt klädintresse ungefär samma uttryck som mitt intresse för nagellack gör nu: En sorts malande besatthet, där tanken på nya inköp och hur man ska kombinera ihop sakerna man redan har liksom ligger i bakhuvudet hela tiden. Nagellacksintresset har dock funnits med hela tiden under ungefär samma tidsperiod, men klädintresset har avtagit betydligt.
Jag hade ett tag en blogg där jag ritade av olika modebloggare. Den fick lite uppmärksamhet, men jag lyckades inte göra nåt vettigt av den buzzen eller hålla igång projektet. Jag ägnar mig fortfarande åt rit-hobbyn nån gång emellanåt, och just nu är jag sugen på att satsa lite mer på den. Har nyss startat en tumblr där jag tänkt lägga upp bilder, och jag går igenom min gamla mapp med "modeinspiration" i jakt på bilder jag kan rita av. Och ja... där var en fin kanariegul klänning (som jag med min barbapappa-kropp aldrig skulle kunna ha), där var en kändis i en överdådig aftonklänning översållad med silverpaljetter (stor chans att jag nånsin kommer ha tillfälle att ha på mig en sån), där var ett par spännande skor med hög plexiklack (men jag har gett upp tanken på att nånsin lära mig gå i högklackat. Not worth the trouble. Plus att jag har jättekonstiga fötter som inte passar i skor). Fina saker att titta på, verkligen. Som konstverk. Men hur de skulle kunna vara "inspirerande" förstår jag inte riktigt. Inspirerande till vadå?

Ett gammalt alster (avritad Prada-reklam)

Jag antar att viktuppgången har spelat in en del. De senaste åren har jag varit tillräckligt tjock för att vara mer eller mindre förpassad till plushörnan och där är, som bekant, utbudet betydligt tristare. För några år sen hittade jag fatshion-bloggosfären (alltså modebloggar av tjocka) och tyckte väl att det var lite kul ett tag. Men sen blev jag väl trött på att alla bloggade om samma polyester-paltor från ASOS, ASOS, ASOS, Evans, New Look Inspire och ASOS. Nog för att ASOS har en del fint, är bara inte så intresserad av att beställa kläder från utlandet, det verkar klyddigt. Eller. Det låter mest som en ursäkt. Men av nån anledning så orkar jag bara inte engagera mig. Kanske för att jag minns hur mycket resurser jag la ner på det förr, och jag liksom känner "palla"?
Det känns som att modeintresset (för min del i alla fall) väldigt mycket handlar om att "vara", om att fantisera ihop en identitet? Eller att göra sitt liv till en sorts film? Skapa nån sorts förhöjd tillvaro genom att lägga jättemycket tid och tankekraft på sina outfits. Ett fragment från den gamla svenska modebloggen Hotspot flyter förbi: "när du väljer kläder inför semestern, då ska du tänka att du är Gwyneth Paltrow på solsemester i Italien i Talented Mr. Ripley", eller nåt sånt. Men man är ju inte det. Man är bara nån jävla arbetslös nobody i Linköping som lever i en dagdröm, som inte orkar slita sig från datorskärmen. Diskrepansen där känns så skabbig och deppig på nåt sätt, jag blir beklämd. Jag är väldigt glad över att jag inte har det där intresset längre, faktiskt.
Fast min hjärna hittar ju alltid andra idiotiska "kreativa" saker att lägga energi på. Nagellacksintresset har jag redan nämnt, ritandet likaså. Sen har vi ju att skriva i den här bloggen och min musikhobby. Till och från har jag varit besatt av att färga kläder och textilier. Ett tag tidigare i år tänkte jag jättemycket på att jag skulle börja med Barbie-hobby -- alltså att hålla på och samla på Barbiedockor, ge dem makeovers, göra kläder och möbler etc.. Är väldigt glad över att den fasen verkar ha blåst förbi. Men kanske är det så för mig -- summan av "kreativiteten" är konstant.
Förresten, mini-rant (lite redigerad): Varför är bloggar så trista nu för tiden? Jag använder det ganska kassa och buggiga bloggläsarverktyget Bloglovin', mest för att Google Reader inte finns längre, och ibland kan jag inte låta bli att klicka på de där "featured post"-länkarna de lägger upp till olika livsstilsbloggar. Modebloggarna där är verkligen noll procent relaterbara, noll procent inspirerande. Allt är liksom bara en glossig, ödslig, ogenomtränglig yta överströdd med miljoner bilder på en tjej med modellutseende som poserar med inåtvänd yoga-blick i nån "klassisk" vit herrskjorta och trasiga jeans med utstuderat ful passform, och några kryptiska inspirationscitat insprängda här och där. (Åååh, de där skjortorna "som alla måste ha i sin garderob" -- är jag den enda som bara känner mig som ett jävla kylskåp i dem? Och det eviga trasiga jeans-modet får gärna dö i en eldsvåda, speciellt när det bara är en oinspirerad vågrät reva vid knäet "bara för att".) Jag antar att det är så det blir när det blir big business av det. MEN, en stund innan jag skulle publicera det här inlägg snubblade jag på Nadia Kandils blogg! Så cool och rolig tjej. Fan, nu känner jag att nästan blir lite inspirerad igen. (Fast jag kommer aldrig orka hålla på och köpa kläder och lägga jättemycket tid på outfit-komposition. Min uniform bestående av t-shirt + nån risig gammal kofta + tantig kjol med resårmidja från typ Cellbes + halvknasiga strumpbyxor jag köpt på rea är så inarbetad och bekväm.)

Sällsamt störig folkgrupp:

Såna som tjötar om "sockerberoende" i tid och otid. Såg idag en person på instagram som beskrev sig själv som "nykter f.d. sockerberoende". Ja jävvlar.

För kännedom

Jaha, har tydligen blivit "sjuk" så här på höstkanten. Nyser och snörvlar och har feber hit och dit. Har inte varit förkyld på riktigt på ett par år. Kan få lite ont i halsen eller ha lite sjukdomskänsla i kroppen ibland, men det brukar gå över på nån dag. Antar att det är för att jag har en sån stressfri livsstil. Är inte supernöjd med insjuknandets val av tillfälle, hade varit bra att komma iväg till skolan lite den här veckan. Får hoppas att det går över så jag kan gå i morgon i alla fall, febern verkade ha försvunnit tidigare idag men nu verkar den ha kommit tillbaka.

Löst svammel om "samtiden" eller nåt

Jag har ju i viss mån tappat mitt intresse för skönhets-tutorials, men en av de guruer jag fortfarande följer troget på Youtube är Sharon Farrell. Mest för att hon har så trevlig personlighet och mysig dialekt, och lite för att hon ser helt annorlunda ut utan smink vilket på nåt sätt gör det extra roligt att följa processen till det färdigsminkade ansiktet. För ett tag sen startade Sharon också en personlig vloggkanal där man sporadiskt kan följa hennes liv.
En lite rolig sak med vlogg-klippen är att de till stor del handlar om hur Sharon sitter och redigerar sina tutorials, eller föregående dags vlogg. Inget konstigt med det så klart. Det verkar ta flera timmar att redigera ett videoklipp på fem-tio minuter så att det ser proffsigt ut, så det är klart att det blir en stor del av arbetsdagen om det är det man jobbar med. Jag tycker bara att det blir en lite lustig meta-känsla av att man gör "innehåll" som handlar om att man sitter och skapar "innehåll". En ask i en ask i en ask. Och så håller det på så hela dagarna.
Jag funderar på om det här säger nånting om framtidens arbetsliv. När alltfler jobb automatiseras (haha) så kanske nästan alla måste ha såna här jobb. Först väljer man en hobby som man tycker är rolig, sen blir man en guru på det området och lägger upp en massa information om den hobbyn på olika socmed-kanaler. Sen börjar man även lägga upp en massa "bakom kulisserna"-info om hur det går till när man skapar material till sina primära kanaler, och även till "bakom kulisserna"-kanalerna. Så blir hela livet en sorts oändlig innehålls-skapande-loop. Vet inte vad jag ska tycka om den eventuella utvecklingen, riktigt.
Det är som en extra knorr på det hela att det är just smink som är Sharons huvudsakliga expertisområde, eftersom smink på ett sätt handlar om att skapa en yta, bygga upp en fulländad fasad utåt. Finns det inte en spännande dynamik där, mellan framför och bakom kulisserna, mellan ytan och det ofullkomliga därunder? (Whooooa, you're blowing my mind, dude.)
Jag minns att jag en kväll under mina första år på universitetet, när jag bodde i studentkorridor, satt med några av mina korridorskamrater och slötittade på nån dokumentär om framtidsforskning. En engelsk förståsigpåare, som jag uppfattade som en fruktansvärt fånig människa, blev intervjuad. Han sa nånting om att vi alla i framtiden, när alla de livsnödvändiga jobben väl hade robotiserats, skulle kunna ägna oss åt "more important things, like writing poetry" eller nåt i den stilen. Det hela var mest minnesvärt för att jag, som även på den tiden var väldigt inbunden och inte vågade prata så mycket, råkade glömma av mig och irriterat muttra "herregud" för mig själv. Plötsligt märkte jag att alla tittade på mig och skrattade.
Ja, det var en utvikning. Jag vet inte riktigt vad det är i påståendet att poesi är viktigare än sånt arbete som vi idag betraktar som nödvändigt som jag stör mig på. Det är väl klart att konst kan vara viktig, på sätt och vis? Att ta hand om sjuka gamlingar eller städa toaletter är däremot oomstridligt viktigt därför att det måste göras. Men om vi hade robotar som kunde fixa det så skulle det väl inte vara viktigt på samma sätt längre, antar jag. Äh, jag vet inte. Tanken på ett samhälle där alla BARA driver omkring och "skapar innehåll" gör mig lite matt på nåt sätt, bara. Men det kanske är dit vi är på väg, där vi sitter och väljer ut material ur våra liv till våra sociala medier. Är ju långt ifrån oskyldig själv där. Fast egentligen kanske allt det där bara handlar om... att umgås, att berätta saker för varandra, ha ett utbyte. Vilket väl är så nära nån sorts fristående "mening" man kan komma i livet.
Jag verkar överlag fundera mycket kring det här med "mening" på sistone, men jag kommer inte så långt (som kanske märks på den här svamliga texten). Ja, det är väl ett svårt ämne att säga nåt vettigt om så jag får väl sluta nu.

brådskande terminologiska spörsmål

Det verkar råda lite begreppsförvirring kring olika ögonformer och vad de heter, på engelska och på svenska. Det här med hooded eyes har jag fattat som när det där hudvecket ovanför ögonlocket liksom går nästan ändå ner till fransraden, när man tittar vanligt rakt framåt utan att spärra upp ögonen, så att man inte ser så mycket av själva ögonlocket. Vilket oftast gör att ögat uppfattas som lite smalt och avlångt. Typ som på Jennifer Lawrence eller Blake Lively, som väl är två av de vanligast nämnda exemplen. Men nu verkar nästan alla påstå att de har hooded eyes? Ja, det är väl en gradfråga (de flesta har väl nån sorts liten veckbildning där det rörliga ögonlocket börjar, men på en del är det mer framträdande). Tycker i alla fall att man får dra gränsen ganska långt ner annars blir det liksom lite meningslöst?

Här är i alla fall en som har hooded eyes

Sen när det gäller vad hooded eyes ska heta på svenska råder det anarki. "Hängande ögonlock" läste jag i en skönhetsblogg, och efter en ganska slapp googling verkar varianter på hängande/hängiga ögon/ögonlock dominera bland de som över huvud taget har försökt översätta det. Tycker inte det känns som en jättelyckad översättning. Hängande ögonlock låter mer som ... ja, hängande ögonlock liksom, att man har tunga ögonlock som hänger ner.
En annan bloggare använde "djupt liggande ögon" som översättning. Det verkar väl rimligt att "djupt liggande ögon" motsvarar engelskans deep set eyes, vilket oftast verkar betyda "ögon med tydligt markerad globlinje". Det står ju lite i motsatsförhållande till hooded eyes, eftersom den där "kåpan"/vecket har en tendens att ligga över globlinjen och dölja den. Eller ja, det kanske är möjligt att ha nån sorts konstig kombination av båda, det finns så många konstiga varianter när det gäller ögonform. Hooded eyes och deep set eyes är i alla fall två olika saker, så djupt liggande ögon tycker inte jag är en särskilt lyckad översättning av hooded eyes.
Vad ska man kalla hooded eyes på svenska, då? Tja, ingen aning egentligen. Kåpförsedda ögon? Behuvade ögon? Luvögon? Ögon med framträdande hudveck? Äej, jag kommer inte på nåt bra. Nån borde komma på några bra alternativ och arrangera en omröstning.

but can a robot lady learn to love?

Min nya strategi: att bara strunta i alla känslor. Tror det blir bäst så. Den ideala sinnesstämningen är typ lite småsur och sammanbiten. Ska jobba på att få till det under veckan. nu ska jag gå och lägga mig.

Affirmation

"Jag är söt, snäll och duktig"

långsamt springer livet förbi utan motstånd

Usch, jag "delade" ett blogginlägg på Facebook idag, men jag var tvungen att ta bort det sen. Alltså inte nåt av mina egna blogginlägg, utan ett som nån annan skrivit som jag tyckte var bra. Men sen kunde jag typ... inte stå för det? Eller det kändes så konstigt att uttrycka nån sorts åsikt i det forumet. Jag har haft mitt Fb-konto aktivt i några månader nu och har en handfull vänner, mest släktingar och ett par udda gamla bekanta jag inte pratat med på hundra år som lägger upp bilder på sina barn som jag aldrig träffat. Men har ingen aning om vad jag ska lägga upp där. Bäst att låta bli tills vidare, antar jag.
Med exjobbet känns allt så där weird och osäkert nu igen. Det har blivit som ett sorts normaltillstånd antar jag. Det där mötet vi skulle ha verkar ha runnit ut i sanden eftersom examinatorn inte svarat på mejl och jag inte pallar att tjata. Ja ja, så länge de inte uttryckligen kastar ut mig så får jag väl vara kvar och jobba på att bli färdig. I min gamla vanliga snigeltakt.
Tror jag har Concerta-rebound, känner mig helt avslagen och låg. Eller så var det det där med Facebook som bara släckte hela min livsgnista. Är också lite trött på att kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden. "Men lägg på ett kol i stället för att sitta här och gnälla då, din jävla sopa", säger du då och där har du sannerligen en poäng. Au revoir!

hälsning

Ja, tänkte bara uppdatera om att allt känns okej igen. Eller, jag har inte låst in mig på några toaletter och gråtit på några dagar i alla fall, och ska ha ett möte gällande exjobbet om några dagar så vi kan komma överens om hur jag ska göra framöver. Ja, jag vet inte om jag borde skriva så mycket om "studierna" här egentligen. Vad mer kan jag berätta? Jag har gult nagellack på mig. Det vägrar fortfarande bli höst, undrar om man nånsin får slippa svettas fejan av sig och får ta på sig värdiga kläder igen -- känns som jag inte fått ha strumpbyxor på mig på evigheter. Men det kommer kanske.

Att leva med sin egen smärtsamma inkompetens

Jaha, här sitter jag på golvet på en toalett i B-huset där jag suttit och gömt mig i en halvtimme nu. Grät lite för en stund sen, nu känner jag mig mest trött.
Det här hopplösa dödläget har pågått i flera veckor nu. Jag kommer till skolan på eftermiddagen, vågar inte knacka på hos handl eller nån annan för att bli insläppt i rummet med experiment-datorn. För att det är så sent på dagen. För att jag skäms för att ens visa mig där. För att det gått typ ett år sen jag började -- egentligen har de rätt att avbryta arbetet nu, men ingen har sagt nåt om det än -- och allt känns så fruktansvärt odefinierat och märkligt. Så går jag runt och dödar ett par timmar på universitetsområdet och sen hem.
Jag har väldigt stor lust att lägga ner alltihopa. Det vore så lätt att bara mejla handl och examinatorn och säga att jag tyvärr måste hoppa av. Jag har inga direkta resultat att visa upp än och det finns en hel del frågetecken, så det vore ju ändå logiskt. Sen -- skriva in sig på arbetsförmedlingen. Ruta ett.
Samtidigt vet jag att jag kommer ångra det fruktansvärt om jag gör det, kanske i resten av mitt liv. Jag får liksom inga fler chanser att avsluta den här utbildningen (eller, teoretiskt sett skulle jag väl kunna göra ett nytt exjobb nån gång i framtiden, men det känns orimligt). Det skulle vara över då. Jag skulle förmodligen tillbringa resten av mitt liv som nån sorts osalig ande.
Ja, jag vet att allt det här låter som det mest idiotiska som hänt i världshistorien. Jag måste sluta känna så mycket hela tiden. Bli den där roboten, få nåt gjort.

Om fetma och så vidare, dårå

Jag har nämnt nån gång tidigare att det här med vitt utbredda, tossiga idéer och föreställningar kring tjocka personer, fetma, övervikt, mat, träning, livsstil och så vidare är ett av de ämnen jag kan bli mest upprörd av, men att jag inte orkar skriva om det för att det är så svårt att veta i vilken ände man ska börja. Men ska göra ett försök att redogöra för mina åsikter.
Bara för att försöka gränsa av lite, vad är det egentligen jag argumenterar mot? Det verkar ju finnas nån sorts allmän konsensus bland olika hälso-/sjukvårdsrelaterade auktoriteter att det är dåligt att vara tjock och att viktnedgång (till nästan varje pris, inklusive att amputera fullt fungerande magsäckar på små barn) alltid är att rekommendera för tjockisar av hälsoskäl. Detta i sin tur ger en air av legitimitet till all möjlig skit som slängs på tjocka personer, från taskiga Youtube-kommentarer till dryga killar som förkunnar att de "minsann aldrig kommer att kunna tända på tjocka tjejer, av evolutionära skäl" till Katrin Zytomierska till kränkande behandling från sjukvårdspersonal till själsdödande Nutrilett-dieter med mycket, mycket mera. Så fort nån gör en ansats till att ifrågasätta olika föreställningar kring tjocka personer – att vi är lata, karaktärslösa, eventuellt korkade, har eller snart kommer ha så dålig hälsa att vi i princip balanserar på gravens kant allihopa och måste "ta tag i våra liv" o.s.v. – får den en storm av "men det är faktiskt OHÄLSOSAMT!!!" i ansiktet. Som om det legitimerade exakt vad fan som helst.
Jag ifrågasätter inte personligen att fetma och övervikt kan ha negativa hälsokonsekvenser. Det finns många fett-aktivister som läser en massa forskningsrapporter och påpekar brister i tänkandet kring fetma utifrån dem, och jag tvivlar inte på att den sammantagna vetenskapliga bilden av fetma i nuläget är lite mer komplicerad än att alla tjocka skulle ha bättre hälsoutsikter av att gå ner i vikt med vilken metod som helst (inklusive ovan nämnda amputation av magsäcken eller att skaffa sig en ätstörning). Kudos till dem som håller på, men jag har själv inte tid/ork/grundkunskaper nog att sätta mig in i forskningsläget kring de här ämnena, som jag föreställer mig är ganska komplicerade. Jag tycker faktiskt inte heller att man behöver den kunskapen för att kunna argumentera för att det allmänna drevet mot tjocka är kränkande och befängt. Här är några enkla grundteser:
1. Hälsa och friskvård är inte i första hand en fråga om moral. Att läsa på om kost och livsstil, äta på ett sätt som man tror är hälsosamt och träna är hobbyprojekt som var och en får ta sig an hur den vill och i vilken utsträckning den vill. Det är jättebra att ta hand om sin hälsa, men det är väl ändå i väldigt mycket högre grad nånting man gör för sin egen skull än nånting man är skyldig andra? I det här läget brukar vanligtvis "men skattepengar blabla"-argumentet komma fram. Jo, en tjock person kanske statistiskt sett kommer att kosta si eller så många kronor mer (jag sitter inte på fakta här), men vad är det egentligen i den totala bedömningen av hur moraliskt högtstående en person är? Bortsett från att hälsokostnader varierar ganska mycket från en tjock person till en annan så finns det väl andra saker som väger betydligt tyngre där. Ger du till välgörenhet? Källsorterar du? Har du kanske ett viktigt jobb där du räddar liv varje dag? Hjälper du gamla tanter över vägen? Håller du dina löften? Är du en allmänt varm och underbar människa som sprider glädje omkring dig där du går? Finns du där för dina medmänniskor i tider av nöd? Och så vidare.
2. Viktnedgångsprojekt kräver resurser. Att orientera sig i djungeln av kost- och träningsråd kräver stora mängder tid och engagemang. Att avhålla sig från att äta god mat som finns lätt tillgänglig kan kräva väldigt mycket viljestyrka. Att komma iväg till gymmet kräver tid, viljestyrka och pengar. Att laga nyttig mat kan kräva tid och pengar. Alla dessa resurser är ändliga, och vi har alla olika mycket av dem till övers när vi väl klarat av det mest nödtorftiga i livet (våra förvärvsarbeten eller studier, att ta hand om våra barn o.s.v.). Vad man lägger resurserna på borde vara upp till var och en.
3. Att bli eller vara smal kräver olika stor arbetsinsats från olika personer, vilket gör det ganska ohållbart att ha som grundkrav på en människa. Eller enklare uttryckt: "kan jag så kan du" är inte alls sant. En del kanske varit smala i hela sina liv utan att behöva tänka så mycket på det, medan många tjocka personer har gått på diverse dieter och gått upp och ner i vikt i hela sina liv. Jag skulle även vilja påpeka att beteendemässiga faktorer har betydelse och inte bara kan avfärdas som att man "måste skärpa sig" eller liknande. En del människor gillar broccoli och långdistanslöpning, andra råkar föredra tevespel och lösgodis. Självklart kommer det att bli betydligt svårare för den sistnämnda kategorin att försöka ha nån sorts friskus-livsstil.
4. Var och en har rätt att själv välja sina prioriteringar i livet och bli behandlad med respekt. (Med de vanliga förbehållen om "så länge det inte skadar andra", etc..) Så sluta mobbas. Eller, mobbas om ni nu vill det, men sluta låtsas som att ni gör det med nån sorts ädla föresatser. Erkänn: Ni vill bara känna er överlägsna.

står inte ut

Nivån på mitt liv just nu är typ så att jag önskar att nån kunde komma med en gigantisk bedövningsspruta och bara göra så att jag slapp uppleva saker och ting. Kanske om man bara kunde vara borta i ett par månader och nån robot kunde ta min plats och sen kunde jag komma tillbaka och bara... se var jag hamnat? nej, inte deprimerad, inte ångest, har aldrig haft såna problem. Bara en tillkrånglad livssituation som är mitt eget fel. som jag inte vetr. vad jag ska göra åt. hjälp.

archipelago

Det verkar väldigt vanligt att man använder engelska archipelago som översättning till det svenska ordet skärgård, som ju folk ofta har anledning att säga speciellt på sommaren. Lite konstigt att man bemödar sig med att säga ett sånt långt tjusigt grekiskt ord hela tiden, eftersom det inte ens betyder skärgård? Från engelska Wiktionary (160821):

archipelago ‎(plural archipelagos or archipelagoes)

1. (collective) A group of islands.
2. Something scattered around like an archipelago.

   The Gulag Archipelago

Begreppet archipelago innefattar alltså inte aspekten att det är just en grupp av öar som ligger längs med en kust, vilket väl ändå är ganska centralt i begreppet skärgård? På svenska Wiktionary så anges i och för sig skärgård som den enda översättningen av engelskans archipelago. Och okej, alla översättningar måste väl inte vara exakta så länge de förmedlar ungefär vad man vill säga, men jag skulle inte gissa på att det är särskilt naturligt för en person från ett engelskspråkigt land att prata om the archipelago (vilken ögrupp då, liksom?) på samma sätt som svenskar pratar om skärgården. Skulle väl låta lite mer avslappnat att bara säga the islands eller nåt i den stilen, tänker jag. Ja, jag ville bara få detta ur mig.

De fula känslorna #3: Uppgivenhet

Det känns som att nästan allt jag skriver här cirklar runt ungefär samma teman. Vad ska jag göra åt alltihopa? Det här livet som är mitt. Som mest har varit ett sorts sittande i spillrorna av ett havererat vuxenblivandeprojekt de senaste tio åren. Det fanns en plan A (vara duktig, gå i skolan, bli klar, skaffa ett jobb) och den misslyckades. Och där står jag fortfarande, mer eller mindre. Medan åren går och den där "luckan i mitt CV" blir längre och längre och längre.
Det känns som att mitt inre står i nån sorts ständig dialog med hela självhjälps-diskursen, som jag upplever är ganska dominerande i dagens samhälle (vilket inte är nån särskilt originell tanke utan snarare en vänster-spaning enligt mall 1A, höhö). Eller kanske är det mitt hopplöst svaga överjag som uttrycker sig i nån sorts Mia Törnblomsk anda. Upp och hoppa, av med offerkoftan. Världen är inte skyldig dig nåt. Alla världens Alice Teodorescu, Blondinbella, Jan Björklund, David Eberhard och Katrin Zytomierska pratar i kör i mitt huvud. Och jag känner att jag måste försvara mig, vad nu det ska vara bra för. Jag har ju objektivt sett misslyckats och det är väl inte så mycket mer med det. Men det där maler i huvudet ganska ofta.
Jag har ju alltid varit ganska anti allt vad självhjälp och inspirationscitat heter. Mycket är det väl på grund av det allmänt flåshurtiga tilltalet. Jag tycker att man måste göra plats för mörkret och det skeva och sköra i livet också, faktiskt. Men det är väl nån sorts försvarsmekanism också, för att jag egentligen mår dåligt över mitt beteende och vet att jag kanske borde skärpa mig. Men oftast känns det som att jag inte kommer nånstans med den biten. (Mamma brukar ibland berätta en anekdot från min barndom där jag blev tillsagd av en förskolepedagog att skärpa mig och förtvivlat utbrast "Men jag har inget skärp!". Ungefär så känns det fortfarande. Jag lider helt enkelt en fruktansvärd brist på skärp.)
Jag antar att uppgivenhet är det mest provocerande som finns, ett sorts hån mot livet, enligt hela självhjälps-filosofin. Att helt enkelt: nej. Jag lägger mig ner och väntar på att självdö i stället. Eller: Jag trivs bra i min comfort zone, tack.
Och självhjälps-hjävlarna har väl rätt. Man borde inte sitta i ett hörn och tycka synd om sig själv. Alltså, jag hatar egentligen det där uttrycket också. Nej! Jag anser inte alls att det är synd om mig! Jag är mycket väl medveten om alla de diverse privilegier jag har i livet. Och tanken på hur fruktansvärt lite jag lyckats göra av dem får mig bara att må ännu sämre. Kan jag få sitta här i ett hörn och tjura utan att det tolkas som nån sorts ställningstagande?
Äej, jag tror inte jag kommer så långt med det här. Säger bara det uppenbara: Alla känslor får finnas och man kan inte vara på topp jämt.

But if I had one wish fulfilled tonight I'd ask for the sun to never rise.

Tuttarna del 2

Okej, tänkte skriva lite mer om det här med att vara tjock med små bröst och kanske lite mer om kläd-aspekten av det då.
Behå eller inte? Tja, i mitt fall så har jag inte valet att ha en "riktig" behå, alltså ett sånt där raffinerat bröstfängelse med bygel och formpressade kupor och vaddering och sånt, eftersom de inte finns i närheten av min storlek. Jag vet inte vad jag skulle ha för storlek, typ 120AAA--- eller nåt? Höhö :( [ETA: Jag har mätt nu och tror jag ligger på ca 100AA] Dessutom sitter töttarna så långt isär så passformen skulle väl ändå bli fel.
Det jag eventuellt kan ha är ju olika varianter på bygellösa behåtoppar med eller utan separata kupor, antingen ovadderade eller med uttagbar vaddering. Alltså typ såna här:

Alla bilder från H&M. Som är väldigt förtjusta i att sälja såna här i tvåpack, tydligen.

Eller ja, jag skulle kunna ha det, om inte kedjorna envisades med att bara göra dem upp till ungefär storlek L (lite pluspoäng till Cubus som har några liknande modeller i XL och en rutten fisk till Lindex som ofta bara gör dem upp till M). Ja, kedjorna gör ju strikt taget inte så många kläder i större storlekar än så, så det är ju inte så konstigt egentligen. Men att det skulle finnas liknande i plussortimenten, eller på Ellos eller Cellbes som för större storlekar i ordinarie sortimenten, händer inte så ofta. Lite synd, eftersom det funnits många söta modeller med fina detaljer ute i handeln på sistone som man hade kunnat få känna sig lite ~*zenzuell och feminin*~ i om andan nån gång skulle falla på, men sånt är livet.
Min approach till detta har väl varit olika under livets gång. Jag hade en period runt, tja, kanske 22 till 26 års ålder?, där jag brukade gå runt i sportbehå-aktiga fast lite nättare toppar i stretchigt syntetmaterial av märket Unno, som jag köpt i Spanien. På den tiden var jag betydligt smalare än jag är nu, ner mot normalvikt-området. Varför? Kanske för att det rundade av formen och begränsade rörelse i bysten, så jag kunde ha tajtare toppar ovanpå utan att känna mig som nån sorts hippie. Men även som en identitetsgrej, att kunna få känna sig som en Tjej. Det kändes väl viktigt då.
Annars har jag väl mest gått utan. Saken är ju nämligen den att jag egentligen tycker att det är hur obekvämt som helst med olika typer av behåliknande plagg. Den där känslan av att ha en sorts rem spänd runt bröstkorgen hela tiden är, för mig som överlag inte är ett fan av hårda tajta kläder, rätt så jobbig. Jag blir väldigt trött efter ett tag, som att jag inte riktigt kan andas ordentligt. Tajta kläder på överkroppen är överlag väldigt obekvämt för mig. Huden där är liksom extra känslig, speciellt på bröstvårtorna. Och det funkar inte riktigt att gå runt så, jag är tillräckligt seg och ofokuserad som det är.
Så jag kör utan. Större delen av året kan man ju ha kofta över och se någotsånär salongsfähig ut ändå, som småbystad. Ska man gå i bara t-shirt eller linne krävs det ett lite noggrannare val av topp -- inget för genomskinligt, lagom tajt, kanske nåt mönster som förvillar ögat. Löst sittande toppar funkar inte så bra som man skulle kunna tro eftersom de ofta lyckas falla väldigt avslöjande över kroppen på nåt sätt (dessutom är det ofta skönare med lite mer kroppsnära kläder om man har mycket fettvalkar och sådär, man slipper hudytor som klibbar mot varandra). Nån gång kanske jag tar på mig nåt behåaktigt ändå om det är varmt ute och jag inte har kvar några toppar som funkar utan behå, har ett par okej varianter jag hittade på Ellos häromåret (säljs inte längre, tyvärr).
Utöver behåns vara eller icke vara vet jag inte riktigt vad jag ska säga om ämnet. Jag har tappat min kläd-mojo ganska mycket de senaste åren, är inte så road av "mode" längre. Mycket är det väl för att jag blivit tjock på riktigt från att ha varit mestadels halvtjock. Dels är det svårare att hitta roliga kläder när man måste ha plusstorlekar, speciellt om man inte vill beställa från utlandet. Dels har jag dragit ner väldigt mycket på mina ambitioner att se dekorativ ut då det inte känns som nån idé i vilket fall. Siktar mest på att ha en garderob som fungerar, att kunna ha kläder till hands som är bekväma och praktiska och inte jättefula.
Vi kan ju alltid prata lite om vad som kan vara "smickrande", även om det är lite småtrist. Men ibland kanske man vill "ta fram sina bästa sidor" och det är väl inget fel med det. Jag brukar väl undvika t-shirtar som är alltför höga i halsen, det ger ett mjukare intryck om man visar lite hud i dekolletage-trakten (lite nyckelben kan man bjuda på, åtminstone). Jag som inte har nån midja och dessutom har kort tjock hals och breda axlar ser jättefyrkantig ut i snäva halsringningar. V-ringat och gärna omlott är ett trick för att skapa intryck av mer kurvor (även om ens avsaknad av klyfta blir väldigt uppenbar i djupa ringningar så ser det liksom... quinnligare ut, om du fattar). Likaså att visa andra delar av kroppen som man är nöjd med (i mitt fall har det väl ofta varit benen, speciellt om jag får ha strumpbyxor på mig).

leva sitt liv fullt ut och älska sin kropp

Jag följer bloggen Fett Magazine på Bloglovin'. Även om deras innehåll inte tilltalar mig så jättemycket idag och jag kanske borde avfölja, så tycker jag väl överlag att fett-aktivism är viktigt och att sajten är ett bra initiativ. Idag var det en artikel om självförtroende och så vidare som fick mig att reagera, förmodligen mer på grund av den allmänt jobbiga perioden jag går igenom just nu än på grund av själva innehållet, eftersom idéerna som uttrycktes (inget illa ment) inte direkt var nya utan snarare ganska vanliga på fat acceptance-delarna av internet. Ett citat:
[...] sanningen är den, det är inte utseendet som hindrar dig från att leva ditt liv fullt ut. Det är snarare tanken om att du måste se ut på ett visst sätt samt makten och betydelsen du ger till andra att göra denna bedömning om dig själv.
Det slog mig plötsligt att det där med att "leva ditt liv fullt ut" lät så himla... jobbigt? Det verkar skitjobbigt att leva sitt liv fullt ut. Att hela tiden försöka pressa sig att få ut maximalt värde ur allting. Blir nästan utmattad av blotta tanken. Kanske är det därför man lever med sin "fantasy of being thin", för att det trots allt är enklare att slippa leva sitt liv fullt ut. Sitta hemma och fantisera är ju mycket enklare och bekvämare, tänka där man sitter med en god kopp te, lite lösgodis och Netflix att "ja, jag kanske orkar fixa mitt liv nån gång när jag väl får igång det där bantningsprojektet". Ja, kanske inte nån revolutionerande tanke det heller, höhö. Att det kräver arbete att försöka göra nånting av sitt liv, alltså.
Bara att jag levt med mina självförbättringsprojekt under året och just nu känner jag lite "men palla" inför hela grejen. Jag kommer ingenvart ändå, allt går åt helvete. (Nu är ett av projekten just ett viktminskningsprojekt så det här kanske blir lite motsägelsefullt, men grejen är att jag tror det är minst lika jobbigt att försöka få bra självförtroende inför sin kropp.) Måste lägga in minst dubbelt så mycket energi för att komma nånstans med mina projekt just nu och jag vet inte om jag ens kan det. Tror jag är en lågenergimänniska av naturen. Så det kanske inte går. (Eller så behöver jag bara öka Concerta-dosen, men psykkliniken verkar ha glömt att jag finns, de skulle hört av sig gällande det för flera månader sen.)
Längre ner i artikeln återkommer ett annat tema som är ganska vanligt i kroppspeppande FA-sammanhang, nämligen det här med att lista saker man uppskattar med sin kropp. Ofta (men inte här) rentav uttryckt som saker man "älskar" med sin kropp (oj, här slår vi på stora känslotrumman liksom) eller "är tacksam över". Ofta är det saker i stil med "jag älskar mina ben för att jag kan gå" eller "jag är tacksam för mitt hjärta för att det slår".
ALLTSÅ, om det här är nåt som hjälpt nån så är det fantastiskt! Jag vill inte förstöra det för er eller så. More power to you. Men jag kan inte vara den enda som upplever det här som lite... stressigt? Jag vet inte om jag på beställning kan frammana känslan "kärlek" eller "tacksamhet" inför olika kroppsdelar och att de är i fungerande skick, det funkar liksom inte riktigt så för mig. Även om det så klart är ett privilegium att få leva och ha hälsan, säger inte annat. Jag antar att det jag reagerar på lite är de här idéerna om att man själv måste försöka frammana en massa glada peppiga känslor inför sin kropp bara för att andra har bestämt att den inte är önskvärd p.g.a. tjock/ful/whatever. Jo, min kropp är la helt okej men kan den bara få vara en halvful, halvskruttig kropp liksom? Jag orkar inte.
Plus att tanken på alla små konstiga delar i kroppen som jag behöver för att fungera och som kan gå sönder närsomhelst mest väcker hypokondrikern i mig. Att försöka vara tacksam inför att hjärtat slår känns ju... lite klaustro. Dunk. Tack! Dunk. Tack! Dunk. Tack! *psykostillstånd inträder*
Det var alltså mina högst personliga känslor inför hela "älska kroppen"-grejen. Tycker dock att det kan vara kul och lite inspirerande att se andra tjocka tjejer som verkar ha en kroppspepp, som babe_ebba på Instagram.

nån sorts lägesrapport

I onsdags kväll efter att ha suttit och prokrastinerat och läst sminkbloggar i timmar tänkte jag att nu räcker det. På en papperslapp till mig själv skrev jag "Inget trams idag -- livet är på riktigt" innan jag gick och la mig. Jag tänkte att man måste gå rakryggad in i sin framtid, även om ens framtid är en tragedi. Dagen därpå cyklade jag till skolan, lite metylfenidat-ivrig, med orden "rakryggad in i tragedin" i huvudet och jag kände mig nervös men märkligt klar i huvudet. Det där tjattret som alltid pågår därinne hade lagt sig.
Jag tänkte: Jag får inte vara rädd! Om jag är så rädd för allting som jag alltid är så kommer jag aldrig att komma nånstans. Låt livet hända bara, ta dig dit du är på väg, gör det du måste. Om det är nåt hemskt som kommer att hända så händer det ändå. Bättre förr än senare. Jag måste ändå igenom det. Det var en skön känsla, men väldigt ovan. Jag kände inte igen mig själv.
Som jag misstänkte att den skulle så har känslan försvunnit idag och tjattret, rädslan och ego-mumlet är nästan värre än vanligt. Kom inte iväg i rimlig tid, men tittade in i skolan vid tretiden. Handl var inte där, praktiskt nog -- hade känts lite väl sent att komma dit och be att bli insläppt till rummet med den snabba datorn nu. Jag gick till en datasal där jag har tillträde och laddade ner en massa vetenskapliga artiklar i stället. Har skumläst en av dem sedan jag kommit hem. Alltid nåt antar jag.
Hjärnan försöker lösa nån sorts problem i bakgrunden, jag vet inte vilket det är egentligen. Jag tror att det är metylfenidatet som ligger bakom det också. Nånting med meningen med livet? Nånting med livets berättelse, vad det ska handla om? Nånting om att bevisa att det inte finns nån mening eller nån berättelse? Jag kan verkligen inte artikulera nånting av det, det verkar vara totalt nonsens och det är ärligt talat rätt så jobbigt att lyssna på. Detta blandat med de vanliga tankarna på vilket nagellack jag ska ha på mig härnäst och vad jag ska skriva om det på Instagram, och det tvångsmässiga "fantiserandet om killar", utgör större delen av min inre monolog just nu. Och jag blir knäpp i bollen. Vill ut ur mig själv.

hrrnnnnfrrrrr

Ja, jag vet inte. Det går dåligt med alltihopa, eller det känns liksom ovisst. Jag vet inte vad jag håller på med och har inte haft kontakt med handl på ett tag och nu går han snart på semester. Jag har egentligen ingen lust att skriva om det, det känns mest olustigt alltihopa (och liksom... pinsamt, tänker att folk mest kommer tänka "men skärp dig" om jag berättar mer i detalj, vilket vore en ganska korrekt analys). Jag tillbringar hela dagarna med växla mellan att bråka med mig själv och att försöka komma på sätt att slippa tänka på det, vilket så klart inte är bra. Men prokrastineringsbeteenden är så klart långt ifrån nåt nytt i mitt liv, det är en gammal följeslagare som funnits med så länge jag nånsin haft nån form av krav på mig att prestera olika saker. Så det är väl bara att bråka vidare mot det.
Det är väl ofta när jag inte riktigt vet vad jag ska göra som det blir så här, när jag inte har nån klar uppgift eller handlingsplan. Och så går tiden och det känns bara mer och mer... löjligt liksom?
Ja, jag har försökt vara duktig med sömn och mat och sådär. Det lyckas halvbra, men jag försöker i alla fall? Tyvärr resulterar det ju inte i att jag producerar särskilt mycket. Det är väl nästa steg, höhö. Att, när man väl lyckats göra nån sorts utrymme för det genom hyfsade mat- och sovvanor, faktiskt lära in strategier för att kunna få nåt gjort över huvud taget. Kan ju vara dags nu när man nästan är halvvägs till döden.
Ibland känns det som att mat- och sovgrejset bara är onödigt... utanpåverk, eller vad man ska kalla det. Att jag håller på med det för att slippa ta itu med det viktiga. Att jag borde satsa allt krut på att faktiskt få nåt arbete gjort och att det andra liksom hade kommit av sig självt om jag nån gång, nånsin, över huvud taget i detta liv hade lyckats jobba upp nåt som liknade styrfart. Men jag försöker intala mig om att det handlar om att lära in vettiga vanor som jag kan ha med mig i livet och liksom luta mig mot. Men. Man kan ju undra.
Äeh fy fan. Vet inte vart jag ska ta vägen riktigt. Existensen skaver. Vi hörs kanske när/om jag tar mig ur det här

Ge upp?

Jag funderar på om man skulle ge upp? Bara släppa taget liksom. Sluta försöka vara snygg, intressant, smart, relevant, rolig, unik. Sluta försöka ha spännande åsikter. Jag menar, it's clearly not happening anyway. Speciellt inte snygg-grejen.
Är mest sugen på att sitta i en oformlig kaftan på en uteplats och dricka drinkar. Jag gjorde det häromdagen, det var härligt. Hejrå

Tuttarna

För ett tag sen var det nån video, gjord av nån amerikansk college-tjej med en vloggkanal, som trendade på YouTube. Den hette nånting med "NN's guide to going braless" och till slut kunde jag inte låta bli att klicka, eftersom jag själv går utan behå för det mesta och väl tycker att det är ett lite intressant ämne. Nu får jag upp en massa förslag på andra likadana klipp med unga rådjursögda amerikanska tjejer som pratar peppigt om sitt val att skippa behån. Här är ännu ett, komplett med den där glättiga pling-plong-ukulele-musiken som är på allting nuförtiden:

Seriöst, börjar bli så trött på den där ukulelemusiken

Ja, det är väl så klart kul att de där unga feministtjejerna finns och håller på i denna ohemula värld. Nåväl, jag tänkte att jag skulle skriva lite om mina tuttar. Det är ju min blogg, vad fan.
Mitt förhållande till min kropp har väl inte alltid varit tipptopp. Jag har aldrig haft riktiga ätstörningar (jo, jag vet att Alla Aspie-Tjejer Har Ätstörningar, antar att det är det slutgiltiga beviset på att jag inte "har" asperger då), fast jag jojobantade mig i princip igenom femton-till-tjugofemårsåldern. Men jag har lagt åtskilliga mängder tid och energi som jag aldrig kommer få tillbaka på att önska att jag såg annorlunda ut.
Min kropp är, vad ska man säga... oregelbunden. Barbapappa-formad. Jag har en stor benstomme, breda axlar och höfter, stor bröstkorg, stort huvud. Fettet lägger sig mest på magen, och lite i två valkar på ryggen och ett par irriterande kuddar på insidan av låren som verkar vara specialdesignade för maximalt skav. Inte ens när jag var s.k. normalviktig under gymnasietiden var jag i närheten av att ha platt mage, jag såg typ ut att vara gravid i femte månaden. Och tuttarna? Tja, de är väl bara marginellt större än vad de flesta män i min viktklass har. Faktum är att jag förmodligen inte skulle ha särskilt svårt att passera som kille med annan frisyr och klädstil (inte för att jag försökt).
Det kändes så viktigt att vara fin när man var ung. Fin och framförallt: NORMAL. Det var det jag önskade mig hetast av allt. Det fanns så många tjejer, så himla himla många, som bara var så där perfekta utan att försöka. De hade pinnsmala vanliga barnkroppar fram till trettonårsåldern, och sen ploppade de där perfekta toppiga A- eller B- eller C-kuporna ut och lite lagom kvinnliga former började bildas. Varför, vaharföhöhöhööör!!! måste just jag se ut som en oformlig säck? Och om jag nu skulle vara tjock, varför kunde jag inte åtminstone vara tjock med lite oomph liksom? Lite T'n'A? (Obs, till eventuella normalsnygga tjejer eller tjocka tjejer med oomph som läser detta, inget illa ment. Ni hade säkert nog med era egna problem.) Det enda puberteten gav mig var saker som krulligt gigantiskt hår, svettiga armhålor och en fjunig mustasch. Och besvikelse.
Varför kändes allt det här så jobbigt? Det var inte primärt en fråga om mina chanser med det motsatta könet. Jag hade ett ganska komplicerat förhållande till det där med killar och min sexualitet och kände mig inte alls säker på att jag egentligen borde ha en pojkvän, det kändes liksom rätt avlägset, även om jag var förälskad i olika oåtkomliga killar hela tiden (det är lite svårt att förklara, kanske nån annan gång om jag orkar). Kanske hade det med social relevans att göra på nåt sätt. Kanske kändes det som att jag inte fanns, att ingen skulle se mig, för att jag såg konstig och anskrämlig ut. Eller såg mig gjorde ju folk, jag var i högsta grad synlig med mitt burriga hår och min kroppshydda och min rödbruna duffelkappa som mamma köpt åt mig på Gudrun Sjödén och min tendens att sitta och sova i olika skrymslen och vrår i skolan p.g.a. kronisk sömnbrist. Men se mig som nån som spelade roll.
Ja, och sen gick jag i Viktväktarna och bantade ner mig lite och började köpa egna kläder och göra ett mer seriöst försök att verka normal, och så började jag i gymnasiet. Men jag var fortfarande oformlig, bara inte lika tjock. Och ganska olycklig, förmodligen. Samma längtan, samma tristess. Och, som jag rörde vid i föregående inlägg, så är det förmodligen inte så jättestor skillnad nu när jag är dubbelt så gammal. Men det känns inte alls så viktigt att se normal ut längre eller att de eller de jeansen ska sitta snyggt på en (det var ingen stretch i jeansen då, fattar ni vilken fulländad figur man måste ha för att kunna få den där rätta tajta passformen? Sån brutal social avskiljare verkligen. Well played, kapitalismen.).
Skolvärlden, och i viss mån universitetstiden om man går en programutbildning på tekniska högskolan som jag gjorde, är en påtvingad social gemenskap där olika hierarkier med nödvändighet uppstår som alla måste förhålla sig till. Hamnar man på en ofördelaktig plats blir konsekvenserna inte nådiga. Nu för jag en undangömd existens mest för mig själv, och de flesta i min ålder är mest intresserade av att skaffa barn och köpa bostadsrätter och göra karriär. Visst blir jag avundsjuk på andras framgång ändå, men jag har betydligt större möjligheter att välja bort info om andras liv. I skolan får man andra människors härliga gemenskap som man inte passar in i nertryckt i halsen hela tiden och det känns som att peppras med konstanta nålstick och det blir ganska utmattande i längden.
Ja, nu kom jag ganska avämnes i den här texten och det blev mest svammel. Hade väl tänkt ta upp andra aspekter av just det där med att ha små bröst och vara tjock som tjej, och kanske min egen guide to going braless. (Men det är inte så komplicerat, ha en oformlig kofta över bara. Och är det för varmt för det så se till att ta en mörkare eller mönstrad t-shirt där inte bröstvårtorna syns så mycket, typ. Och ha inte för höga ambitioner att se put together ut. Dumpy and schlumpy är lättare att lyckas med.)

P.S. Eftersom jag gnällde så mycket över hur töntig och utanför jag var i skolan så kanske jag ska passa på att säga att ingen egentligen var särskilt elak mot mig. Faktum är att en del händer sträcktes ut mot mig och att många var snälla. Det var väl mer min egen brist på social förmåga det kom an på.

Duktigheten

Innehållsvarning: Bantning och annan självförbättring.
Jag försöker vara duktig. Eller ja. Jag håller på med ett par olika självförbättringsprojekt. Min diet har jag ju nämnt tidigare, den har jag haft sen början av året. Den senaste veckan har jag startat ett av mina mer ambitiösa försök med att få ordning på sömnen också, detta eviga gissel i mitt liv. Jag skriver ner när jag gått och lagt mig, ungefär när jag somnat och när jag gått upp i ett Exceldokument. Försöker att ha nån sorts "nedvarvningssekvens" varje kväll där jag gör mig redo för att gå och lägga mig och är restriktiv med skärmtid sent på kvällen. Samtidigt har jag försökt vara mer aktiv under min vakna tid också. Pyssla och dona med olika projekt hela tiden. Gå till skolan. Laga mat. Diska. Plocka undan. Har rentav bäddat sängen två dagar i rad. Lägenheten ser fortfarande ganska trist ut, jag måste organisera bättre med förvaring etc. för att det ens ska kunna gå att ha det lite fint här, som det är nu ligger det alltid en massa slumpmässiga prylar överallt. Men ändå.
Idag blev jag påmind om hur svårt det är – i alla fall för mig – att inte bli knäpp i huvet av såna här projekt. Hur de automatiskt blir meningsskapande och hur man börjar hänga upp allting på dem. Så fort nån liten grej går fel blir man på dåligt humör och allt börjar kännas grått och hopplöst. Det som hände var följande: jag åt en glass. Efter att ha suttit i skolan hela eftermiddagen och inte ätit mer än nåt litet kex på över åtta timmar så var jag dessutom tvungen att åka och handla och bestämde att jag inte orkade vänta med att äta nåt tills jag kom hem, så jag köpte en Geisha-strut och åt när jag kom ut från Willys. Bråkade med mig själv hela tiden när jag åt den, kul verkligen. Verkar inte ha gått ner i vikt den här veckan heller, så det kändes extra olycksbådande.
Jag tänker att jag försöker vara förnuftig, inte tokbanta, bara vara restriktiv med sötsaker. Försöker intala mig själv att det är en fråga om att starta vettiga vanor, vanor som kan hjälpa mig att leva ett rimligare liv. Att det blir mindre risk för det där bantningstänket då. Minns gymnasietiden där jag nästan bara hade två saker i huvudet hela tiden: 1. jag måste bli smal, att bli smal är det enda som spelar nån roll i hela världen 2. jag vill äta två kilo choklad NU*. Hur jävla fuckad i huvet man var. Och jag tror det funkar bättre med den här kolhydratrestriktiva varianten, man slipper vara hungrig och sådär, man går inte runt och fantiserar om mat. Men helt slipper man alltså inte undan att lägga känslomässiga resurser på hela grejen.
Jag antar att det är nåt allmänt som gäller alla självförbättringsprojekt. Jag har ju på nåt sätt alltid tänkt att min enda chans är att bli nån annan. För den här gamla sopan kan jag ju inte gå runt och vara. Nåt mer måste det finnas. (Ja, jag vet att det låter sorgligt men livet är sorgligt ibland.) Well, nu gör jag ett ärligt försök liksom. Försöker, med myrsteg, hitta fram till gränserna för vad jag kan förvänta mig av mig själv.
Jag tror ändå överlag att det är en bra grej att ha projekt av olika slag på gång, även om man blir lite nipprig ibland. Tror att det kan vara nyckeln till nåt. Att försöka ta sina resurser och göra nåt med dem i stället för att bara låta dem läcka ut. Det är ändå trist att aldrig hinna göra vare sig nåt nyttigt eller nåt kul, som det tyvärr ofta brukar kännas. Och jag tror även att känslan av att ha nån form av kontroll över mitt liv och att bygga upp ett självförtroende när det gäller min förmåga att klara av det jag föresatt mig är viktig.

* Andra typiska gymnasietankar som förtjänar hedersomnämningar: ack om ändå Snubben Snubbsson i min klass kunde bli kär i mig, måste få MVG i det eller det, nånting med The Sims, nånting med nån kjol jag skulle köpa. Egentligen är det kanske inte särskilt stor skillnad på vad jag går runt och tänker på nu. Men jag fantiserar i alla fall inte om choklad längre och tur är väl det.

Hudvårdshålet

Emma Wiklund (f.d. Sjöberg, du kanske minns henne som toppmodellen från 90-talet om du inte är jätteung) sa en gång nåt helt underbart i en intervju med anledning av lanseringen av hennes eget hudvårdsmärke Emma S. för ett par år sen. Det var i en intervju med skönhetsbloggaren Lipgloss Bitch, jag orkar inte leta upp inlägget nu. Hursomhelst fick Emma frågan om sina bästa skönhetstips och en av de saker hon nämnde var (ej ordagrant): Titta inte på din hy på nära håll.
Jag önskar jag kunde följa det rådet, men jag måste tyvärr noppa ögonbrynen dagligen. (Ja, jag vet att det är "inne" med tjocka bryn och jag noppar dem inte till tunna streck heller, men mer polerade bryn funkar bättre på mig och jag har även ett rejält unibrow naturligt vilket tyvärr inte har blivit trendigt än så länge.) Detta är en väldigt trist och otacksam syssla eftersom de svarta håren har en stark tendens att växa inåt, ofta syns tydligt innan de ens har lyckats leta sig upp ur huden och är väldigt svåra att rycka ut. Ibland går håren av i stället och lämnar en o-er-hört irriterande svart prick efter sig som inte går att plocka. Allt detta leder till att jag blir uttråkad, tappar koncentrationen, i stället börjar klämma precis allt som klämma går i ansiktet och inspektera varenda por och begynnande rynka och blir väldigt illa till mods. Jag får lust att ta ett sms-lån och köpa alla hudvårdsprodukter och behandlingar som finns. Detta är alltså problemet med att titta på sin hy på nära håll.
Jag följer en del skönhets-personer på olika sociala medier. Jag gör det mest för sminkets skull, även om jag börjat tappa intresset lite grann. Det blir så sällan av att jag själv sminkar mig, och det börjar bli trist att bara se andra göra det. Det är väldigt resurskrävande att hitta produkter som passar och lära sig tekniker som funkar, och att köpa en enstaka grej man tycker är fin för den rena konsumtionskicken (typ ett läppstift) känns meningslöst när det är så liten chans att man nånsin kommer att använda den. Så jag håller mig till nagellack.
Med skönhetsbloggarna jag följer kommer ofta nånting jag kommit att bli väldigt trött på, nämligen info om dyr hudvård. Olika dekokter i fina flaskor som innehåller den eller den eller den aktiva ingrediensen och endast kostar 539 kr för 50 ml och/eller måste direktimporteras från USA eller Sydkorea. Om man köper dem, och sjuttio andra dyra grejer man måste inkorporera i sin dagliga hudvårdsrutin, kanske man får mindre rynkor än man annars skulle fått om tio år. Hurra!
Alltså, jag menar verkligen inte att hacka på personer som älskar hudvård eller så, jag förstår att man kan snöa in på nånting och att det kan bli en meningsskapande hobby eller en skön tillflykt. Och har man några tusenlappar över varje månad så är det väl bara att köra. Men jag har inte det, och för mig är all den här infon ganska stressande. Jag befinner mig i ett konstigt mellanläge: jag är inte en hudvårds-aficionado, men inte heller totalt ointresserad. Jag vill väl vara snygg... eller se någotsånär vårdad ut, i alla fall. Och jag befinner mig i den åldern där ålderstecknen börjar visa sig på allvar och som de flesta människor drabbas jag ibland av åldersnoja och existentiell ångest – känslor som dyr hudvård-branschen verkligen exploaterar.
Jag har ju redan skrivit en tirad om mina känslor kring solskyddskräm. Hur "man ska" ha solskydd på sig i ansiktet hela dagarna nuförtiden men hur svårt det är att hitta nån vettig kräm som inte är som att smörja in majonnäs i fejan och som inte kostar 500 spänn. Jag misstänker ibland att de människorna som påstår sig använda solskydd i ansiktet dagligen ljuger, eller i alla fall inte använder krämen som man ska. Jag menar, för att funka ska ju solskydd appliceras tjockt och återappliceras varannan timme, hur är det förenligt med att ha smink på sig? Går inte, ju. Jag har faktiskt köpt en tub nu, den var från nåt apotek och kostade 130 kr och skulle vara "mattande" och anpassad till blandhy, men har inte orkat använda den (den smälter som smör på fingrarna, huvaligen). Och nu är jag redan lite solbränd efter veckan hos föräldrarna. Ja, jag antar att sommaren 2016 inte var sommaren när jag började använda solskydd ordentligt heller...
Gud vad långt det här gnälliga inlägget har blivit nu. Näe, jag tror jag får ta en paus från skönhetsbloggare, faktiskt. Och fortsätta som förr med min hudvårdsrutin: tvätta ansiktet i duschen med nån billig ansiktstvätt, smörja med ansiktskräm från ICA Maxi, kanske lägga nån aspirinmask nån gång emellanåt.

Näbbmus

Nån gång i höstas var jag på väg till fots från universitetet i riktning mot Ryd på en liten gångväg som går längs med ett område med vegetation av skogstyp (antar att det är för litet för att kallas för en skog). Där vid vägkanten fick jag syn på ett djur som jag aldrig sett förut. En pyttepytteliten boll av mjuk päls, inte mer än 5 cm lång, som nosade omkring i det döda gräset. Så här:

Grämer mig lite över att jag inte tog en video, så man kunde se att den rörde på sig. Som det är nu ser det ut som att det lika gärna kan vara en dekoration nån tappat från sin mössa.

När jag kom hem tittade jag omkring lite på Wikipedia och kom fram till att det kan ha varit en dvärgnäbbmus, men nu när jag tittar på artikeln igen är jag inte alls säker. Djuret jag såg har helt klart längre päls än det på bilden i Wiki-artikeln, och jag minns inte om det hade nån svans. Kan inte se nån svans på bilderna i alla fall. Ansiktet var lite svårt att se så jag vet inte om djuret hade en sån där lång nos.
Häromnatten drömde jag om djuret. [Borttaget: Massa tråkigt onödigt trams]

Hemåt

Nu sitter jag här i "mitt" rum i föräldrahemmet och ska snart gå och lägga mig inför avresan i morgon bitti. Ska inte skriva så mycket, är rätt sugen på att sova. Har sovit vettigt den här veckan, hurra! Får se om det går att hålla det. Antar att det blir lättare ju längre man lyckas ha de vettiga tiderna, att det blir en vana som sätter sig. Men det kan ju ha att göra med de störda mängderna alkohol jag druckit också. Har druckit mig berusad varje kväll i en veckas tid. Vädret har varit fint och jag har inte känt mig motiverad till så mycket mer än att bara sitta på altanen och bälga i mig mängder av kaffe med varm mjölk på dagarna och vin på kvällarna. Har säkert gått upp hälften av de dryga tio kilo jag mödosamt gått ner med allt mitt kvarg-ätande med mera under våren. Det är väl ingen mening att gråta över det, men det ska bli skönt att ta det lite lugnare i några dagar på både det ena och det andra sättet. Ska väl tillbaka till midsommar.

3 juni. Still here, still doing this

Jaha, idag hade jag mestadels tänkt tvätta kläder inför resan till Göteborg i morgon, men det visade sig att jag hade bokat tid dagen innan i stället. Jahapp. Ja ja, jag får väl ta med mig en påse tvätt hem till mamma och pappa då. Synd ändå, hade sett fram emot att färga mina vita t-shirtar (mörkgråa, har kommit fram till att helvita t-shirtar är totalt onödiga i min garderob). Jag måste ändå städa och packa, så borde väl inte sitta här. Ska diska snart. Det är varmt som i helvetet ute.
Med exjobbet går det väl sådär som vanligt. Det enda jag hunnit göra i veckan är att stirra på lite Matlab-kod som min handledare skickat mig och försökt förstå ungefär vad den gör och bygga om den till nånting jag kan använda. En liten bit har jag väl kommit, men inte så värst långt. Nu ska jag till Göteborg en vecka och det är hopplöst att få nåt gjort hemma hos mina föräldrar (de har bisarrt öppen planlösning i huset så man kan inte vara ifred nånstans och "mitt" rum har inget skrivbord och är belamrat med skräp) men ska försöka sitta ett par timmar per dag ändå.
Var på vårdcentralen igår. Det var mitt nyårslöfte i år att söka vård för ett problem jag haft väldigt länge men inte vågat i rädsla för att det ska låta för vagt och hypokondriskt. Men nu har jag sökt i alla fall och läkaren tog mig på allvar och det kommer att bli uppföljt. Hurra för det.

Onödig shopping på sistone

Olika tramsgrejer jag köpt för pengar jag inte har de senaste dagarna:
- En petrolfärgad t-shirt från Gina Tricot, med ett stort silvertryck framtill i form av ordet "Magnifique". I know. Jag hatar egentligen fjantiga texttryck. Men så tänkte jag "vad fan, jag köper eländet då". Fick i alla fall 25% rabatt för att jag gick med på att bli medlem. Men funderar seriöst på att lämna tillbaka den.
- Ett set med några rör guldfärgade glitter på Panduro. Det var en "belöning" som jag lovat mig själv tidigare för en grej. Men ändå liksom. Glitter? Jo, tanken är väl att jag ska använda det till naglarna, men det gör jag ju aldrig. Var egentligen mest därinne för att köpa sånt där superspeciellt svindyrt salt för textilfärgning, eftersom jag har två färgpaket kvar sen jag var inne senast och de hade 3 för 2-erbjudande (som de fortfarande har, Gud hjälpe mig). Alltså, Panduro är livsfarligt för mig.
- Köpte ingenting på H&M, trots att de hade 3 för 2 på sina nagellack. Jag var på vippen, men bestämde att det var för överväldigande att välja ut tre stycken just då. Vill ju ha alla. Köpte dock ett par grejer i deras webbutik senare eftersom jag hade fri frakt och 10% rabatt. Inga jättespännande grejer, bara en väldigt billig bikinitopp och ett par basic svarta solglasögon.
- ÖoB hade fått in ett nytt IsaDora-ställ där en massa av deras gamla specialkollektioner stod uppradade och såldes till olika grader av prisnedsättning. Köpte på mig ett grönt magnetlack för femti spänn, plus de sakerna jag kommit dit för att köpa (schampo, balsam och ansiktskräm). Har aldrig haft några magnetlack förut men har alltid velat testa. Vill köpa fler...
- Sommarkläder till mina Barbiedockor. Jepp. Jag köpte ett par dockor för några år sen, har aldrig slutat älska Barbiedockor sen jag var liten och skulle förmodligen ha en full blown Barbie-hobby om det vore mer socialt accepterat. Kan inte sluta tänka på dem, har till och med börjat titta på Barbie-videor på YouTube. Känner att det bara ligger under ytan och väntar på att explodera hela tiden. Alltså, vad är det för fel på mig. Nu har de i alla fall varsitt par shorts och somriga toppar. Gjorde en fin frisyr på den ena också.
Ja, vad ska man säga. Shopping borde vara roligt (varför annars håller man på?) men det blir ofta mest en källa till ångest.

postinteraktiv stress

Har haft en sån där dag där för många sociala interaktioner går fel, vilket gör att jag nu känner mig ledsen, trött och ömtålig. Först har jag haft möte med handledaren och det kändes som att jag lyckades komma med noll vettigt input medan han var tvungen att lösa alla mina problem, som vanligt. När jag pratar med honom blir jag reducerad till ett fjantigt våp som pratar i små enstaviga pip och tittar på sina fötter p.g.a. allmän känsla av intellektuell underlägsenhet, vilket är så jävla osmickrande eftersom jag inte ens är snygg. Sen lyckades jag förstöra för en annan kille som jobbar på avdelningen genom att stänga av den snabba datorn som jag kör mina experiment på innan jag skulle gå hem, och så visade det sig att han också höll på med nån körning på den från sin egen dator. Sen gick jag och bad handledaren att låsa efter mig (min nyckel går inte till rummet med snabbdatorn) och då hade han hittat en lösning på problemet som han förmodligen jobbat på hela eftermiddagen och visade mig. Jag: "eh... vad bra... pip pip"
Och ingen likear mina Instagrambilder.
Ja, vad tjänar det till att vara emo på en blogg? Avreagera mig, kanske. Jag känner mig så ensam ibland. Och trött. På att inte komma nånstans med nåt och på att trampa omkring i samma gamla tröstlösa tankar.

Syrenernas tid

Jag blir alltid lite märkligt påverkad av den här tiden på året. Det ligger nåt lite magiskt i luften. Hopp, vemod och så vidare. Ja, jag är väl inte den enda. Och själva syrenerna blir jag tokig på, jag har nåt sorts tvångsmässigt förhållande till dem där jag måste hinna... vara ständigt medveten om att det är den här tiden, eftersom den är så kort? "Nu blommar syrenerna nu blommar syrenerna nu blommar syrenerna." Och helst hinna lukta på allihopa. Vilket inte riktigt går ihop med normalt socialt accepterat beteende.

Har snott bilden från Fifty Scents-bloggen, vet inte varifrån den kommer från början

Annars är det väl ganska jämna plågor. Var i skolan igår och i förrgår men idag kom jag inte iväg. I måndags lyckades jag ta mig upp någotsånär tidigt efter ganska kort nattsömn och sen – halleluja! – lyckades jag på nåt sätt somna ganska tidigt på kvällen och vaknade av mig själv tidigt på tisdagen. Men tyvärr lyckades jag inte somna tidigt igårkväll, trots att jag gjorde så gott jag kunde. Jag drack grönt te i stället för svart på kvällen när jag kom hem och sen la jag mig vid halvelvatiden. Efter en stund lyssnade jag på en avslappningsvideo också. Men det tog ändå några timmar att somna och jag kom inte upp förrän vid tolvtiden idag.
Tänkte först att jag ändå skulle försöka ta mig iväg till skolan, men jag kände mig ofräsch efter den klibbiga varma dagen igår så jag sprang ner och tog mig igenom min omständliga duschrutin betydligt snabbare än jag brukar. Efter-dusch-rutinen (exfoliering, insmörjning, fixa benan i håret etc.) avverkade jag också relativt snabbt, men sen skulle jag försöka hitta några vettiga kläder och allt låg i tvätten och då gick luften liksom ur mig. Det kändes liksom inte värt det att komma dit halv tre på eftermiddagen. Så jag tittade på några Youtube-klipp och gick och handlade i stället, efter att ha hittat nåt att ha på mig. Nu sitter jag här med min tekanna.
Ska försöka få nåt vettigt gjort nu så inte dagen helt går till spillo. Jag rapporterar tillbaka sen om hur det går. Uppdatering: Dåligt :/

Jonas Lundqvists stil

Okej, en paus från mitt vanliga gnäll. Jag hade faktiskt tänkt skriva om det här för ett tag sen, men det blev aldrig av. Sen tog podcasten En varg söker sin podd upp det i senaste avsnittet (avsnittsnamn: Cecilia Hagens omslag), så jag tänkte att jag måste få ut det här inlägget ändå. Det handlar om artisten Jonas Lundqvist och hans frisyr!

Bild snodd direkt från Google Images

Den begynnande flinten har alltså fått sällskap av långt hår. Till och med en liten hästsvans/knut (syns inte på den här bilden). Och grejen är att jag (liksom Liv Strömquist) blir så oförklarligt... glad av det här? Märkligt, eftersom jag normalt sett är totalt ointresserad av allt vad mode och stil för killar heter. Men Jonas klär bara så himla bra i det här håret, på nåt sätt? (Klädstilen är också jättefin!)
Hursomhelst känns det som den bästa utvecklingen när det gäller killfrisyrer på ett bra tag. Hoppas det blir ett nytt mode för alla ynglingar som börjar bli lite tunnhåriga därute. Man behöver ju inte löpa hela linan ut och spara ut det så att man kan ha hästsvans, bara ett par millimeters utväxt skulle fortfarande vara ett fint alternativ till den helrakade standardvarianten som så många kör på. Men gärna lite längre, speciellt om man har lite lockar eller självfall. Jag vet inte, det vore kul att se lite mer variation överlag, bara. (Inte för att nån behöver rätta sig efter vad jag tycker eller så, men jag hade verkligen tyckt att det var roligt.) Släpp håret loss, det är vår!

Videon till låten Vissa nätter. Som om Roy Andersson regisserat Born in the USA, som nån sa i kommentarerna.

Tycker ju att Jonas har en del bra låtar också, så klart.