Duktigheten

Innehållsvarning: Bantning och annan självförbättring.
Jag försöker vara duktig. Eller ja. Jag håller på med ett par olika självförbättringsprojekt. Min diet har jag ju nämnt tidigare, den har jag haft sen början av året. Den senaste veckan har jag startat ett av mina mer ambitiösa försök med att få ordning på sömnen också, detta eviga gissel i mitt liv. Jag skriver ner när jag gått och lagt mig, ungefär när jag somnat och när jag gått upp i ett Exceldokument. Försöker att ha nån sorts "nedvarvningssekvens" varje kväll där jag gör mig redo för att gå och lägga mig och är restriktiv med skärmtid sent på kvällen. Samtidigt har jag försökt vara mer aktiv under min vakna tid också. Pyssla och dona med olika projekt hela tiden. Gå till skolan. Laga mat. Diska. Plocka undan. Har rentav bäddat sängen två dagar i rad. Lägenheten ser fortfarande ganska trist ut, jag måste organisera bättre med förvaring etc. för att det ens ska kunna gå att ha det lite fint här, som det är nu ligger det alltid en massa slumpmässiga prylar överallt. Men ändå.
Idag blev jag påmind om hur svårt det är – i alla fall för mig – att inte bli knäpp i huvet av såna här projekt. Hur de automatiskt blir meningsskapande och hur man börjar hänga upp allting på dem. Så fort nån liten grej går fel blir man på dåligt humör och allt börjar kännas grått och hopplöst. Det som hände var följande: jag åt en glass. Efter att ha suttit i skolan hela eftermiddagen och inte ätit mer än nåt litet kex på över åtta timmar så var jag dessutom tvungen att åka och handla och bestämde att jag inte orkade vänta med att äta nåt tills jag kom hem, så jag köpte en Geisha-strut och åt när jag kom ut från Willys. Bråkade med mig själv hela tiden när jag åt den, kul verkligen. Verkar inte ha gått ner i vikt den här veckan heller, så det kändes extra olycksbådande.
Jag tänker att jag försöker vara förnuftig, inte tokbanta, bara vara restriktiv med sötsaker. Försöker intala mig själv att det är en fråga om att starta vettiga vanor, vanor som kan hjälpa mig att leva ett rimligare liv. Att det blir mindre risk för det där bantningstänket då. Minns gymnasietiden där jag nästan bara hade två saker i huvudet hela tiden: 1. jag måste bli smal, att bli smal är det enda som spelar nån roll i hela världen 2. jag vill äta två kilo choklad NU*. Hur jävla fuckad i huvet man var. Och jag tror det funkar bättre med den här kolhydratrestriktiva varianten, man slipper vara hungrig och sådär, man går inte runt och fantiserar om mat. Men helt slipper man alltså inte undan att lägga känslomässiga resurser på hela grejen.
Jag antar att det är nåt allmänt som gäller alla självförbättringsprojekt. Jag har ju på nåt sätt alltid tänkt att min enda chans är att bli nån annan. För den här gamla sopan kan jag ju inte gå runt och vara. Nåt mer måste det finnas. (Ja, jag vet att det låter sorgligt men livet är sorgligt ibland.) Well, nu gör jag ett ärligt försök liksom. Försöker, med myrsteg, hitta fram till gränserna för vad jag kan förvänta mig av mig själv.
Jag tror ändå överlag att det är en bra grej att ha projekt av olika slag på gång, även om man blir lite nipprig ibland. Tror att det kan vara nyckeln till nåt. Att försöka ta sina resurser och göra nåt med dem i stället för att bara låta dem läcka ut. Det är ändå trist att aldrig hinna göra vare sig nåt nyttigt eller nåt kul, som det tyvärr ofta brukar kännas. Och jag tror även att känslan av att ha nån form av kontroll över mitt liv och att bygga upp ett självförtroende när det gäller min förmåga att klara av det jag föresatt mig är viktig.

* Andra typiska gymnasietankar som förtjänar hedersomnämningar: ack om ändå Snubben Snubbsson i min klass kunde bli kär i mig, måste få MVG i det eller det, nånting med The Sims, nånting med nån kjol jag skulle köpa. Egentligen är det kanske inte särskilt stor skillnad på vad jag går runt och tänker på nu. Men jag fantiserar i alla fall inte om choklad längre och tur är väl det.