Tuttarna

För ett tag sen var det nån video, gjord av nån amerikansk college-tjej med en vloggkanal, som trendade på YouTube. Den hette nånting med "NN's guide to going braless" och till slut kunde jag inte låta bli att klicka, eftersom jag själv går utan behå för det mesta och väl tycker att det är ett lite intressant ämne. Nu får jag upp en massa förslag på andra likadana klipp med unga rådjursögda amerikanska tjejer som pratar peppigt om sitt val att skippa behån. Här är ännu ett, komplett med den där glättiga pling-plong-ukulele-musiken som är på allting nuförtiden:

Seriöst, börjar bli så trött på den där ukulelemusiken

Ja, det är väl så klart kul att de där unga feministtjejerna finns och håller på i denna ohemula värld. Nåväl, jag tänkte att jag skulle skriva lite om mina tuttar. Det är ju min blogg, vad fan.
Mitt förhållande till min kropp har väl inte alltid varit tipptopp. Jag har aldrig haft riktiga ätstörningar (jo, jag vet att Alla Aspie-Tjejer Har Ätstörningar, antar att det är det slutgiltiga beviset på att jag inte "har" asperger då), fast jag jojobantade mig i princip igenom femton-till-tjugofemårsåldern. Men jag har lagt åtskilliga mängder tid och energi som jag aldrig kommer få tillbaka på att önska att jag såg annorlunda ut.
Min kropp är, vad ska man säga... oregelbunden. Barbapappa-formad. Jag har en stor benstomme, breda axlar och höfter, stor bröstkorg, stort huvud. Fettet lägger sig mest på magen, och lite i två valkar på ryggen och ett par irriterande kuddar på insidan av låren som verkar vara specialdesignade för maximalt skav. Inte ens när jag var s.k. normalviktig under gymnasietiden var jag i närheten av att ha platt mage, jag såg typ ut att vara gravid i femte månaden. Och tuttarna? Tja, de är väl bara marginellt större än vad de flesta män i min viktklass har. Faktum är att jag förmodligen inte skulle ha särskilt svårt att passera som kille med annan frisyr och klädstil (inte för att jag försökt).
Det kändes så viktigt att vara fin när man var ung. Fin och framförallt: NORMAL. Det var det jag önskade mig hetast av allt. Det fanns så många tjejer, så himla himla många, som bara var så där perfekta utan att försöka. De hade pinnsmala vanliga barnkroppar fram till trettonårsåldern, och sen ploppade de där perfekta toppiga A- eller B- eller C-kuporna ut och lite lagom kvinnliga former började bildas. Varför, vaharföhöhöhööör!!! måste just jag se ut som en oformlig säck? Och om jag nu skulle vara tjock, varför kunde jag inte åtminstone vara tjock med lite oomph liksom? Lite T'n'A? (Obs, till eventuella normalsnygga tjejer eller tjocka tjejer med oomph som läser detta, inget illa ment. Ni hade säkert nog med era egna problem.) Det enda puberteten gav mig var saker som krulligt gigantiskt hår, svettiga armhålor och en fjunig mustasch. Och besvikelse.
Varför kändes allt det här så jobbigt? Det var inte primärt en fråga om mina chanser med det motsatta könet. Jag hade ett ganska komplicerat förhållande till det där med killar och min sexualitet och kände mig inte alls säker på att jag egentligen borde ha en pojkvän, det kändes liksom rätt avlägset, även om jag var förälskad i olika oåtkomliga killar hela tiden (det är lite svårt att förklara, kanske nån annan gång om jag orkar). Kanske hade det med social relevans att göra på nåt sätt. Kanske kändes det som att jag inte fanns, att ingen skulle se mig, för att jag såg konstig och anskrämlig ut. Eller såg mig gjorde ju folk, jag var i högsta grad synlig med mitt burriga hår och min kroppshydda och min rödbruna duffelkappa som mamma köpt åt mig på Gudrun Sjödén och min tendens att sitta och sova i olika skrymslen och vrår i skolan p.g.a. kronisk sömnbrist. Men se mig som nån som spelade roll.
Ja, och sen gick jag i Viktväktarna och bantade ner mig lite och började köpa egna kläder och göra ett mer seriöst försök att verka normal, och så började jag i gymnasiet. Men jag var fortfarande oformlig, bara inte lika tjock. Och ganska olycklig, förmodligen. Samma längtan, samma tristess. Och, som jag rörde vid i föregående inlägg, så är det förmodligen inte så jättestor skillnad nu när jag är dubbelt så gammal. Men det känns inte alls så viktigt att se normal ut längre eller att de eller de jeansen ska sitta snyggt på en (det var ingen stretch i jeansen då, fattar ni vilken fulländad figur man måste ha för att kunna få den där rätta tajta passformen? Sån brutal social avskiljare verkligen. Well played, kapitalismen.).
Skolvärlden, och i viss mån universitetstiden om man går en programutbildning på tekniska högskolan som jag gjorde, är en påtvingad social gemenskap där olika hierarkier med nödvändighet uppstår som alla måste förhålla sig till. Hamnar man på en ofördelaktig plats blir konsekvenserna inte nådiga. Nu för jag en undangömd existens mest för mig själv, och de flesta i min ålder är mest intresserade av att skaffa barn och köpa bostadsrätter och göra karriär. Visst blir jag avundsjuk på andras framgång ändå, men jag har betydligt större möjligheter att välja bort info om andras liv. I skolan får man andra människors härliga gemenskap som man inte passar in i nertryckt i halsen hela tiden och det känns som att peppras med konstanta nålstick och det blir ganska utmattande i längden.
Ja, nu kom jag ganska avämnes i den här texten och det blev mest svammel. Hade väl tänkt ta upp andra aspekter av just det där med att ha små bröst och vara tjock som tjej, och kanske min egen guide to going braless. (Men det är inte så komplicerat, ha en oformlig kofta över bara. Och är det för varmt för det så se till att ta en mörkare eller mönstrad t-shirt där inte bröstvårtorna syns så mycket, typ. Och ha inte för höga ambitioner att se put together ut. Dumpy and schlumpy är lättare att lyckas med.)

P.S. Eftersom jag gnällde så mycket över hur töntig och utanför jag var i skolan så kanske jag ska passa på att säga att ingen egentligen var särskilt elak mot mig. Faktum är att en del händer sträcktes ut mot mig och att många var snälla. Det var väl mer min egen brist på social förmåga det kom an på.