Idag har varit en halvdålig dag. Eller rättare sagt, ett par saker har hänt som gjort mig på dåligt humör, behöver inte gå in på vad. I stället kan vi ju prata om några tankar som jag tycker är inspirerande (med tanke på att jag eventuellt håller på att förvandlas till en fullfjädrad självhjälps-idiot). Tror att allihopa flyter ihop lite men hoppas jag fick fram nåt vettigt i alla fall.
Goda vanor
Jag tror egentligen att det är ganska lätt att skaffa nya goda vanor när man väl börjat få pli på det. Det enda man behöver göra egentligen är ju att börja med vanan och sen upprätthålla den tillräckligt länge för att det ska börja kännas som en vana, och det verkar handla om ett par veckor. Ja, det beror ju kanske lite på hur svår just den saken är för en, men man behöver ju inte ta på sig nåt jättestort till att börja med. Nu har jag lagt om kosten, ändrat sovvanorna och har gått till skolan och gjort saker nästan varje dag i flera veckors tid. För nån annan kanske de sakerna är självklara men den enda man behöver jämföra sig med är ju man själv. Och en av de bästa sakerna med det är just att man får ett självförtroende i att man faktiskt kan förändra saker om man vill.
Odla sin trädgård
Det är väl ändå rätt så fint att man kan lära sig nya saker eller förändra sig själv (enligt ovan) eller skapa nånting, och det är saker som är mer eller mindre bestående. Det behöver inte vara så stora saker vart och ett för sig, men när det lagts på hög har man kanske nånting att vara lite stolt över. Jag tror man mår bäst av att tänka på sig själv som ett lärande, skapande, arbetande subjekt i stället för att bara oroa sig över hur man ser ut, både rent fysiskt och i mer bildlig mening, i andras ögon.
Självförtroende
Jag har gått runt med nån sorts diffusa skuld- och skamkänslor i typ hela mitt liv. Att leva bland spillrorna av ett havererat vuxenblivandeprojekt och inte kunna försörja sig själv gör ju verkligen inte saken bättre. Jag har skrivit tidigare om avund och irritationskänslor gentemot andra, och för ett tag sen slog det mig att det väl ändå vore för jävla skönt att slippa ha de känslorna. Har liksom mer sett de konstanta små sticken av avund och mindervärdeskänslor så fort jag ens ser andra människor eller hör dem prata som ett sorts fact of life tidigare, men jag tror att de kan vara ganska dränerande och jag tror faktiskt att de går att bli av med.
Hur? Ja, man får helt enkelt ha ett rationellt angreppssätt på det hela. Vad i mina handlingar och mitt sätt att hantera livet är det jag skäms över egentligen? Är det rimligt? I så fall får jag väl göra mitt bästa för att ändra på det, och i annat fall får man påminna sig om att det faktiskt inte är nåt att gnissla tänder över.
Jag tror att jag på nåt sätt har en bruten länk mellan min "styrenhet", alltså den delen av mig som försöker få nån styrsel på hela skutan och få mig själv att fatta vettiga beslut och medvetet gå i nån sorts konstruktiv riktning (mitt "överjag" om man så vill), och de exekutiva delarna som ska försöka genomföra de vettiga handlingarna. Jag kan helt enkelt inte lita på mig själv. Om jag tänker "i morgon vore det bra om jag gick upp innan klockan tio" så är det liksom ändå noll procents sannolikhet att det kommer hända. Jag har en bild av mig själv som en hopplös, opålitlig slashas och det har jag mått pissdåligt över.
Så, det vi måste göra är helt enkelt att återupprätta den där länken och på nåt sätt bygga upp nån sorts självförtroende som en person som faktiskt har lite pli på sig själv trots allt. Man får testa. Om jag säger till mig själv att sitta och plugga i två timmar nu, kan jag göra det? Jag menar, jag kan ju ändå inte vara fysiskt oförmögen till det, det måste ju gå på nåt sätt. Säger till mig själv på skarpen. Och se, då gick det faktiskt. Löjligt, men så är det. Genom att gång på gång demonstrera för sig själv att man kan genomföra det man föresatt sig så förstärker man den där länken. Med myrsteg.
Skitsamma
Mitt i all självförbättringsyra kan det ju vara skönt att påminna sig själv om att det mesta i slutändan inte spelar så stor roll. Folk (inklusive den där jävla snubben du av nån anledning har en crush på) skiter ändå i dig och ditt fula hår och dina små projekt och de flesta av dina handlingar påverkar egentligen inte så jättemycket. Äh, jag lyckas inte riktigt förklara hur jag menar men det handlar liksom om att försöka ha en lite små-blasé attityd och inte ha så stora förväntningar på saker och ting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar