resa

Det här med att "resor" anses vara det bästa livet har att erbjuda, det är ju bra onödigt. Det är inte min spaning från början, men jag håller med så jädra mycket! Att det är nån sorts allmän uppfattning att man måste åka iväg på långväga nöjesresor så fort man har råd och möjlighet, menar jag. Blir speciellt provocerad av resor till tropiska platser, att folk åker runt halva jordklotet för att sitta på en strand i två veckor och dricka en sliskig drink ur en kokosnöt. Hur kul kan det ens vara? Är det verkligen värt att smälta x antal kvadratmeter av polaristäcket för det? Får nästan en nihilistisk känsla av det. "Jag skiter i exakt allt och alla, jag SKA ha min meningslösa yolo-konsumtion av sol och bad, världen går ändå under snart, det är väl lika bra att göra processen så kort det går."
Jag vet att det är lättare att döma andras lyxkonsumtion än sin egen ibland. Jag konsumerar också jättemånga saker som är dåliga men som kanske i viss mån ger en meningskänsla -- kläder från lågpriskedjor, till exempel. Jag vet att vissa är förmögna till att njuta av extremt soligt och varmt väder och aktiviteter av typ "ligga på strand" även om jag själv mest mår dåligt av de sakerna, och att många får vinterdepression. Och om det nu känns genuint meningsskapande eller som nånting man verkligen mår bättre av så får man väl åka till den där söderhavsön, då. Vill mer ifrågasätta den här normen att alla älskar att resa. (Såg en lista på intressen man inte bör ange på sin Tinder-profil där resor ingick eftersom "alla gillar det".)
Det finns de som verkligen tycker att resor i allmänhet är det som ger livet mest mening. Jag tror det krävs en viss personlighetstyp för det. Att man måste vara sådär äventyrssugen och lätt uttråkad och liksom älska att vara utanför sin comfort zone på nåt vis. Och ha lätt för sig på det sociala planet. Och kunna leva i nuet. Det är så klart fina egenskaper i sig, säger inte annat. Jag förstår om man vill vara en sån person. Att det låter tråkigt att säga "nej, jag vill inte resa för man måste planera så jävla mycket och jag känner mig bara vilsen och ensam när jag går runt i främmande städer i främmande länder". Det är tråkigt! Jag erkänner, jag är tråkig. Men jag tror att många andra känner likadant innerst inne, och tror även att det är helt omöjlig att bli en reseälskare om man inte har anlag för det. Och det borde väl vara okej med tanke på att nöjesresor är en av de absolut sämsta sakerna för miljön? Det sista vi behöver just nu är väl folk som känner sig tvingade av nån sorts social norm att åka på semester långt bort när de inte ens vill det. Äeh, stanna hemma i stället. Äg din tråkighet, liksom