vad vill man egentligen och vad kan man hoppas på

Ja, min "hjärtesorg" från häromveckan har väl delvis blivit inställd eftersom jag träffat personen igen i det vanliga sociala sammanhanget där vi brukar träffas och allt kändes mer eller mindre normalt, fast jag så klart inte kan veta exakt vad personen tänker eller tycker om mig eller hur/om den där kvällen ändrade hens omdöme om mig. Men det har ändå blivit lite mer ältande och jobbiga känslor kring det här, speciellt sent på nätterna. Jag har åtminstone under några månaders tid haft problem med att mitt humör blir sämre och sämre under dagens lopp, från helt okej under förmiddagen till ganska mulet under eftermiddagen och kvällen, för att sedan gå över till de här upprivna, maniskt ältande stämningarna kring midnatt. Fast just idag (som är en lördag) mår jag bra, och även igår mådde jag mestadels bra. Har tagit en paus från min alkoholpaus och sitter just nu och suger på det sista glaset rosévin. Idag har jag hållit på lite med ett sömnadsprojekt men när jag väl skulle börja sy så kunde jag inte byta nål i maskinen -- nånting satt i vägen. Det verkar som att nåt har gått sönder just i nålhållaren eller vad det nu heter. Väldigt frustrerande då det kändes som att jag äntligen började komma igång med sömnaden igen och jag har flera kjolar som jag vill fixa inför sommaren. Undrar hur lång tid det tar att få den reparerad. I värsta fall får jag väl köpa en ny.

Jag undrar lite vad det egentligen handlar om, den här intensiva längtan efter bekräftelse just från vissa personer som blossar upp mellan varven och sånär förgör mig. Kanske finns det nåt normalt i det nånstans, alltså nånting som personer med normal social funktion också upplever. Nån sorts impuls eller instinkt som finns till för att man ska kunna knyta an till andra människor som känns intressanta. Men det tar sig för stora proportioner just hos mig och gör att jag bara mår pissdåligt i slutändan eftersom jag inte har förmågan att upprätta den typen av reciprocitet som jag så gärna vill ha. Jag funderar lite över vad som är det bästa som kan hända egentligen. Det känns som att bekräftelse från personen (komplimanger, vänskapligt skämtande etc.) bara leder till att jag får upp hoppet om att jag ska lyckas bli vän med personen och få till nån sorts meningsfullt utbyte, där jag känner mig som den jag vill vara i ett socialt sammanhang. Och om det händer nånting som jag uppfattade som negativt, att det kändes som att personen betedde sig likgiltigt mot mig eller jag får för mig att den tycker att jag är töntig eller nåt. Ja då känns det som jordens undergång i flera dagar, som att jag har förstört allting. Jag är så trött på allt det här. Det är ovärdigt, jag är för gammal.

Jag tänker lite på den kvinnliga huvudpersonen, Marianne, i Normal People av Sally Rooney. (Jag läser ju inte så mycket annars men stavade mig igenom den i rysk översättning förra sommaren som ett led i mitt projekt att lära mig språket.) Att man borde vara lite mer som hon. Nu är jag långt ifrån lika fucked up som hon, eller borde i alla fall inte vara. Hon blev ju misshandlad under sin uppväxt och var dessutom utanför i skolan, jag hade åtminstone en kärleksfull familj även om relationerna med mina jämnåriga inte gick så bra. Fast jag kanske på nåt sätt har lyckats traumatisera mig själv (bra jobbat där) genom att misslyckas på det där sättet i min ungdom, sitta år ut och år in i olika deppiga lägenheter i Linköping och prokrastinera bort hela mitt liv. Sen är jag inte heller nån utpräglad overachiever-typ med ätstörningar och hela kittet, som hon. Men just det här att liksom aldrig be om nånting eller förvänta sig nån bekräftelse från andra människor, på nåt sätt. Varenda gång den där snubben lämnade henne så tryckte hon bara ner de där känslorna och stretade vidare med alla sina projekt i stället. Det är ändå nåt tilltalande med det, försöker hämta inspiration där.

Dag fyra

 Status: Kvart över elva på kvällen och jag tror inte att jag gråtit nåt på hela dagen, förrän alldeles nyss, men det var ingen stor gråt. Överlag verkar det väl bli värre på kvällen (igår natt hade jag en lite större gråtattack så det var lite knöligt att somna men gick till slut). Varit på kontoret, varit någotsånär produktiv, gått till gymmet för första gången på nån månad. Annars under dagen har väl stämningarna varierat, från ganska sänkt och ledsen till mittemellan till rentav ganska uppåt, men jag tänker på hela grejen kanske 90 % av tiden.

Jag simulerar diverse konversationer med personen i huvudet hela tiden -- så gör jag alltid, simulerar konversationer med folk i huvudet, så det är inget nytt i sig. Och ibland råkar de "gå bra", d.v.s. att personen i min fantasi inte blir arg eller oförstående, utan är snäll mot mig (haha), och då kan jag var på bra humör en stund. Alltså gud vad stört det här låter. Jag borde nog försöka ta mig till en psykolog och prata om de här problemen, för de är ju inte direkt nya, men ja. Vet inte hur man gör. Usch nu har jag gråten i halsen igen. 

Nu under kvällen har det kommit en massa tankar kring alla gamla saker jag skäms för i mitt liv, allt som jag tror verkar konstigt för såna som hen. Det gamla haveriet med studierna och hela vuxenblivandet under ungdomen, detta att jag aldrig haft nåt socialt liv eller nån pojkvän. Hen är en sån där extremt högpresterande, brutalt intelligent typ som bara verkar ha bränt igenom livet i 180 och dessutom socialt väldigt högfungerande, många vänner etc.. Det tycks plåga mig nåt enormt att hen ska få veta allt det där om mig, men samtidigt vill jag också att hen ska få veta, bara för att få det överstökat liksom. Fantiserar om att skicka en bild på diagnos-lappen från neuropsykutredningen. Ja nu vet jag ju inte ens om vi nånsin kommer att ses igen så det kanske inte ens är aktuellt. Men hen vet i alla fall redan att jag inte är nåt vidare på fester. Och om hen fick veta hur jag mår nu skulle hen väl bli äcklad -- jävla psykbrud typ. (Haha "hen" hit och dit... könet på personen kan man väl räkna ut ganska lätt... men jag vill bara försöka hålla det så anonymt det går)

Äh, jag tänkte det skulle vara bra att fortsätta följa upp hur det går med det här psykbrytet dag för dag men nu lyckades jag ju bara börja gråta igen. Annars har jag märkt att just skrivande är nånting som verkar distrahera ganska effektivt från jobbiga tankar men kanske bättre att skriva om annat framöver.

Uppdatering hjärtesorg dag två

 Woop, har nästan inte gråtit alls idag (bara lite på förmiddagen och nån droppe på eftermiddagen). Ge mig en medalj, någon. Just nu känner jag mig bara likgiltig och väldigt trött, har ju inte sovit ordentligt på några dagar. Har väl börjat landa i att hela grejen var dum och att jag måste komma tillbaka till verkligheten d.v.s. att jag är en soon-to-be klimakteriekärring med nån sorts svårförklarat dolt handikapp som leder till diverse problem i vardagen, men som jag tappert kämpar vidare med, och att jag förmodligen kommer dö ensam. Men att det kanske inte gör så mycket eftersom jag i grunden är mycket bättre på att vara ensam än tillsammans.

Jag antar att det som gjort ondast är just det här att man tror att den andre har en bild av en som är mycket bättre än vad man är i verkligheten. Att den trodde att jag var värd att vara dens kompis. Och nu är den illusionen liksom död och det känns så himla sorgligt att hela världen bara blir helt grå. (Ja egentligen vet jag ju inte så mycket om vad hen egentligen tyckte eller tycker om mig men jag kan ju inte gärna fråga liksom.) Ska inte utveckla mer för det finns en risk att jag börjar gråta igen. Hoppas att jag kan sova i natt.

*"Creep" med Radiohead spelas i bakgrunden*

Ja ursäkta men nu när jag ändå håller på och vältrar mig i min misär kan jag ju ändå gnälla lite till. Denna extremt söndagiga söndag är verkligen en fascinerande upplevelse för det är ändå ganska länge sen som jag upplevde såna här känslor. Bara detta att gråta. Jag har ju saknat att gråta lite grann, eftersom jag lite har tappat förmågan till det de senaste åren. Har inte haft en stor gråtning sen vintern 2016-2017. Det var nåt liknande som triggade det den gången, fast ändå inte. Minns hur jag i såna lägen kunde gräva ner mig i sängen och bara gråta i en timme eller så, och att det ändå fanns nån sorts njutning i det. Idag är det inte riktigt så, utan jag har bara gått runt i lägenheten och duttat och fixat med det ena och det andra, och så kommer de där attackerna mellan varven och jag börjar snyfta och rycka vid diskbänken typ. Men det varar bara i några sekunder. Sen börjar jag tänka på annat igen.

Känner igen just vad som hände igår från min ungdom, att uppleva mig själv som socialt otillräcklig, att vilja vara lättsam och trevlig och föra högkvalitativ konversation o.s.v., men misslyckas totalt och liksom gå in i nån sorts paniktillstånd. Sitta i ett hörn med en blank min. (Jag har inte varit drabbad av panikångest i mitt liv men igår kändes det fan som att jag inte kunde andas och som att det var 100 grader varmt därinne, så jag kanske var på väg ditåt en liten stund.) Men sånt händer ju inte i mitt liv idag så ofta. I skolan och början av universitetet hade jag såna upplevelser rätt ofta tror jag. Tro fan att jag mådde dåligt och hade en negativ självuppfattning.

Jag vet inte, jag har tyckt att det ändå är positivt att träna mig själv socialt o.s.v., men ibland kan jag känna att jag bara borde lägga ner och bara dra mig undan från alla sociala aktiviteter i stället. För det blir ju alltid så här. Jag projicerar hela meningen med livet på att vissa människor ska tycka om mig och sen kraschlandar jag på det här idiotiska sättet. Men vad ska jag göra i stället? Bara undvika människor som känns sådär lockande, och aktivt söka mig till såna som känns menlösa? Vad är det då ens för mening? Just nu känns det mellan varven som att jag liksom inte står ut med att vara inuti mitt eget huvud, att jag bara vill stänga av mina tankar, men inte kan. 

Funderar på om jag borde höra av mig och tacka för igår, det hade väl varit artigt. Men vet inte vad jag ska skriva. "Tack för igår, förlåt att jag tillbringade hela kvällen med att sitta i ditt vardagsrum och försöka att inte få en panikattack". "Tack för igår, ha en trevlig sommar ifall vi inte ses" funderar jag på men det låter som ett självmordsbrev eller nåt. Vill ju liksom inte lämpa på hen mitt dåliga mående heller (hen är säkert bakfull och har annat att tänka på). JAJA jag hoppas att sviterna efter det här inte blir alltför långvariga i alla fall. Hälsningar från ert favorit-nervvrak

hide the pain

Hör ibland en viss spaning om överexploateringen av sorg, trauma och deppiga erfarenheter i media, ofta i ganska raljerande ton, nu senast i nån kulturkrönika i GP (hittar inte krönikan så jag kan länka till den men skitsamma, den är säkert bakom betalvägg ändå). Alltså: "Varför måste kändisar non-stop sitta i olika underhållningsprogram i teve och berätta om sin taskiga barndom, sitt dödsfall i familjen eller sin psykdiagnos." Har också hört lite olika spaningar kring vad det Betyder, alltså vad det är i vår kultur som ger upphov till detta. Läste till exempel nånstans att det kanske beror på att smärta och död är så avlägsen i vår moderna kultur, men att vi fortfarande har ett behov att grotta ner oss i misär. Ett behov som förr skulle ha tillfredsställts bland annat av att få titta på offentliga avrättningar och kroppsstraff, men idag får vi alltså tv-fejor som sitter och gråter ut över sin alkade pappa i stället. Betyg på den analysen blir 3/5. Alltså, jag håller väl med om att det finns en sorts drift hos människan att titta på obehagligt våld, avrättningar och lemlästning (om inte annat finns det ju mängder av blodiga skräckfilmer som många gillar att titta på) men jag tror inte att just den driften har så jättemycket att göra med att nån typ ståuppkomiker ska berätta om sin autistiska son i nåt mysprogram på teve.

Här kommer då i stället min lilla take. Jag tror att det handlar om en sorts överkompensation för de ganska starka sociala koder och regler som finns mot att prata om allt som är det minsta deppigt, jobbigt eller sorgligt i nästan alla sociala sammanhang. Detta trots att väldigt många faktiskt har deppiga, jobbiga eller sorgliga erfarenheter som de har en längtan efter att få prata med andra människor om.

Nu får jag väl reservera mig för att min sociala erfarenhet är väldigt begränsad men jag har ju trots allt levt i den här kulturen i snart 40 år och jag har en tydlig känsla av att det ej är comme-il-faut att sätta sig i fikarummet på jobbet eller på AW:n och berätta om sin panikattack som man hade i helgen eller sitt pågående svinjobbiga uppbrott från flickvän/pojkvän som man mår så piss av att man knappt pallar att gå upp på morgonen. (Vill också påminna om att panikångest är en folksjukdom och uppbrott från pojkvänner/flickvänner också är en rätt så "allmänmänsklig" upplevelse.) Ja, jag vet att just de jag nämnde är exempel på ganska ytliga sammanhang, det kan ju hända att folk har o-ytliga sammanhang där de kan prata depp också. Men jag har aldrig haft några nära vänner och jag skulle tippa på att det egentligen är ganska vanligt att inte ha några nära vänner. Speciellt bland folk som mår dåligt, eftersom ju brist på socialt stöd är länkat till att må dåligt.

Jag tror att när en kändis pratar om sin bipolära sjukdom i teve och andra kändisar sitter runtomkring och uttrycker medlidande och det är allmänt mysig, accepterande stämning, så är detta en fantasi man själv kan sitta och leva sig in i. "Oh, tänk vad härligt om jag hade kunnat berätta för Lena på ekonomiavdelningen om att jag blev mobbad när jag var liten, och liksom få lite värme och stöd tillbaka. I stället för att behöva gå runt med det här påklistrade leendet hela tiden." (Och bakom det påklistrade leendet finns också den där känslan av att inte ha nåt att komma med socialt, eftersom just ens egna erfarenheter inte räknas lika mycket som andras erfarenheter av att ha gjort en massa saker som psykiskt friska människor gör -- typ plugga utomlands och ha svinkul, åka skidor etcetera. Eftersom en stor del av allt som man är bara utgörs av mörker i olika former så blir det väldigt lite kvar om man bara ska vara positiv hela tiden, vilket gör att man liksom känner det som att man inte har nån personlighet kvar, vilket kanske gör att man nojar och deppar ännu mer eftersom man liksom inte kan connecta med andra människor. Man bara sitter där med sin stela mask och säger "njääärhääaahäää" och skrattar nervöst typ.)

Jag är lite skör idag. Anledningen till att jag skriver om detta just nu är att jag försökte gå på fest igår, vilket jag upplevde att det inte gick så bra, trots att jag fruktansvärt gärna ville att det skulle gå bra, vilket ledde till att jag i stort sett grät mig till sömns i morse. Jag skulle egentligen vilja komma med lite kontrasterande punkter kring den sociala normen att man måste hålla en glad trevlig stämning också. Jag menar, jag gillar glad trevlig stämning själv. Och jag gillar personer som är psykiskt friska och starka och glada (speciellt personen som jag var på fest hos igår). Och jag förstår att även personer som verkar starka och glada utåt kan bära på jobbiga erfarenheter också o.s.v.. Och jag förstår att det tar energi att lyssna på folks jobbiga berättelser, jag är inte ens själv så peppad på att höra andras jobbiga berättelser. Den där fantasin om att få berätta om sig själv och att få sympati från andra, det är nåt lite egotrippat och oattraktivt över det också, jag vet inte. Men orkar inte brodera ut mer kring det nu. Ville bara skriva av mig typ.