det förflutna

Ibland läser man texter som folk har skrivit som ett brev till sig själva som yngre. Det är ofta det här "oroa dig inte, allt kommer bli bra". Konstigt att så många ändå tycker att allt "har blivit bra" jämfört med hur det var tidigare i deras liv. Antar att det kanske är för att såna människor, de som är någotsånär nöjda med sig själva och upplever att de kommit nånstans i livet, syns och hörs mer överlag. De som mest känner att de lyckats kasta bort all sin ungdom och potential sitter väl mest och trycker och skäms i sina deppiga bostäder och vågar inte säga nåt. (Jag tror Niotillfem skrev en sån text nån gång, den slutade lite käckt typ "och oroa dig inte för brösten, de kommer snart!". I mitt brev till mig själv som tonåring så hade det väl stått "och tuttarna kommer aldrig så det är lika bra att du börjar spara ihop till den där plastikoperationen redan nu".)
Jag känner mest aggression när jag tänker på mig själv för tio år sen. Vill bara skrika "SKÄRP DIG JÄVLA IDIOT OCH SLUTA FÖRSTÖRA FÖR DIG SJÄLV! KONCENTRERA DIG FÖR HELVETE!". Nu sitter jag här mitt i spillrorna av ett havererat självförverkligandeprojekt, över 30 år gammal, arbetslös och hopplös utan vare sig examen eller arbetslivserfarenhet eller tillstymmelse till socialt liv. Och jag har så klart ingen att skylla på utom mig själv.
Jag tänker att jag vill gå bakom den där unga, monumentalt bortkomna tjejen som jag var och hålla i hennes axlar och styra henne rätt. Bort från datorn och alla modebloggar eller vad fan jag nu höll på med. Till skrivbordet och skolböckerna. Få ordning på hennes liv. Sen tänker jag att allt ändå hade varit mycket enklare om jag hade kunnat hålla mig själv i handen då, eller rättare sagt om jag haft nån över huvud taget att hålla i handen. Hur mycket av alla mina flyktbeteenden som kanske ändå handlar om ensamhet. Tidigare brukade jag alltid fnysa åt sånasomharkompisar när de klagade på att de "kände sig ensamma", tänkt att vilket massivt privilegium du har som kan se stunderna i livet när man är för sig själv som ett undantag snarare än en regel och gnäller över att du inte kan vara tillsammans med andra exakt hela jävla tiden. Men jag har insett nu att jag också påverkas av ensamheten och längtan efter att bli sedd av andra utan att behöva skämmas hela tiden, att det kanske är bl.a. den som gör mig så hopplöst svag och viljelös som jag är.
Usch vad sorgligt allt blev nu.