Vissa dagar blir dagdrömmarna så intensiva och jag har inte viljestyrkan att stå emot. Sitter som en zombie förlorad i fantasier. Vad de handlar om kan vi strunta i, det här är inte en erotisk novell-blogg, usch. Concerta verkar bara snabba upp tankarna i största allmänhet, det gör tyvärr inte att jag får lättare att koncentrera mig på saker jag borde koncentrera mig på (uppsatsen). Även dagdrömmarna blir intensivare. Alltså ömhetstörsten just nu är så intensiv, jag går runt som ett jädra sugande hål av ensamhet. Ja. Det är kanske nåt hormonellt. Hoppas det går över.
En annan exjobbare frågade mig idag om jag ville komma med och fika, men jag sa nej bara på gammal reflex. "Nej tack." Kanske såg han lite besviken ut, jag vet inte. Det kändes ju lite sorgligt sen. Det är inte bara "pojkvän" jag saknar, jag vill ha nåt socialt umgänge också. Tror jag. Jag minns tjugoårsåldern och hur det blev sådär hela tiden. Man sa nej till sociala saker fast man ville säga ja, av feghet. Och sen kändes det sorgligt. Fast när jag var med på grejer så blev det ändå bara fel hela tiden, jag klarar inte av fester och sammankomster. Det blir lätt att jag sitter i ett hörn med armarna runt kroppen och uppvisar tecken på lättare ångest. Och så får nån "ta sig an" mig och jag känner mig mest som ett jobbigt plåster.
Men att ta en kopp kaffe med några teknologer borde jag väl kunna klara av? Men det händer så sällan att nån frågar och reflexerna sitter i.
Ja. Oh boo fucking hoo, liksom.
Jag undrar ibland om jag triggar igång på det här "forever alone"-narrativet i sig självt, att liksom götta mig i min ensamhet, att berätta en tragisk historia om mig själv. För det är trots allt en lättfattlig historia och såna är vi människor ju lite svaga för. Överlag det här med "narrativ" hit och dit är nånting som min Concerta-hjärna verkar vara väldigt upptagen med. När den egentligen borde tänka på neurala faltningsnätverk. Dumt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar