Såg att senaste numret av Ingenjören hade en special om arbetslivet för personer med Aspergers syndrom, eller "asperger" som det enligt dem kan kallas. Bläddrade bara igenom lite, det såg väl bra ut. Jag tycker att det är lite lustigt att benämningarna Aspergers syndrom, "aspie" och så vidare hänger i så mycket som de gör, att de är så populära. Själva diagnosen finns ju inte kvar i diagnosmanualen längre. Det är inte fråga om nåt "eufemism-löpband" där, att man måste byta ut ordet vart tionde år på grund av stigmatisering. Folk verkar snarare gilla att använda det om sig själva.
Jag vet fortfarande inte hur jag känner inför att använda det om mig själv, alltså huruvida jag stämmer in på det. Min grundinställning är nog fortfarande att det är omöjligt att komma fram till nåt slutgiltigt svar på det, och att det i viss mån är meningslöst att försöka, men kan inte sluta tänka på det ändå. Det handlar väl om identiteter i slutändan och man kan inte låta bli att vilja ha en. Identitet, alltså. Och varför den sociala biten inte funkat är väl nåt jag alltid kommer att undra över, eftersom det varit en sån stor källa till besvikelse i mitt liv. Jag menar, att jag är avvikande funktionsmässigt i det avseendet på nåt sätt borde väl vara sant. Det är inte som att jag struntat i att skaffa kompisar på pin kiv. Men avviker jag verkligen på ett typiskt autistiskt sätt?
Jag har aldrig tänkt på mig själv som en som har svårt att läsa av stämningar, ansiktsuttryck, tonfall och så vidare. Har snarare alltid känt mig helt hyperkänslig för såna saker (kan ju knappt titta på teve för att jag är så plågad av sekundärskam till exempel). Nu funderar jag på om det där kanske är en överkompensationsgrej. Att jag i min längtan efter bekräftelse från andra och min rädsla att göra fel på olika sätt har börjat övertolka minsta lilla signal från människor omkring mig. När jag tänker tillbaka på skoltiden tycker jag mig minnas en hotfull, men ändå lite hoppfull, känsla av att famla i mörkret. Kanske har jag inte alls nån intuitiv förmåga att förstå andras beteenden. Kanske har jag bara gått runt i hela mitt liv och försökt bygga upp modeller för hur folk fungerar, överdrivet komplexa modeller med medioker prediktionsförmåga. Äh. Jag vet inte.
Jag blir hur som helst ofta lite sur på vissa "stolta autister" som ska ondgöra sig över hur löjliga "neurotypikerna" är med sitt intrikata sociala spel och sina subtila signaler etc.. Som hävdar att det är så mycket lättare att prata med andra autister för att de minsann kör med raka puckar. Dels för att jag är lite trött på hela "spy galla över överordnad folkgrupp"-grejen överlag, typ feminister som ska komma med utstuderat elaka och sårande kommentarer om hur Alla Män minsann är så himla värdelösa och hopplösa och i princip borde sätta eld på sig själva. Jo, jag har skrattat åt några av skämten, och det är kanske fel att fokusera på att t.ex. feminister är elaka mot män ibland när en del mäns beteende gentemot kvinnor är sju resor värre, men jag tycker det blir lite utmattande och liksom tröstlöst med alla frätande nedrigheter i längden. Tycker man kan vara lite snälla mot varandra i stället. Jag håller förmodligen bara på att bli gammal.
Men det blir så märkligt när just autist-aktivister gör det. Det heter ju ändå "autismspektrumet" av en anledning, många är inte supertydligt det ena eller det andra. När jag hör såna kommentarer blir min känslomässiga reaktion oftast "Oh no, tänk om jag själv är en sån där fruktansvärd neurotypiker som de pratar om? :(", eftersom jag är osäker på hur pass hög autism-cred jag egentligen har. Och det är just det där, känslan av att behöva leva upp till nåt i utbyte mot ökad förståelse, som gör att jag drar mig för att committa till etiketten. Är fascinerad över hur självsäkra en del är i sina autist-identiteter. Men har ju visserligen alltid varit fascinerad över hur nån kan vara säker på nåt över huvud taget, i stället för att uppleva världen som ett hopplöst utmattande gytter av detaljer som man kan fetglömma att nånsin få nån ordning på, som jag. Höhö. (Jo, jag vet att det inte är nån vidare verkshöjd på spaningen att Världen Är Komplicerad.)
För mig är den "naturliga sociala förmågan", eller vad det nu är som icke-autister eventuellt besitter, i alla fall inte alls nåt fånigt eller onödigt. Det har snarast status av nåt magiskt, gäckande och potentiellt väldigt meningsskapande. Jag hade det nästan som religion som yngre, tanken på att jag nån dag skulle kunna liksom knäcka koden och bli socialt lyckad. Samtidigt misstänkte jag ofta (sen tidiga tonåren) att jag saknade nån sorts medfödd utrustning som behövdes, vilket ju är lite anslående i ljuset av den diagnos jag senare fick.
Ja, så här kan man ju hålla på. Det jag vill ha sagt är kanske: Det är en väldigt fin och bra och användbar förmåga att ha, att kunna känna in andra människors sinnesstämningar och kommunicera på ett intuitivt vis. Det är också okej att inte ha den förmågan. Förmodligen är det många som ligger nånstans mittemellan också. Eftersom det finns fler som har den än som inte har den så får de som inte har den ofta försöka anpassa sig efter majoriteten. Det kan vara jobbigt och smärtsamt på olika sätt och bli ett hinder i livet, men man får kämpa på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar