Idag när jag kom hem efter min shoppingrunda hade jag fått en avi på ett rekbrev från Linköpings universitet. Eftersom jag väntat hela hösten på nyheter gällande min examensansökan så sprang jag förstås ut igen för att hämta reket. Men Willys kunde inte lämna ut det eftersom det stod fel namn på avin (Emma i stället för Ebba, klassiker). Jag skulle komma tillbaka i morgon mellan nio och tre eftersom Posten hade öppet då så de kunde ringa dit och fråga. Oklart vad Posten ska bidra med i sammanhanget. De kanske måste ringa till universitetet och fråga i stället, så då får jag väl vänta i en vecka till. Ngghggghhhhhh jag vill inte väntaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!! :( :( :( Vet inte ens om det är examensbeviset liksom, kan ju lika gärna vara ett högtidligt avslag på ansökan p.g.a. den där teknikaliteten med överlappande kurser eller vad det var. Jaja, ska försöka dränka mina sorger så gott jag kan nu.
Uppdatering: Posten kunde inte göra nåt, jag får höra av mig till universitetet i stället. Antar att det är lika bra ifall de hade skrivit fel namn på själva det eventuella examensbeviset också. Avreagerade mig på F och han sa att de gjort samma fel med hans examen också. Alltså varför måste de ens skriva av mitt namn manuellt, det finns väl redan i en massa databaser överallt? Så mycket som är oklart med det här. Men är inte lika frustrerad längre, det får väl ta den tid det tar. Var så koffein-stirrig igår bara, och sen blev jag så uppspelt över det där brevet att det kändes som värsta besvikelsen när jag inte kunde hämta ut det.
fredag 29 december 2017
onsdag 13 december 2017
20 timmar i Stockholm
Nu blir det ett sånt där tråkigt dagboksinlägg eftersom jag varit i Stockholm. Hade inte varit där på över 10 år. Det är en ganska exotisk plats för mig, känns verkligen som Storstaden. Vill inte bo där men det har ändå nåt visst. Nu hann jag inte se så mycket eftersom jag kom dit igår eftermiddag och tog tåget därifrån i förmiddags. Jag skulle på julbord på en sån där båt under kvällen och bodde på hotell vid Karlaplan. Tog tunnelbanan kors och tvärs genom den julpyntade stadskärnan (var inget promenadväder tyvärr, men åka tunnelbana är ju också spännande) och hann gå lite i butiker också och kände mig allmänt peppad på livet. Nu har jag kommit tillbaka till ett slaskigt Göteborg med omnejd och känner mig faktiskt lite sådär efter-rese-deppig. I punktform:
- Innan avresa kom några killar i 25-årsåldern med kamera och mikrofon fram till mig på Göteborg C. De höll på med ett videoprojekt som handlade om vad folk är villiga att göra för tusen spänn, och ville erbjuda mig en tusenlapp plus biljettkostnad för att åka till Stockholm och säga hej till deras kompisar. Jag sa att jag ändå skulle dit och frågade var kompisarna bodde, men fick tacka nej till slut eftersom jag hade för lite tid. De sa god jul och jagade vidare.
- Hittade en hel lakritsbutik i gallerian Fältöversten så det var väl dags att köpa julklapp till pappa helt enkelt. Har gett upp att försöka köpa nåt annat än "lyxig lakrits" till honom, han är hopplös. Han uppskattar det knappt ens, om det är för annorlunda sorter tycker han bara de är konstiga (minns när jag köpte några saltlakritsar med nåt sorts extrastarkt pulver på, de tyckte han var för starka så han åt dem bara efter att ha spolat av pulvret under kranen). Det fanns hur mycket som helst att välja på så jag fick riva åt mig några som såg goda ut på måfå.
- Om du tror att jag köpte ett onödigt nagellack så tror du rätt -- hittade en enda flaska av OPI An Affair In Red Square på Åhléns vid Östermalmstorg. Den som försvann från alla butiker precis när jag bestämt mig för att jag behövde den (kanske har den gått ur produktion?). Jaja ursäkta att jag pratar om sånt här trams men det är min hobby, okej?
- Julbordet gick helt okej. Det var två personer som jag inte kände. Blev påmind om hur svårt jag tycker det är att umgås med nördkillar ibland. (Ja, jag tycker väl det är svårt att umgås med de flesta fast på lite olika sätt.) Det kommer liksom en strid ström av info och olika myndiga åsikter om saker och ting och man sitter där och känner sig dum och menlös som inte vet nåt eller har nån spännande input att komma med eller ens har sett Star Wars (oh the horror) och blir trött i huvudet av att försöka bearbeta alltihopa. Men men. Har så mycket lägre förväntningar på att lyckas göra succé på ett socialt plan nuförtiden, och jag lyckades ändå klämma ur mig ett par repliker så får väl vara nöjd. (Maten var det inget fel på heller så klart.)
- ETA: Glömde detta förut men jag kändisspottade Carl-Jan Granqvist på julbordet, haha
- Hotellrummet var ett fönsterlöst kyffe under markplan. Hade rätt svårt att sova trots trötthet. Slötittade på nån halvdeppig svensk film på SVT, Katinkas kalas (på allvar, är folk nånsin sådär överdramatiska i verkligheten?). Det skulle vara luciatåg klockan med "music students" vid frukosten men jag orkade inte gå upp så tidigt.
- Däremot fick jag se det sista på ett luciatåg på Centralen. Kanske var det samma gäng, verkade vara gymnasieungdomar. Det lät väldigt fint, började nästan gråta. Sen hade jag fortfarande 45 minuter till godo så jag promenerade en bit längs med Vasagatan och satte mig på ett folktomt Burger King och drack en latte. Åh alltså gud varför skriver jag ens det här känner mig som en tönt. ville bara dela mig av mitt liv på nåt sätt. jaja skitsamma. Jag hade trevligt i alla fall
- Innan avresa kom några killar i 25-årsåldern med kamera och mikrofon fram till mig på Göteborg C. De höll på med ett videoprojekt som handlade om vad folk är villiga att göra för tusen spänn, och ville erbjuda mig en tusenlapp plus biljettkostnad för att åka till Stockholm och säga hej till deras kompisar. Jag sa att jag ändå skulle dit och frågade var kompisarna bodde, men fick tacka nej till slut eftersom jag hade för lite tid. De sa god jul och jagade vidare.
- Hittade en hel lakritsbutik i gallerian Fältöversten så det var väl dags att köpa julklapp till pappa helt enkelt. Har gett upp att försöka köpa nåt annat än "lyxig lakrits" till honom, han är hopplös. Han uppskattar det knappt ens, om det är för annorlunda sorter tycker han bara de är konstiga (minns när jag köpte några saltlakritsar med nåt sorts extrastarkt pulver på, de tyckte han var för starka så han åt dem bara efter att ha spolat av pulvret under kranen). Det fanns hur mycket som helst att välja på så jag fick riva åt mig några som såg goda ut på måfå.
- Om du tror att jag köpte ett onödigt nagellack så tror du rätt -- hittade en enda flaska av OPI An Affair In Red Square på Åhléns vid Östermalmstorg. Den som försvann från alla butiker precis när jag bestämt mig för att jag behövde den (kanske har den gått ur produktion?). Jaja ursäkta att jag pratar om sånt här trams men det är min hobby, okej?
- Julbordet gick helt okej. Det var två personer som jag inte kände. Blev påmind om hur svårt jag tycker det är att umgås med nördkillar ibland. (Ja, jag tycker väl det är svårt att umgås med de flesta fast på lite olika sätt.) Det kommer liksom en strid ström av info och olika myndiga åsikter om saker och ting och man sitter där och känner sig dum och menlös som inte vet nåt eller har nån spännande input att komma med eller ens har sett Star Wars (oh the horror) och blir trött i huvudet av att försöka bearbeta alltihopa. Men men. Har så mycket lägre förväntningar på att lyckas göra succé på ett socialt plan nuförtiden, och jag lyckades ändå klämma ur mig ett par repliker så får väl vara nöjd. (Maten var det inget fel på heller så klart.)
- ETA: Glömde detta förut men jag kändisspottade Carl-Jan Granqvist på julbordet, haha
- Hotellrummet var ett fönsterlöst kyffe under markplan. Hade rätt svårt att sova trots trötthet. Slötittade på nån halvdeppig svensk film på SVT, Katinkas kalas (på allvar, är folk nånsin sådär överdramatiska i verkligheten?). Det skulle vara luciatåg klockan med "music students" vid frukosten men jag orkade inte gå upp så tidigt.
- Däremot fick jag se det sista på ett luciatåg på Centralen. Kanske var det samma gäng, verkade vara gymnasieungdomar. Det lät väldigt fint, började nästan gråta. Sen hade jag fortfarande 45 minuter till godo så jag promenerade en bit längs med Vasagatan och satte mig på ett folktomt Burger King och drack en latte. Åh alltså gud varför skriver jag ens det här känner mig som en tönt. ville bara dela mig av mitt liv på nåt sätt. jaja skitsamma. Jag hade trevligt i alla fall
tisdag 5 december 2017
resa
Det här med att "resor" anses vara det bästa livet har att erbjuda, det är ju bra onödigt. Det är inte min spaning från början, men jag håller med så jädra mycket! Att det är nån sorts allmän uppfattning att man måste åka iväg på långväga nöjesresor så fort man har råd och möjlighet, menar jag. Blir speciellt provocerad av resor till tropiska platser, att folk åker runt halva jordklotet för att sitta på en strand i två veckor och dricka en sliskig drink ur en kokosnöt. Hur kul kan det ens vara? Är det verkligen värt att smälta x antal kvadratmeter av polaristäcket för det? Får nästan en nihilistisk känsla av det. "Jag skiter i exakt allt och alla, jag SKA ha min meningslösa yolo-konsumtion av sol och bad, världen går ändå under snart, det är väl lika bra att göra processen så kort det går."
Jag vet att det är lättare att döma andras lyxkonsumtion än sin egen ibland. Jag konsumerar också jättemånga saker som är dåliga men som kanske i viss mån ger en meningskänsla -- kläder från lågpriskedjor, till exempel. Jag vet att vissa är förmögna till att njuta av extremt soligt och varmt väder och aktiviteter av typ "ligga på strand" även om jag själv mest mår dåligt av de sakerna, och att många får vinterdepression. Och om det nu känns genuint meningsskapande eller som nånting man verkligen mår bättre av så får man väl åka till den där söderhavsön, då. Vill mer ifrågasätta den här normen att alla älskar att resa. (Såg en lista på intressen man inte bör ange på sin Tinder-profil där resor ingick eftersom "alla gillar det".)
Det finns de som verkligen tycker att resor i allmänhet är det som ger livet mest mening. Jag tror det krävs en viss personlighetstyp för det. Att man måste vara sådär äventyrssugen och lätt uttråkad och liksom älska att vara utanför sin comfort zone på nåt vis. Och ha lätt för sig på det sociala planet. Och kunna leva i nuet. Det är så klart fina egenskaper i sig, säger inte annat. Jag förstår om man vill vara en sån person. Att det låter tråkigt att säga "nej, jag vill inte resa för man måste planera så jävla mycket och jag känner mig bara vilsen och ensam när jag går runt i främmande städer i främmande länder". Det är tråkigt! Jag erkänner, jag är tråkig. Men jag tror att många andra känner likadant innerst inne, och tror även att det är helt omöjlig att bli en reseälskare om man inte har anlag för det. Och det borde väl vara okej med tanke på att nöjesresor är en av de absolut sämsta sakerna för miljön? Det sista vi behöver just nu är väl folk som känner sig tvingade av nån sorts social norm att åka på semester långt bort när de inte ens vill det. Äeh, stanna hemma i stället. Äg din tråkighet, liksom
Jag vet att det är lättare att döma andras lyxkonsumtion än sin egen ibland. Jag konsumerar också jättemånga saker som är dåliga men som kanske i viss mån ger en meningskänsla -- kläder från lågpriskedjor, till exempel. Jag vet att vissa är förmögna till att njuta av extremt soligt och varmt väder och aktiviteter av typ "ligga på strand" även om jag själv mest mår dåligt av de sakerna, och att många får vinterdepression. Och om det nu känns genuint meningsskapande eller som nånting man verkligen mår bättre av så får man väl åka till den där söderhavsön, då. Vill mer ifrågasätta den här normen att alla älskar att resa. (Såg en lista på intressen man inte bör ange på sin Tinder-profil där resor ingick eftersom "alla gillar det".)
Det finns de som verkligen tycker att resor i allmänhet är det som ger livet mest mening. Jag tror det krävs en viss personlighetstyp för det. Att man måste vara sådär äventyrssugen och lätt uttråkad och liksom älska att vara utanför sin comfort zone på nåt vis. Och ha lätt för sig på det sociala planet. Och kunna leva i nuet. Det är så klart fina egenskaper i sig, säger inte annat. Jag förstår om man vill vara en sån person. Att det låter tråkigt att säga "nej, jag vill inte resa för man måste planera så jävla mycket och jag känner mig bara vilsen och ensam när jag går runt i främmande städer i främmande länder". Det är tråkigt! Jag erkänner, jag är tråkig. Men jag tror att många andra känner likadant innerst inne, och tror även att det är helt omöjlig att bli en reseälskare om man inte har anlag för det. Och det borde väl vara okej med tanke på att nöjesresor är en av de absolut sämsta sakerna för miljön? Det sista vi behöver just nu är väl folk som känner sig tvingade av nån sorts social norm att åka på semester långt bort när de inte ens vill det. Äeh, stanna hemma i stället. Äg din tråkighet, liksom
onsdag 22 november 2017
sent i november 2017
Hallå därute. Vintern inledde starkt i söndags med några timmars blötsnö följt av minusgrader. Vägen vi bor på vinterväghålls tydligen inte alls, av nån anledning, så den är för närvarande täckt av 3 cm knögglig is. Och nu har det snöat igen och håller på att töa.
Löpningssäsongen får väl betraktas som slut för min del. Nådde eventuellt Peak Duktiga Flickan i måndags när jag gick upp 8 på morgonen för att gå till gymmet. Nej, inte jättetidigt jämfört med folk som har riktiga jobb, men min dygnsrytm har halkat lite de senaste veckorna så jag fick riva upp mig själv ur sängen. Jag har fått några kuponger på gratis träning på Friskis som ligger på andra sidan dalen. Alltså tog jag mig ner för en lång brant glashal backe och sen upp för en annan lång, aningen mindre hal men ändå ganska hal, backe och sen tillbaka bara för att få svettas en stund. På dörren utanför entrén var en lapp uppsatt med en text i stil med "bra jobbat, det svåraste är att ta sig till gymmet! :)". Jo, jag menar det *bittert gubbskratt*. Träningen blev visserligen ganska slapp, stod på crosstrainern en halvtimme och gick sen runt en stund i gymmet och såg lost ut och testade några maskiner lite halvhjärtat. Känner mig så uttittad när det är folk omkring och jag inte riktigt vet vad jag håller på med. Men fick träningsvärk både här och där så det var ju bra.
Annars lyser DF mestadels med sin frånvaro. Dygnsrytmen har som sagt glidit lite, i söndags kom jag inte upp förrän typ halv elva vilket är det senaste på ett bra tag. Detta trots hjälpen från tidsomställningen för några veckor sen. Igår gick jag knappt ut alls, bara gick runt fotbollsplanen några varv eftersom det är det enda stället i närheten som inte är täckt av is och jag ville hinna få lite dagsljus. Var ändå dödstrött på kvällen, la mig elva, kunde inte somna (det är så dumt att man inte kan somna när man är svintrött?), gick upp halv tio idag. Och nu har jag haft en sån där slapp förmiddag där jag bara druckit te och tittat på trams på Youtube.
Känner mig halvmotiverad. Glömmer vad poängen med att vara duktig är. Påminnelse: poängen är så klart att slippa känna mig som en påse skit och inte ha så kasst självförtroende att jag blir helt förlamad. Att kunna fortsätta hålla på, helt enkelt. Poängen med att vara duktig är att vara duktig.
Klippte håret som planerat också. Langade fram en bild på Anne Hathaway på mobilen (har aldrig kört den manövern hos frisören förut) och hon verkade bli väldigt uppspelt över att få göra en så stor förändring. Det blev... väldigt fluffigt upptill. Jag ser ut lite som nån som var med i ett pojkband ca 1990? Eller en lite risigare, mörkhårig (och ganska gråsprängd, vågar inte färga håret då jag är rädd att alltihopa ska trilla av samtidigt) version av prinsessan Diana på 80-talet. Eller Prince med en dålig hårdag. Alltså, jag vantrivs inte. Känner mig dock ganska självmedveten, vilket går emot hela idén med håret lite grann (ville ju sluta bry mig om mitt utseende). Undrar vem jag är, nu när jag har kort hår. Lillkusinen, som fyller fyra nästa år, frågade om jag är en kille nu. Och klassificeringsfunktionen på kameran på min nya lånemobil tyckte att jag var en "25-year-old male". Nä, kanske inte, men jag ser verkligen lite mer androgyn ut. Har gått ner ännu ett par kilo också, igår noterade jag för första gången på nästan ett decennium en vikt under 70 kg, så ser kanske lite spädare ut än vanligt också.
Ja, jag får väl fortsätta fundera på min nya identitet. Nu ska jag försöka ta en promenad i alla fall. Får hoppas att jag inte trillar och slår ihjäl mig.
Löpningssäsongen får väl betraktas som slut för min del. Nådde eventuellt Peak Duktiga Flickan i måndags när jag gick upp 8 på morgonen för att gå till gymmet. Nej, inte jättetidigt jämfört med folk som har riktiga jobb, men min dygnsrytm har halkat lite de senaste veckorna så jag fick riva upp mig själv ur sängen. Jag har fått några kuponger på gratis träning på Friskis som ligger på andra sidan dalen. Alltså tog jag mig ner för en lång brant glashal backe och sen upp för en annan lång, aningen mindre hal men ändå ganska hal, backe och sen tillbaka bara för att få svettas en stund. På dörren utanför entrén var en lapp uppsatt med en text i stil med "bra jobbat, det svåraste är att ta sig till gymmet! :)". Jo, jag menar det *bittert gubbskratt*. Träningen blev visserligen ganska slapp, stod på crosstrainern en halvtimme och gick sen runt en stund i gymmet och såg lost ut och testade några maskiner lite halvhjärtat. Känner mig så uttittad när det är folk omkring och jag inte riktigt vet vad jag håller på med. Men fick träningsvärk både här och där så det var ju bra.
Annars lyser DF mestadels med sin frånvaro. Dygnsrytmen har som sagt glidit lite, i söndags kom jag inte upp förrän typ halv elva vilket är det senaste på ett bra tag. Detta trots hjälpen från tidsomställningen för några veckor sen. Igår gick jag knappt ut alls, bara gick runt fotbollsplanen några varv eftersom det är det enda stället i närheten som inte är täckt av is och jag ville hinna få lite dagsljus. Var ändå dödstrött på kvällen, la mig elva, kunde inte somna (det är så dumt att man inte kan somna när man är svintrött?), gick upp halv tio idag. Och nu har jag haft en sån där slapp förmiddag där jag bara druckit te och tittat på trams på Youtube.
Känner mig halvmotiverad. Glömmer vad poängen med att vara duktig är. Påminnelse: poängen är så klart att slippa känna mig som en påse skit och inte ha så kasst självförtroende att jag blir helt förlamad. Att kunna fortsätta hålla på, helt enkelt. Poängen med att vara duktig är att vara duktig.
Klippte håret som planerat också. Langade fram en bild på Anne Hathaway på mobilen (har aldrig kört den manövern hos frisören förut) och hon verkade bli väldigt uppspelt över att få göra en så stor förändring. Det blev... väldigt fluffigt upptill. Jag ser ut lite som nån som var med i ett pojkband ca 1990? Eller en lite risigare, mörkhårig (och ganska gråsprängd, vågar inte färga håret då jag är rädd att alltihopa ska trilla av samtidigt) version av prinsessan Diana på 80-talet. Eller Prince med en dålig hårdag. Alltså, jag vantrivs inte. Känner mig dock ganska självmedveten, vilket går emot hela idén med håret lite grann (ville ju sluta bry mig om mitt utseende). Undrar vem jag är, nu när jag har kort hår. Lillkusinen, som fyller fyra nästa år, frågade om jag är en kille nu. Och klassificeringsfunktionen på kameran på min nya lånemobil tyckte att jag var en "25-year-old male". Nä, kanske inte, men jag ser verkligen lite mer androgyn ut. Har gått ner ännu ett par kilo också, igår noterade jag för första gången på nästan ett decennium en vikt under 70 kg, så ser kanske lite spädare ut än vanligt också.
Ja, jag får väl fortsätta fundera på min nya identitet. Nu ska jag försöka ta en promenad i alla fall. Får hoppas att jag inte trillar och slår ihjäl mig.
onsdag 1 november 2017
ge upp, del två
Jag ska klippa håret kort tror jag. Pojkkort. Har loggat in på Pinterest igen för att leta inspiration. Allt som kallas kort är antingen 1. inte alls kort utan typ axellångt och ljuvt, eller 2. ser ut som att det var poppis 2003. Faktum är att många av inspirationsbilderna är från runt 2003, bortglömda kändisar typ Dido dyker upp. Busigt, fluffigt, flikigt, massa produkt i, platinablekt, randigt. Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. Vill mest bli av med bördan av min falnande ungdom och dito eventuella kvinnliga charm, släppa taget. Fast jag tvekar.
Känns som att 90% av livet som kvinna handlar om hår ibland. Hår på huvudet som inte vill sitta kvar och hår i ansiktet och på kroppen som det är ett evigt sjå att bli av med. Har fått intrycket av att många killar i min generation anser att hår på blygden på kvinnor är "äckligt". Inte bara mindre önskvärt eller en skönhetsfläck, utan direkt motbjudande. Det är verkligen the greatest trick patriarchy ever pulled. Alltså har ni ens försökt få bort håret där? Jag lovar er, det håret vill inte bli borttaget (struntar i att gå in på detaljer nu). Nästan så man, i sina mörkare stunder, får lust att stövla in på Gillettes högkvarter med ett gött maskingevär och gå loss.
Ja, som sagt. Det är frestande att släppa taget. Speciellt i den här åldern när åldrandet liksom börjar sätta fart på allvar. Den där eviga naggande känslan -- ser mitt hår tunt ut nu? Åh nej, en ny rynka under ögat? Håller mina läppar på att bli tunnare? Suck, min röv ser ut som två gamla påsar trots allt joggande och alla utfall. (Jo, jag har muskler därunder men de räcker inte för att fylla ut den överflödiga huden efter viktnedgången.) Vet inte ens vem det är som ska bli charmad av mig. Jag dejtar ju inget och har inget socialt liv i övrigt. Det är väl nåt som ska hända i nån sorts odefinierad framtid där alla mina dagdrömmar besannas. Men jag måste sluta vänta nu.
Mormor pratar en massa om #metoo, tycker det "har gått till överdrift". Hon är ledsen över att hennes favorit Timell inte får vara kvar på teve längre. Ska det vara ett brott att vissla efter tjejer på gatan nu? Det är ju en komplimang, en flört? Jag blev minsann glad när killar visslade efter mig när jag var ung! En tjej på teve sa att en blick kan vara trakasserier, då har det väl ändå gått för långt! Om de inte vill att folk ska titta på dem, varför gör de sig fina då?
Jag fick total tunghäfta men nu kommer några kommentarer, kommer väl mest vara feministgagg enligt mall 1a men i alla fall.
Ja alltså, det är klart att man kan bli glad av den typen av uppmärksamhet. Har man fått lära sig i hela sitt liv att man tillmäts sin plats i samhället efter vad man har att komma med som könsvarelse, så kan det väl kännas bra med bekräftelse på att man för tillfället duger som sådan. Att nån bedömer en som fuckable nog att ägna ett slappt trakasseri i förbigående åt. Kanske har kvinnor av min generation ett filter som gör att vi tar illa vid oss beroende på att feminismen ändå har påverkat diskursen märkbart. Men vi är utomordentligt väl medvetna om att vi bedöms utifrån vårt utseende i första hand. Du vet den där störda statistiken man hör om att 80% av alla sexåriga tjejer vill banta? [ETA: Vet inte om just den är sann men man kan säkert hitta nån annan statistik som visar på att barn är medvetna om vikt/utseende] Det är hårt inpräntat i oss från barnsben.
Men om du tänker på hur mycket du, i ditt liv, har nojat över ditt utseende. All bantning (mormor har bantat i typ hela sitt 80-åriga liv, gått på varenda konstig diet som finns och vad jag vet har hon inte blivit smalare av det), rakning, smink, verkningslösa krämer som säljs med intellektuellt förolämpande pseudovetenskaplig mumbojumbo-copy, hårfix. Den konstanta naggande oron jag pratade om förut. Är det verkligen värt de där få ögonblicken av patriarkal bekräftelse? Jag tvivlar. (Och nu vill du inte ens synas på bild längre, gömmer dig för att du inte är dekorativ.)
Att man själv har "bett om" det ena och det andra bara för att man "gjort sig fin" är ren mobbarlogik. Det är ditt fel att ditt huvud är i toaletten nu för vi bestämmer reglerna här och du har brutit mot dem medan du slog knut på dig själv för att följa dem. Hur skulle typ Jenny Strömstedt och vad de heter (tittar inte på teve, förlåt) ens ha fått komma i närheten av ett programledarjobb om hon inte varit smal och fixad med traditionellt vackra ansiktsdrag? Tror du att hon skulle ha blivit insläppt där om hon sett ut som en kvinnlig Martin Timell i oformliga jeans och ledsen feja som en skrynklig gammal påse. (Och dessutom gått runt och tagit manliga kolleger på röven hipp som happ.) Mmm, det är nog helt och hållet hennes "eget val" att hon ser ut så där och då får man minsann tåla en förminskande kommentar hit eller ett tafs dit. För så är reglerna.
Näe, ett dekorativt utseende och ett behagligt sätt är liksom valutan man betalar med för att över huvud taget köpa sig en plats i samhället som kvinna. Få synas, höras, tas någotsånär på allvar. Tänk dig att din andra favorit Leif GW Persson vore en tant i stället. (Jag tänkte jämföra med nån befintlig kvinna av jämförbar ålder och medieexponering men, guess what, det finns knappt några. Agnes Wold är det närmaste jag kan komma på.) En Laila GW Persson med buskigt grått hår och jaktväst på sin stadiga kroppshydda. Som satt i teve och grymtade, muttrade och flåsade i en halvtimme om hur alla utom hon själv är hopplöst inkompetenta. Allt medan en nervös, välgroomad man i medelåldern stod bredvid och log och ställde artiga frågor. Och sen skulle hela Sverige bara "jaaa det här är det bästa som finns"! Alltså, det är för lätt att komma med de här spaningarna.
Ändå känner man ett obehag på nåt sätt när man säger dem. Kan känna olika föraktfulla snubbars kommentarer redan i förväg, om hur man gnäller och är överdramatisk och ställer för höga krav och att killar minsann har det minst lika jobbigt. Tja, jag ska inte prata mer om det här på ett tag nu. Ska göra mitt bästa för att vara konstruktiv och leva ett tillfredsställande liv för min egen skull. Ska börja med att klippa håret, tror jag.
 |
| ändå lite fin frisyr på nåt sätt? |
Känns som att 90% av livet som kvinna handlar om hår ibland. Hår på huvudet som inte vill sitta kvar och hår i ansiktet och på kroppen som det är ett evigt sjå att bli av med. Har fått intrycket av att många killar i min generation anser att hår på blygden på kvinnor är "äckligt". Inte bara mindre önskvärt eller en skönhetsfläck, utan direkt motbjudande. Det är verkligen the greatest trick patriarchy ever pulled. Alltså har ni ens försökt få bort håret där? Jag lovar er, det håret vill inte bli borttaget (struntar i att gå in på detaljer nu). Nästan så man, i sina mörkare stunder, får lust att stövla in på Gillettes högkvarter med ett gött maskingevär och gå loss.
Ja, som sagt. Det är frestande att släppa taget. Speciellt i den här åldern när åldrandet liksom börjar sätta fart på allvar. Den där eviga naggande känslan -- ser mitt hår tunt ut nu? Åh nej, en ny rynka under ögat? Håller mina läppar på att bli tunnare? Suck, min röv ser ut som två gamla påsar trots allt joggande och alla utfall. (Jo, jag har muskler därunder men de räcker inte för att fylla ut den överflödiga huden efter viktnedgången.) Vet inte ens vem det är som ska bli charmad av mig. Jag dejtar ju inget och har inget socialt liv i övrigt. Det är väl nåt som ska hända i nån sorts odefinierad framtid där alla mina dagdrömmar besannas. Men jag måste sluta vänta nu.
Mormor pratar en massa om #metoo, tycker det "har gått till överdrift". Hon är ledsen över att hennes favorit Timell inte får vara kvar på teve längre. Ska det vara ett brott att vissla efter tjejer på gatan nu? Det är ju en komplimang, en flört? Jag blev minsann glad när killar visslade efter mig när jag var ung! En tjej på teve sa att en blick kan vara trakasserier, då har det väl ändå gått för långt! Om de inte vill att folk ska titta på dem, varför gör de sig fina då?
Jag fick total tunghäfta men nu kommer några kommentarer, kommer väl mest vara feministgagg enligt mall 1a men i alla fall.
Ja alltså, det är klart att man kan bli glad av den typen av uppmärksamhet. Har man fått lära sig i hela sitt liv att man tillmäts sin plats i samhället efter vad man har att komma med som könsvarelse, så kan det väl kännas bra med bekräftelse på att man för tillfället duger som sådan. Att nån bedömer en som fuckable nog att ägna ett slappt trakasseri i förbigående åt. Kanske har kvinnor av min generation ett filter som gör att vi tar illa vid oss beroende på att feminismen ändå har påverkat diskursen märkbart. Men vi är utomordentligt väl medvetna om att vi bedöms utifrån vårt utseende i första hand. Du vet den där störda statistiken man hör om att 80% av alla sexåriga tjejer vill banta? [ETA: Vet inte om just den är sann men man kan säkert hitta nån annan statistik som visar på att barn är medvetna om vikt/utseende] Det är hårt inpräntat i oss från barnsben.
Men om du tänker på hur mycket du, i ditt liv, har nojat över ditt utseende. All bantning (mormor har bantat i typ hela sitt 80-åriga liv, gått på varenda konstig diet som finns och vad jag vet har hon inte blivit smalare av det), rakning, smink, verkningslösa krämer som säljs med intellektuellt förolämpande pseudovetenskaplig mumbojumbo-copy, hårfix. Den konstanta naggande oron jag pratade om förut. Är det verkligen värt de där få ögonblicken av patriarkal bekräftelse? Jag tvivlar. (Och nu vill du inte ens synas på bild längre, gömmer dig för att du inte är dekorativ.)
Att man själv har "bett om" det ena och det andra bara för att man "gjort sig fin" är ren mobbarlogik. Det är ditt fel att ditt huvud är i toaletten nu för vi bestämmer reglerna här och du har brutit mot dem medan du slog knut på dig själv för att följa dem. Hur skulle typ Jenny Strömstedt och vad de heter (tittar inte på teve, förlåt) ens ha fått komma i närheten av ett programledarjobb om hon inte varit smal och fixad med traditionellt vackra ansiktsdrag? Tror du att hon skulle ha blivit insläppt där om hon sett ut som en kvinnlig Martin Timell i oformliga jeans och ledsen feja som en skrynklig gammal påse. (Och dessutom gått runt och tagit manliga kolleger på röven hipp som happ.) Mmm, det är nog helt och hållet hennes "eget val" att hon ser ut så där och då får man minsann tåla en förminskande kommentar hit eller ett tafs dit. För så är reglerna.
Näe, ett dekorativt utseende och ett behagligt sätt är liksom valutan man betalar med för att över huvud taget köpa sig en plats i samhället som kvinna. Få synas, höras, tas någotsånär på allvar. Tänk dig att din andra favorit Leif GW Persson vore en tant i stället. (Jag tänkte jämföra med nån befintlig kvinna av jämförbar ålder och medieexponering men, guess what, det finns knappt några. Agnes Wold är det närmaste jag kan komma på.) En Laila GW Persson med buskigt grått hår och jaktväst på sin stadiga kroppshydda. Som satt i teve och grymtade, muttrade och flåsade i en halvtimme om hur alla utom hon själv är hopplöst inkompetenta. Allt medan en nervös, välgroomad man i medelåldern stod bredvid och log och ställde artiga frågor. Och sen skulle hela Sverige bara "jaaa det här är det bästa som finns"! Alltså, det är för lätt att komma med de här spaningarna.
Ändå känner man ett obehag på nåt sätt när man säger dem. Kan känna olika föraktfulla snubbars kommentarer redan i förväg, om hur man gnäller och är överdramatisk och ställer för höga krav och att killar minsann har det minst lika jobbigt. Tja, jag ska inte prata mer om det här på ett tag nu. Ska göra mitt bästa för att vara konstruktiv och leva ett tillfredsställande liv för min egen skull. Ska börja med att klippa håret, tror jag.
söndag 22 oktober 2017
we will not listen to dreams
Nu ska jag berätta om en dröm jag hade i morse, bara för att jag kan. Kommer inte ihåg början så bra men det var nånting med ett kalas och det bjöds på hallonkaka. Den var god men jag nojade väl lite över kalorierna antar jag. Sen gick jag runt på stan mitt i natten. Var inne på ett kafé ett kort tag också tror jag och det satt några gamla bekanta där men jag tänkte att jag behöver väl inte träffa dem så jag gick ut. Sen tittade jag på min mobil och skärmen var helt jättesprucken och jag tyckte det var synd eftersom jag aldrig haft en spricka i skärmen förut. Jag stod bredvid en uteservering och en tjej som satt där pratade lite kort med mig, hon verkade upptagen med att prata med några andra men genom ordväxlingen förstod jag att både hon och jag nyss varit med om en olycka eller ett brott. Det var därför mobilen var sprucken och jag märkte att jag hade glassplitter i munnen som jag satt och spottade ut så gott jag kunde. Jag hade tydligen fått minnesförlust så kom inte ihåg själva händelsen. Tittade på mina naglar och de var också skadade på nåt sätt, manikyren var borta och naglarna såg risiga ut. Allt kändes väldigt dramatiskt men jag fattade inte så mycket eftersom den där jädra tjejen mest pratade med sina kompisar och verkade tycka att jag mest var irriterande. Sen vaknade jag. Varsågod för att jag finns
torsdag 12 oktober 2017
el humor de los mil diablos
Usch hela den här veckan känns helt stukad. Går upp senare igen, hinner inte med det jag vill. Igår fick jag inget jobbat alls. Skulle tränat nu, hade kläderna på (urk sportbehå, finns det nåt obekvämare plagg i hela världen?! Man kan ju inte andas ordentligt) och var ute i snålblåsten men gick in igen. Bestämde att jag hade för kort tid på mig innan middagen, vill inte stressa igenom träningen. Går runt med den där griniga kontrollförlust-känslan hela tiden.
Näej, jag måste börja gå upp tidigare. Följa nån sorts schema (har gjort en skiss). Fixa ett bra hamsterhjul åt mig själv. Har börjat slösurfa mer på Twitter etc. också, det är INTE bra. För mycket okontrollerad info som kommer in. Det räcker med att läsa nyheterna lite slappt så har man lite koll i alla fall.
Tror det riktigt dåliga humöret började igår när jag var inne på helvetet på internet, a.k.a. linkedinkydoodle igen. Skulle svara på ett meddelande från den där gamla bekanta men kunde inte få ur mig nåt, började typ hets-prokrastinera i stället. Gud jag är så dålig på den där hurmårdujagmårbra-kommunikationen, den känns så sorglig, som om ingen av de ingående egentligen vill prata utan bara tvingar sig. Måste komma på nåt sätt att avsluta konversationen utan att låta otrevlig :/
Snart ska jag äta pizza och dricka öl i alla fall. Hoppas jag blir gladare då. Men känner på mig att jag bara kommer få ont i huvudet av alkohol just nu. Mvh Dr. Feelbad.
Näej, jag måste börja gå upp tidigare. Följa nån sorts schema (har gjort en skiss). Fixa ett bra hamsterhjul åt mig själv. Har börjat slösurfa mer på Twitter etc. också, det är INTE bra. För mycket okontrollerad info som kommer in. Det räcker med att läsa nyheterna lite slappt så har man lite koll i alla fall.
Tror det riktigt dåliga humöret började igår när jag var inne på helvetet på internet, a.k.a. linkedinkydoodle igen. Skulle svara på ett meddelande från den där gamla bekanta men kunde inte få ur mig nåt, började typ hets-prokrastinera i stället. Gud jag är så dålig på den där hurmårdujagmårbra-kommunikationen, den känns så sorglig, som om ingen av de ingående egentligen vill prata utan bara tvingar sig. Måste komma på nåt sätt att avsluta konversationen utan att låta otrevlig :/
Snart ska jag äta pizza och dricka öl i alla fall. Hoppas jag blir gladare då. Men känner på mig att jag bara kommer få ont i huvudet av alkohol just nu. Mvh Dr. Feelbad.
tisdag 26 september 2017
Kul grejer som hänt
- Har gått upp "tidigt" (innan nio, höhö) två dagar i rad. Idag tog jag en promenad innan frukost (avd. "vem är jag egentligen?"). Jag gillar att ta min stora tekanna på morgonen, det är minst en liter te och och jag blir sittande ganska länge och sen kan jag inte gå ut på ett tag eftersom jag måste springa på toaletten hela tiden i minst två timmar efteråt. Så jag ville väl se till att få promenaden avklarad först. Pallar inte att bara sitta still hela dagen. Har dock inte fått så mycket jobbat, två timmar igår och inget idag. Men kan jag bara fortsätta gå upp lite tidigare och få till lite bättre rutiner så kanske det blir riktigt skapligt med livspusslet.
- Såg korpar i söndags vid Delsjön. Eller ja, pappa var rätt säker på att det var korpar. Har alltid velat se dem på riktigt. De låter väldigt coolt, lite metalliskt nästan.
- Nu har poängen från de där restlabbarna trillat in i Ladok. Ska bara få kursen markerad som avslutad också så kan jag ansöka om examen sen :')
- Såg korpar i söndags vid Delsjön. Eller ja, pappa var rätt säker på att det var korpar. Har alltid velat se dem på riktigt. De låter väldigt coolt, lite metalliskt nästan.
- Nu har poängen från de där restlabbarna trillat in i Ladok. Ska bara få kursen markerad som avslutad också så kan jag ansöka om examen sen :')
tisdag 19 september 2017
Vardagspusslet
Usch vilket deppigt inlägg nedan. Förlåt. Vill inte alls vara sån. Min inspiration just nu är hon tjejen i Apoteket-reklamen. Glad och käck och har koll på läget liksom. Speciellt i den senaste reklamfilmen när hon går runt i den gulliga mössan ute i skogen.
I höstinspirationens tecken kan jag ju gå igenom alla mina självförbättringsprojekt igen. Vi kan börja med motion. Vet inte om jag kan fortsätta springa för det känns som att jag håller på att få hälsporre i högerfoten :/ Har haft det förut, eller nån sorts ont i foten i alla fall. Synd, de senaste två-tre rundorna är de första där det faktiskt börjat kännas nästan skönt att springa i stället för bara plågsamt. Får väl börja gymma, kanske crosstrainer skulle funka i stället. Borde bli lite mindre belastning på fötterna och jag har testat förut och gillat det.
Annars så har jag tagit ännu ett nytt tag på sovvanorna. Klockan ett har varit min gräns i nåt år nu, nån gång emellanåt är jag uppe längre, men inte så ofta. Nu försöker jag vara i säng åtminstone innan tolv och uppe, ja, vid halv tio senast (inte så imponerande, I know). Egentligen borde man ligga i sängen senast tio för att ha en chans att hinna sova tillräckligt länge, men det är så trist att bara ligga där och vänta på sömnen.
Men mormor vill äta middag tidigt (vid sextiden) och tiden efter middagen går liksom inte att använda till nåt vettigt enligt mig, man kan bara sitta och vara mätt. Och en bra stund innan middagen går åt till att laga middag om det är min tur, eller träna och helst hinna duscha i så fall också. (Vill helst inte duscha på kvällen, duschen med efterföljande insmörjning etc. är ett energikrävande projekt. Det är ingen direkt humörhöjare heller, speciellt eftersom halva tiden går åt till att nitiskt stå och kleta upp alla hundratals hårstrån jag drar ut när jag tvättar håret på väggen så att de inte ska åka ner i avloppet. Ändå kloggar det igen varannan vecka typ. Jag förstår inte hur jag ens kan ha nåt hår kvar på huvudet, så mycket som jag tappar.) Om jag inte hinner upp förrän vid tio-elvatiden, som det är nu, så blir det liksom bara ett litet fönster på ett par timmar varje eftermiddag där man hinner jobba. Är alltid så sur sent på eftermiddagen, dagen känns alltid så bortkastad då. (Sa tjejen som precis lagt en halvtimme dyrbar förmiddagstid på att skriva ett ointressant blogginlägg. Men kan inte jobba ändå idag p.g.a. underhållsarbete.)
I övrigt har jag infört "CV-kvarten" varje dag. Alltså att jag ska hålla på med min "karriär" i 15 minuter och typ skriva på mitt CV etc.. Ja, jag har fått lägga ribban så lågt då jag inte pallar att titta på eländet längre än så åt gången, men det vore väl bra om jag åtminstone kom igång och sökte nåt mer niotillfem-aktigt jobb, även om jag är väldigt glad och tacksam över nuvarande arrangemang.
Ett annat projekt är det jag kallar "no-draw September" alltså att jag inte ska rita nånting alls den här månaden. Det har gått bra hittills. Vill helst inte läcka en massa energi ut i olika hobbyverksamheter och just det där med att rita tar så mycket tid. Tror jag la säkert 20 timmar på en teckning jag gjorde och blev inte ens så värst nöjd. Lutar åt att det blir en no-draw October också. Kanske att jag pysslar ihop några julklappar sen. Mormor fick en tavla i födelsedagspresent, hon blev glad och jag fick beröm från ett par andra också även om jag inte själv tyckte att den blev så bra. Har bestämt att jag ska måla naglarna tre gånger i veckan, en gång efter varje dusch (så kan man peta ner nagelbanden i duschen). Det får räcka som hobby. Ja, som ni ser är jag inget vidare på vardagspusslet men får väl kämpa vidare.
 |
| Idolbild |
Annars så har jag tagit ännu ett nytt tag på sovvanorna. Klockan ett har varit min gräns i nåt år nu, nån gång emellanåt är jag uppe längre, men inte så ofta. Nu försöker jag vara i säng åtminstone innan tolv och uppe, ja, vid halv tio senast (inte så imponerande, I know). Egentligen borde man ligga i sängen senast tio för att ha en chans att hinna sova tillräckligt länge, men det är så trist att bara ligga där och vänta på sömnen.
Men mormor vill äta middag tidigt (vid sextiden) och tiden efter middagen går liksom inte att använda till nåt vettigt enligt mig, man kan bara sitta och vara mätt. Och en bra stund innan middagen går åt till att laga middag om det är min tur, eller träna och helst hinna duscha i så fall också. (Vill helst inte duscha på kvällen, duschen med efterföljande insmörjning etc. är ett energikrävande projekt. Det är ingen direkt humörhöjare heller, speciellt eftersom halva tiden går åt till att nitiskt stå och kleta upp alla hundratals hårstrån jag drar ut när jag tvättar håret på väggen så att de inte ska åka ner i avloppet. Ändå kloggar det igen varannan vecka typ. Jag förstår inte hur jag ens kan ha nåt hår kvar på huvudet, så mycket som jag tappar.) Om jag inte hinner upp förrän vid tio-elvatiden, som det är nu, så blir det liksom bara ett litet fönster på ett par timmar varje eftermiddag där man hinner jobba. Är alltid så sur sent på eftermiddagen, dagen känns alltid så bortkastad då. (Sa tjejen som precis lagt en halvtimme dyrbar förmiddagstid på att skriva ett ointressant blogginlägg. Men kan inte jobba ändå idag p.g.a. underhållsarbete.)
I övrigt har jag infört "CV-kvarten" varje dag. Alltså att jag ska hålla på med min "karriär" i 15 minuter och typ skriva på mitt CV etc.. Ja, jag har fått lägga ribban så lågt då jag inte pallar att titta på eländet längre än så åt gången, men det vore väl bra om jag åtminstone kom igång och sökte nåt mer niotillfem-aktigt jobb, även om jag är väldigt glad och tacksam över nuvarande arrangemang.
Ett annat projekt är det jag kallar "no-draw September" alltså att jag inte ska rita nånting alls den här månaden. Det har gått bra hittills. Vill helst inte läcka en massa energi ut i olika hobbyverksamheter och just det där med att rita tar så mycket tid. Tror jag la säkert 20 timmar på en teckning jag gjorde och blev inte ens så värst nöjd. Lutar åt att det blir en no-draw October också. Kanske att jag pysslar ihop några julklappar sen. Mormor fick en tavla i födelsedagspresent, hon blev glad och jag fick beröm från ett par andra också även om jag inte själv tyckte att den blev så bra. Har bestämt att jag ska måla naglarna tre gånger i veckan, en gång efter varje dusch (så kan man peta ner nagelbanden i duschen). Det får räcka som hobby. Ja, som ni ser är jag inget vidare på vardagspusslet men får väl kämpa vidare.
måndag 18 september 2017
om det varit annorlunda
Läste nyss om nån som tagit sig igenom en tung utbildning och den skrev att den hade varit konstant dödstrött hela tiden. Ja så kanske det varit för mig med om jag hade tagit utbildningen på större allvar, lyckats tvinga mig själv till att lägga ner tillräckligt mycket arbete för att bli klar med allt på utsatt tid. Kanske hade jag kört ner mig själv i botten, bränt ut mig. Jag vet inte riktigt var mina gränser går, hur aktiv jag klarar av att vara. Nu körde jag ju ner mig själv i botten på ett annat sätt genom att släppa taget om alltihopa, skaffa ett rejält kasst självförtroende och ligga förlamad i diket i flera år så det var ju inte så bra. Men ändå. Man vet inte.
Har tänkt samma sak om det där med relationer, att om jag hade haft pojkvän nån gång så kanske jag bara mått pissdåligt och blivit skadad på olika sätt. Man hör så mycket om destruktiva relationer och tjejer som gör våld på sig själva bara för att vara killar till lags. Och jag visste så lite om mig själv då. Så i slutändan kanske det var lika bra att det aldrig blev nåt.
Äh, jag vet inte :(
Har tänkt samma sak om det där med relationer, att om jag hade haft pojkvän nån gång så kanske jag bara mått pissdåligt och blivit skadad på olika sätt. Man hör så mycket om destruktiva relationer och tjejer som gör våld på sig själva bara för att vara killar till lags. Och jag visste så lite om mig själv då. Så i slutändan kanske det var lika bra att det aldrig blev nåt.
Äh, jag vet inte :(
söndag 10 september 2017
Överskattad måltid:
Lunch! Vill inte äta en stor tung lagad måltid mitt på dagen, jag blir så mätt och trött. Speciellt om det kombineras med att vara social och att vara utomhus. Då vill jag bara sova i tre timmar efteråt. Alltså jag har inget emot att bli bjuden på god mat så klart, men i så fall får man acceptera att hela dagen går åt till att äta lunch eftersom man blir helt inkapaciterad av det. Tiden efter en tung måltid går liksom inte att använda till nåt annat än att sitta stilla, kanske hålla på med nån väldigt lugn aktivitet typ glo på teve. Nej, om man vill få nåt gjort samma dag räcker det med en kopp kaffe och en smörgås. Den större måltiden tar jag hellre på kvällen och sen är dagen liksom slut, resten av tiden går bara att använda till att "varva ner". (Däremot har jag inget emot frukost, är inte en sån som "inte kan äta på morgonen".)
torsdag 31 augusti 2017
Mer gnäll
Alltså, Åhléns hemsida är ett skämt?! Hur är det möjligt för nånting att vara så kasst i detta högteknologiska samhälle. Nästan så man blir lite nostalgisk. Har försökt handla några OPI-nagellack eftersom det varit nån sorts erbjudande på dem hela sommaren. Alla färgerna är listade som samma produkt så man når inte en enskild färg från sajtens sökfunktion. För att hitta dem måste man gå in på produktens sida och leta i en drop down-meny. Detta försvåras en del av att listan måste laddas in bit för bit (kanske 10-20 poster i taget) och att ladda ett sånt stycke tar minst en minut. (Dessutom ser namnen på färgerna ut att vara inskrivna av en full babian typ.) Sidan överlag är fruktansvärt långsam.
Vidare fattar jag inte hur det är tänkt att man ska använda sina medlemsrabatter om man har flera produkter och rabatter samtidigt? Förra månaden försökte jag handla med både min vanliga 20% på valfri skönhetsprodukt och en annan "Köp två valfria varor, få 25% på billigaste", men fick ge upp till slut. När jag hade fler än två produkter så verkade den bara tillämpa det andra erbjudandet (alla varorna i korgen var skönhetsprodukter) och då la den 25% på den allra billigaste varan i korgen (den näst dyraste borde väl varit rimligast?). Hittade inget sätt att själv välja hur rabatterna skulle tillämpas med mindre än att man delar upp köpet i omgångar. Man hade ju också kunnat tänka sig att hemsidan själv skulle optimera rabatterna åt en.
Hursomhelst slutade den gången med att jag bara köpte en vara, Essie Gel Setter som är mitt vanliga överlack. Onödigt då den finns överallt, men det var sista dagen på rabatten och frakten är fri om man hämtar i butik så jag skulle ju spara några tior i all fall och jag vägrar betala fullpris för den. Den levererades i en kartong som hade kunnat rymma produkten flera gånger om och hur mycket omslagspapper som helst verkligen. Ja det var väl lite mitt eget fel också. Den här gången blev det lite mer spännande grejer i alla fall. Fast man hinner liksom tappa peppen på shopping när det tar en timme att bara söka fram produkterna man vill ha, man bara sitter där och tänker på hur meningslös hela jakten på dyrt färgglatt krimskrams är. Kanske hela hemsidesdesignen är nån sorts antikapitalistisk konspiration. Bra jobbat i så fall.
Vidare fattar jag inte hur det är tänkt att man ska använda sina medlemsrabatter om man har flera produkter och rabatter samtidigt? Förra månaden försökte jag handla med både min vanliga 20% på valfri skönhetsprodukt och en annan "Köp två valfria varor, få 25% på billigaste", men fick ge upp till slut. När jag hade fler än två produkter så verkade den bara tillämpa det andra erbjudandet (alla varorna i korgen var skönhetsprodukter) och då la den 25% på den allra billigaste varan i korgen (den näst dyraste borde väl varit rimligast?). Hittade inget sätt att själv välja hur rabatterna skulle tillämpas med mindre än att man delar upp köpet i omgångar. Man hade ju också kunnat tänka sig att hemsidan själv skulle optimera rabatterna åt en.
Hursomhelst slutade den gången med att jag bara köpte en vara, Essie Gel Setter som är mitt vanliga överlack. Onödigt då den finns överallt, men det var sista dagen på rabatten och frakten är fri om man hämtar i butik så jag skulle ju spara några tior i all fall och jag vägrar betala fullpris för den. Den levererades i en kartong som hade kunnat rymma produkten flera gånger om och hur mycket omslagspapper som helst verkligen. Ja det var väl lite mitt eget fel också. Den här gången blev det lite mer spännande grejer i alla fall. Fast man hinner liksom tappa peppen på shopping när det tar en timme att bara söka fram produkterna man vill ha, man bara sitter där och tänker på hur meningslös hela jakten på dyrt färgglatt krimskrams är. Kanske hela hemsidesdesignen är nån sorts antikapitalistisk konspiration. Bra jobbat i så fall.
tisdag 29 augusti 2017
Gnäll
Alltså snälla, kan hösten komma nån gång så man kan få ha lite värdiga kläder på sig? Allt blir så himla mycket lättare när man får ha strumpbyxor och KOFTA (så trött på att oroa mig över om mina löjliga mini-tuttar ser oanständiga ut under t-shirten eller inte, men orrrrrrka behå nggghhh) på sig, och helst jacka också. Känner mig naken och exposed. Men ja, man får väl bita ihop.
måndag 21 augusti 2017
Anyways, fuck it, what's been up man?
(Okej, CW bantning/träning/kropp/vikt etc.)
Avd. "Person man aldrig trodde att man skulle bli": En sån som gnäller om att den inte kan träna för att den är sjuk. Förra veckan hade jag lite ont i halsen en dag och var lite febrig dagen därpå så fick ställa in en träning. På lördagen kände jag mig mer eller mindre återställd (får väldigt sällan allvarliga förkylningar som varar i mer än nån dag) men var ändå lite osäker så det slutade med att jag tränade lite halvhjärtat. Tog en halv löprunda och ett par övningar.
Idag var det äntligen (alltså lol?!) dags för min löprunda igen, men då har jag sådär fjantigt pytteont i halsen nu igen? Asså. Fick räcka med en kortare promenad (tar nog ytterligare en sväng senare idag, jag brukar promenera på kvällen också). I de obekväma träningskläderna och allt, jag hatar att ha sportbehå på mig. Men men. Det är viktigt att lyssna på kroppen faktiskt. Hjärtmuskelinflammation låter ju inget vidare. Efter att jag kom hem åt jag visserligen, i mitt vresiga och hungriga tillstånd, en bytta kvarg som gått ut för en vecka sen så nu får jag väl verkligen skylla mig själv om jag blir sjuk.
En av anledningarna till att jag blir lite stissig är att jag märkt hur jävla snygga mina ben, eller i alla fall vaderna, har blivit av allt löpande och jag verkligen inte vill att det ska försvinna. Men ibland får man som sagt ge sig till tåls. Jag vägde mig i alla fall idag och hade gått ner ytterligare ett och halvt kilo sen för ett par veckor sen. Om det resultatet nu var rättvisande, så har jag alltså med råge gått förbi 25-kilosstrecket nu sen jag påbörjade viktminskningsprojektet i början av 2016. Jag är egentligen lite misstänksam för det känns inte som att jag anstränger mig särskilt mycket. Visst, jag är försiktigare med godis och sådär, och jag äter inte så stora måltider under dagen – större delen av kalorierna får jag nog i mig vid middagen. Men jag borde kolla sköldkörteln, det kan ju hända att min Graves kommit tillbaka. Fast mormor säger att vårdcentralen är så kass här.
Annars då? Jo, sommaren har varit ganska bra och jag har hunnit med ett par kortare utflykter med föräldrarna till Västergötland och Bohuslän och ganska mycket hobbyutövande. Annars är väl den största nyheten att jag fått lite jobb! Vill inte berätta för många detaljer men har jobbat några timmar under juli, övat lite på relevanta saker under augusti och kommer kunna arbeta ungefär så mycket som jag har lust med framöver så det är ju fantastiskt. Det är inte direkt relaterat till utbildningen utan handlar mest om... programmering, kan man säga. Inte mig emot.
Jag har inte sökt jobb alls, jo det är fruktansvärt slappt av mig men jag pallar knappt ens att titta på mitt sorgliga CV och tänka på hur jag ska försöka sminka om skiten till nåt som går att presentera. Måste verkligen bli av med den där beröringsskräcken. Jag vet att det går på nåt sätt, om jag som hatade att springa kan börja springa tre gånger i veckan så har jag bevisligen nånstans förmågan att ta mig för saker som jag tycker är jobbiga. Men nu har det ju, åtminstone tillfälligt, löst sig på annat sätt och jag har nåt som påminner om en fot in på arbetsmarknaden. Så ja. Det är bara att tacka och ta emot. Som med så mycket annat i mitt liv.
Avd. "Person man aldrig trodde att man skulle bli": En sån som gnäller om att den inte kan träna för att den är sjuk. Förra veckan hade jag lite ont i halsen en dag och var lite febrig dagen därpå så fick ställa in en träning. På lördagen kände jag mig mer eller mindre återställd (får väldigt sällan allvarliga förkylningar som varar i mer än nån dag) men var ändå lite osäker så det slutade med att jag tränade lite halvhjärtat. Tog en halv löprunda och ett par övningar.
Idag var det äntligen (alltså lol?!) dags för min löprunda igen, men då har jag sådär fjantigt pytteont i halsen nu igen? Asså. Fick räcka med en kortare promenad (tar nog ytterligare en sväng senare idag, jag brukar promenera på kvällen också). I de obekväma träningskläderna och allt, jag hatar att ha sportbehå på mig. Men men. Det är viktigt att lyssna på kroppen faktiskt. Hjärtmuskelinflammation låter ju inget vidare. Efter att jag kom hem åt jag visserligen, i mitt vresiga och hungriga tillstånd, en bytta kvarg som gått ut för en vecka sen så nu får jag väl verkligen skylla mig själv om jag blir sjuk.
En av anledningarna till att jag blir lite stissig är att jag märkt hur jävla snygga mina ben, eller i alla fall vaderna, har blivit av allt löpande och jag verkligen inte vill att det ska försvinna. Men ibland får man som sagt ge sig till tåls. Jag vägde mig i alla fall idag och hade gått ner ytterligare ett och halvt kilo sen för ett par veckor sen. Om det resultatet nu var rättvisande, så har jag alltså med råge gått förbi 25-kilosstrecket nu sen jag påbörjade viktminskningsprojektet i början av 2016. Jag är egentligen lite misstänksam för det känns inte som att jag anstränger mig särskilt mycket. Visst, jag är försiktigare med godis och sådär, och jag äter inte så stora måltider under dagen – större delen av kalorierna får jag nog i mig vid middagen. Men jag borde kolla sköldkörteln, det kan ju hända att min Graves kommit tillbaka. Fast mormor säger att vårdcentralen är så kass här.
Annars då? Jo, sommaren har varit ganska bra och jag har hunnit med ett par kortare utflykter med föräldrarna till Västergötland och Bohuslän och ganska mycket hobbyutövande. Annars är väl den största nyheten att jag fått lite jobb! Vill inte berätta för många detaljer men har jobbat några timmar under juli, övat lite på relevanta saker under augusti och kommer kunna arbeta ungefär så mycket som jag har lust med framöver så det är ju fantastiskt. Det är inte direkt relaterat till utbildningen utan handlar mest om... programmering, kan man säga. Inte mig emot.
Jag har inte sökt jobb alls, jo det är fruktansvärt slappt av mig men jag pallar knappt ens att titta på mitt sorgliga CV och tänka på hur jag ska försöka sminka om skiten till nåt som går att presentera. Måste verkligen bli av med den där beröringsskräcken. Jag vet att det går på nåt sätt, om jag som hatade att springa kan börja springa tre gånger i veckan så har jag bevisligen nånstans förmågan att ta mig för saker som jag tycker är jobbiga. Men nu har det ju, åtminstone tillfälligt, löst sig på annat sätt och jag har nåt som påminner om en fot in på arbetsmarknaden. Så ja. Det är bara att tacka och ta emot. Som med så mycket annat i mitt liv.
måndag 24 juli 2017
fler självupptagna reflektioner om min diagnos
Såg att senaste numret av Ingenjören hade en special om arbetslivet för personer med Aspergers syndrom, eller "asperger" som det enligt dem kan kallas. Bläddrade bara igenom lite, det såg väl bra ut. Jag tycker att det är lite lustigt att benämningarna Aspergers syndrom, "aspie" och så vidare hänger i så mycket som de gör, att de är så populära. Själva diagnosen finns ju inte kvar i diagnosmanualen längre. Det är inte fråga om nåt "eufemism-löpband" där, att man måste byta ut ordet vart tionde år på grund av stigmatisering. Folk verkar snarare gilla att använda det om sig själva.
Jag vet fortfarande inte hur jag känner inför att använda det om mig själv, alltså huruvida jag stämmer in på det. Min grundinställning är nog fortfarande att det är omöjligt att komma fram till nåt slutgiltigt svar på det, och att det i viss mån är meningslöst att försöka, men kan inte sluta tänka på det ändå. Det handlar väl om identiteter i slutändan och man kan inte låta bli att vilja ha en. Identitet, alltså. Och varför den sociala biten inte funkat är väl nåt jag alltid kommer att undra över, eftersom det varit en sån stor källa till besvikelse i mitt liv. Jag menar, att jag är avvikande funktionsmässigt i det avseendet på nåt sätt borde väl vara sant. Det är inte som att jag struntat i att skaffa kompisar på pin kiv. Men avviker jag verkligen på ett typiskt autistiskt sätt?
Jag har aldrig tänkt på mig själv som en som har svårt att läsa av stämningar, ansiktsuttryck, tonfall och så vidare. Har snarare alltid känt mig helt hyperkänslig för såna saker (kan ju knappt titta på teve för att jag är så plågad av sekundärskam till exempel). Nu funderar jag på om det där kanske är en överkompensationsgrej. Att jag i min längtan efter bekräftelse från andra och min rädsla att göra fel på olika sätt har börjat övertolka minsta lilla signal från människor omkring mig. När jag tänker tillbaka på skoltiden tycker jag mig minnas en hotfull, men ändå lite hoppfull, känsla av att famla i mörkret. Kanske har jag inte alls nån intuitiv förmåga att förstå andras beteenden. Kanske har jag bara gått runt i hela mitt liv och försökt bygga upp modeller för hur folk fungerar, överdrivet komplexa modeller med medioker prediktionsförmåga. Äh. Jag vet inte.
Jag blir hur som helst ofta lite sur på vissa "stolta autister" som ska ondgöra sig över hur löjliga "neurotypikerna" är med sitt intrikata sociala spel och sina subtila signaler etc.. Som hävdar att det är så mycket lättare att prata med andra autister för att de minsann kör med raka puckar. Dels för att jag är lite trött på hela "spy galla över överordnad folkgrupp"-grejen överlag, typ feminister som ska komma med utstuderat elaka och sårande kommentarer om hur Alla Män minsann är så himla värdelösa och hopplösa och i princip borde sätta eld på sig själva. Jo, jag har skrattat åt några av skämten, och det är kanske fel att fokusera på att t.ex. feminister är elaka mot män ibland när en del mäns beteende gentemot kvinnor är sju resor värre, men jag tycker det blir lite utmattande och liksom tröstlöst med alla frätande nedrigheter i längden. Tycker man kan vara lite snälla mot varandra i stället. Jag håller förmodligen bara på att bli gammal.
Men det blir så märkligt när just autist-aktivister gör det. Det heter ju ändå "autismspektrumet" av en anledning, många är inte supertydligt det ena eller det andra. När jag hör såna kommentarer blir min känslomässiga reaktion oftast "Oh no, tänk om jag själv är en sån där fruktansvärd neurotypiker som de pratar om? :(", eftersom jag är osäker på hur pass hög autism-cred jag egentligen har. Och det är just det där, känslan av att behöva leva upp till nåt i utbyte mot ökad förståelse, som gör att jag drar mig för att committa till etiketten. Är fascinerad över hur självsäkra en del är i sina autist-identiteter. Men har ju visserligen alltid varit fascinerad över hur nån kan vara säker på nåt över huvud taget, i stället för att uppleva världen som ett hopplöst utmattande gytter av detaljer som man kan fetglömma att nånsin få nån ordning på, som jag. Höhö. (Jo, jag vet att det inte är nån vidare verkshöjd på spaningen att Världen Är Komplicerad.)
För mig är den "naturliga sociala förmågan", eller vad det nu är som icke-autister eventuellt besitter, i alla fall inte alls nåt fånigt eller onödigt. Det har snarast status av nåt magiskt, gäckande och potentiellt väldigt meningsskapande. Jag hade det nästan som religion som yngre, tanken på att jag nån dag skulle kunna liksom knäcka koden och bli socialt lyckad. Samtidigt misstänkte jag ofta (sen tidiga tonåren) att jag saknade nån sorts medfödd utrustning som behövdes, vilket ju är lite anslående i ljuset av den diagnos jag senare fick.
Ja, så här kan man ju hålla på. Det jag vill ha sagt är kanske: Det är en väldigt fin och bra och användbar förmåga att ha, att kunna känna in andra människors sinnesstämningar och kommunicera på ett intuitivt vis. Det är också okej att inte ha den förmågan. Förmodligen är det många som ligger nånstans mittemellan också. Eftersom det finns fler som har den än som inte har den så får de som inte har den ofta försöka anpassa sig efter majoriteten. Det kan vara jobbigt och smärtsamt på olika sätt och bli ett hinder i livet, men man får kämpa på.
Jag vet fortfarande inte hur jag känner inför att använda det om mig själv, alltså huruvida jag stämmer in på det. Min grundinställning är nog fortfarande att det är omöjligt att komma fram till nåt slutgiltigt svar på det, och att det i viss mån är meningslöst att försöka, men kan inte sluta tänka på det ändå. Det handlar väl om identiteter i slutändan och man kan inte låta bli att vilja ha en. Identitet, alltså. Och varför den sociala biten inte funkat är väl nåt jag alltid kommer att undra över, eftersom det varit en sån stor källa till besvikelse i mitt liv. Jag menar, att jag är avvikande funktionsmässigt i det avseendet på nåt sätt borde väl vara sant. Det är inte som att jag struntat i att skaffa kompisar på pin kiv. Men avviker jag verkligen på ett typiskt autistiskt sätt?
Jag har aldrig tänkt på mig själv som en som har svårt att läsa av stämningar, ansiktsuttryck, tonfall och så vidare. Har snarare alltid känt mig helt hyperkänslig för såna saker (kan ju knappt titta på teve för att jag är så plågad av sekundärskam till exempel). Nu funderar jag på om det där kanske är en överkompensationsgrej. Att jag i min längtan efter bekräftelse från andra och min rädsla att göra fel på olika sätt har börjat övertolka minsta lilla signal från människor omkring mig. När jag tänker tillbaka på skoltiden tycker jag mig minnas en hotfull, men ändå lite hoppfull, känsla av att famla i mörkret. Kanske har jag inte alls nån intuitiv förmåga att förstå andras beteenden. Kanske har jag bara gått runt i hela mitt liv och försökt bygga upp modeller för hur folk fungerar, överdrivet komplexa modeller med medioker prediktionsförmåga. Äh. Jag vet inte.
Jag blir hur som helst ofta lite sur på vissa "stolta autister" som ska ondgöra sig över hur löjliga "neurotypikerna" är med sitt intrikata sociala spel och sina subtila signaler etc.. Som hävdar att det är så mycket lättare att prata med andra autister för att de minsann kör med raka puckar. Dels för att jag är lite trött på hela "spy galla över överordnad folkgrupp"-grejen överlag, typ feminister som ska komma med utstuderat elaka och sårande kommentarer om hur Alla Män minsann är så himla värdelösa och hopplösa och i princip borde sätta eld på sig själva. Jo, jag har skrattat åt några av skämten, och det är kanske fel att fokusera på att t.ex. feminister är elaka mot män ibland när en del mäns beteende gentemot kvinnor är sju resor värre, men jag tycker det blir lite utmattande och liksom tröstlöst med alla frätande nedrigheter i längden. Tycker man kan vara lite snälla mot varandra i stället. Jag håller förmodligen bara på att bli gammal.
Men det blir så märkligt när just autist-aktivister gör det. Det heter ju ändå "autismspektrumet" av en anledning, många är inte supertydligt det ena eller det andra. När jag hör såna kommentarer blir min känslomässiga reaktion oftast "Oh no, tänk om jag själv är en sån där fruktansvärd neurotypiker som de pratar om? :(", eftersom jag är osäker på hur pass hög autism-cred jag egentligen har. Och det är just det där, känslan av att behöva leva upp till nåt i utbyte mot ökad förståelse, som gör att jag drar mig för att committa till etiketten. Är fascinerad över hur självsäkra en del är i sina autist-identiteter. Men har ju visserligen alltid varit fascinerad över hur nån kan vara säker på nåt över huvud taget, i stället för att uppleva världen som ett hopplöst utmattande gytter av detaljer som man kan fetglömma att nånsin få nån ordning på, som jag. Höhö. (Jo, jag vet att det inte är nån vidare verkshöjd på spaningen att Världen Är Komplicerad.)
För mig är den "naturliga sociala förmågan", eller vad det nu är som icke-autister eventuellt besitter, i alla fall inte alls nåt fånigt eller onödigt. Det har snarast status av nåt magiskt, gäckande och potentiellt väldigt meningsskapande. Jag hade det nästan som religion som yngre, tanken på att jag nån dag skulle kunna liksom knäcka koden och bli socialt lyckad. Samtidigt misstänkte jag ofta (sen tidiga tonåren) att jag saknade nån sorts medfödd utrustning som behövdes, vilket ju är lite anslående i ljuset av den diagnos jag senare fick.
Ja, så här kan man ju hålla på. Det jag vill ha sagt är kanske: Det är en väldigt fin och bra och användbar förmåga att ha, att kunna känna in andra människors sinnesstämningar och kommunicera på ett intuitivt vis. Det är också okej att inte ha den förmågan. Förmodligen är det många som ligger nånstans mittemellan också. Eftersom det finns fler som har den än som inte har den så får de som inte har den ofta försöka anpassa sig efter majoriteten. Det kan vara jobbigt och smärtsamt på olika sätt och bli ett hinder i livet, men man får kämpa på.
fredag 7 juli 2017
DE EEEE INTE EN TRIFTONG WÄÄÄRGH
En gång såg jag På spåret och staden de var på väg till var Seoul. En ledtråd var att det var "världens enda huvudstad med en triftong i namnet". Eftersom jag hört samma missuppfattning nån annanstans nyss så tänkte jag att jag måste skriva ett surt blogginlägg om det! Obs är ej lingvist så det kanske blir lite fel nånstans och det kommer att bli väldigt Wikipedia-baserat (tar villigt emot kritik).
En diftong (länk till engelska Wikipedia-sidan) är alltså när man har en glidning mellan två vokaler inom en stavelse. Standardsvenska anses oftast inte ha några diftonger men engelska har några stycken, som i orden cow eller high. Dessa har, för att försöka jobba med IPA, glidningar från [a] till [ʊ] respektive från [a] till [ɪ]. En triftong är samma sak fast man har tre vokaler med glidningar mellan, fortfarande i samma stavelse. Triftongernas existens i engelskan verkar vara lite omdebatterad men engelska Wikipedia-sidan anger t.ex. det engelska ordet fire, uttalat med "received pronunciation" alltså sån där engelsk fin-engelska (tänk Stephen Fry), som ett exempel. Det skulle då ha en glidning från [a] till [ɪ] till [ə]. I spanskan ges sista stavelsen i ordet Uruguay som ett exempel, med glidningen [u] till [a] till [i].
Det är alltså, hursomhelst, helt och hållet en fråga om uttal. Att ordet Seoul stavas med tre stycken bokstäver som oftast brukar beteckna vokalljud i rad är inte relevant i sig. Namnet brukar väl ofta uttalas som en stavelse med nån sorts diftong i mitten. Tror att engelskspråkiga uttalar det homofont med soul, och vi svenskar säger nåt i stil med /söul/. Tror det var ganska vanligt att stava det Söul här i Sverige förr i tiden, förresten? Det ursprungliga koreanska uttalet är dock tvåstavigt [sʌ.ul] (källa engelska Wikipedia-artikeln om Seoul, punkten betecknar stavelsegräns) och där finns varken triftonger eller diftonger i sikte. I stavningen med romerska bokstäver betecknar eo den första vokalen och u den andra.
Kan tycka att det är lite småkonstigt att detta slank igenom med tanke på att Fredrik Lindström är språkvetare i grunden och supposedly var antagen som doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet? Men fonetik kanske inte var hans grej, eller så hade han annat för sig än att faktagranska frågorna.
En diftong (länk till engelska Wikipedia-sidan) är alltså när man har en glidning mellan två vokaler inom en stavelse. Standardsvenska anses oftast inte ha några diftonger men engelska har några stycken, som i orden cow eller high. Dessa har, för att försöka jobba med IPA, glidningar från [a] till [ʊ] respektive från [a] till [ɪ]. En triftong är samma sak fast man har tre vokaler med glidningar mellan, fortfarande i samma stavelse. Triftongernas existens i engelskan verkar vara lite omdebatterad men engelska Wikipedia-sidan anger t.ex. det engelska ordet fire, uttalat med "received pronunciation" alltså sån där engelsk fin-engelska (tänk Stephen Fry), som ett exempel. Det skulle då ha en glidning från [a] till [ɪ] till [ə]. I spanskan ges sista stavelsen i ordet Uruguay som ett exempel, med glidningen [u] till [a] till [i].
Det är alltså, hursomhelst, helt och hållet en fråga om uttal. Att ordet Seoul stavas med tre stycken bokstäver som oftast brukar beteckna vokalljud i rad är inte relevant i sig. Namnet brukar väl ofta uttalas som en stavelse med nån sorts diftong i mitten. Tror att engelskspråkiga uttalar det homofont med soul, och vi svenskar säger nåt i stil med /söul/. Tror det var ganska vanligt att stava det Söul här i Sverige förr i tiden, förresten? Det ursprungliga koreanska uttalet är dock tvåstavigt [sʌ.ul] (källa engelska Wikipedia-artikeln om Seoul, punkten betecknar stavelsegräns) och där finns varken triftonger eller diftonger i sikte. I stavningen med romerska bokstäver betecknar eo den första vokalen och u den andra.
Kan tycka att det är lite småkonstigt att detta slank igenom med tanke på att Fredrik Lindström är språkvetare i grunden och supposedly var antagen som doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet? Men fonetik kanske inte var hans grej, eller så hade han annat för sig än att faktagranska frågorna.
onsdag 5 juli 2017
Berättelser som berört mig
Jag är ingen större konsument av kultur. Det är nåt jag skämts för en del, tänker att det liksom är nåt man bedöms efter som person, som andra kan gå på när de försöker förstå vem man är. Vad man gillar för film, musik och så vidare. Lågt kulturintresse = själsligt outvecklad, liksom (obs tror verkligen inte att det nödvändigtvis är så). Men jag har inte det där drivet att leta reda på och ta del av filmer, tv-serier, böcker, musik. Det jag faktiskt konsumerar blir lite hipp som happ. En del blir ganska "finkulturellt", kanske mest på grund av min kulturtant till mamma som jag lånar böcker av ibland och ser film ihop med (nu senast American Honey, den var... jobbig).
Jag kom att tänka på att två berättelser jag verkligen blivit berörd av har en del gemensamt. Det ena är filmen Pianisten, med Isabelle Huppert, som jag råkade se med mina föräldrar när jag var i sena tonåren och blev fullständigt överkörd av. (Tips: Se inte den med dina föräldrar.) Har aldrig sett om den, eller läst boken den är baserad på. Den andra är den korta romanen On Chesil Beach av Ian McEwan som jag läste för två somrar sen. På ett lite ytligare plan är de lika för att musikaliskt bevandrade, sexuellt avvikande kvinnor (the best kind, höhö) står i centrum i båda.
Men det som fångade mig mest är det här med de misslyckade relationerna. Att två personer försöker ha en romantisk-sexuell relation och sen... går det bara inte, allt bara brakar ihop på ett katastrofalt vis. Och båda skildringarna är helt gastkramande. I Pianisten så är det (som jag minns det) totalt dysfunktionellt från början till slut, det blir knappt nåt av alltihopa? För det unga paret i On Chesil Beach verkar allt se bra, fint, normalt ut fram till att de ska "fullborda" relationen och det visar sig att de milt talat är på lite olika våglängder. I båda fallen kan man kanske säga att relationen misslyckas för att kvinnan av olika skäl inte kan, är oförmögen, inkompetent att spela sin roll på nåt sätt? Det är tydligen nånting som är fascinerande för mig.
Jag har inte så mycket mer erfarenhet av relationer nu än jag hade när jag var arton. Jag identifierade mig väldigt starkt med huvudpersonen i Pianisten då, men jag vet inte om jag egentligen har så värst mycket gemensamt med henne (är mycket sämre på att spela piano i alla fall). Jag tror att en sak som bidrog till att jag blev en sån klangbotten för filmen är att jag (så klart) var förälskad i nån kille i min gymnasieklass som faktiskt gav mig en del uppmärksamhet. Alltså, han började prata med mig ibland och så där, var trevlig mot mig. Han var nog trevlig mot alla men i vilket fall. Och då ville jag väl komma på nåt kul eller intressant att säga men upplevde för det mesta att jag misslyckades fatalt vilket gav upphov till en hel del smärta.
Den där känslan av att få uppmärksamhet av nån man verkligen vill få uppmärksamhet av, men inte kunna göra nåt vettigt av den, var väldigt tongivande för min ungdom och ledde nog till att jag ofta mådde rätt så dåligt. Jag har aldrig upplevt mig som mobbad eller utfryst med flit, bara socialt utanför av ren inkompetens. Jag hade dessutom en bild av mig själv som en allmänt värdelös och dålig människa på nåt sätt. Tråkig och ful och dum så klart, men dessutom liksom moraliskt och känslomässigt urholkad? Död inuti på nåt sätt.
Och när det är nån man har "speciella" känslor för som sträcker ut en hand mot en, men man känner sig oförmögen att svara på ett bra sätt, är det ju extra jobbigt så klart. Jag tolkade in mycket av det i Pianisten – en ensam och socialt missanpassad kvinna får närmanden från en attraktiv ung man som verkar snäll och fin, men kan inte besvara dem på nåt vettigt sätt för att hon är för trasig och skev, och så gör smärtan och misären entré. Det finns nog väldigt mycket mer att säga om historien, kanske skulle jag läst den helt annorlunda idag, men det känns på ett sätt fint att ha haft en Stor Kulturupplevelse på det där sättet. Ja, jag var nog inte så lite melodramatisk...
Jag kom att tänka på att två berättelser jag verkligen blivit berörd av har en del gemensamt. Det ena är filmen Pianisten, med Isabelle Huppert, som jag råkade se med mina föräldrar när jag var i sena tonåren och blev fullständigt överkörd av. (Tips: Se inte den med dina föräldrar.) Har aldrig sett om den, eller läst boken den är baserad på. Den andra är den korta romanen On Chesil Beach av Ian McEwan som jag läste för två somrar sen. På ett lite ytligare plan är de lika för att musikaliskt bevandrade, sexuellt avvikande kvinnor (the best kind, höhö) står i centrum i båda.
Men det som fångade mig mest är det här med de misslyckade relationerna. Att två personer försöker ha en romantisk-sexuell relation och sen... går det bara inte, allt bara brakar ihop på ett katastrofalt vis. Och båda skildringarna är helt gastkramande. I Pianisten så är det (som jag minns det) totalt dysfunktionellt från början till slut, det blir knappt nåt av alltihopa? För det unga paret i On Chesil Beach verkar allt se bra, fint, normalt ut fram till att de ska "fullborda" relationen och det visar sig att de milt talat är på lite olika våglängder. I båda fallen kan man kanske säga att relationen misslyckas för att kvinnan av olika skäl inte kan, är oförmögen, inkompetent att spela sin roll på nåt sätt? Det är tydligen nånting som är fascinerande för mig.
Jag har inte så mycket mer erfarenhet av relationer nu än jag hade när jag var arton. Jag identifierade mig väldigt starkt med huvudpersonen i Pianisten då, men jag vet inte om jag egentligen har så värst mycket gemensamt med henne (är mycket sämre på att spela piano i alla fall). Jag tror att en sak som bidrog till att jag blev en sån klangbotten för filmen är att jag (så klart) var förälskad i nån kille i min gymnasieklass som faktiskt gav mig en del uppmärksamhet. Alltså, han började prata med mig ibland och så där, var trevlig mot mig. Han var nog trevlig mot alla men i vilket fall. Och då ville jag väl komma på nåt kul eller intressant att säga men upplevde för det mesta att jag misslyckades fatalt vilket gav upphov till en hel del smärta.
Den där känslan av att få uppmärksamhet av nån man verkligen vill få uppmärksamhet av, men inte kunna göra nåt vettigt av den, var väldigt tongivande för min ungdom och ledde nog till att jag ofta mådde rätt så dåligt. Jag har aldrig upplevt mig som mobbad eller utfryst med flit, bara socialt utanför av ren inkompetens. Jag hade dessutom en bild av mig själv som en allmänt värdelös och dålig människa på nåt sätt. Tråkig och ful och dum så klart, men dessutom liksom moraliskt och känslomässigt urholkad? Död inuti på nåt sätt.
Och när det är nån man har "speciella" känslor för som sträcker ut en hand mot en, men man känner sig oförmögen att svara på ett bra sätt, är det ju extra jobbigt så klart. Jag tolkade in mycket av det i Pianisten – en ensam och socialt missanpassad kvinna får närmanden från en attraktiv ung man som verkar snäll och fin, men kan inte besvara dem på nåt vettigt sätt för att hon är för trasig och skev, och så gör smärtan och misären entré. Det finns nog väldigt mycket mer att säga om historien, kanske skulle jag läst den helt annorlunda idag, men det känns på ett sätt fint att ha haft en Stor Kulturupplevelse på det där sättet. Ja, jag var nog inte så lite melodramatisk...
avreageringsinlägg
Åhhh, jag blev så förargad nyss när jag skulle aktivera mitt "nyinflyttad"-erbjudande på Västtrafik på två veckors gratis åkande i hela Västra Götaland-regionen, och upptäckte att det gått ut. Visste inte ens att det var tidsbegränsat. Faaaan :( Vet inte varför jag fick så stark känsloreaktion på detta? Lol. Vet inte ens vad jag skulle ha använt det till. Hade väl tänkt... göra lite utflykter i Västergötland, kanske till Borås eller nåt? Plus att det hade varit väldigt praktiskt att kunna åka gratis till och från föräldrarnas hus i andra änden av stan just de här veckorna. Jaja. Nu har jag rivit sönder pappret och skrivit det här inlägget och hoppas att jag ska kunna sluta tänka på det.
tisdag 4 juli 2017
saxar omkring i sommarens ljusa rymd
Är ensam i föräldrahemmet, mamma och pappa har åkt iväg på semester och jag "vaktar huset". Det är rätt skönt att vara ensam. Men ska tillbaka hem till mormor ikväll tror jag. Har inte med mig datorn eller andra grejer så blir rätt sysslolös här. Känner mig mest... behagligt apatisk just nu.
Har fått för mig att jag ska börja köra med en halvfastedag varje vecka, eller kanske två rentav (5:2-dieten om du minns). Idag är första gången jag testar, har ätit två ägg och en liten bytta lättkvarg typ, och druckit konstant. Te, kaffe och lightcola. Det är ganska varmt också, så vill verkligen inte bli uttorkad. Det har gått okej en sån här dag när jag inte haft nåt viktigt att göra men jag känner mig ganska ofokuserad och slö får jag säga, och huvudvärken ligger på lur. Men skönt med en motvikt till all festmat och alkohol de senaste veckorna.
Annars? Det löste sig med mina restlabbar i den där gamla kursen, till slut. Så så fort de poängen trillar in i Ladok borde jag vara berättigad till examen :) Har anmält mig hos AF, de ska skicka mig till en arbetspsykolog så jag kan komma på vad jag vill bli när jag blir stor. Kanske får göra samma test som förra gången. Där det stod att jag borde bli tjänsteman, konstnär eller forskare, eller vad det nu var. Enligt deras psykologiska modell (som nån jeppe hittade på på 50-talet) så borde jag inte finnas. Tror det är bäst att blanda in AF så lite som möjligt i mitt jobbsökeri, haha. Men det kanske inte går bra och då kan det ju bli aktuellt med Fas 2 och det ena med det andra. Ja, vi får se. Ändå spännande med framtiden ju.
Har fått för mig att jag ska börja köra med en halvfastedag varje vecka, eller kanske två rentav (5:2-dieten om du minns). Idag är första gången jag testar, har ätit två ägg och en liten bytta lättkvarg typ, och druckit konstant. Te, kaffe och lightcola. Det är ganska varmt också, så vill verkligen inte bli uttorkad. Det har gått okej en sån här dag när jag inte haft nåt viktigt att göra men jag känner mig ganska ofokuserad och slö får jag säga, och huvudvärken ligger på lur. Men skönt med en motvikt till all festmat och alkohol de senaste veckorna.
Annars? Det löste sig med mina restlabbar i den där gamla kursen, till slut. Så så fort de poängen trillar in i Ladok borde jag vara berättigad till examen :) Har anmält mig hos AF, de ska skicka mig till en arbetspsykolog så jag kan komma på vad jag vill bli när jag blir stor. Kanske får göra samma test som förra gången. Där det stod att jag borde bli tjänsteman, konstnär eller forskare, eller vad det nu var. Enligt deras psykologiska modell (som nån jeppe hittade på på 50-talet) så borde jag inte finnas. Tror det är bäst att blanda in AF så lite som möjligt i mitt jobbsökeri, haha. Men det kanske inte går bra och då kan det ju bli aktuellt med Fas 2 och det ena med det andra. Ja, vi får se. Ändå spännande med framtiden ju.
onsdag 21 juni 2017
konsten att utnyttja sin tvångsmässighet på rätt sätt
Jag har börjat springa, lol. Har alltså skaffat en ny tvångsmässighet som säger att jag måste ut och jogga två varv kring kvarteret varannan dag. (Eller, har bara kört varannan dag i nån vecka, så det kanske är för tidigt att kalla det en ny vana, men i alla fall. Har hållit på i en månad eller så totalt med springeriet.) Sen kör jag några "styrkeövningar" – några tjejarmhävningar, ett par utfall. Kan inte fler sorter och orkar inte dyka in i träningsdjungeln på internet så det får räcka tills vidare.
Jag tror detta kan vara rätt väg att gå med träning, att ha det som en tvångsmässighet. För kul är det ju verkligen inte. Jag hatar kanske inte att springa längre på det sättet jag alltid gjort tidigare, där jag ville dö efter tio sekunder, men jag är inte i närheten av att njuta av det. Jag tycker mig ha hört folk som lyckas upprätthålla sina träningsvanor säga liknande saker: att det är "som att borsta tänderna". Man måste få det gjort, annars känns nånting fel. Sen verkar det ju visserligen finnas en del som verkligen gillar det också, God bless 'em.
Jag har en tendens till att vara tvångsmässig kring en del saker. Förmodligen inte mer än de flesta, men jag har nån lite omständlig duschrutin jag ska ta mig igenom varje gång och så där. Tanken på att duscha utan att tvätta håret ger mig fortfarande lite småpanik. Sen kan jag bli tvångig när det gäller "kul" saker också, typ min nagellackshobby. Inför jul, nyår, min födelsedag etcetera går jag alltid runt och tänker på vad jag ska ha på naglarna. Sen blir det alltid för stressigt med olika saker man ska hinna med och så hinner jag inte fixa naglarna ändå, alternativt sitter uppe mitt i natten innan julafton för att fixa de där naglarna med rött och grönt glitter och det ena med det andra. Fast nu för tiden är jag tvångsmässig kring att gå och lägga mig innan klockan ett – okej, jag håller kanske på att släppa taget lite om den, men det blir sällan efter klockan två i alla fall – så att sitta uppe på natten och måla naglarna blir det inte så mycket med längre.
Jag försöker påminna mig själv om att det ska vara en hobby och det ska vara roligt och att jag aldrig måste. Problemet är bara att det lätt inte blir av alls om man inte känner att man måste. I alla fall, vi får se om jag kan skaffa fler tvång kring "nyttigare" saker i livet och om det kan ta mig framåt.
Jag tror detta kan vara rätt väg att gå med träning, att ha det som en tvångsmässighet. För kul är det ju verkligen inte. Jag hatar kanske inte att springa längre på det sättet jag alltid gjort tidigare, där jag ville dö efter tio sekunder, men jag är inte i närheten av att njuta av det. Jag tycker mig ha hört folk som lyckas upprätthålla sina träningsvanor säga liknande saker: att det är "som att borsta tänderna". Man måste få det gjort, annars känns nånting fel. Sen verkar det ju visserligen finnas en del som verkligen gillar det också, God bless 'em.
Jag har en tendens till att vara tvångsmässig kring en del saker. Förmodligen inte mer än de flesta, men jag har nån lite omständlig duschrutin jag ska ta mig igenom varje gång och så där. Tanken på att duscha utan att tvätta håret ger mig fortfarande lite småpanik. Sen kan jag bli tvångig när det gäller "kul" saker också, typ min nagellackshobby. Inför jul, nyår, min födelsedag etcetera går jag alltid runt och tänker på vad jag ska ha på naglarna. Sen blir det alltid för stressigt med olika saker man ska hinna med och så hinner jag inte fixa naglarna ändå, alternativt sitter uppe mitt i natten innan julafton för att fixa de där naglarna med rött och grönt glitter och det ena med det andra. Fast nu för tiden är jag tvångsmässig kring att gå och lägga mig innan klockan ett – okej, jag håller kanske på att släppa taget lite om den, men det blir sällan efter klockan två i alla fall – så att sitta uppe på natten och måla naglarna blir det inte så mycket med längre.
Jag försöker påminna mig själv om att det ska vara en hobby och det ska vara roligt och att jag aldrig måste. Problemet är bara att det lätt inte blir av alls om man inte känner att man måste. I alla fall, vi får se om jag kan skaffa fler tvång kring "nyttigare" saker i livet och om det kan ta mig framåt.
söndag 4 juni 2017
en tanke + status
Kom på häromdagen att prokrastinering och dylika undvikande beteenden är psykets svar på allergi? Alltså: känslorna, som liksom immunförsvaret är ett viktigt system som är till för att skydda en, överreagerar på ett cocoloco sätt på nåt yttre stimulus och så blir allt helt fuckat i stället. Ja en halvbra jämförelse kanske hehe.
Har en sån där frustrerad missnöjd dag. Jag kan inte gå ut på min promenad eftersom det regnar, så nu är jag sådär typiskt mosig i huvudet och har ont i nacken. Jag var bjuden hem till föräldrarna för att äta middag och se en film som mamma ville se, men har kommit på att jag inte har tid p.g.a. skolarbete och annat :/ Tråkigt att behöva tacka nej när man egentligen vill. Plus har ätit och sovit dåligt hela veckan. Ja, jag får väl ta promenaden i kväll i stället. Och det är ju bra med regn. För växterna och allt. Hejdå.
Har en sån där frustrerad missnöjd dag. Jag kan inte gå ut på min promenad eftersom det regnar, så nu är jag sådär typiskt mosig i huvudet och har ont i nacken. Jag var bjuden hem till föräldrarna för att äta middag och se en film som mamma ville se, men har kommit på att jag inte har tid p.g.a. skolarbete och annat :/ Tråkigt att behöva tacka nej när man egentligen vill. Plus har ätit och sovit dåligt hela veckan. Ja, jag får väl ta promenaden i kväll i stället. Och det är ju bra med regn. För växterna och allt. Hejdå.
torsdag 1 juni 2017
tisdagens bravader
I förrgår var det dags för framläggningen alltså. Jag hade så klart varit uppe nästan hela natten, bara halvsovit ett par timmar runt gryningen, och kände mig inte så jätteförberedd. Hatar att prata inför folk och vet med mig att jag egentligen måste skriva och lära in ett manus eftersom jag inte kan sätta ihop ordentliga meningar eller tänka över huvud taget i läget när jag står och pratar, men jag gör typ aldrig det ändå p.g.a. är värdelös. Ändå kul grej att utsätta sig själv och sina medmänniskor för :) Ja, det var ju inte så många jag behövde prata inför. Det dök upp en liten auskultant (som dessutom ställde en intressant fråga som jag inte kunde svara på). I övrigt bara examinatorn, handledaren och opponenten.
Men det blev godkänt i alla fall. Sen promenerade jag genom ett regnigt Linköping och tillbaka till centralstationen i ett mestadels apatiskt känslotillstånd. Pappa mötte mig på Nisseterminalen och jag blev bjuden på bubbel och lite lyxig mat i föräldrahemmet. Sen blev jag alldeles, jag menar alldeles för full. Det hjälpte väl inte att jag var dödstrött, inte hade ätit så mycket under dagen och hade tagit dubbel dos Concerta, antar jag. Kvällen slutade lite oklart med att jag kräktes över hela badrummet (mamma och pappa hade gått och lagt sig då som tur var). Jag torkade i alla fall upp efter mig på nåt sätt och slängde mina kläder, badrumsmattan och nån handduk (som jag förmodligen använt för att torka upp) i tvättmaskinen. Sen måste jag ha gått och lagt mig. Vaknade halv åtta nästa morgon och insåg att jag bara hade trosor på mig -- undrar om jag gick upp för trappan sån, nästan naken? Alltså, nivån på det här, I can't even. Brukar ju inte dricka så ofta (fast det har blivit oftare sen jag flyttat "hem") och ja, jag kanske inte borde det heller?
Kan i alla fall starkt rekommendera att man sköljer av nerspydda grejer innan man tvättar dem. Speciellt om upphovspersonen till spyan ätit sparris innan. Körde allt två varv i maskinen nästa dag och det luktade fortfarande kräks och var små fibrer överallt från den där sparrisen. Var väldigt trött igår, mormor ville också bjuda på champagne men jag tackade nej. Men bra att jag kom upp tidigt i alla fall. Idag börjar jag känna mig som en människa igen. Nu de närmaste dagarna ska jag jobba på de sista ändringarna i rapporten, reflektionsdokumentet och lite på en gammal restlabb. Om jag har riktig tur kanske allt blir klart innan sommaren men den där gamla labben kommer nog att komma i vägen för det tyvärr. Men exjobbskursen borde i alla fall bli klar. Tänka sig.
Men det blev godkänt i alla fall. Sen promenerade jag genom ett regnigt Linköping och tillbaka till centralstationen i ett mestadels apatiskt känslotillstånd. Pappa mötte mig på Nisseterminalen och jag blev bjuden på bubbel och lite lyxig mat i föräldrahemmet. Sen blev jag alldeles, jag menar alldeles för full. Det hjälpte väl inte att jag var dödstrött, inte hade ätit så mycket under dagen och hade tagit dubbel dos Concerta, antar jag. Kvällen slutade lite oklart med att jag kräktes över hela badrummet (mamma och pappa hade gått och lagt sig då som tur var). Jag torkade i alla fall upp efter mig på nåt sätt och slängde mina kläder, badrumsmattan och nån handduk (som jag förmodligen använt för att torka upp) i tvättmaskinen. Sen måste jag ha gått och lagt mig. Vaknade halv åtta nästa morgon och insåg att jag bara hade trosor på mig -- undrar om jag gick upp för trappan sån, nästan naken? Alltså, nivån på det här, I can't even. Brukar ju inte dricka så ofta (fast det har blivit oftare sen jag flyttat "hem") och ja, jag kanske inte borde det heller?
Kan i alla fall starkt rekommendera att man sköljer av nerspydda grejer innan man tvättar dem. Speciellt om upphovspersonen till spyan ätit sparris innan. Körde allt två varv i maskinen nästa dag och det luktade fortfarande kräks och var små fibrer överallt från den där sparrisen. Var väldigt trött igår, mormor ville också bjuda på champagne men jag tackade nej. Men bra att jag kom upp tidigt i alla fall. Idag börjar jag känna mig som en människa igen. Nu de närmaste dagarna ska jag jobba på de sista ändringarna i rapporten, reflektionsdokumentet och lite på en gammal restlabb. Om jag har riktig tur kanske allt blir klart innan sommaren men den där gamla labben kommer nog att komma i vägen för det tyvärr. Men exjobbskursen borde i alla fall bli klar. Tänka sig.
tisdag 23 maj 2017
The weirdness
Dagarna flyter på, och jag sysselsätter väl mig (mest med att typ dricka te och ta promenader, känns det som, men i alla fall). Bara nån gång emellanåt trillar jag ner i nåt existentiellt hål och tänker på. Ja. Att man finns. Och är pissgammal och numera alltså bor ... hos mormor? Och har vaskat hela sin ungdom och ... så vidare. Idag kom jag till exempel att tänka på mina chanser att nånsin hitta nån som kanske kan lära sig att tycka om mig och var tvungen att gråta en skvätt. Ja, det är för mycket alltihopa. Men som sagt. För det mesta håller jag mig sysselsatt.
Snart är det sommar och somrarna är ju i och för sig alltid konstiga ändå. Ödsliga, riktningslösa. Runtomkring mig är folk inriktade på att få ut maximal njutning ur sina surt förvärvade lediga stunder, "slappa", sitta i solen. För en gångs skull är det inaktiviteten, det vill säga det jag brukar ägna min tid åt, som är normen och det eftersträvade, men allt känns bara så fel. Där går jag runt i fula kläder (så svårt att klä sig vettigt på sommaren), en evig svettrand i pannan, den migräninducerande solen i ögonen och med nån sorts lågintensiv stum panik inuti.
Asså förlåt för att jag är ett emo, vet egentligen inte om jag borde skriva så mycket om ~känslor~, börjar allt oftare känna att det liksom är olämpligt. Borde nog inte skriva över huvud taget, och borde väl inte ge luft åt känslorna kanske. Men jag tänker att det här åtminstone ett tag till får vara min skräphög där jag kan få ut den här typen av gnäll. Kunde ju skriva privat dagbok men det känns så tråkigt, som att lägga tid på att formulera sig på en papperslapp och sen kasta den i en sjö.
Jag har blivit kontaktad av en gammal bekant på LinkedIn vilket känns så märkligt på många sätt. Tittade på hens kontaktlista. Herregud. Nån av de gamla klasskamraterna är numera Postdoctoral Research Fellow på, låt säga, ett prestigefyllt universitet utomlands. Och här går jag och skrotar, liksom. Utöver alla eventuella jobbiga känslor kring sånt här -- andras karriärer, alltså -- så är det ju rätt fantastiskt. Som en sällsamt lysande parallell värld som nån gång nuddat vid min egen. Minns när jag lånade ut toaletten i mitt studentrum till personen som numera är Postdoctoral Research Fellow under nån nollningsaktivitet som hölls utomhus i närheten, en augustikväll för så många år sen. Alla dessa märkvärdiga (på ett bra sätt, alltså) människor som korsat mina vägar.
Jaha, nu gråter jag igen. Äh, jag orkar inte med mig själv nu. Ryck upp dig ditt dumma gamla skrälle.
Snart är det sommar och somrarna är ju i och för sig alltid konstiga ändå. Ödsliga, riktningslösa. Runtomkring mig är folk inriktade på att få ut maximal njutning ur sina surt förvärvade lediga stunder, "slappa", sitta i solen. För en gångs skull är det inaktiviteten, det vill säga det jag brukar ägna min tid åt, som är normen och det eftersträvade, men allt känns bara så fel. Där går jag runt i fula kläder (så svårt att klä sig vettigt på sommaren), en evig svettrand i pannan, den migräninducerande solen i ögonen och med nån sorts lågintensiv stum panik inuti.
Asså förlåt för att jag är ett emo, vet egentligen inte om jag borde skriva så mycket om ~känslor~, börjar allt oftare känna att det liksom är olämpligt. Borde nog inte skriva över huvud taget, och borde väl inte ge luft åt känslorna kanske. Men jag tänker att det här åtminstone ett tag till får vara min skräphög där jag kan få ut den här typen av gnäll. Kunde ju skriva privat dagbok men det känns så tråkigt, som att lägga tid på att formulera sig på en papperslapp och sen kasta den i en sjö.
Jag har blivit kontaktad av en gammal bekant på LinkedIn vilket känns så märkligt på många sätt. Tittade på hens kontaktlista. Herregud. Nån av de gamla klasskamraterna är numera Postdoctoral Research Fellow på, låt säga, ett prestigefyllt universitet utomlands. Och här går jag och skrotar, liksom. Utöver alla eventuella jobbiga känslor kring sånt här -- andras karriärer, alltså -- så är det ju rätt fantastiskt. Som en sällsamt lysande parallell värld som nån gång nuddat vid min egen. Minns när jag lånade ut toaletten i mitt studentrum till personen som numera är Postdoctoral Research Fellow under nån nollningsaktivitet som hölls utomhus i närheten, en augustikväll för så många år sen. Alla dessa märkvärdiga (på ett bra sätt, alltså) människor som korsat mina vägar.
Jaha, nu gråter jag igen. Äh, jag orkar inte med mig själv nu. Ryck upp dig ditt dumma gamla skrälle.
torsdag 11 maj 2017
Ofrivilligt modeinspirerad
Från att ha varit ganska ointresserad av kläder de senaste åren så är jag just nu helt matt av habegär inför typ hela klädbutikernas sortiment. Det beror nog delvis på att jag nog gått ner så mycket att jag kommer i deras kläder nu (ligger runt 80 kg-strecket nu, så har gått ner över 20 kg sen början av förra året), och att jag har lite mer livspepp och kanske tänker mer på min sociala presentation inför eventuella nya situationer. Men det finns så mycket fint nu! H&M och Monki lyckas trycka på alla mina knappar samtidigt. Framför allt med alla skojiga material (jag är en skata, eller kanske en wannabe-goth). Mesh (fin- eller grovmaskig, älskar båda), spets, tyll, krossad sammet, metallic, glitter, till och med det där konstiga krinklade glansiga syntetmaterialet som dykt upp... Och alla dessa toppar och klänningar med spaghettiband som kommit och alla 90-talsflörtar och den allmänna anything goes-stämningen.
Det finns nog drag av ålderskris i det hela också. Men skitsamma liksom. Tror inte så många bryr sig om hur pass age appropriate jag klär mig. Jag var bjuden på lillasysterns 30-årskalas och skulle shoppa nåt att ha på mig, och råkade köpa hela tre konstiga svarta genomskinliga saker. En topp i finmaskig mesh med lång ärm och picot-kanter (alltså såna där "vågiga" kanter, så fint!) från Monki, en långärmad topp i grovmaskig mesh/fisknätsmaterial från Gina, och en svart spetsklänning som var nermarkerad på H&M. Samt en långärmad svart knälång klänning i ribbad viskostrikå från rean på Gina, också med picot-kant vid ärmen och längst ner.
Det slutade med att jag hade den finmaskiga meshtoppen med svart linne under på festen och kände mig ganska fin (mönstrad kjol nertill). Festen gick okej, fester är ju milt uttryckt inte mitt safe place och jag kände inte så många men det var inte så farligt. Trikåklänningen har jag också haft, den är användbar och fin (fast inte särskilt somrig), men de andra sakerna väntar på att användas. Har beställt en enkel svart knälång trikåklänning med smala axelband att ha som underklänning till spetsklänningen, när jag nu ska få tillfälle att ha den (den levererades med en egen underklänning men den var i polyester, det blir så elektriskt). Men jag tror jag kan använda klänningen jag beställt till en hel del annat också.
Det här känns lite som min dagbok från gymnasiet, den handlade typ bara om vad jag shoppat (och lite om The Sims, bantning och allmän teen angst). Men nu får det nog snart vara nog, känner jag. Jag behöver inget mer inför sommaren då jag redan har jättemånga sommarkjolar och kan ha alla mina t-shirtar som vanligt. Det finns ju också nån sorts mörk understämning i hela konsumtionsfesten. Världsläget och allt det där. Plus att det var rätt skönt att vara ointresserad av mode och nu känner jag att jag dras in i det igen och det har jag ingen lust med. Behöver som sagt inga fler hobbies, och att gå runt och försöka vara "fashion" känns som ett hopplöst projekt. Vill egentligen mest... slippa vara nånting alls, inte ha nån självbild över huvud taget, nåt åt det hållet. Äh jag vet inte.
Det finns nog drag av ålderskris i det hela också. Men skitsamma liksom. Tror inte så många bryr sig om hur pass age appropriate jag klär mig. Jag var bjuden på lillasysterns 30-årskalas och skulle shoppa nåt att ha på mig, och råkade köpa hela tre konstiga svarta genomskinliga saker. En topp i finmaskig mesh med lång ärm och picot-kanter (alltså såna där "vågiga" kanter, så fint!) från Monki, en långärmad topp i grovmaskig mesh/fisknätsmaterial från Gina, och en svart spetsklänning som var nermarkerad på H&M. Samt en långärmad svart knälång klänning i ribbad viskostrikå från rean på Gina, också med picot-kant vid ärmen och längst ner.
Det slutade med att jag hade den finmaskiga meshtoppen med svart linne under på festen och kände mig ganska fin (mönstrad kjol nertill). Festen gick okej, fester är ju milt uttryckt inte mitt safe place och jag kände inte så många men det var inte så farligt. Trikåklänningen har jag också haft, den är användbar och fin (fast inte särskilt somrig), men de andra sakerna väntar på att användas. Har beställt en enkel svart knälång trikåklänning med smala axelband att ha som underklänning till spetsklänningen, när jag nu ska få tillfälle att ha den (den levererades med en egen underklänning men den var i polyester, det blir så elektriskt). Men jag tror jag kan använda klänningen jag beställt till en hel del annat också.
Det här känns lite som min dagbok från gymnasiet, den handlade typ bara om vad jag shoppat (och lite om The Sims, bantning och allmän teen angst). Men nu får det nog snart vara nog, känner jag. Jag behöver inget mer inför sommaren då jag redan har jättemånga sommarkjolar och kan ha alla mina t-shirtar som vanligt. Det finns ju också nån sorts mörk understämning i hela konsumtionsfesten. Världsläget och allt det där. Plus att det var rätt skönt att vara ointresserad av mode och nu känner jag att jag dras in i det igen och det har jag ingen lust med. Behöver som sagt inga fler hobbies, och att gå runt och försöka vara "fashion" känns som ett hopplöst projekt. Vill egentligen mest... slippa vara nånting alls, inte ha nån självbild över huvud taget, nåt åt det hållet. Äh jag vet inte.
tisdag 9 maj 2017
Mer boll sen
Tror att det inte förrän ganska nyligen gått upp för mig att man verkligen måste välja i livet, höhö. Jag tänker på hobbyer och sånt, och yrkesintressen, och projekt i största allmänhet. Jag har så mycket jag vill göra, men tiden är ju begränsad. Rita, hålla på med musik. Allt utseenderelaterat, jag menar dels nagellack som ju är en hobby sen länge, men sen hela "vara kvinna"-grejen med allt vad det innebär av hårborttagning, hårborttagning, hårborttagning, smink, kläder, hudvård, bantning och hårborttagning. Ja, en del av det där (nagellacket främst) är ju mer lustfyllda och kul grejer och en del är mer relaterade till hur jag vill presentera mig själv socialt, och en del av det (kläder) är väl lite av båda.
Sen bär jag en längtan efter att lära mig sy och annat pyssel också. För ett tag sen tittade jag jättemycket på Barbie-videor på YouTube, alltså folk som gör om Barbie-dockor med nytt hår och ansiktsmålning, gör kläder och möbler till dem och så vidare. Gud vad sugen jag var. Jag har liksom aldrig släppt tanken på Barbie sen jag var liten – älskade det då, älskar det fortfarande innerst inne. Men jag kan inte tillåta mig själv att släppa loss den sidan av mig själv, det vore ett sånt slöseri med resurser.
Nu har det gått över lite till sömnad och textil. Tittar på ett par jätteduktiga tjejer på YouTube som gör fantastiska skapelser av gamla second hand-kläder. Jag har ju haft ett par såna projekt, främst att färga textilier men har rent av suttit och handsytt saker (fult och dåligt, så klart) bara för att jag varit så sugen. Och nu har jag tillgång till symaskin... Men, nej. Att skaffa en sån hobby går inte att motivera. Lägga upp nån kjol eller göra nån liten ändring för att få mer användning av nåt gammalt plagg ibland, kanske. Men att lära sig sy på nån sorts nivå där man kan skapa användbara saker från scratch är svårt och har begränsad praktisk användbarhet.
Och rita borde jag egentligen inte heller, även om jag är ganska begåvad. Det är bra för att kunna göra personliga presenter till folk, men att jag ska lägga en massa tid på att "skapa konst"... näe, det är frivolt och onödigt. Samma sak med musik. Har varit sugen på att skaffa en hyfsad mikrofon så jag kan spela in saker (har nåt presentkort på 4sound med 600 spänn kvar på, det kanske skulle räcka en bit?). Har en känsla av att det där med att skapa musik på dator och sitta och peta i nåt musikprogram kan vara typ höjden av skoj i hela världen. Men... nej.
Det enda som är vettigt att lägga tid på nu är att försöka förbättra kunskaperna inom det område där jag valt att utbilda mig, och försöka hitta ett jobb. Ja, jag är en sopa och har inte lyckats göra mycket av de sinnessjuka resurser som slängts på mig. Jag är 33 och mitt cv är typ en enda lång lucka och som student har jag presterat i bästa fall mediokert. Men har råkat välja en inriktning där arbetsmarknaden ser helt glödhet ut just nu så kanske finns det en chans för mig och jag är skyldig mig själv och alla andra att göra mitt bästa.
Vet inte ens vad problemet är egentligen, varför jag inte kan fokusera min energi åt nåt vettigt håll. Jag tycker att matte och programmering är ganska kul, det är bara att... jag egentligen tycker att annat är roligare, kanske? Och att teknikbranschen verkar så jävla stressig. Utvecklingen går så fort (det finns redan AI som på egen hand kan koda ihop program utifrån verbala instruktioner, läste jag).
Och jag har så mycket konstigt känslobagage kring det här p.g.a. hur det gått med studierna och vad det betydde för mig och min självbild, alltså det känns som att det skulle ta år att nysta upp alla trassliga neuroser*. Alltså jag jobbar med mig själv, och bra dagar känns det som att det värsta trasslet håller på att lösas upp. Och jag vet att självförtroende är en färskvara och handlar om vad man gör. Och man ska inte tycka synd om sig själv. Men känslor av den här typen kommer ju faktiskt i vägen ibland.
Man är ju så privilegierad som ens har de här problemen, hjälp. Ja. I alla fall. Jag borde välja en hobby, kanske högst två, och lägga resten av tiden på jobbsökning och att lära mig nya saker som är relevanta för min eventuella karriär. Jag ger mig själv tillåtelse att säga nej till fritidsintressen, helt enkelt.
(Inläggets titel kommer från en låt av gruppen Fattaru, Karriär, från skivan Jordnära från 2003)
*Så kort sammanfattat som jag kan: Man var en ful och tråkig tjej som var jättelessen för att ingen ville hänga med den, och så hittade man på den här planen att man skulle bli INGENJÖR, och då skulle alla tycka att man var cool (väldigt tveksam verklighetsbild där?), och så... ja. Nu är man en ful och tråkig kvinna i nedre medelåldern som ingen vill hänga med, och som dessutom misslyckats på tekniska högskolan. Där är väl grundproblemet men jag har skitmånga andra komplicerade ångestfyllda känslor kring det här, inte minst hur man ska förhålla sig till alla duktiga flickan-tjejer i de här branscherna som inducerar så kraftiga känslor av avund, mindervärde och skam i mig att jag bara vill avlida (de flesta är dessutom mer lyckade som kvinnor, har snygg figur och pojkvän och en härligt lättsam och okomplicerad attityd och sånt). Och så alla de här feministiska diskussionerna om att KVINNOR MINSANN KAN men motarbetas av män som känner sig hotade, ja, JAG VET, men JAG KAN INTE?!!! Eller, jag är liksom halvduktig som bäst, får jag finnas över huvud taget då liksom? Och sen skäms jag för att ha önskat mig rätten att få vara en medioker jävla förlorare och ta fokus från genuint begåvade och drivna kvinnor och deras viktiga problem, herregud, en INGENJÖR borde ju alltid sätta yrkesmässig kompetens i första rummet. Och så vidare. Det blir nån sorts fraktalliknande överlagringar av skam som i slutändan leder till en upplevelse av att vara helt genomrutten och liksom förbrukad som människa. (Har dessutom fått en känsla av att många andra ingenjörer dras med liknande neuroser, fast kanske har sämre självinsikt, och att det liksom skapar en giftig stämning i hela tekniksvängen. Men det kanske bara är projektion.)
Sen bär jag en längtan efter att lära mig sy och annat pyssel också. För ett tag sen tittade jag jättemycket på Barbie-videor på YouTube, alltså folk som gör om Barbie-dockor med nytt hår och ansiktsmålning, gör kläder och möbler till dem och så vidare. Gud vad sugen jag var. Jag har liksom aldrig släppt tanken på Barbie sen jag var liten – älskade det då, älskar det fortfarande innerst inne. Men jag kan inte tillåta mig själv att släppa loss den sidan av mig själv, det vore ett sånt slöseri med resurser.
Nu har det gått över lite till sömnad och textil. Tittar på ett par jätteduktiga tjejer på YouTube som gör fantastiska skapelser av gamla second hand-kläder. Jag har ju haft ett par såna projekt, främst att färga textilier men har rent av suttit och handsytt saker (fult och dåligt, så klart) bara för att jag varit så sugen. Och nu har jag tillgång till symaskin... Men, nej. Att skaffa en sån hobby går inte att motivera. Lägga upp nån kjol eller göra nån liten ändring för att få mer användning av nåt gammalt plagg ibland, kanske. Men att lära sig sy på nån sorts nivå där man kan skapa användbara saker från scratch är svårt och har begränsad praktisk användbarhet.
Och rita borde jag egentligen inte heller, även om jag är ganska begåvad. Det är bra för att kunna göra personliga presenter till folk, men att jag ska lägga en massa tid på att "skapa konst"... näe, det är frivolt och onödigt. Samma sak med musik. Har varit sugen på att skaffa en hyfsad mikrofon så jag kan spela in saker (har nåt presentkort på 4sound med 600 spänn kvar på, det kanske skulle räcka en bit?). Har en känsla av att det där med att skapa musik på dator och sitta och peta i nåt musikprogram kan vara typ höjden av skoj i hela världen. Men... nej.
Det enda som är vettigt att lägga tid på nu är att försöka förbättra kunskaperna inom det område där jag valt att utbilda mig, och försöka hitta ett jobb. Ja, jag är en sopa och har inte lyckats göra mycket av de sinnessjuka resurser som slängts på mig. Jag är 33 och mitt cv är typ en enda lång lucka och som student har jag presterat i bästa fall mediokert. Men har råkat välja en inriktning där arbetsmarknaden ser helt glödhet ut just nu så kanske finns det en chans för mig och jag är skyldig mig själv och alla andra att göra mitt bästa.
Vet inte ens vad problemet är egentligen, varför jag inte kan fokusera min energi åt nåt vettigt håll. Jag tycker att matte och programmering är ganska kul, det är bara att... jag egentligen tycker att annat är roligare, kanske? Och att teknikbranschen verkar så jävla stressig. Utvecklingen går så fort (det finns redan AI som på egen hand kan koda ihop program utifrån verbala instruktioner, läste jag).
Och jag har så mycket konstigt känslobagage kring det här p.g.a. hur det gått med studierna och vad det betydde för mig och min självbild, alltså det känns som att det skulle ta år att nysta upp alla trassliga neuroser*. Alltså jag jobbar med mig själv, och bra dagar känns det som att det värsta trasslet håller på att lösas upp. Och jag vet att självförtroende är en färskvara och handlar om vad man gör. Och man ska inte tycka synd om sig själv. Men känslor av den här typen kommer ju faktiskt i vägen ibland.
Man är ju så privilegierad som ens har de här problemen, hjälp. Ja. I alla fall. Jag borde välja en hobby, kanske högst två, och lägga resten av tiden på jobbsökning och att lära mig nya saker som är relevanta för min eventuella karriär. Jag ger mig själv tillåtelse att säga nej till fritidsintressen, helt enkelt.
(Inläggets titel kommer från en låt av gruppen Fattaru, Karriär, från skivan Jordnära från 2003)
*Så kort sammanfattat som jag kan: Man var en ful och tråkig tjej som var jättelessen för att ingen ville hänga med den, och så hittade man på den här planen att man skulle bli INGENJÖR, och då skulle alla tycka att man var cool (väldigt tveksam verklighetsbild där?), och så... ja. Nu är man en ful och tråkig kvinna i nedre medelåldern som ingen vill hänga med, och som dessutom misslyckats på tekniska högskolan. Där är väl grundproblemet men jag har skitmånga andra komplicerade ångestfyllda känslor kring det här, inte minst hur man ska förhålla sig till alla duktiga flickan-tjejer i de här branscherna som inducerar så kraftiga känslor av avund, mindervärde och skam i mig att jag bara vill avlida (de flesta är dessutom mer lyckade som kvinnor, har snygg figur och pojkvän och en härligt lättsam och okomplicerad attityd och sånt). Och så alla de här feministiska diskussionerna om att KVINNOR MINSANN KAN men motarbetas av män som känner sig hotade, ja, JAG VET, men JAG KAN INTE?!!! Eller, jag är liksom halvduktig som bäst, får jag finnas över huvud taget då liksom? Och sen skäms jag för att ha önskat mig rätten att få vara en medioker jävla förlorare och ta fokus från genuint begåvade och drivna kvinnor och deras viktiga problem, herregud, en INGENJÖR borde ju alltid sätta yrkesmässig kompetens i första rummet. Och så vidare. Det blir nån sorts fraktalliknande överlagringar av skam som i slutändan leder till en upplevelse av att vara helt genomrutten och liksom förbrukad som människa. (Har dessutom fått en känsla av att många andra ingenjörer dras med liknande neuroser, fast kanske har sämre självinsikt, och att det liksom skapar en giftig stämning i hela tekniksvängen. Men det kanske bara är projektion.)
fredag 21 april 2017
This was the time of no reply
ALltså, när folk inte svarar på mejjjjjjjjjjjjjl. Det är så drygt att vänta, undra om de ens sett det, om de typ undviker att svara för att de tycker att man är jobbig eller gjort fel eller nåt? Sluta ghosta mig gdamnit! Nu är det två mejlsvar jag väntar på. Det känns som att hela jag bara hänger i luften. Det är ändå relativt viktiga saker det handlar om (studierna, och alltså i förlängningen min framtida examen). Vet att jag själv säkert är svår att samarbeta med på många sätt också och har förstört för folk så jag kanske förtjänar det. Men men. Det är väl bara att ta ett djupt andetag och slappna av. Nu är det ju helg.
Jag har alltså flyttat nu. Vet inte hur det känns, undviker nog att känna efter lite. Det är så mycket med tiden i Linköping som är så oerhört på nåt sätt. Att jag bara vaskade hela min ungdom där. Satt där år ut och år in och prokrastinerade bort hela mitt liv på meningslöst trams på internet och hade oerhörda skamkänslor och självförtroendet nere vid fotknölarna. När jag kunde ha... Alltså, det går ju inte att få in i huvudet. Det går inte heller att göra så mycket vettigt av den infon egentligen. Man kan ju försöka lära av sina misstag, men jag vet inte vad jag ska dra för slutsatser. Kanske var det oundvikligt, kanske hade det gått att få en annan riktning på livet med nån mindre ändring av parametrarna nånstans, men nu blev det som det blev. Så struntsamma.
I Göteborg med omnejd flyter väl livet på. Nu har jag bott här i snart en vecka. Har fått ett rum (f.d. kontoret) på typ 3x4 kvadrat där jag packat in mina pinaler och mig själv. Det är inte så farligt trångt som man skulle kunna tro. Umgänget med mormor går helt okej hittills också, tror jag i alla fall. Ikväll har vi ätit pizza från halvfabrikat (vi är rätt kompatibla matmässigt, på så vis att ingen av oss är särskilt intresserad av mat på ett estetiskt plan) och nu sitter hon och tittar på frågesport på datorn. Ska försöka lyfta mig ur matkomat, städa undan det sista i köket och kanske orka göra nåt kreativt under resten av kvällen. Kanske rita, köpte nya såna där suddgrejer idag (tortilloner?). Försöker lära mig Python också, det är väl dags. Ja hejdå då.
Jag har alltså flyttat nu. Vet inte hur det känns, undviker nog att känna efter lite. Det är så mycket med tiden i Linköping som är så oerhört på nåt sätt. Att jag bara vaskade hela min ungdom där. Satt där år ut och år in och prokrastinerade bort hela mitt liv på meningslöst trams på internet och hade oerhörda skamkänslor och självförtroendet nere vid fotknölarna. När jag kunde ha... Alltså, det går ju inte att få in i huvudet. Det går inte heller att göra så mycket vettigt av den infon egentligen. Man kan ju försöka lära av sina misstag, men jag vet inte vad jag ska dra för slutsatser. Kanske var det oundvikligt, kanske hade det gått att få en annan riktning på livet med nån mindre ändring av parametrarna nånstans, men nu blev det som det blev. Så struntsamma.
I Göteborg med omnejd flyter väl livet på. Nu har jag bott här i snart en vecka. Har fått ett rum (f.d. kontoret) på typ 3x4 kvadrat där jag packat in mina pinaler och mig själv. Det är inte så farligt trångt som man skulle kunna tro. Umgänget med mormor går helt okej hittills också, tror jag i alla fall. Ikväll har vi ätit pizza från halvfabrikat (vi är rätt kompatibla matmässigt, på så vis att ingen av oss är särskilt intresserad av mat på ett estetiskt plan) och nu sitter hon och tittar på frågesport på datorn. Ska försöka lyfta mig ur matkomat, städa undan det sista i köket och kanske orka göra nåt kreativt under resten av kvällen. Kanske rita, köpte nya såna där suddgrejer idag (tortilloner?). Försöker lära mig Python också, det är väl dags. Ja hejdå då.
söndag 9 april 2017
Vecka 14
I fredags, efter en fyra timmars brottningsmatch med Bibtex, skickade jag till slut in uppsatsen. Sen skulle jag starta igång Spotify och såg "Ta hand om varandra" skrivet på startsidan. Gick in på Sveriges radio och läste om eländet. Ja det la ju sordin på stämningen lite grann. Jag fick hursomhelst feedback från examinatorn oväntat snabbt, då han tydligen prioriterar att läsa exjobbsrapporter på fredagskvällar. Han tyckte det gick att lägga fram i nuvarande form, så jag kanske hinner innan sommaren.
Har tillbringat helgen lite i den speciella projekt-yra som uppstår när man har blivit av med en stor propp i pipelinen. Flyttlasset går ju på fredag så jag har lagt en hel del energi på att packa, men det återstår ganska mycket. Har ingen större systematik i det, springer mest fram och tillbaka allteftersom jag kommer på nya saker att göra. Men det är väl bättre att vara all over the place än att vara... ingenstans. Eller att inte göra nånting. Har alltid hatat att packa, och flyttpackning är ju som att packa inför en resa fast hundra gånger värre, men nu tycker jag faktiskt rentav att det är roligt. Känner att jag börjar få förståelse för att det faktiskt kan vara kul att gripa sig an ett stort projekt, att man kan ha en entusiasm inför det, även om det är nåt man "måste" göra. Det blir väldigt mycket lättare då.
Har varit och shoppat lite idag, det är väl nåt jag tyckt att jag borde göra eftersom jag både fyllt år (för flera veckor sen nu) och lämnat in rapporten, och eftersom jag har lite extra pengar på kontot. Det var alltid mitt sätt att "fira" saker förr i tiden, köpa mer färggrant krafs. Har allt svårare att njuta av det dock, det finns så mycket grejer och det är hopplöst att välja nåt som känns värt pengarna, det är mest frustrerande. Hela poängen är ju att köpa nåt trams bara för att pigga upp sig, men jag vet inte. Köpte nåt (ganska dyrt) nagellack häromdagen också och blev inte ens glad. Ja, det är väl positivt på många sätt att man inte är lika konsumtionssugen.
Blev rätt tråkiga grejer i alla fall, bl.a. några par trosor från Åhléns. Sen Lindex slutade göra sin briefs-modell med spetskanter har jag inte lyckats hitta nån ny modell som känns hundraprocentig. Har rätt specifika krav. De ska vara ordentligt låga så att de sitter under magbullen liksom, annars kommer de bara att rulla ner sig eller hänga, och helst breda i sidorna då det är överlägset ur bekvämlighetssynvinkel. Hipstermodell typ, men det verkar inte finnas nånstans längre? Skön mjuk resår runt alla hål. När det bara är en fåll runt benhålen tycker jag mest att de åker omkring, men pallar inte hård jobbig resår som skär in, det kan förstöra en hel dag. Men naturligtvis får inte resåren vara för slapp heller. Vettigt material, bomullstrikå med stretch, och inga jävla sömmar fram eller bak tack. Men det verkar nästintill omöjligt att hitta. Hursomhelst, nu köpte jag tre olika modeller så får hoppas att åtminstone nån av dem funkar. Nåt måste man ju paketera den gamla hängröva i.
Med denna fascinerande info lämnar jag dig nu, har redan suttit och möglat framför datan för länge och snart måste jag fixa middag. Blir upplysningsvis spaghetti och köttfärssås, måste tömma frysen och hade fryst blandfärs. Herrå
Har tillbringat helgen lite i den speciella projekt-yra som uppstår när man har blivit av med en stor propp i pipelinen. Flyttlasset går ju på fredag så jag har lagt en hel del energi på att packa, men det återstår ganska mycket. Har ingen större systematik i det, springer mest fram och tillbaka allteftersom jag kommer på nya saker att göra. Men det är väl bättre att vara all over the place än att vara... ingenstans. Eller att inte göra nånting. Har alltid hatat att packa, och flyttpackning är ju som att packa inför en resa fast hundra gånger värre, men nu tycker jag faktiskt rentav att det är roligt. Känner att jag börjar få förståelse för att det faktiskt kan vara kul att gripa sig an ett stort projekt, att man kan ha en entusiasm inför det, även om det är nåt man "måste" göra. Det blir väldigt mycket lättare då.
Har varit och shoppat lite idag, det är väl nåt jag tyckt att jag borde göra eftersom jag både fyllt år (för flera veckor sen nu) och lämnat in rapporten, och eftersom jag har lite extra pengar på kontot. Det var alltid mitt sätt att "fira" saker förr i tiden, köpa mer färggrant krafs. Har allt svårare att njuta av det dock, det finns så mycket grejer och det är hopplöst att välja nåt som känns värt pengarna, det är mest frustrerande. Hela poängen är ju att köpa nåt trams bara för att pigga upp sig, men jag vet inte. Köpte nåt (ganska dyrt) nagellack häromdagen också och blev inte ens glad. Ja, det är väl positivt på många sätt att man inte är lika konsumtionssugen.
Blev rätt tråkiga grejer i alla fall, bl.a. några par trosor från Åhléns. Sen Lindex slutade göra sin briefs-modell med spetskanter har jag inte lyckats hitta nån ny modell som känns hundraprocentig. Har rätt specifika krav. De ska vara ordentligt låga så att de sitter under magbullen liksom, annars kommer de bara att rulla ner sig eller hänga, och helst breda i sidorna då det är överlägset ur bekvämlighetssynvinkel. Hipstermodell typ, men det verkar inte finnas nånstans längre? Skön mjuk resår runt alla hål. När det bara är en fåll runt benhålen tycker jag mest att de åker omkring, men pallar inte hård jobbig resår som skär in, det kan förstöra en hel dag. Men naturligtvis får inte resåren vara för slapp heller. Vettigt material, bomullstrikå med stretch, och inga jävla sömmar fram eller bak tack. Men det verkar nästintill omöjligt att hitta. Hursomhelst, nu köpte jag tre olika modeller så får hoppas att åtminstone nån av dem funkar. Nåt måste man ju paketera den gamla hängröva i.
Med denna fascinerande info lämnar jag dig nu, har redan suttit och möglat framför datan för länge och snart måste jag fixa middag. Blir upplysningsvis spaghetti och köttfärssås, måste tömma frysen och hade fryst blandfärs. Herrå
lördag 25 mars 2017
halloj
Ja, nu är det vår? Har verkligen inget emot våren, speciellt inte sådär alldeles i början när det inte har börjat bli varmt på riktigt än, men det känns lite abrupt och lite tidigt. Gruset bortsopat, blommor överallt helt plötsligt. Brukar blåsipporna verkligen blomma så här års? Ja, inte vet jag. Men det är väl bara att vänja sig. Svennebananers känslor inför årstider är kanske inte den mest trängande aspekten av klimatfrågan.
Det är lördag. Jag sitter och skriver ihop det sista på uppsatsen. Den blir inte så bra, men alla exjobb kanske inte kan bli det. F säger att exjobbet bara i undantagsfall resulterar i nåt värdefullt, men oftast mest är "ett kvitto på uthållighet". Eller kanske ett kvitto på förmågan att uthärda sin egen inkompetens, i mitt fall. Resultatkapitlet verkar mest kretsa kring frågan "eeeh blev det här nåt över huvud taget, egentligen?" och jag sitter och skäms för varje mening jag skriver. Hursomhelst, har inte fått så mycket gjort idag. Men städat lite och tagit en promenad i alla fall. Ska laga mat, nån soppa med lite rötter och kikärter hade jag tänkt mig.
Har ett par nya självförbättringsprojekt. Ett är att styrketräna -- eller ja, att göra ett par armhävningar och utfall när jag kommer hem från dagens ärenden. Har gjort det i nån månad nu och tycker faktiskt att jag kan känna musklerna lite grann under huden. Rumpan hänger dock fortfarande värre för varje vecka, antar att man måste träna upp gigantiska sätesmuskler för att all den lösa huden (kombination av relativt dramatisk viktnedgång och åldrande, antar jag) ska ha nåt att drapera sig runt.
Ja ja. Vet inte ens om det är nån mening med att försöka ha snygg rumpa. Om man skulle försöka hitta nån att dejta nu så skulle väl utbudet bestå typ av nån Mats från Mjölby som är i 40-årsåldern, "jobbar med IT" och bär på en sorg över brustna drömmar. Det räcker med en människospillra i mitt liv, tack. Plus att jag inte vill behöva bli bonusmamma till stackars Mats tioåriga barn från ett tidigare äktenskap som kommer att sitta och blänga föraktfullt på mig när vi äter fiskpinnar i Mjölby. Nej, usch! Alla i den situationen förtjänar bättre.
Ja, framtiden! Vad kan den ha att erbjuda. Har verkligen ingen aning just nu.
Det är lördag. Jag sitter och skriver ihop det sista på uppsatsen. Den blir inte så bra, men alla exjobb kanske inte kan bli det. F säger att exjobbet bara i undantagsfall resulterar i nåt värdefullt, men oftast mest är "ett kvitto på uthållighet". Eller kanske ett kvitto på förmågan att uthärda sin egen inkompetens, i mitt fall. Resultatkapitlet verkar mest kretsa kring frågan "eeeh blev det här nåt över huvud taget, egentligen?" och jag sitter och skäms för varje mening jag skriver. Hursomhelst, har inte fått så mycket gjort idag. Men städat lite och tagit en promenad i alla fall. Ska laga mat, nån soppa med lite rötter och kikärter hade jag tänkt mig.
Har ett par nya självförbättringsprojekt. Ett är att styrketräna -- eller ja, att göra ett par armhävningar och utfall när jag kommer hem från dagens ärenden. Har gjort det i nån månad nu och tycker faktiskt att jag kan känna musklerna lite grann under huden. Rumpan hänger dock fortfarande värre för varje vecka, antar att man måste träna upp gigantiska sätesmuskler för att all den lösa huden (kombination av relativt dramatisk viktnedgång och åldrande, antar jag) ska ha nåt att drapera sig runt.
Ja ja. Vet inte ens om det är nån mening med att försöka ha snygg rumpa. Om man skulle försöka hitta nån att dejta nu så skulle väl utbudet bestå typ av nån Mats från Mjölby som är i 40-årsåldern, "jobbar med IT" och bär på en sorg över brustna drömmar. Det räcker med en människospillra i mitt liv, tack. Plus att jag inte vill behöva bli bonusmamma till stackars Mats tioåriga barn från ett tidigare äktenskap som kommer att sitta och blänga föraktfullt på mig när vi äter fiskpinnar i Mjölby. Nej, usch! Alla i den situationen förtjänar bättre.
Ja, framtiden! Vad kan den ha att erbjuda. Har verkligen ingen aning just nu.
måndag 20 mars 2017
Ebba testar örtteer
Har snöat in lite på örtteer sen strax före jul, som ett led i min strävan att få bättre ordning på sömnrutinerna, och tänkte att jag skulle skriva ner lite omdömen om dem som jag hunnit testa. Obs, jag är egentligen rätt ointresserad av mat och smaker överlag så mina recensioner är förmodligen ganska värdelösa. Delar av Pukkas och Clippers sortiment finns tillgängliga i livsmedelsbutiker men annars är apotea.se bra, de har mycket mer att välja på och fraktfritt.
Pukka Licorice and Cinnamon
Lakritsrot är en sån där ingrediens som förekommer väldigt mycket i örtteer. Kan förstå varför, den ger en angenäm söt lakritssmak till teet (många andra ingredienser verkar mest ge doft och inte så mycket smak). Tyvärr har den dock blodtryckshöjande egenskaper och "överdriven konsumtion" rekommenderas inte om man har problem med högt blodtryck. Här har lakritsroten en central plats tillsammans med kanel som utöver sin typiska arom ger en lite pepprig smak, speciellt när påsen har fått ligga kvar länge i teet. Innehåller även kakao och kardemumma. Om man gillar lakrits och kanel, som jag gör, så är det här ett av de mer lättdruckna teerna från Pukka.
Pukka Vanilla Chai
Jag tänker mest på den här som en lite blygare kusin till det föregående teet, då kanel och lakrits är viktiga ingredienser även i detta. Vaniljen känner jag inte av så mycket, tyvärr.
Pukka Night Time
Ett "rogivande" te för kvällsbruk. Innehåller de i detta sammanhang typiska ingredienserna kamomill, som jag har lärt mig att tolerera men fortfarande inte är nåt större fan av, och valerianarot. Havregräsblommor, lavendel och lindblomma är de ingredienser som lyfts fram i texten på framsidan av paketet. Smaken är lite svår att beskriva, som med många örtteer. Den är liksom... örtte-ig, helt enkelt, och den lite fräna kamomillen är ganska tydlig. Jag dricker inte teet i första hand för smakens skull, men det har blivit en del av min kvällsrutin och rutiner är viktiga att ha.
Pukka Womankind
Ett... kvinno-te, antar jag? Kanske heter det så för att det är rosa. Det hela är lite oklart. Ingredienslistan är hursomhelst ganska lång och omfattar bl.a. rödbeta, tranbär och shatavari-rot, eller hängsparris. Hibiskus, en annan standardingrediens som jag inte lyckats lära mig att älska, kommer fram ganska mycket och ger en syrlig ton. Jag kommer nog inte att köpa om det här, men det går ner.
Clipper Organic Sleep Easy Infusion
Jag gillade det här kvällsteet lite mer än Pukkas variant även om jag hade svårt för det i början, ny till örtteer som jag var då. Det innehåller utöver kamomill även rooibos, med sina toner av bränd plast som jag har svårt för. Men tonerna av apelsin i doft och smak är trevliga.
Clipper Organic Orange & Coconut Infusion
Det här teet smakar ungefär som man skulle förvänta sig av namnet. Smaken är inte så komplex eller fyllig men helt okej. Det känns mest som varm, lite besk (på grund av apelsinskalet) apelsinsaft med kokostoner.
Garant Kanel, ingefära och kardemumma
Jag tänkte att jag skulle testa en lite billigare variant också. Det här teet luktar precis som glögg och smakar nästan ingenting, bara lite beskt. Men 'ingenting' är ju ett helt okej alternativ till 'direkt illa', och jag vill egentligen mest ha nåt varmt i magen, så det går ner och den småmysiga glöggdoften är en bonus. Jag hade föredragit en lite fylligare smak dock.
Pukka Licorice and Cinnamon
Lakritsrot är en sån där ingrediens som förekommer väldigt mycket i örtteer. Kan förstå varför, den ger en angenäm söt lakritssmak till teet (många andra ingredienser verkar mest ge doft och inte så mycket smak). Tyvärr har den dock blodtryckshöjande egenskaper och "överdriven konsumtion" rekommenderas inte om man har problem med högt blodtryck. Här har lakritsroten en central plats tillsammans med kanel som utöver sin typiska arom ger en lite pepprig smak, speciellt när påsen har fått ligga kvar länge i teet. Innehåller även kakao och kardemumma. Om man gillar lakrits och kanel, som jag gör, så är det här ett av de mer lättdruckna teerna från Pukka.
Pukka Vanilla Chai
Jag tänker mest på den här som en lite blygare kusin till det föregående teet, då kanel och lakrits är viktiga ingredienser även i detta. Vaniljen känner jag inte av så mycket, tyvärr.
Pukka Night Time
Ett "rogivande" te för kvällsbruk. Innehåller de i detta sammanhang typiska ingredienserna kamomill, som jag har lärt mig att tolerera men fortfarande inte är nåt större fan av, och valerianarot. Havregräsblommor, lavendel och lindblomma är de ingredienser som lyfts fram i texten på framsidan av paketet. Smaken är lite svår att beskriva, som med många örtteer. Den är liksom... örtte-ig, helt enkelt, och den lite fräna kamomillen är ganska tydlig. Jag dricker inte teet i första hand för smakens skull, men det har blivit en del av min kvällsrutin och rutiner är viktiga att ha.
Pukka Womankind
Ett... kvinno-te, antar jag? Kanske heter det så för att det är rosa. Det hela är lite oklart. Ingredienslistan är hursomhelst ganska lång och omfattar bl.a. rödbeta, tranbär och shatavari-rot, eller hängsparris. Hibiskus, en annan standardingrediens som jag inte lyckats lära mig att älska, kommer fram ganska mycket och ger en syrlig ton. Jag kommer nog inte att köpa om det här, men det går ner.
Clipper Organic Sleep Easy Infusion
Jag gillade det här kvällsteet lite mer än Pukkas variant även om jag hade svårt för det i början, ny till örtteer som jag var då. Det innehåller utöver kamomill även rooibos, med sina toner av bränd plast som jag har svårt för. Men tonerna av apelsin i doft och smak är trevliga.
Clipper Organic Orange & Coconut Infusion
Det här teet smakar ungefär som man skulle förvänta sig av namnet. Smaken är inte så komplex eller fyllig men helt okej. Det känns mest som varm, lite besk (på grund av apelsinskalet) apelsinsaft med kokostoner.
Garant Kanel, ingefära och kardemumma
Jag tänkte att jag skulle testa en lite billigare variant också. Det här teet luktar precis som glögg och smakar nästan ingenting, bara lite beskt. Men 'ingenting' är ju ett helt okej alternativ till 'direkt illa', och jag vill egentligen mest ha nåt varmt i magen, så det går ner och den småmysiga glöggdoften är en bonus. Jag hade föredragit en lite fylligare smak dock.
tisdag 14 mars 2017
Hej Linköping
Igår satt jag på Swebus 830 från Göteborg till Linköping som hundratals gånger förut och störde mig på samma saker som alltid. Chaufförens taffliga snack i högtalarna, att sitta och vara nervös över att eventuellt behöva sitta bredvid en total främling i timmar vid varje hållplats, att det alltid ska gå på 40 000 människor i Jönköping. Ja det är inte så farligt, jag vet (för det mesta brukar jag inte behöva sitta bredvid nån och blir det så är det ändå ingen fara liksom). Bara små irritationsmoment. Men sen kom jag på! Att det kanske var sista gången igår. För jag flyttar härifrån om en månad.
På fredag fyller jag år, skitmånga. Har bott här i uppåt femton år nu. Det här var min ljusnande framtid som kom och gick *bittert skratt*. Det känns väl som att det var meningen att det skulle bli nåt mer men. Vad ska man dyka ner i den gamla känslosörjan för. Känslor kan man i stort sett ha eller mista. Framför allt känns det nog skönt, egentligen.
Idag har jag varit på sjukhuset och gjort en massa tester efter doshöjningen. EKG, blodprov, urinprov, blodtryck. Gillar det för det är den enda gången nån nånsin tar på mig, suck. Sköterskan var snäll. Det var torrt blåsigt väder ute, yrande damm som åkte in i ögonen. Våren kommer i lagom takt. Jag köpte nåt onödigt nagellack på H&M.
Ska bo hos mormor är det tänkt. Också en bostadssituation man kan ha i sina mid-thirties. Men det blir okej. Jobbsökning och sånt har jag inte tagit tag i än, sitter och knackar på uppsatsen fortfarande. Men hoppas bli kvar med det värsta den här veckan. Det är ju bra att jag har en hållpunkt nu i alla fall, i och med flytten.
På fredag fyller jag år, skitmånga. Har bott här i uppåt femton år nu. Det här var min ljusnande framtid som kom och gick *bittert skratt*. Det känns väl som att det var meningen att det skulle bli nåt mer men. Vad ska man dyka ner i den gamla känslosörjan för. Känslor kan man i stort sett ha eller mista. Framför allt känns det nog skönt, egentligen.
Idag har jag varit på sjukhuset och gjort en massa tester efter doshöjningen. EKG, blodprov, urinprov, blodtryck. Gillar det för det är den enda gången nån nånsin tar på mig, suck. Sköterskan var snäll. Det var torrt blåsigt väder ute, yrande damm som åkte in i ögonen. Våren kommer i lagom takt. Jag köpte nåt onödigt nagellack på H&M.
Ska bo hos mormor är det tänkt. Också en bostadssituation man kan ha i sina mid-thirties. Men det blir okej. Jobbsökning och sånt har jag inte tagit tag i än, sitter och knackar på uppsatsen fortfarande. Men hoppas bli kvar med det värsta den här veckan. Det är ju bra att jag har en hållpunkt nu i alla fall, i och med flytten.
onsdag 8 mars 2017
Ännu ett wiki-tips
Så här på internationella kvinnodagen så kan jag ju passa på att tipsa om en favoritkvinna ur historien, nämligen bad gal Ingegerd Knutsdotter.
fredag 3 mars 2017
someone is lillgammal on the internet
Läser en del bloggar jag råkat ramla in på bara för att jag stör mig på personen bakom. Ja jag kan så klart inte berätta nåt mer men det är en människa som har så fruktansvärt lillgammal stil när den skriver? Blir helt fascinerad. Men den bara skriver och skriver och ingen kommenterar nånsin, år efter år av prydliga prudentliga präktiga små meningar. Oh the humanity. Förmodligen skulle den få liknande aversionskänslor av min blogg om den hittade hit. Men vi drivs förmodligen av samma sak, ett evigt pladdrande ut i intigheten för att man känner sig ensam och måste få uttrycka sig nånstans, göra sin världsbild gällande, manifestera sin existens.
Varför stör man sig så mycket på folk? Det kanske är nåt evolutionärt. Det är jobbigt, jag skäms över mig själv när jag tänker elaka saker om andra. Men nånstans mitt i alltihopa finns det kanske en vilja att förstå.
Varför stör man sig så mycket på folk? Det kanske är nåt evolutionärt. Det är jobbigt, jag skäms över mig själv när jag tänker elaka saker om andra. Men nånstans mitt i alltihopa finns det kanske en vilja att förstå.
söndag 26 februari 2017
Önsketänkande och dagdrömmerier
Det blir väldigt tydligt (även om jag redan visste det) när jag läser några av mina tidigare texter att mina motivationer i livet handlar väldigt mycket om saker som liksom ligger utom räckhåll och som... förmodligen alltid kommer att göra det. Jag drömmer om att bli radikalt annorlunda än den jag är idag, och göra saker som jag bara skulle kunna klara av när jag väl kommit dit -- framförallt sånt som har att göra med att skapa och utöva meningsfulla relationer med andra. Det är en av få saker som jag lyckas bygga upp en känsla av mening kring. Tyvärr räcker inte motivationen så långt när det gäller att faktiskt få mig att ta mig framåt i livet och avsluta mina projekt (host utbildningen host). Det blir att jag fastnar i ett passivt dagdrömmeri.
Nu när vi har den deppiga inledningen ur vägen så ville jag väl mest prata om hur vissa, såna som absolut inte har samma problem. Alltså såna där som verkar ha ett rationellt, förnuftigt, instrumentellt, pragmatiskt, vinstoptimerande tänkande kring personlig utveckling och att uppnå mål i livet. Hur såna människor ibland bara totalt verkar sakna förståelse för hur såna som jag funkar. De förstår inte den meningsskapande kraften i dagdrömmerierna, hur de blir som en religion, ett sorts löfte om att livet skulle kunna vara nånting mer. Nånting annat.
Eller också gör de det, men har uppnått en högre mognadsnivå och bara fnyser åt den typen av pubertala villfarelser. Hursomhelst. Jag vill verkligen bli mer rationell, pragmatisk och vinstoptimerande själv. Lovar. Men snälla fatta att jag inte bara kan stöpa om hela mitt känslomässiga värderingssystem på två sekunder till att vara inställt på saker som är mätbara och greppbara och realistiska (mer pengar, bättre sex, whatever). Sånt tar tid.
Man gör sig inte av med en illusion som uppfyllt ett känslomässigt syfte bara sådär. Det är väl lite som att komma över nån man varit förälskad i. Ett sorgearbete, nästan. Och man måste hitta nåt som kan ersätta det. Jag är i och för sig mer inne idag på att det viktiga är att träna sig till att vara mindre påverkad av känslor över huvud taget, och mer utveckla ordentliga rutiner i livet så att man kan få arbete gjort. Men alla har väl nåt som driver dem, nåt som skapar mening? Och är man som jag, det vill säga nån sorts fuckup som lever ett socialt isolerat liv kanske utan ordentlig sysselsättning, ja då blir det så lätt att man bygger upp nån sorts fantasi kring hur livet borde vara och lägger meningen där. Jag ser hur det är destruktivt på ett rationellt plan. But the heart wants what it wants.
Ja, det har var några hastigt nedkladdade röriga tankar, jag har säkert fel i en del av mina resonemang och det är nog många fler saker man borde ta in när man resonerar kring personlig utveckling och sånt. Men det var bara nåt jag funderade på när jag var ute och promenerade igår.
Nu när vi har den deppiga inledningen ur vägen så ville jag väl mest prata om hur vissa, såna som absolut inte har samma problem. Alltså såna där som verkar ha ett rationellt, förnuftigt, instrumentellt, pragmatiskt, vinstoptimerande tänkande kring personlig utveckling och att uppnå mål i livet. Hur såna människor ibland bara totalt verkar sakna förståelse för hur såna som jag funkar. De förstår inte den meningsskapande kraften i dagdrömmerierna, hur de blir som en religion, ett sorts löfte om att livet skulle kunna vara nånting mer. Nånting annat.
Eller också gör de det, men har uppnått en högre mognadsnivå och bara fnyser åt den typen av pubertala villfarelser. Hursomhelst. Jag vill verkligen bli mer rationell, pragmatisk och vinstoptimerande själv. Lovar. Men snälla fatta att jag inte bara kan stöpa om hela mitt känslomässiga värderingssystem på två sekunder till att vara inställt på saker som är mätbara och greppbara och realistiska (mer pengar, bättre sex, whatever). Sånt tar tid.
Man gör sig inte av med en illusion som uppfyllt ett känslomässigt syfte bara sådär. Det är väl lite som att komma över nån man varit förälskad i. Ett sorgearbete, nästan. Och man måste hitta nåt som kan ersätta det. Jag är i och för sig mer inne idag på att det viktiga är att träna sig till att vara mindre påverkad av känslor över huvud taget, och mer utveckla ordentliga rutiner i livet så att man kan få arbete gjort. Men alla har väl nåt som driver dem, nåt som skapar mening? Och är man som jag, det vill säga nån sorts fuckup som lever ett socialt isolerat liv kanske utan ordentlig sysselsättning, ja då blir det så lätt att man bygger upp nån sorts fantasi kring hur livet borde vara och lägger meningen där. Jag ser hur det är destruktivt på ett rationellt plan. But the heart wants what it wants.
Ja, det har var några hastigt nedkladdade röriga tankar, jag har säkert fel i en del av mina resonemang och det är nog många fler saker man borde ta in när man resonerar kring personlig utveckling och sånt. Men det var bara nåt jag funderade på när jag var ute och promenerade igår.
lördag 18 februari 2017
"jag älskar dig"
Försökte titta lite på den där SVT-serien som har kommit, Bonusfamiljen. Stängde av efter nåt halvt avsnitt, kanske försöker igen senare men orkade inte just då. Inte för att det var helt värdelöst sådär men jag tycker det är rätt jobbigt att titta på teve och film överlag och när det är svenskt så är man ju alltid mer uppmärksam på halvkass dialog och andra tonmissar, vilket gör det ännu jobbigare. En annan sak som ledde till att tålamodet tog slut var den höga förekomsten av en av de absolut sämsta amerikanska kulturimporterna till Sverige, nämligen det här med att folk ska säga "jag älskar dig" i tid och otid.
Jag vet inte när det hände men tydligen är det En Grej i barnfamiljer nu att man ska säga det till sina barn hela tiden? Och att barnen ska lära sig säga det själva, innan de ens kan prata ordentligt och desto mindre konceptualisera olika komplexa känslor. Antar att tanken är att det liksom ska sätta sig i ryggmärgen på nåt sätt, usch.
Nu verkar det användas som... hälsningsfras, i princip? Folk slänger ur sig det i slutet av telefonsamtal. Det var nåt utbyte mellan en far och en son i mellanstadieåldern där det verkade yttras tre gånger under en halv minut. Pappan (i färd med att lämna sonen på skolgården): Hejdå, jag älskar dig. Förresten, här får du en tidig födelsedagspresent! Sonen: Tack! Jag älskar dig! Pappan: Älskar dig med, varsågod! – Ja kanske inte riktigt så men det kom så många samtidigt att jag knappt hängde med.
Det svenska uttrycket känns mycket sämre lämpat för att strösslas omkring som konfetti, också. "I love you" flyter liksom bara av tungan, ajlöööhju. Medan ordet älska har det där aviga konsonantklustret i mitten så det liksom fastnar i munnen. Plus att jag typ tänker på Tommy Nilsson eller nån när jag hör det. Och så ska det vara! Det ska inte vara nåt man häver ur sig hursomhelst, hör ni det ungdomar. Detta inlägg sponsrades av metylfenidat och för mycket koffein.
Jag vet inte när det hände men tydligen är det En Grej i barnfamiljer nu att man ska säga det till sina barn hela tiden? Och att barnen ska lära sig säga det själva, innan de ens kan prata ordentligt och desto mindre konceptualisera olika komplexa känslor. Antar att tanken är att det liksom ska sätta sig i ryggmärgen på nåt sätt, usch.
Nu verkar det användas som... hälsningsfras, i princip? Folk slänger ur sig det i slutet av telefonsamtal. Det var nåt utbyte mellan en far och en son i mellanstadieåldern där det verkade yttras tre gånger under en halv minut. Pappan (i färd med att lämna sonen på skolgården): Hejdå, jag älskar dig. Förresten, här får du en tidig födelsedagspresent! Sonen: Tack! Jag älskar dig! Pappan: Älskar dig med, varsågod! – Ja kanske inte riktigt så men det kom så många samtidigt att jag knappt hängde med.
Det svenska uttrycket känns mycket sämre lämpat för att strösslas omkring som konfetti, också. "I love you" flyter liksom bara av tungan, ajlöööhju. Medan ordet älska har det där aviga konsonantklustret i mitten så det liksom fastnar i munnen. Plus att jag typ tänker på Tommy Nilsson eller nån när jag hör det. Och så ska det vara! Det ska inte vara nåt man häver ur sig hursomhelst, hör ni det ungdomar. Detta inlägg sponsrades av metylfenidat och för mycket koffein.
| Stämning |
tisdag 14 februari 2017
Limerence
Såhär på alla hjärtans dag tänkte jag tipsa om den här Wikipedia-artikeln om begreppet "limerence" (limerens?), alltså alla de konstiga beteendena man har när man är sådär besatt förälskad i nån, som jag råkade hitta häromveckan. Visste inte att nån hade hittat på ett ord för det. "At their most severe, intrusive limerent thoughts can occupy an
individual's waking hours completely, resulting—like severe addiction—in
significant or complete disruption of the limerent's normal interests
and activities, including work and family. For serial limerents, this
can result in debilitating, lifelong underachievement in school, work,
and family life." Där fick man alltså ett nytt ord för sig själv: serielimerent! Det är väl jag och Ester Nilsson. Undrar om det finns en stödgrupp nånstans.
fredag 3 februari 2017
Möjlig berättelse om mig själv som ung
Efter att jag skrev det där inlägget för nåt år sen om fenomenet "brev folk skriver till sig själva som unga" har jag funderat mer på förflutna versioner av mig själv. Kanske omvärderat en del. Det går ju inte att komma ihåg exakt hur man var, hur livet var (rätt långtråkigt för det mesta, gissningsvis), hur man tänkte. Men man har nån sorts uppfattning om vem man var och min har nog ofta varit ganska negativ. Varför kunde jag inte ha gjort mer av mitt liv? Varför var jag så sjåpig, så mesig. Så slapp. Jag som fick så många chanser och så mycket till skänks i livet.
Jag ville mest utveckla det jag skrev för ett litet tag sen. Det där om mötet med världen, med andra, och framför allt med mina jämnåriga. Jag har ju funderat på om det kan ha varit så att det blev för jobbigt och ledde till att jag mådde dåligt hela tiden. Och om detta kanske bidrog till att jag med tiden la mig till med en väldigt undvikande livsstrategi, började hålla mig undan alltmer, förlora mig i mina dagdrömmar på heltid.
Jag gillar den berättelsen om mig själv, oavsett hur sann den nu är, därför att jag nånstans kan känna en ömhet inför den jag var i stället för att bli arg. Mitt viktigaste självförbättringsprojekt just nu handlar om självförtroende, att skaffa nån sorts positiv självbild och göra mig av med de där eviga diffusa skuld- och skamkänslorna. Och då kan det ju passa bra med en lite mindre komprometterande uppfattning av vem jag var som ung och varför jag blev som jag blev: Därför att jag var heartbroken över att den sociala biten inte fungerade som jag hade hoppats på, och då var det till slut som att allt blev meningslöst och jag inte orkade med nånting längre.
Min främsta motivation i livet är social. Jag har alltid tänkt att det där, att lyckas ha Roligt Med Jämnåriga och Hitta Kompisar, liksom är den yttersta belöningen i livet. (Ja, det och Skaffa Pojkvän så klart, men det kändes som överkurs.) Men det verkade skita sig med den saken ganska tidigt i livet. Grundskolan var mest ett evigt gående omkring ensam på diverse gråa skolgårdar. Gymnasiet och tjugoårsåldern ett sorts kamp för att rycka upp sig och vara normal, där det kändes som att jag förlorade hela tiden. Varenda gång jag befann mig i ett nytt socialt sammanhang såg jag nya vänskapsband bildas i blixtsnabb takt runt omkring mig och hamnade efter direkt, för att sen hamna i nån sorts odefinierad social periferi.
Samtidigt är det märkligt nog så att jag även bitvis försökt ha en identitet som nån sorts "nörd". Nån som inte behöver andra, en introverterad typ med näsan i böckerna, på evig jakt efter kunskap. Sen, när jag inte lyckades spela den rollen särskilt bra heller utan bara orkade gå runt och dagdrömma i stället, skämdes jag väl för det också.
Jag antar att jag växlat mellan att tänka på de här problemen som, å ena sidan, en fråga om en avgörande brist på naturlig förmåga att vara social på ett avslappnat vis och som, å andra sidan, en fråga om brist på ansträngning. När tanken på Roligt Med Jämnåriga kändes som en sorts skimrande enhörning strax bortom horisonten, nånting som skulle kunna förhöja existensen och ge livet mening, så var så klart den senare berättelsen lite mer hoppfull. Det är hemskt tråkigt att gå runt hela dagarna och fantisera om nånting som man är övertygad om att det aldrig kommer att hända. Så man lever hellre på hoppet, även om jag som sagt växlade en del och ibland tänkte mer på mig själv som ett hopplöst fall när det gäller sånt här (därav "nörd"-grejen). Men det får bieffekten att man går runt och förebrår sig själv hela dagarna över att man inte gör tillräckligt för att komma dit man vill. Man vet inte riktigt vad det skulle vara, och man är som sagt lite osäker på om det ens går. Jobbigt läge.
Sen efter år två på universitetet åkte alla klasskamraterna iväg på sina utlandsår (jag gick sån där internationell linje så alla skulle göra tredje året utomlands) och jag kunde inte åka än eftersom jag hade för många kurser efter mig. Så jag stannade kvar och läste nån orelaterad helterminskurs som inte krävde så mycket arbete, och hängde väl mest runt. Kanske trivdes jag med att ha det så. Kanske upptäckte jag att det var skönt att slippa ha folk omkring mig hela tiden och bara dagdrömma på heltid. Sen åkte jag iväg till Spanien på mitt eget utlandsår och allt gick åt helvete med studierna. Jag råkade av en slump börja dejta en kille under jullovet hemma i Gbg och sen tillbringade jag hela vårterminen med att gå runt och dra fötterna efter mig där i Valencia och dagdrömma om honom. Han brydde sig så klart inte om mig särskilt mycket (och vi hade inte så värst mycket gemensamt). Efter det var det som att jag aldrig riktigt fick upp nåt tempo i livet igen.
Jaehhh. När jag skriver detta tänker jag ändå mest "men skärp dig för helvete". Och så är det. Jag ska skärpa mig för helvete. Men det kanske går att både ha förståelse för sig själv och ändå ställa krav på sig själv.
Jag ville mest utveckla det jag skrev för ett litet tag sen. Det där om mötet med världen, med andra, och framför allt med mina jämnåriga. Jag har ju funderat på om det kan ha varit så att det blev för jobbigt och ledde till att jag mådde dåligt hela tiden. Och om detta kanske bidrog till att jag med tiden la mig till med en väldigt undvikande livsstrategi, började hålla mig undan alltmer, förlora mig i mina dagdrömmar på heltid.
Jag gillar den berättelsen om mig själv, oavsett hur sann den nu är, därför att jag nånstans kan känna en ömhet inför den jag var i stället för att bli arg. Mitt viktigaste självförbättringsprojekt just nu handlar om självförtroende, att skaffa nån sorts positiv självbild och göra mig av med de där eviga diffusa skuld- och skamkänslorna. Och då kan det ju passa bra med en lite mindre komprometterande uppfattning av vem jag var som ung och varför jag blev som jag blev: Därför att jag var heartbroken över att den sociala biten inte fungerade som jag hade hoppats på, och då var det till slut som att allt blev meningslöst och jag inte orkade med nånting längre.
Min främsta motivation i livet är social. Jag har alltid tänkt att det där, att lyckas ha Roligt Med Jämnåriga och Hitta Kompisar, liksom är den yttersta belöningen i livet. (Ja, det och Skaffa Pojkvän så klart, men det kändes som överkurs.) Men det verkade skita sig med den saken ganska tidigt i livet. Grundskolan var mest ett evigt gående omkring ensam på diverse gråa skolgårdar. Gymnasiet och tjugoårsåldern ett sorts kamp för att rycka upp sig och vara normal, där det kändes som att jag förlorade hela tiden. Varenda gång jag befann mig i ett nytt socialt sammanhang såg jag nya vänskapsband bildas i blixtsnabb takt runt omkring mig och hamnade efter direkt, för att sen hamna i nån sorts odefinierad social periferi.
Samtidigt är det märkligt nog så att jag även bitvis försökt ha en identitet som nån sorts "nörd". Nån som inte behöver andra, en introverterad typ med näsan i böckerna, på evig jakt efter kunskap. Sen, när jag inte lyckades spela den rollen särskilt bra heller utan bara orkade gå runt och dagdrömma i stället, skämdes jag väl för det också.
Jag antar att jag växlat mellan att tänka på de här problemen som, å ena sidan, en fråga om en avgörande brist på naturlig förmåga att vara social på ett avslappnat vis och som, å andra sidan, en fråga om brist på ansträngning. När tanken på Roligt Med Jämnåriga kändes som en sorts skimrande enhörning strax bortom horisonten, nånting som skulle kunna förhöja existensen och ge livet mening, så var så klart den senare berättelsen lite mer hoppfull. Det är hemskt tråkigt att gå runt hela dagarna och fantisera om nånting som man är övertygad om att det aldrig kommer att hända. Så man lever hellre på hoppet, även om jag som sagt växlade en del och ibland tänkte mer på mig själv som ett hopplöst fall när det gäller sånt här (därav "nörd"-grejen). Men det får bieffekten att man går runt och förebrår sig själv hela dagarna över att man inte gör tillräckligt för att komma dit man vill. Man vet inte riktigt vad det skulle vara, och man är som sagt lite osäker på om det ens går. Jobbigt läge.
Sen efter år två på universitetet åkte alla klasskamraterna iväg på sina utlandsår (jag gick sån där internationell linje så alla skulle göra tredje året utomlands) och jag kunde inte åka än eftersom jag hade för många kurser efter mig. Så jag stannade kvar och läste nån orelaterad helterminskurs som inte krävde så mycket arbete, och hängde väl mest runt. Kanske trivdes jag med att ha det så. Kanske upptäckte jag att det var skönt att slippa ha folk omkring mig hela tiden och bara dagdrömma på heltid. Sen åkte jag iväg till Spanien på mitt eget utlandsår och allt gick åt helvete med studierna. Jag råkade av en slump börja dejta en kille under jullovet hemma i Gbg och sen tillbringade jag hela vårterminen med att gå runt och dra fötterna efter mig där i Valencia och dagdrömma om honom. Han brydde sig så klart inte om mig särskilt mycket (och vi hade inte så värst mycket gemensamt). Efter det var det som att jag aldrig riktigt fick upp nåt tempo i livet igen.
Jaehhh. När jag skriver detta tänker jag ändå mest "men skärp dig för helvete". Och så är det. Jag ska skärpa mig för helvete. Men det kanske går att både ha förståelse för sig själv och ändå ställa krav på sig själv.
torsdag 19 januari 2017
Mat-drygon
En sak som folk faktiskt gärna får lägga av med är fan att ondgöra sig över andra människors matval. Jag pratar inte om typ veganer eller bantare nu, utan folk som rätt och slätt sitter och är dryga över andra människors smak när det gäller mat. Kom igen, av all meningslös positionering måste väl det här vara det löjligaste?! Glöm mellanstadie-mobbing, det är dagisnivå på det här.
"Ewww, folk som gillar ruccola/kvarg/knäckebröd/falukorv/marsipan/rosévin får minsann inte komma på mitt kalas." Så du menar på allvar att du över huvud taget dömer andra på grund av att de gillar en maträtt som inte råkar falla dig i smaken, alternativt inte tycker om nåt som enligt dig är höjden av kulinariska upplevelser? ... orka? Nån på twitter skrev att den ansåg att personer som inte gillar koriander borde "växa upp". Right back at you, hörru.
Apropå twitter så var det nån annan som rantade om att den hatade personer som fryser hela tiden, vill höja värmen inomhus och så vidare... Så ja, jag antar att bottennivån för meningslös positionering sänktes ännu ett snäpp där. *himlar med ögonen*
"Ewww, folk som gillar ruccola/kvarg/knäckebröd/falukorv/marsipan/rosévin får minsann inte komma på mitt kalas." Så du menar på allvar att du över huvud taget dömer andra på grund av att de gillar en maträtt som inte råkar falla dig i smaken, alternativt inte tycker om nåt som enligt dig är höjden av kulinariska upplevelser? ... orka? Nån på twitter skrev att den ansåg att personer som inte gillar koriander borde "växa upp". Right back at you, hörru.
Apropå twitter så var det nån annan som rantade om att den hatade personer som fryser hela tiden, vill höja värmen inomhus och så vidare... Så ja, jag antar att bottennivån för meningslös positionering sänktes ännu ett snäpp där. *himlar med ögonen*
tisdag 17 januari 2017
Inspo
Idag har varit en halvdålig dag. Eller rättare sagt, ett par saker har hänt som gjort mig på dåligt humör, behöver inte gå in på vad. I stället kan vi ju prata om några tankar som jag tycker är inspirerande (med tanke på att jag eventuellt håller på att förvandlas till en fullfjädrad självhjälps-idiot). Tror att allihopa flyter ihop lite men hoppas jag fick fram nåt vettigt i alla fall.
Goda vanor
Jag tror egentligen att det är ganska lätt att skaffa nya goda vanor när man väl börjat få pli på det. Det enda man behöver göra egentligen är ju att börja med vanan och sen upprätthålla den tillräckligt länge för att det ska börja kännas som en vana, och det verkar handla om ett par veckor. Ja, det beror ju kanske lite på hur svår just den saken är för en, men man behöver ju inte ta på sig nåt jättestort till att börja med. Nu har jag lagt om kosten, ändrat sovvanorna och har gått till skolan och gjort saker nästan varje dag i flera veckors tid. För nån annan kanske de sakerna är självklara men den enda man behöver jämföra sig med är ju man själv. Och en av de bästa sakerna med det är just att man får ett självförtroende i att man faktiskt kan förändra saker om man vill.
Odla sin trädgård
Det är väl ändå rätt så fint att man kan lära sig nya saker eller förändra sig själv (enligt ovan) eller skapa nånting, och det är saker som är mer eller mindre bestående. Det behöver inte vara så stora saker vart och ett för sig, men när det lagts på hög har man kanske nånting att vara lite stolt över. Jag tror man mår bäst av att tänka på sig själv som ett lärande, skapande, arbetande subjekt i stället för att bara oroa sig över hur man ser ut, både rent fysiskt och i mer bildlig mening, i andras ögon.
Självförtroende
Jag har gått runt med nån sorts diffusa skuld- och skamkänslor i typ hela mitt liv. Att leva bland spillrorna av ett havererat vuxenblivandeprojekt och inte kunna försörja sig själv gör ju verkligen inte saken bättre. Jag har skrivit tidigare om avund och irritationskänslor gentemot andra, och för ett tag sen slog det mig att det väl ändå vore för jävla skönt att slippa ha de känslorna. Har liksom mer sett de konstanta små sticken av avund och mindervärdeskänslor så fort jag ens ser andra människor eller hör dem prata som ett sorts fact of life tidigare, men jag tror att de kan vara ganska dränerande och jag tror faktiskt att de går att bli av med.
Hur? Ja, man får helt enkelt ha ett rationellt angreppssätt på det hela. Vad i mina handlingar och mitt sätt att hantera livet är det jag skäms över egentligen? Är det rimligt? I så fall får jag väl göra mitt bästa för att ändra på det, och i annat fall får man påminna sig om att det faktiskt inte är nåt att gnissla tänder över.
Jag tror att jag på nåt sätt har en bruten länk mellan min "styrenhet", alltså den delen av mig som försöker få nån styrsel på hela skutan och få mig själv att fatta vettiga beslut och medvetet gå i nån sorts konstruktiv riktning (mitt "överjag" om man så vill), och de exekutiva delarna som ska försöka genomföra de vettiga handlingarna. Jag kan helt enkelt inte lita på mig själv. Om jag tänker "i morgon vore det bra om jag gick upp innan klockan tio" så är det liksom ändå noll procents sannolikhet att det kommer hända. Jag har en bild av mig själv som en hopplös, opålitlig slashas och det har jag mått pissdåligt över.
Så, det vi måste göra är helt enkelt att återupprätta den där länken och på nåt sätt bygga upp nån sorts självförtroende som en person som faktiskt har lite pli på sig själv trots allt. Man får testa. Om jag säger till mig själv att sitta och plugga i två timmar nu, kan jag göra det? Jag menar, jag kan ju ändå inte vara fysiskt oförmögen till det, det måste ju gå på nåt sätt. Säger till mig själv på skarpen. Och se, då gick det faktiskt. Löjligt, men så är det. Genom att gång på gång demonstrera för sig själv att man kan genomföra det man föresatt sig så förstärker man den där länken. Med myrsteg.
Skitsamma
Mitt i all självförbättringsyra kan det ju vara skönt att påminna sig själv om att det mesta i slutändan inte spelar så stor roll. Folk (inklusive den där jävla snubben du av nån anledning har en crush på) skiter ändå i dig och ditt fula hår och dina små projekt och de flesta av dina handlingar påverkar egentligen inte så jättemycket. Äh, jag lyckas inte riktigt förklara hur jag menar men det handlar liksom om att försöka ha en lite små-blasé attityd och inte ha så stora förväntningar på saker och ting.
Goda vanor
Jag tror egentligen att det är ganska lätt att skaffa nya goda vanor när man väl börjat få pli på det. Det enda man behöver göra egentligen är ju att börja med vanan och sen upprätthålla den tillräckligt länge för att det ska börja kännas som en vana, och det verkar handla om ett par veckor. Ja, det beror ju kanske lite på hur svår just den saken är för en, men man behöver ju inte ta på sig nåt jättestort till att börja med. Nu har jag lagt om kosten, ändrat sovvanorna och har gått till skolan och gjort saker nästan varje dag i flera veckors tid. För nån annan kanske de sakerna är självklara men den enda man behöver jämföra sig med är ju man själv. Och en av de bästa sakerna med det är just att man får ett självförtroende i att man faktiskt kan förändra saker om man vill.
Odla sin trädgård
Det är väl ändå rätt så fint att man kan lära sig nya saker eller förändra sig själv (enligt ovan) eller skapa nånting, och det är saker som är mer eller mindre bestående. Det behöver inte vara så stora saker vart och ett för sig, men när det lagts på hög har man kanske nånting att vara lite stolt över. Jag tror man mår bäst av att tänka på sig själv som ett lärande, skapande, arbetande subjekt i stället för att bara oroa sig över hur man ser ut, både rent fysiskt och i mer bildlig mening, i andras ögon.
Självförtroende
Jag har gått runt med nån sorts diffusa skuld- och skamkänslor i typ hela mitt liv. Att leva bland spillrorna av ett havererat vuxenblivandeprojekt och inte kunna försörja sig själv gör ju verkligen inte saken bättre. Jag har skrivit tidigare om avund och irritationskänslor gentemot andra, och för ett tag sen slog det mig att det väl ändå vore för jävla skönt att slippa ha de känslorna. Har liksom mer sett de konstanta små sticken av avund och mindervärdeskänslor så fort jag ens ser andra människor eller hör dem prata som ett sorts fact of life tidigare, men jag tror att de kan vara ganska dränerande och jag tror faktiskt att de går att bli av med.
Hur? Ja, man får helt enkelt ha ett rationellt angreppssätt på det hela. Vad i mina handlingar och mitt sätt att hantera livet är det jag skäms över egentligen? Är det rimligt? I så fall får jag väl göra mitt bästa för att ändra på det, och i annat fall får man påminna sig om att det faktiskt inte är nåt att gnissla tänder över.
Jag tror att jag på nåt sätt har en bruten länk mellan min "styrenhet", alltså den delen av mig som försöker få nån styrsel på hela skutan och få mig själv att fatta vettiga beslut och medvetet gå i nån sorts konstruktiv riktning (mitt "överjag" om man så vill), och de exekutiva delarna som ska försöka genomföra de vettiga handlingarna. Jag kan helt enkelt inte lita på mig själv. Om jag tänker "i morgon vore det bra om jag gick upp innan klockan tio" så är det liksom ändå noll procents sannolikhet att det kommer hända. Jag har en bild av mig själv som en hopplös, opålitlig slashas och det har jag mått pissdåligt över.
Så, det vi måste göra är helt enkelt att återupprätta den där länken och på nåt sätt bygga upp nån sorts självförtroende som en person som faktiskt har lite pli på sig själv trots allt. Man får testa. Om jag säger till mig själv att sitta och plugga i två timmar nu, kan jag göra det? Jag menar, jag kan ju ändå inte vara fysiskt oförmögen till det, det måste ju gå på nåt sätt. Säger till mig själv på skarpen. Och se, då gick det faktiskt. Löjligt, men så är det. Genom att gång på gång demonstrera för sig själv att man kan genomföra det man föresatt sig så förstärker man den där länken. Med myrsteg.
Skitsamma
Mitt i all självförbättringsyra kan det ju vara skönt att påminna sig själv om att det mesta i slutändan inte spelar så stor roll. Folk (inklusive den där jävla snubben du av nån anledning har en crush på) skiter ändå i dig och ditt fula hår och dina små projekt och de flesta av dina handlingar påverkar egentligen inte så jättemycket. Äh, jag lyckas inte riktigt förklara hur jag menar men det handlar liksom om att försöka ha en lite små-blasé attityd och inte ha så stora förväntningar på saker och ting.
torsdag 5 januari 2017
Andras liv
(Ett gammalt utkast som jag lägger upp nu.)
En sak jag hatar är att behöva lyssna på främlingars konversationer. Typ att sitta på bussen och höra folk sitta och prata om sina pojkvänner, flickvänner, studier, jobb, semestrar, bolån, graviditeter, träning och övriga livsprojekt. Eller såna där personer som går runt och pratar i telefon högre än i normal samtalston (vad är ert problem egentligen?! Det rimliga i ett sånt läge borde väl snarare vara att sänka rösten?) så man får veta precis aaallt om hur roligt det var på Karros fest i fredags. Info om andras liv som jag inte valt att få höra. Värsta sorten är unga bredaxlade teknologsnubbar som pratar jättehögt med magstöd och ett ständigt flin i mungipan om allt de har på gång, de ska lära sig det eller det programmeringsspråket och bla bla bla. Inga hinder i livet, i n g a h i n d e r, bara ett helt obegränsat självförtroende som sträcker sig upp mot himlen och hela världen framför fötterna.
Jag kan inte inte lyssna aktivt: jag tar tvångsmässigt in all info, värderar den, jämför med mig själv och mitt händelselösa och socialt isolerade liv: blir på dåligt humör. Men ha hörlurar på dig då, din jävla sopa, säger ni. Joeeeh, jag borde väl det. Men vågar inte gå eller cykla med ljud i öronen, är ouppmärksam nog som det är och vill inte hamna i en trafikolycka. Men i övrigt, absolut. Ska försöka bli bättre på det.
Jag vill inte vara bitter, men det är svårt ibland. Det verkar sitta i ryggmärgen att tänka taskiga saker om andra. Jag förstår att de där människorna säkert är fina och bra när man väl lär känna dem (och ja, även de där självsäkra teknologkillarna har förmodligen också haft det jobbigt i livet nån gång). Det är mer masseffekten av dem som är jobbig. Kanske är det nån sorts skyddsmekanism mot det sjuka och totalt osmältbara faktum att det finns sju miljarder andra människor i världen som har sina egna liv och tankar och problem och glädjeämnen. Varje människa är ett eget universum och det finns hur många som helst och jag blir helt utmattad av tanken på det. Lättare att bara avfärda de flesta av dem som idioter.
Att befinna sig mycket på universitetet och ha ungdomar omkring mig, och påminnas om hur stressigt och påfrestande det är för mig, får mig att tänka en del på ungdomsåren. När man hade andra omkring sig jämt, såna man knappt kände eller inte alls. Jag funderar på om jag kanske var låggradigt deprimerad under hela den tiden. Nu kan jag ju isolera mig och leva i mina dagdrömmar och bygga upp en sorts illusion om att jag ändå har nåt att komma med. Egna tankar, talanger och så vidare. Det är bara ibland jag blir tvingad att Möta Världen och bli nertryckt i skoskaften, men förr i tiden var anstormningen konstant. Och jag har ju tydligen väldigt svårt att hantera det, så kanske jag mådde dåligt för jämnan då. Jag minns det i alla fall som att jag ofta var på dåligt humör och hade väldigt negativa tankar om mig själv.
Ja, den sociala biten och vem jag är eller borde vara i förhållande till andra verkar betyda väldigt mycket för mig på olika sätt vilket ju är sorgligt med tanke på att jag i princip levt som eremit. Jag önskar ibland att jag vore mer av en "nörd" eller vad man ska kalla det, nån som på allvar tyckte att det var roligare och intressantare med typ datorer eller tåg än människor och relationer. En del saker skulle kanske bli lättare då. Men, icke sa nicke.
En sak jag hatar är att behöva lyssna på främlingars konversationer. Typ att sitta på bussen och höra folk sitta och prata om sina pojkvänner, flickvänner, studier, jobb, semestrar, bolån, graviditeter, träning och övriga livsprojekt. Eller såna där personer som går runt och pratar i telefon högre än i normal samtalston (vad är ert problem egentligen?! Det rimliga i ett sånt läge borde väl snarare vara att sänka rösten?) så man får veta precis aaallt om hur roligt det var på Karros fest i fredags. Info om andras liv som jag inte valt att få höra. Värsta sorten är unga bredaxlade teknologsnubbar som pratar jättehögt med magstöd och ett ständigt flin i mungipan om allt de har på gång, de ska lära sig det eller det programmeringsspråket och bla bla bla. Inga hinder i livet, i n g a h i n d e r, bara ett helt obegränsat självförtroende som sträcker sig upp mot himlen och hela världen framför fötterna.
Jag kan inte inte lyssna aktivt: jag tar tvångsmässigt in all info, värderar den, jämför med mig själv och mitt händelselösa och socialt isolerade liv: blir på dåligt humör. Men ha hörlurar på dig då, din jävla sopa, säger ni. Joeeeh, jag borde väl det. Men vågar inte gå eller cykla med ljud i öronen, är ouppmärksam nog som det är och vill inte hamna i en trafikolycka. Men i övrigt, absolut. Ska försöka bli bättre på det.
Jag vill inte vara bitter, men det är svårt ibland. Det verkar sitta i ryggmärgen att tänka taskiga saker om andra. Jag förstår att de där människorna säkert är fina och bra när man väl lär känna dem (och ja, även de där självsäkra teknologkillarna har förmodligen också haft det jobbigt i livet nån gång). Det är mer masseffekten av dem som är jobbig. Kanske är det nån sorts skyddsmekanism mot det sjuka och totalt osmältbara faktum att det finns sju miljarder andra människor i världen som har sina egna liv och tankar och problem och glädjeämnen. Varje människa är ett eget universum och det finns hur många som helst och jag blir helt utmattad av tanken på det. Lättare att bara avfärda de flesta av dem som idioter.
Att befinna sig mycket på universitetet och ha ungdomar omkring mig, och påminnas om hur stressigt och påfrestande det är för mig, får mig att tänka en del på ungdomsåren. När man hade andra omkring sig jämt, såna man knappt kände eller inte alls. Jag funderar på om jag kanske var låggradigt deprimerad under hela den tiden. Nu kan jag ju isolera mig och leva i mina dagdrömmar och bygga upp en sorts illusion om att jag ändå har nåt att komma med. Egna tankar, talanger och så vidare. Det är bara ibland jag blir tvingad att Möta Världen och bli nertryckt i skoskaften, men förr i tiden var anstormningen konstant. Och jag har ju tydligen väldigt svårt att hantera det, så kanske jag mådde dåligt för jämnan då. Jag minns det i alla fall som att jag ofta var på dåligt humör och hade väldigt negativa tankar om mig själv.
Ja, den sociala biten och vem jag är eller borde vara i förhållande till andra verkar betyda väldigt mycket för mig på olika sätt vilket ju är sorgligt med tanke på att jag i princip levt som eremit. Jag önskar ibland att jag vore mer av en "nörd" eller vad man ska kalla det, nån som på allvar tyckte att det var roligare och intressantare med typ datorer eller tåg än människor och relationer. En del saker skulle kanske bli lättare då. Men, icke sa nicke.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)