Dagarna flyter på, och jag sysselsätter väl mig (mest med att typ dricka te och ta promenader, känns det som, men i alla fall). Bara nån gång emellanåt trillar jag ner i nåt existentiellt hål och tänker på. Ja. Att man finns. Och är pissgammal och numera alltså bor ... hos mormor? Och har vaskat hela sin ungdom och ... så vidare. Idag kom jag till exempel att tänka på mina chanser att nånsin hitta nån som kanske kan lära sig att tycka om mig och var tvungen att gråta en skvätt. Ja, det är för mycket alltihopa. Men som sagt. För det mesta håller jag mig sysselsatt.
Snart är det sommar och somrarna är ju i och för sig alltid konstiga ändå. Ödsliga, riktningslösa. Runtomkring mig är folk inriktade på att få ut maximal njutning ur sina surt förvärvade lediga stunder, "slappa", sitta i solen. För en gångs skull är det inaktiviteten, det vill säga det jag brukar ägna min tid åt, som är normen och det eftersträvade, men allt känns bara så fel. Där går jag runt i fula kläder (så svårt att klä sig vettigt på sommaren), en evig svettrand i pannan, den migräninducerande solen i ögonen och med nån sorts lågintensiv stum panik inuti.
Asså förlåt för att jag är ett emo, vet egentligen inte om jag borde skriva så mycket om ~känslor~, börjar allt oftare känna att det liksom är olämpligt. Borde nog inte skriva över huvud taget, och borde väl inte ge luft åt känslorna kanske. Men jag tänker att det här åtminstone ett tag till får vara min skräphög där jag kan få ut den här typen av gnäll. Kunde ju skriva privat dagbok men det känns så tråkigt, som att lägga tid på att formulera sig på en papperslapp och sen kasta den i en sjö.
Jag har blivit kontaktad av en gammal bekant på LinkedIn vilket känns så märkligt på många sätt. Tittade på hens kontaktlista. Herregud. Nån av de gamla klasskamraterna är numera Postdoctoral Research Fellow på, låt säga, ett prestigefyllt universitet utomlands. Och här går jag och skrotar, liksom. Utöver alla eventuella jobbiga känslor kring sånt här -- andras karriärer, alltså -- så är det ju rätt fantastiskt. Som en sällsamt lysande parallell värld som nån gång nuddat vid min egen. Minns när jag lånade ut toaletten i mitt studentrum till personen som numera är Postdoctoral Research Fellow under nån nollningsaktivitet som hölls utomhus i närheten, en augustikväll för så många år sen. Alla dessa märkvärdiga (på ett bra sätt, alltså) människor som korsat mina vägar.
Jaha, nu gråter jag igen. Äh, jag orkar inte med mig själv nu. Ryck upp dig ditt dumma gamla skrälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar