Varför jag inte är intresserad av "mode" längre

Tiden går. Nu är det tio år sen som modebloggar blev ett stort fenomen i Sverige och utomlands. (Och tanken på hur fruktansvärt lite som hänt i mitt liv sen dess är väldigt nedslående, men det var inte det jag skulle skriva om idag.) Jag minns att jag blev väldigt uppslukad då och läste många av dem under flera års tid. Jag hade väl börjat köpa mina egna kläder i tonåren efter min viktnedgång och det var ett intresse redan innan, så där som det väl alltid varit för många tjejer, men nu togs det hela till en helt ny nivå via internet. Det blev "okej" att ha kläder som sitt största intresse, dagens outfit-bilder blev ett fenomen. Jag antar att det var en wow-upplevelse att se "vanliga människor" (om än oftast mer eller mindre vackra, smala och unga sådana) göra kreativa grejer med sitt utseende, oftast med vanliga trasor de hittat på H&M eller secondhand, i stället för att bara se proffsstylade modeller i reklamen och modereportagen.
Som jag minns det tog sig mitt klädintresse ungefär samma uttryck som mitt intresse för nagellack gör nu: En sorts malande besatthet, där tanken på nya inköp och hur man ska kombinera ihop sakerna man redan har liksom ligger i bakhuvudet hela tiden. Nagellacksintresset har dock funnits med hela tiden under ungefär samma tidsperiod, men klädintresset har avtagit betydligt.
Jag hade ett tag en blogg där jag ritade av olika modebloggare. Den fick lite uppmärksamhet, men jag lyckades inte göra nåt vettigt av den buzzen eller hålla igång projektet. Jag ägnar mig fortfarande åt rit-hobbyn nån gång emellanåt, och just nu är jag sugen på att satsa lite mer på den. Har nyss startat en tumblr där jag tänkt lägga upp bilder, och jag går igenom min gamla mapp med "modeinspiration" i jakt på bilder jag kan rita av. Och ja... där var en fin kanariegul klänning (som jag med min barbapappa-kropp aldrig skulle kunna ha), där var en kändis i en överdådig aftonklänning översållad med silverpaljetter (stor chans att jag nånsin kommer ha tillfälle att ha på mig en sån), där var ett par spännande skor med hög plexiklack (men jag har gett upp tanken på att nånsin lära mig gå i högklackat. Not worth the trouble. Plus att jag har jättekonstiga fötter som inte passar i skor). Fina saker att titta på, verkligen. Som konstverk. Men hur de skulle kunna vara "inspirerande" förstår jag inte riktigt. Inspirerande till vadå?

Ett gammalt alster (avritad Prada-reklam)

Jag antar att viktuppgången har spelat in en del. De senaste åren har jag varit tillräckligt tjock för att vara mer eller mindre förpassad till plushörnan och där är, som bekant, utbudet betydligt tristare. För några år sen hittade jag fatshion-bloggosfären (alltså modebloggar av tjocka) och tyckte väl att det var lite kul ett tag. Men sen blev jag väl trött på att alla bloggade om samma polyester-paltor från ASOS, ASOS, ASOS, Evans, New Look Inspire och ASOS. Nog för att ASOS har en del fint, är bara inte så intresserad av att beställa kläder från utlandet, det verkar klyddigt. Eller. Det låter mest som en ursäkt. Men av nån anledning så orkar jag bara inte engagera mig. Kanske för att jag minns hur mycket resurser jag la ner på det förr, och jag liksom känner "palla"?
Det känns som att modeintresset (för min del i alla fall) väldigt mycket handlar om att "vara", om att fantisera ihop en identitet? Eller att göra sitt liv till en sorts film? Skapa nån sorts förhöjd tillvaro genom att lägga jättemycket tid och tankekraft på sina outfits. Ett fragment från den gamla svenska modebloggen Hotspot flyter förbi: "när du väljer kläder inför semestern, då ska du tänka att du är Gwyneth Paltrow på solsemester i Italien i Talented Mr. Ripley", eller nåt sånt. Men man är ju inte det. Man är bara nån jävla arbetslös nobody i Linköping som lever i en dagdröm, som inte orkar slita sig från datorskärmen. Diskrepansen där känns så skabbig och deppig på nåt sätt, jag blir beklämd. Jag är väldigt glad över att jag inte har det där intresset längre, faktiskt.
Fast min hjärna hittar ju alltid andra idiotiska "kreativa" saker att lägga energi på. Nagellacksintresset har jag redan nämnt, ritandet likaså. Sen har vi ju att skriva i den här bloggen och min musikhobby. Till och från har jag varit besatt av att färga kläder och textilier. Ett tag tidigare i år tänkte jag jättemycket på att jag skulle börja med Barbie-hobby -- alltså att hålla på och samla på Barbiedockor, ge dem makeovers, göra kläder och möbler etc.. Är väldigt glad över att den fasen verkar ha blåst förbi. Men kanske är det så för mig -- summan av "kreativiteten" är konstant.
Förresten, mini-rant (lite redigerad): Varför är bloggar så trista nu för tiden? Jag använder det ganska kassa och buggiga bloggläsarverktyget Bloglovin', mest för att Google Reader inte finns längre, och ibland kan jag inte låta bli att klicka på de där "featured post"-länkarna de lägger upp till olika livsstilsbloggar. Modebloggarna där är verkligen noll procent relaterbara, noll procent inspirerande. Allt är liksom bara en glossig, ödslig, ogenomtränglig yta överströdd med miljoner bilder på en tjej med modellutseende som poserar med inåtvänd yoga-blick i nån "klassisk" vit herrskjorta och trasiga jeans med utstuderat ful passform, och några kryptiska inspirationscitat insprängda här och där. (Åååh, de där skjortorna "som alla måste ha i sin garderob" -- är jag den enda som bara känner mig som ett jävla kylskåp i dem? Och det eviga trasiga jeans-modet får gärna dö i en eldsvåda, speciellt när det bara är en oinspirerad vågrät reva vid knäet "bara för att".) Jag antar att det är så det blir när det blir big business av det. MEN, en stund innan jag skulle publicera det här inlägg snubblade jag på Nadia Kandils blogg! Så cool och rolig tjej. Fan, nu känner jag att nästan blir lite inspirerad igen. (Fast jag kommer aldrig orka hålla på och köpa kläder och lägga jättemycket tid på outfit-komposition. Min uniform bestående av t-shirt + nån risig gammal kofta + tantig kjol med resårmidja från typ Cellbes + halvknasiga strumpbyxor jag köpt på rea är så inarbetad och bekväm.)