vinterlitania

Ja nu är januari här och allt är deppigt som det plägar. Jag tänker att man lika gärna kan omfamna deppigheten. Halka omkring i mörkret, ramla och slå sig, ha ont i svanskotan i en månad, bli förkyld. Äej, ramla och slå mig vill jag inte (men det är verkligen absurt dåligt väglag ute just nu). Men jag har ju mina gnetiga självförbättringsprojekt så det är bara att fortsätta med dem, och jag måste spara pengar. Så maten måste vara både billig och någotsånär bantningsoptimerad. Tänk krossade tomater och bönor. Jag kämpar vidare med sömnvanorna och försöker ta bort allt koffein efter lunch. Hittade några örtteer som var okej... inte direkt goda, men okej. Det spelar ingen roll, vill egentligen bara ha nåt varmt i magen.
Deppiga saker som hänt på sistone: Jag har blivit utskälld av pappa för att jag inte jobbar hårt nog, eller nåt. Min cykel har försvunnit. Jag har två hemska finnar i ansiktet. Och idag fick jag reda på... en sak jag inte kan berätta om, men som gav upphov till diverse feels.
På Facebook fyller nån år, en jag inte pratat med på tio år men som lägger upp bilder på sina söta barn som jag aldrig träffat. Jag har bara en handfull "vänner" där och de flesta är jag släkt med. Jag är snart 33 år gammal, fortfarande oskuld, har inga kompisar (eller jo, en – hej F) och har aldrig haft nåt riktigt jobb. Och utbildningen, ja, jag orkar inte prata om 'et just nu. Jag har eventuellt en lättare funktionsnedsättning, eller så är jag bara allmänt hopplös – båda alternativen känns ju superfestliga verkligen.
Men jag andas, och har hälsan. Ja. Och har privilegier i drivor. Man ska inte klaga. (Menar allvar.)
Jag orkar inte riktigt med min inre monolog just nu. Det känns som att det pågår saker därinne men när jag försöker sätta ord på det känns det bara fjantigt. Tror att hjärnan på nåt sätt jobbar med att försöka bryta sig ur gamla tankemönster, allt det här självhjälperiet har ju varit nåt jag tänkt på, så det har väl satt sig. Och metylfenidatet liksom höjer volymen på babblet därinne.
Jag tror att jag borde sluta tänka över huvudet taget och bara hålla mig aktiv, i möjligaste mån. Det går verkligen emot min natur, att göra saker över huvud taget, eller i alla fall saker jag måste göra. Men jag måste försöka för det är enda vägen framåt. Om jag bara ska fortsätta vara rädd för precis allt och ha en extremt undvikande approach till allt som känns minsta jobbigt så kan jag lika gärna lägga mig ner och dö liksom. Måste bli en annan, bryta mig ut ur det här skalet. Men vet inte om det är möjligt. De flesta går ju runt i sina gamla hjulspår i hela sina liv och om det är destruktiva skit-hjulspår så, tough shit.