Andras liv

(Ett gammalt utkast som jag lägger upp nu.)
En sak jag hatar är att behöva lyssna på främlingars konversationer. Typ att sitta på bussen och höra folk sitta och prata om sina pojkvänner, flickvänner, studier, jobb, semestrar, bolån, graviditeter, träning och övriga livsprojekt. Eller såna där personer som går runt och pratar i telefon högre än i normal samtalston (vad är ert problem egentligen?! Det rimliga i ett sånt läge borde väl snarare vara att sänka rösten?) så man får veta precis aaallt om hur roligt det var på Karros fest i fredags. Info om andras liv som jag inte valt att få höra. Värsta sorten är unga bredaxlade teknologsnubbar som pratar jättehögt med magstöd och ett ständigt flin i mungipan om allt de har på gång, de ska lära sig det eller det programmeringsspråket och bla bla bla. Inga hinder i livet, i n g a   h i n d e r, bara ett helt obegränsat självförtroende som sträcker sig upp mot himlen och hela världen framför fötterna.
Jag kan inte inte lyssna aktivt: jag tar tvångsmässigt in all info, värderar den, jämför med mig själv och mitt händelselösa och socialt isolerade liv: blir på dåligt humör. Men ha hörlurar på dig då, din jävla sopa, säger ni. Joeeeh, jag borde väl det. Men vågar inte gå eller cykla med ljud i öronen, är ouppmärksam nog som det är och vill inte hamna i en trafikolycka. Men i övrigt, absolut. Ska försöka bli bättre på det.
Jag vill inte vara bitter, men det är svårt ibland. Det verkar sitta i ryggmärgen att tänka taskiga saker om andra. Jag förstår att de där människorna säkert är fina och bra när man väl lär känna dem (och ja, även de där självsäkra teknologkillarna har förmodligen också haft det jobbigt i livet nån gång). Det är mer masseffekten av dem som är jobbig. Kanske är det nån sorts skyddsmekanism mot det sjuka och totalt osmältbara faktum att det finns sju miljarder andra människor i världen som har sina egna liv och tankar och problem och glädjeämnen. Varje människa är ett eget universum och det finns hur många som helst och jag blir helt utmattad av tanken på det. Lättare att bara avfärda de flesta av dem som idioter.
Att befinna sig mycket på universitetet och ha ungdomar omkring mig, och påminnas om hur stressigt och påfrestande det är för mig, får mig att tänka en del på ungdomsåren. När man hade andra omkring sig jämt, såna man knappt kände eller inte alls. Jag funderar på om jag kanske var låggradigt deprimerad under hela den tiden. Nu kan jag ju isolera mig och leva i mina dagdrömmar och bygga upp en sorts illusion om att jag ändå har nåt att komma med. Egna tankar, talanger och så vidare. Det är bara ibland jag blir tvingad att Möta Världen och bli nertryckt i skoskaften, men förr i tiden var anstormningen konstant. Och jag har ju tydligen väldigt svårt att hantera det, så kanske jag mådde dåligt för jämnan då. Jag minns det i alla fall som att jag ofta var på dåligt humör och hade väldigt negativa tankar om mig själv.
Ja, den sociala biten och vem jag är eller borde vara i förhållande till andra verkar betyda väldigt mycket för mig på olika sätt vilket ju är sorgligt med tanke på att jag i princip levt som eremit. Jag önskar ibland att jag vore mer av en "nörd" eller vad man ska kalla det, nån som på allvar tyckte att det var roligare och intressantare med typ datorer eller tåg än människor och relationer. En del saker skulle kanske bli lättare då. Men, icke sa nicke.