Mer boll sen

Tror att det inte förrän ganska nyligen gått upp för mig att man verkligen måste välja i livet, höhö. Jag tänker på hobbyer och sånt, och yrkesintressen, och projekt i största allmänhet. Jag har så mycket jag vill göra, men tiden är ju begränsad. Rita, hålla på med musik. Allt utseenderelaterat, jag menar dels nagellack som ju är en hobby sen länge, men sen hela "vara kvinna"-grejen med allt vad det innebär av hårborttagning, hårborttagning, hårborttagning, smink, kläder, hudvård, bantning och hårborttagning. Ja, en del av det där (nagellacket främst) är ju mer lustfyllda och kul grejer och en del är mer relaterade till hur jag vill presentera mig själv socialt, och en del av det (kläder) är väl lite av båda.
Sen bär jag en längtan efter att lära mig sy och annat pyssel också. För ett tag sen tittade jag jättemycket på Barbie-videor på YouTube, alltså folk som gör om Barbie-dockor med nytt hår och ansiktsmålning, gör kläder och möbler till dem och så vidare. Gud vad sugen jag var. Jag har liksom aldrig släppt tanken på Barbie sen jag var liten – älskade det då, älskar det fortfarande innerst inne. Men jag kan inte tillåta mig själv att släppa loss den sidan av mig själv, det vore ett sånt slöseri med resurser.
Nu har det gått över lite till sömnad och textil. Tittar på ett par jätteduktiga tjejer på YouTube som gör fantastiska skapelser av gamla second hand-kläder. Jag har ju haft ett par såna projekt, främst att färga textilier men har rent av suttit och handsytt saker (fult och dåligt, så klart) bara för att jag varit så sugen. Och nu har jag tillgång till symaskin... Men, nej. Att skaffa en sån hobby går inte att motivera. Lägga upp nån kjol eller göra nån liten ändring för att få mer användning av nåt gammalt plagg ibland, kanske. Men att lära sig sy på nån sorts nivå där man kan skapa användbara saker från scratch är svårt och har begränsad praktisk användbarhet.
Och rita borde jag egentligen inte heller, även om jag är ganska begåvad. Det är bra för att kunna göra personliga presenter till folk, men att jag ska lägga en massa tid på att "skapa konst"... näe, det är frivolt och onödigt. Samma sak med musik. Har varit sugen på att skaffa en hyfsad mikrofon så jag kan spela in saker (har nåt presentkort på 4sound med 600 spänn kvar på, det kanske skulle räcka en bit?). Har en känsla av att det där med att skapa musik på dator och sitta och peta i nåt musikprogram kan vara typ höjden av skoj i hela världen. Men... nej.
Det enda som är vettigt att lägga tid på nu är att försöka förbättra kunskaperna inom det område där jag valt att utbilda mig, och försöka hitta ett jobb. Ja, jag är en sopa och har inte lyckats göra mycket av de sinnessjuka resurser som slängts på mig. Jag är 33 och mitt cv är typ en enda lång lucka och som student har jag presterat i bästa fall mediokert. Men har råkat välja en inriktning där arbetsmarknaden ser helt glödhet ut just nu så kanske finns det en chans för mig och jag är skyldig mig själv och alla andra att göra mitt bästa.
Vet inte ens vad problemet är egentligen, varför jag inte kan fokusera min energi åt nåt vettigt håll. Jag tycker att matte och programmering är ganska kul, det är bara att... jag egentligen tycker att annat är roligare, kanske? Och att teknikbranschen verkar så jävla stressig. Utvecklingen går så fort (det finns redan AI som på egen hand kan koda ihop program utifrån verbala instruktioner, läste jag).
Och jag har så mycket konstigt känslobagage kring det här p.g.a. hur det gått med studierna och vad det betydde för mig och min självbild, alltså det känns som att det skulle ta år att nysta upp alla trassliga neuroser*. Alltså jag jobbar med mig själv, och bra dagar känns det som att det värsta trasslet håller på att lösas upp. Och jag vet att självförtroende är en färskvara och handlar om vad man gör. Och man ska inte tycka synd om sig själv. Men känslor av den här typen kommer ju faktiskt i vägen ibland.
Man är ju så privilegierad som ens har de här problemen, hjälp. Ja. I alla fall. Jag borde välja en hobby, kanske högst två, och lägga resten av tiden på jobbsökning och att lära mig nya saker som är relevanta för min eventuella karriär. Jag ger mig själv tillåtelse att säga nej till fritidsintressen, helt enkelt.
(Inläggets titel kommer från en låt av gruppen Fattaru, Karriär, från skivan Jordnära från 2003)

*Så kort sammanfattat som jag kan: Man var en ful och tråkig tjej som var jättelessen för att ingen ville hänga med den, och så hittade man på den här planen att man skulle bli INGENJÖR, och då skulle alla tycka att man var cool (väldigt tveksam verklighetsbild där?), och så... ja. Nu är man en ful och tråkig kvinna i nedre medelåldern som ingen vill hänga med, och som dessutom misslyckats på tekniska högskolan. Där är väl grundproblemet men jag har skitmånga andra komplicerade ångestfyllda känslor kring det här, inte minst hur man ska förhålla sig till alla duktiga flickan-tjejer i de här branscherna som inducerar så kraftiga känslor av avund, mindervärde och skam i mig att jag bara vill avlida (de flesta är dessutom mer lyckade som kvinnor, har snygg figur och pojkvän och en härligt lättsam och okomplicerad attityd och sånt). Och så alla de här feministiska diskussionerna om att KVINNOR MINSANN KAN men motarbetas av män som känner sig hotade, ja, JAG VET, men JAG KAN INTE?!!! Eller, jag är liksom halvduktig som bäst, får jag finnas över huvud taget då liksom? Och sen skäms jag för att ha önskat mig rätten att få vara en medioker jävla förlorare och ta fokus från genuint begåvade och drivna kvinnor och deras viktiga problem, herregud, en INGENJÖR borde ju alltid sätta yrkesmässig kompetens i första rummet. Och så vidare. Det blir  nån sorts fraktalliknande överlagringar av skam som i slutändan leder till en upplevelse av att vara helt genomrutten och liksom förbrukad som människa. (Har dessutom fått en känsla av att många andra ingenjörer dras med liknande neuroser, fast kanske har sämre självinsikt, och att det liksom skapar en giftig stämning i hela tekniksvängen. Men det kanske bara är projektion.)