Jag tänkte att mitt primära självförbättringsprojekt 2019 skulle vara att bli mer produktiv. Det har inte gått så bra hittills. I alla fall, det jag hade tänkt vara produktiv inom var väl dels att få iväg arbetsansökningar och dels att jobba på egna programmeringsprojekt. Jag har haft ett C++-projekt som jag jobbat på under vintern och sen har jag följt en tutorial om NLP (natural language processing) i Python. Och det går väl alltid att hitta på nya projekt. Kanske borde man vara lite mer strategisk och riktad med vad man försöker lära sig, med tanke på jobbchanser o.s.v., men ja. I många arbetsannonser står det ju trots allt saker som "det spelar inte så stor roll exakt vilka språk/plattformar du kan, bara du lär dig fort", och det är ju lättare att motivera sig att lära sig saker som man själv tycker är kul. NLP var kul :)
Jobbsökeriet går fortfarande lite segt. Jag tvivlar fortfarande, kanske ännu lite mer nu, på att jag verkligen kan fungera i ett karriärigt stressigt ingenjörsjobb där jag måste leverera hela dagarna. Och om jag själv tvivlar på det blir det ju desto svårare att övertyga nån annan. Alltihopa känns ärligt talat lite som ett spel för gallerierna, eller som att jag gör det bara för att göra nåt liksom. Att faktiskt få iväg en ansökan kan föregås av flera timmar av prokrastinering bara för att jag känner mig så besvärad av blotta tanken på att... komma här och komma liksom. Ta upp deras tid. Tja, det är ju deras jobb, att gå igenom ansökningar, och det är väl inte ett brott att söka ett jobb. Men jag känner mig mest som en dålig bluff.
I övermorgon ska jag på en rekryteringsträff hos stort teknikföretag. Är inställd på en redigt traumatisk upplevelse. Det bjuds på s.k. "mingel" (panik) och alla kommer vara minst 10 år yngre än mig. Jag gör det enbart enligt devisen att man ska göra nånting man är rädd för ibland (eller varje dag heter det väl i originalet, men det här räcker nog för att skrämma upp mig för hela månaden tror jag). Och på söndag fyller jag 35. Ja... usch vad deppigt det här inlägget blir känner jag.
I alla fall. Nåt mer ska man väl ändå ha ut av livet. Jag har tidigare kunnat motivera mig lite grann genom att tänka på hur synd det är att jag aldrig hinner med nånting jag faktiskt vill göra för att jag lägger all tid på att skjuta upp saker jag måste göra. Fast ibland undrar jag om inte min låga produktivitet/aktivitetsgrad mest är en fråga om att jag bara har väldigt lite energi och viljestyrka jämfört med de flesta och att det kanske inte går att krama ut så mycket mer produktivitet ur mig, att det är en karaktärsgrej. Ja det är förmodligen en blandning (delvis påverkbart och delvis karaktärsbestämt alltså), jag har ju ändå hållit igång relativt mycket t.ex. i början av studierna, men jag mådde å andra sidan förmodligen inte särskilt bra då.
Jag tänkte att jag skulle köra nån sorts hemmasnickrad arbetsträning framöver. Idén är att sitta på det lokala biblioteket och hålla på med programmeringsgrejer i några timmar varannan dag. Jag hatar verkligen att göra saker bland folk, känner mig så uttittad. Och gillar inte att ha "ordentliga" kläder på mig när jag måste koncentrera mig. Blir typ helt trött av att ha behå eller åtsittande linne på mig ens i en halvtimme (men känner mig tyvärr som en hippie utan). Tycker det är lättare att få nåt gjort när man är ensam, får prata för sig själv hur mycket man vill och ha konstiga beteenden för sig i ett par risiga tajts och en fleecejacka, men så går det ju inte till i den verkliga världen liksom. Var där ett par timmar idag, det gick väl okej (fast deras wifi är hur kasst som helst). Jag kan ju försöka få en känsla för hur mycket jag orkar liksom. Om jag klarar av en hel dag 8-5 nån gång så kanske jag ändå skulle kunna klara av ett riktigt jobb! Mvh unfit4life84 :/
