det förflutna

Ibland läser man texter som folk har skrivit som ett brev till sig själva som yngre. Det är ofta det här "oroa dig inte, allt kommer bli bra". Konstigt att så många ändå tycker att allt "har blivit bra" jämfört med hur det var tidigare i deras liv. Antar att det kanske är för att såna människor, de som är någotsånär nöjda med sig själva och upplever att de kommit nånstans i livet, syns och hörs mer överlag. De som mest känner att de lyckats kasta bort all sin ungdom och potential sitter väl mest och trycker och skäms i sina deppiga bostäder och vågar inte säga nåt. (Jag tror Niotillfem skrev en sån text nån gång, den slutade lite käckt typ "och oroa dig inte för brösten, de kommer snart!". I mitt brev till mig själv som tonåring så hade det väl stått "och tuttarna kommer aldrig så det är lika bra att du börjar spara ihop till den där plastikoperationen redan nu".)
Jag känner mest aggression när jag tänker på mig själv för tio år sen. Vill bara skrika "SKÄRP DIG JÄVLA IDIOT OCH SLUTA FÖRSTÖRA FÖR DIG SJÄLV! KONCENTRERA DIG FÖR HELVETE!". Nu sitter jag här mitt i spillrorna av ett havererat självförverkligandeprojekt, över 30 år gammal, arbetslös och hopplös utan vare sig examen eller arbetslivserfarenhet eller tillstymmelse till socialt liv. Och jag har så klart ingen att skylla på utom mig själv.
Jag tänker att jag vill gå bakom den där unga, monumentalt bortkomna tjejen som jag var och hålla i hennes axlar och styra henne rätt. Bort från datorn och alla modebloggar eller vad fan jag nu höll på med. Till skrivbordet och skolböckerna. Få ordning på hennes liv. Sen tänker jag att allt ändå hade varit mycket enklare om jag hade kunnat hålla mig själv i handen då, eller rättare sagt om jag haft nån över huvud taget att hålla i handen. Hur mycket av alla mina flyktbeteenden som kanske ändå handlar om ensamhet. Tidigare brukade jag alltid fnysa åt sånasomharkompisar när de klagade på att de "kände sig ensamma", tänkt att vilket massivt privilegium du har som kan se stunderna i livet när man är för sig själv som ett undantag snarare än en regel och gnäller över att du inte kan vara tillsammans med andra exakt hela jävla tiden. Men jag har insett nu att jag också påverkas av ensamheten och längtan efter att bli sedd av andra utan att behöva skämmas hela tiden, att det kanske är bl.a. den som gör mig så hopplöst svag och viljelös som jag är.
Usch vad sorgligt allt blev nu.

Fundering om prokrastinering och rädslan för rädslan

Häromdagen satt jag och skrev ner en sammanfattning av olika tekniker som i viss mån funkat, eller som jag hoppas kommer att funka för att öka min produktivitet. Jag har ju haft ganska stora problem med prokrastinering/uppskjutningsbeteende i mitt liv, kan man säga. (Ett beteende som väl är en del av en större problembild.) Jag har gått i KBT för det, vilket inte producerade några tydliga resultat, kanske för att jag inte riktigt var redo att göra några stora förändringar och kanske för att det blev lite fel med personkemin mellan mig och terapeuten. (Men jag blev remitterad vidare till neuropsykiatrisk utvärdering vilket resulterade i en diagnos som ändå har viss del i att mitt liv ser ut som det gör idag.)
En stor grej som leder till prokrastinering och brist på produktivitet för mig tror jag är att jag verkligen är rädd för rädsla, eller för att få adrenalinpåslag eller vad man ska säga (obs, vill reservera mig för att jag inte är neurobiolog eller vad det nu heter så jag vet inte om det bara är just adrenalin jag tycker är otäckt). Jag undviker allt som kan vara ångest- eller skräckframkallande det in i det längsta. Ett av mina produktivitetstips till mig själv var "sluta var så rädd för adrenalinpåslag, se det som en gratis drog i stället".
För en del människor verkar verkligen ÄLSKA adrenalin, vilket känns så orättvist på nåt sätt. Vad lätt deras liv måste vara om de upplever sin vardag som så spänningsfattig att de måste titta på skräckfilmer eller betala dryga pengar för att hoppa ner från diverse flygplan bara för att stilla sin äventyrslusta. Medan jag sitter här och typ får hjärtklappning av att skicka nåt Viktigt Mejl till nån auktoritetsperson eller få kuvert från olika läskiga myndigheter, vilket resulterar i att jag skjuter upp viktiga saker i månader och år. Jag fick sluta titta på Breaking Bad mitt i säsong tre för jag ORKADE bara inte längre -- har så svårt att förstå vad folk får ut av det, den överdrivna nagelbitar-stämningen hela tiden? Jag har nog av mina egna problem.
Blir lite "snillen spekulerar" nu minst sagt, men jag funderar på om jag verkligen är överkänslig mot adrenalin? Jag var hos tandläkaren en gång och gjorde ett större ingrepp vilket krävde typ 7 bedövningssprutor (jag tappade räkningen), och sen sa tandsköterskan att det var adrenalin i sprutorna så jag skulle göra mig beredd på att få lite hjärtklappning eller liknande. Sen började jag skaka som fan och hela kroppen bara spändes till och från i vågor (tänk hur man skakar när man fryser riktigt mycket). Sköterskan såg bekymrad ut och började stryka mig över armen och prata lugnande med mig och det lugnade väl ner sig efter ett par minuter, men jag fick liksom "mindfulnessa" mig igenom hela ingreppet och tillämpa nån sorts aktiv avslappning för att kunna ligga någotsånär stilla. Vet i och för sig inte hur ovanlig den typen av reaktion är.
I alla fall, ska försöka lyda mitt eget råd och se det som en gratis drog i stället (ja tänk vilka intressanta upplevelser kroppen bjuder på ibland). Det brukar ju kännas skönt efteråt, i alla fall.