Det blir väldigt tydligt (även om jag redan visste det) när jag läser några av mina tidigare texter att mina motivationer i livet handlar väldigt mycket om saker som liksom ligger utom räckhåll och som... förmodligen alltid kommer att göra det. Jag drömmer om att bli radikalt annorlunda än den jag är idag, och göra saker som jag bara skulle kunna klara av när jag väl kommit dit -- framförallt sånt som har att göra med att skapa och utöva meningsfulla relationer med andra. Det är en av få saker som jag lyckas bygga upp en känsla av mening kring. Tyvärr räcker inte motivationen så långt när det gäller att faktiskt få mig att ta mig framåt i livet och avsluta mina projekt (host utbildningen host). Det blir att jag fastnar i ett passivt dagdrömmeri.
Nu när vi har den deppiga inledningen ur vägen så ville jag väl mest prata om hur vissa, såna som absolut inte har samma problem. Alltså såna där som verkar ha ett rationellt, förnuftigt, instrumentellt, pragmatiskt, vinstoptimerande tänkande kring personlig utveckling och att uppnå mål i livet. Hur såna människor ibland bara totalt verkar sakna förståelse för hur såna som jag funkar. De förstår inte den meningsskapande kraften i dagdrömmerierna, hur de blir som en religion, ett sorts löfte om att livet skulle kunna vara nånting mer. Nånting annat.
Eller också gör de det, men har uppnått en högre mognadsnivå och bara fnyser åt den typen av pubertala villfarelser. Hursomhelst. Jag vill verkligen bli mer rationell, pragmatisk och vinstoptimerande själv. Lovar. Men snälla fatta att jag inte bara kan stöpa om hela mitt känslomässiga värderingssystem på två sekunder till att vara inställt på saker som är mätbara och greppbara och realistiska (mer pengar, bättre sex, whatever). Sånt tar tid.
Man gör sig inte av med en illusion som uppfyllt ett känslomässigt syfte bara sådär. Det är väl lite som att komma över nån man varit förälskad i. Ett sorgearbete, nästan. Och man måste hitta nåt som kan ersätta det. Jag är i och för sig mer inne idag på att det viktiga är att träna sig till att vara mindre påverkad av känslor över huvud taget, och mer utveckla ordentliga rutiner i livet så att man kan få arbete gjort. Men alla har väl nåt som driver dem, nåt som skapar mening? Och är man som jag, det vill säga nån sorts fuckup som lever ett socialt isolerat liv kanske utan ordentlig sysselsättning, ja då blir det så lätt att man bygger upp nån sorts fantasi kring hur livet borde vara och lägger meningen där. Jag ser hur det är destruktivt på ett rationellt plan. But the heart wants what it wants.
Ja, det har var några hastigt nedkladdade röriga tankar, jag har säkert fel i en del av mina resonemang och det är nog många fler saker man borde ta in när man resonerar kring personlig utveckling och sånt. Men det var bara nåt jag funderade på när jag var ute och promenerade igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar