En sak som folk faktiskt gärna får lägga av med är fan att ondgöra sig över andra människors matval. Jag pratar inte om typ veganer eller bantare nu, utan folk som rätt och slätt sitter och är dryga över andra människors smak när det gäller mat. Kom igen, av all meningslös positionering måste väl det här vara det löjligaste?! Glöm mellanstadie-mobbing, det är dagisnivå på det här.
"Ewww, folk som gillar ruccola/kvarg/knäckebröd/falukorv/marsipan/rosévin får minsann inte komma på mitt kalas." Så du menar på allvar att du över huvud taget dömer andra på grund av att de gillar en maträtt som inte råkar falla dig i smaken, alternativt inte tycker om nåt som enligt dig är höjden av kulinariska upplevelser? ... orka? Nån på twitter skrev att den ansåg att personer som inte gillar koriander borde "växa upp". Right back at you, hörru.
Apropå twitter så var det nån annan som rantade om att den hatade personer som fryser hela tiden, vill höja värmen inomhus och så vidare... Så ja, jag antar att bottennivån för meningslös positionering sänktes ännu ett snäpp där. *himlar med ögonen*
torsdag 19 januari 2017
tisdag 17 januari 2017
Inspo
Idag har varit en halvdålig dag. Eller rättare sagt, ett par saker har hänt som gjort mig på dåligt humör, behöver inte gå in på vad. I stället kan vi ju prata om några tankar som jag tycker är inspirerande (med tanke på att jag eventuellt håller på att förvandlas till en fullfjädrad självhjälps-idiot). Tror att allihopa flyter ihop lite men hoppas jag fick fram nåt vettigt i alla fall.
Goda vanor
Jag tror egentligen att det är ganska lätt att skaffa nya goda vanor när man väl börjat få pli på det. Det enda man behöver göra egentligen är ju att börja med vanan och sen upprätthålla den tillräckligt länge för att det ska börja kännas som en vana, och det verkar handla om ett par veckor. Ja, det beror ju kanske lite på hur svår just den saken är för en, men man behöver ju inte ta på sig nåt jättestort till att börja med. Nu har jag lagt om kosten, ändrat sovvanorna och har gått till skolan och gjort saker nästan varje dag i flera veckors tid. För nån annan kanske de sakerna är självklara men den enda man behöver jämföra sig med är ju man själv. Och en av de bästa sakerna med det är just att man får ett självförtroende i att man faktiskt kan förändra saker om man vill.
Odla sin trädgård
Det är väl ändå rätt så fint att man kan lära sig nya saker eller förändra sig själv (enligt ovan) eller skapa nånting, och det är saker som är mer eller mindre bestående. Det behöver inte vara så stora saker vart och ett för sig, men när det lagts på hög har man kanske nånting att vara lite stolt över. Jag tror man mår bäst av att tänka på sig själv som ett lärande, skapande, arbetande subjekt i stället för att bara oroa sig över hur man ser ut, både rent fysiskt och i mer bildlig mening, i andras ögon.
Självförtroende
Jag har gått runt med nån sorts diffusa skuld- och skamkänslor i typ hela mitt liv. Att leva bland spillrorna av ett havererat vuxenblivandeprojekt och inte kunna försörja sig själv gör ju verkligen inte saken bättre. Jag har skrivit tidigare om avund och irritationskänslor gentemot andra, och för ett tag sen slog det mig att det väl ändå vore för jävla skönt att slippa ha de känslorna. Har liksom mer sett de konstanta små sticken av avund och mindervärdeskänslor så fort jag ens ser andra människor eller hör dem prata som ett sorts fact of life tidigare, men jag tror att de kan vara ganska dränerande och jag tror faktiskt att de går att bli av med.
Hur? Ja, man får helt enkelt ha ett rationellt angreppssätt på det hela. Vad i mina handlingar och mitt sätt att hantera livet är det jag skäms över egentligen? Är det rimligt? I så fall får jag väl göra mitt bästa för att ändra på det, och i annat fall får man påminna sig om att det faktiskt inte är nåt att gnissla tänder över.
Jag tror att jag på nåt sätt har en bruten länk mellan min "styrenhet", alltså den delen av mig som försöker få nån styrsel på hela skutan och få mig själv att fatta vettiga beslut och medvetet gå i nån sorts konstruktiv riktning (mitt "överjag" om man så vill), och de exekutiva delarna som ska försöka genomföra de vettiga handlingarna. Jag kan helt enkelt inte lita på mig själv. Om jag tänker "i morgon vore det bra om jag gick upp innan klockan tio" så är det liksom ändå noll procents sannolikhet att det kommer hända. Jag har en bild av mig själv som en hopplös, opålitlig slashas och det har jag mått pissdåligt över.
Så, det vi måste göra är helt enkelt att återupprätta den där länken och på nåt sätt bygga upp nån sorts självförtroende som en person som faktiskt har lite pli på sig själv trots allt. Man får testa. Om jag säger till mig själv att sitta och plugga i två timmar nu, kan jag göra det? Jag menar, jag kan ju ändå inte vara fysiskt oförmögen till det, det måste ju gå på nåt sätt. Säger till mig själv på skarpen. Och se, då gick det faktiskt. Löjligt, men så är det. Genom att gång på gång demonstrera för sig själv att man kan genomföra det man föresatt sig så förstärker man den där länken. Med myrsteg.
Skitsamma
Mitt i all självförbättringsyra kan det ju vara skönt att påminna sig själv om att det mesta i slutändan inte spelar så stor roll. Folk (inklusive den där jävla snubben du av nån anledning har en crush på) skiter ändå i dig och ditt fula hår och dina små projekt och de flesta av dina handlingar påverkar egentligen inte så jättemycket. Äh, jag lyckas inte riktigt förklara hur jag menar men det handlar liksom om att försöka ha en lite små-blasé attityd och inte ha så stora förväntningar på saker och ting.
Goda vanor
Jag tror egentligen att det är ganska lätt att skaffa nya goda vanor när man väl börjat få pli på det. Det enda man behöver göra egentligen är ju att börja med vanan och sen upprätthålla den tillräckligt länge för att det ska börja kännas som en vana, och det verkar handla om ett par veckor. Ja, det beror ju kanske lite på hur svår just den saken är för en, men man behöver ju inte ta på sig nåt jättestort till att börja med. Nu har jag lagt om kosten, ändrat sovvanorna och har gått till skolan och gjort saker nästan varje dag i flera veckors tid. För nån annan kanske de sakerna är självklara men den enda man behöver jämföra sig med är ju man själv. Och en av de bästa sakerna med det är just att man får ett självförtroende i att man faktiskt kan förändra saker om man vill.
Odla sin trädgård
Det är väl ändå rätt så fint att man kan lära sig nya saker eller förändra sig själv (enligt ovan) eller skapa nånting, och det är saker som är mer eller mindre bestående. Det behöver inte vara så stora saker vart och ett för sig, men när det lagts på hög har man kanske nånting att vara lite stolt över. Jag tror man mår bäst av att tänka på sig själv som ett lärande, skapande, arbetande subjekt i stället för att bara oroa sig över hur man ser ut, både rent fysiskt och i mer bildlig mening, i andras ögon.
Självförtroende
Jag har gått runt med nån sorts diffusa skuld- och skamkänslor i typ hela mitt liv. Att leva bland spillrorna av ett havererat vuxenblivandeprojekt och inte kunna försörja sig själv gör ju verkligen inte saken bättre. Jag har skrivit tidigare om avund och irritationskänslor gentemot andra, och för ett tag sen slog det mig att det väl ändå vore för jävla skönt att slippa ha de känslorna. Har liksom mer sett de konstanta små sticken av avund och mindervärdeskänslor så fort jag ens ser andra människor eller hör dem prata som ett sorts fact of life tidigare, men jag tror att de kan vara ganska dränerande och jag tror faktiskt att de går att bli av med.
Hur? Ja, man får helt enkelt ha ett rationellt angreppssätt på det hela. Vad i mina handlingar och mitt sätt att hantera livet är det jag skäms över egentligen? Är det rimligt? I så fall får jag väl göra mitt bästa för att ändra på det, och i annat fall får man påminna sig om att det faktiskt inte är nåt att gnissla tänder över.
Jag tror att jag på nåt sätt har en bruten länk mellan min "styrenhet", alltså den delen av mig som försöker få nån styrsel på hela skutan och få mig själv att fatta vettiga beslut och medvetet gå i nån sorts konstruktiv riktning (mitt "överjag" om man så vill), och de exekutiva delarna som ska försöka genomföra de vettiga handlingarna. Jag kan helt enkelt inte lita på mig själv. Om jag tänker "i morgon vore det bra om jag gick upp innan klockan tio" så är det liksom ändå noll procents sannolikhet att det kommer hända. Jag har en bild av mig själv som en hopplös, opålitlig slashas och det har jag mått pissdåligt över.
Så, det vi måste göra är helt enkelt att återupprätta den där länken och på nåt sätt bygga upp nån sorts självförtroende som en person som faktiskt har lite pli på sig själv trots allt. Man får testa. Om jag säger till mig själv att sitta och plugga i två timmar nu, kan jag göra det? Jag menar, jag kan ju ändå inte vara fysiskt oförmögen till det, det måste ju gå på nåt sätt. Säger till mig själv på skarpen. Och se, då gick det faktiskt. Löjligt, men så är det. Genom att gång på gång demonstrera för sig själv att man kan genomföra det man föresatt sig så förstärker man den där länken. Med myrsteg.
Skitsamma
Mitt i all självförbättringsyra kan det ju vara skönt att påminna sig själv om att det mesta i slutändan inte spelar så stor roll. Folk (inklusive den där jävla snubben du av nån anledning har en crush på) skiter ändå i dig och ditt fula hår och dina små projekt och de flesta av dina handlingar påverkar egentligen inte så jättemycket. Äh, jag lyckas inte riktigt förklara hur jag menar men det handlar liksom om att försöka ha en lite små-blasé attityd och inte ha så stora förväntningar på saker och ting.
torsdag 5 januari 2017
Andras liv
(Ett gammalt utkast som jag lägger upp nu.)
En sak jag hatar är att behöva lyssna på främlingars konversationer. Typ att sitta på bussen och höra folk sitta och prata om sina pojkvänner, flickvänner, studier, jobb, semestrar, bolån, graviditeter, träning och övriga livsprojekt. Eller såna där personer som går runt och pratar i telefon högre än i normal samtalston (vad är ert problem egentligen?! Det rimliga i ett sånt läge borde väl snarare vara att sänka rösten?) så man får veta precis aaallt om hur roligt det var på Karros fest i fredags. Info om andras liv som jag inte valt att få höra. Värsta sorten är unga bredaxlade teknologsnubbar som pratar jättehögt med magstöd och ett ständigt flin i mungipan om allt de har på gång, de ska lära sig det eller det programmeringsspråket och bla bla bla. Inga hinder i livet, i n g a h i n d e r, bara ett helt obegränsat självförtroende som sträcker sig upp mot himlen och hela världen framför fötterna.
Jag kan inte inte lyssna aktivt: jag tar tvångsmässigt in all info, värderar den, jämför med mig själv och mitt händelselösa och socialt isolerade liv: blir på dåligt humör. Men ha hörlurar på dig då, din jävla sopa, säger ni. Joeeeh, jag borde väl det. Men vågar inte gå eller cykla med ljud i öronen, är ouppmärksam nog som det är och vill inte hamna i en trafikolycka. Men i övrigt, absolut. Ska försöka bli bättre på det.
Jag vill inte vara bitter, men det är svårt ibland. Det verkar sitta i ryggmärgen att tänka taskiga saker om andra. Jag förstår att de där människorna säkert är fina och bra när man väl lär känna dem (och ja, även de där självsäkra teknologkillarna har förmodligen också haft det jobbigt i livet nån gång). Det är mer masseffekten av dem som är jobbig. Kanske är det nån sorts skyddsmekanism mot det sjuka och totalt osmältbara faktum att det finns sju miljarder andra människor i världen som har sina egna liv och tankar och problem och glädjeämnen. Varje människa är ett eget universum och det finns hur många som helst och jag blir helt utmattad av tanken på det. Lättare att bara avfärda de flesta av dem som idioter.
Att befinna sig mycket på universitetet och ha ungdomar omkring mig, och påminnas om hur stressigt och påfrestande det är för mig, får mig att tänka en del på ungdomsåren. När man hade andra omkring sig jämt, såna man knappt kände eller inte alls. Jag funderar på om jag kanske var låggradigt deprimerad under hela den tiden. Nu kan jag ju isolera mig och leva i mina dagdrömmar och bygga upp en sorts illusion om att jag ändå har nåt att komma med. Egna tankar, talanger och så vidare. Det är bara ibland jag blir tvingad att Möta Världen och bli nertryckt i skoskaften, men förr i tiden var anstormningen konstant. Och jag har ju tydligen väldigt svårt att hantera det, så kanske jag mådde dåligt för jämnan då. Jag minns det i alla fall som att jag ofta var på dåligt humör och hade väldigt negativa tankar om mig själv.
Ja, den sociala biten och vem jag är eller borde vara i förhållande till andra verkar betyda väldigt mycket för mig på olika sätt vilket ju är sorgligt med tanke på att jag i princip levt som eremit. Jag önskar ibland att jag vore mer av en "nörd" eller vad man ska kalla det, nån som på allvar tyckte att det var roligare och intressantare med typ datorer eller tåg än människor och relationer. En del saker skulle kanske bli lättare då. Men, icke sa nicke.
En sak jag hatar är att behöva lyssna på främlingars konversationer. Typ att sitta på bussen och höra folk sitta och prata om sina pojkvänner, flickvänner, studier, jobb, semestrar, bolån, graviditeter, träning och övriga livsprojekt. Eller såna där personer som går runt och pratar i telefon högre än i normal samtalston (vad är ert problem egentligen?! Det rimliga i ett sånt läge borde väl snarare vara att sänka rösten?) så man får veta precis aaallt om hur roligt det var på Karros fest i fredags. Info om andras liv som jag inte valt att få höra. Värsta sorten är unga bredaxlade teknologsnubbar som pratar jättehögt med magstöd och ett ständigt flin i mungipan om allt de har på gång, de ska lära sig det eller det programmeringsspråket och bla bla bla. Inga hinder i livet, i n g a h i n d e r, bara ett helt obegränsat självförtroende som sträcker sig upp mot himlen och hela världen framför fötterna.
Jag kan inte inte lyssna aktivt: jag tar tvångsmässigt in all info, värderar den, jämför med mig själv och mitt händelselösa och socialt isolerade liv: blir på dåligt humör. Men ha hörlurar på dig då, din jävla sopa, säger ni. Joeeeh, jag borde väl det. Men vågar inte gå eller cykla med ljud i öronen, är ouppmärksam nog som det är och vill inte hamna i en trafikolycka. Men i övrigt, absolut. Ska försöka bli bättre på det.
Jag vill inte vara bitter, men det är svårt ibland. Det verkar sitta i ryggmärgen att tänka taskiga saker om andra. Jag förstår att de där människorna säkert är fina och bra när man väl lär känna dem (och ja, även de där självsäkra teknologkillarna har förmodligen också haft det jobbigt i livet nån gång). Det är mer masseffekten av dem som är jobbig. Kanske är det nån sorts skyddsmekanism mot det sjuka och totalt osmältbara faktum att det finns sju miljarder andra människor i världen som har sina egna liv och tankar och problem och glädjeämnen. Varje människa är ett eget universum och det finns hur många som helst och jag blir helt utmattad av tanken på det. Lättare att bara avfärda de flesta av dem som idioter.
Att befinna sig mycket på universitetet och ha ungdomar omkring mig, och påminnas om hur stressigt och påfrestande det är för mig, får mig att tänka en del på ungdomsåren. När man hade andra omkring sig jämt, såna man knappt kände eller inte alls. Jag funderar på om jag kanske var låggradigt deprimerad under hela den tiden. Nu kan jag ju isolera mig och leva i mina dagdrömmar och bygga upp en sorts illusion om att jag ändå har nåt att komma med. Egna tankar, talanger och så vidare. Det är bara ibland jag blir tvingad att Möta Världen och bli nertryckt i skoskaften, men förr i tiden var anstormningen konstant. Och jag har ju tydligen väldigt svårt att hantera det, så kanske jag mådde dåligt för jämnan då. Jag minns det i alla fall som att jag ofta var på dåligt humör och hade väldigt negativa tankar om mig själv.
Ja, den sociala biten och vem jag är eller borde vara i förhållande till andra verkar betyda väldigt mycket för mig på olika sätt vilket ju är sorgligt med tanke på att jag i princip levt som eremit. Jag önskar ibland att jag vore mer av en "nörd" eller vad man ska kalla det, nån som på allvar tyckte att det var roligare och intressantare med typ datorer eller tåg än människor och relationer. En del saker skulle kanske bli lättare då. Men, icke sa nicke.
vinterlitania
Ja nu är januari här och allt är deppigt som det plägar. Jag tänker att man lika gärna kan omfamna deppigheten. Halka omkring i mörkret, ramla och slå sig, ha ont i svanskotan i en månad, bli förkyld. Äej, ramla och slå mig vill jag inte (men det är verkligen absurt dåligt väglag ute just nu). Men jag har ju mina gnetiga självförbättringsprojekt så det är bara att fortsätta med dem, och jag måste spara pengar. Så maten måste vara både billig och någotsånär bantningsoptimerad. Tänk krossade tomater och bönor. Jag kämpar vidare med sömnvanorna och försöker ta bort allt koffein efter lunch. Hittade några örtteer som var okej... inte direkt goda, men okej. Det spelar ingen roll, vill egentligen bara ha nåt varmt i magen.
Deppiga saker som hänt på sistone: Jag har blivit utskälld av pappa för att jag inte jobbar hårt nog, eller nåt. Min cykel har försvunnit. Jag har två hemska finnar i ansiktet. Och idag fick jag reda på... en sak jag inte kan berätta om, men som gav upphov till diverse feels.
På Facebook fyller nån år, en jag inte pratat med på tio år men som lägger upp bilder på sina söta barn som jag aldrig träffat. Jag har bara en handfull "vänner" där och de flesta är jag släkt med. Jag är snart 33 år gammal, fortfarande oskuld, har inga kompisar (eller jo, en – hej F) och har aldrig haft nåt riktigt jobb. Och utbildningen, ja, jag orkar inte prata om 'et just nu. Jag har eventuellt en lättare funktionsnedsättning, eller så är jag bara allmänt hopplös – båda alternativen känns ju superfestliga verkligen.
Men jag andas, och har hälsan. Ja. Och har privilegier i drivor. Man ska inte klaga. (Menar allvar.)
Jag orkar inte riktigt med min inre monolog just nu. Det känns som att det pågår saker därinne men när jag försöker sätta ord på det känns det bara fjantigt. Tror att hjärnan på nåt sätt jobbar med att försöka bryta sig ur gamla tankemönster, allt det här självhjälperiet har ju varit nåt jag tänkt på, så det har väl satt sig. Och metylfenidatet liksom höjer volymen på babblet därinne.
Jag tror att jag borde sluta tänka över huvudet taget och bara hålla mig aktiv, i möjligaste mån. Det går verkligen emot min natur, att göra saker över huvud taget, eller i alla fall saker jag måste göra. Men jag måste försöka för det är enda vägen framåt. Om jag bara ska fortsätta vara rädd för precis allt och ha en extremt undvikande approach till allt som känns minsta jobbigt så kan jag lika gärna lägga mig ner och dö liksom. Måste bli en annan, bryta mig ut ur det här skalet. Men vet inte om det är möjligt. De flesta går ju runt i sina gamla hjulspår i hela sina liv och om det är destruktiva skit-hjulspår så, tough shit.
Deppiga saker som hänt på sistone: Jag har blivit utskälld av pappa för att jag inte jobbar hårt nog, eller nåt. Min cykel har försvunnit. Jag har två hemska finnar i ansiktet. Och idag fick jag reda på... en sak jag inte kan berätta om, men som gav upphov till diverse feels.
På Facebook fyller nån år, en jag inte pratat med på tio år men som lägger upp bilder på sina söta barn som jag aldrig träffat. Jag har bara en handfull "vänner" där och de flesta är jag släkt med. Jag är snart 33 år gammal, fortfarande oskuld, har inga kompisar (eller jo, en – hej F) och har aldrig haft nåt riktigt jobb. Och utbildningen, ja, jag orkar inte prata om 'et just nu. Jag har eventuellt en lättare funktionsnedsättning, eller så är jag bara allmänt hopplös – båda alternativen känns ju superfestliga verkligen.
Men jag andas, och har hälsan. Ja. Och har privilegier i drivor. Man ska inte klaga. (Menar allvar.)
Jag orkar inte riktigt med min inre monolog just nu. Det känns som att det pågår saker därinne men när jag försöker sätta ord på det känns det bara fjantigt. Tror att hjärnan på nåt sätt jobbar med att försöka bryta sig ur gamla tankemönster, allt det här självhjälperiet har ju varit nåt jag tänkt på, så det har väl satt sig. Och metylfenidatet liksom höjer volymen på babblet därinne.
Jag tror att jag borde sluta tänka över huvudet taget och bara hålla mig aktiv, i möjligaste mån. Det går verkligen emot min natur, att göra saker över huvud taget, eller i alla fall saker jag måste göra. Men jag måste försöka för det är enda vägen framåt. Om jag bara ska fortsätta vara rädd för precis allt och ha en extremt undvikande approach till allt som känns minsta jobbigt så kan jag lika gärna lägga mig ner och dö liksom. Måste bli en annan, bryta mig ut ur det här skalet. Men vet inte om det är möjligt. De flesta går ju runt i sina gamla hjulspår i hela sina liv och om det är destruktiva skit-hjulspår så, tough shit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)