Jag har ju i viss mån tappat mitt intresse för skönhets-tutorials, men en av de guruer jag fortfarande följer troget på Youtube är Sharon Farrell. Mest för att hon har så trevlig personlighet och mysig dialekt, och lite för att hon ser helt annorlunda ut utan smink vilket på nåt sätt gör det extra roligt att följa processen till det färdigsminkade ansiktet. För ett tag sen startade Sharon också en personlig vloggkanal där man sporadiskt kan följa hennes liv.
En lite rolig sak med vlogg-klippen är att de till stor del handlar om hur Sharon sitter och redigerar sina tutorials, eller föregående dags vlogg. Inget konstigt med det så klart. Det verkar ta flera timmar att redigera ett videoklipp på fem-tio minuter så att det ser proffsigt ut, så det är klart att det blir en stor del av arbetsdagen om det är det man jobbar med. Jag tycker bara att det blir en lite lustig meta-känsla av att man gör "innehåll" som handlar om att man sitter och skapar "innehåll". En ask i en ask i en ask. Och så håller det på så hela dagarna.
Jag funderar på om det här säger nånting om framtidens arbetsliv. När alltfler jobb automatiseras (haha) så kanske nästan alla måste ha såna här jobb. Först väljer man en hobby som man tycker är rolig, sen blir man en guru på det området och lägger upp en massa information om den hobbyn på olika socmed-kanaler. Sen börjar man även lägga upp en massa "bakom kulisserna"-info om hur det går till när man skapar material till sina primära kanaler, och även till "bakom kulisserna"-kanalerna. Så blir hela livet en sorts oändlig innehålls-skapande-loop. Vet inte vad jag ska tycka om den eventuella utvecklingen, riktigt.
Det är som en extra knorr på det hela att det är just smink som är Sharons huvudsakliga expertisområde, eftersom smink på ett sätt handlar om att skapa en yta, bygga upp en fulländad fasad utåt. Finns det inte en spännande dynamik där, mellan framför och bakom kulisserna, mellan ytan och det ofullkomliga därunder? (Whooooa, you're blowing my mind, dude.)
Jag minns att jag en kväll under mina första år på universitetet, när jag bodde i studentkorridor, satt med några av mina korridorskamrater och slötittade på nån dokumentär om framtidsforskning. En engelsk förståsigpåare, som jag uppfattade som en fruktansvärt fånig människa, blev intervjuad. Han sa nånting om att vi alla i framtiden, när alla de livsnödvändiga jobben väl hade robotiserats, skulle kunna ägna oss åt "more important things, like writing poetry" eller nåt i den stilen. Det hela var mest minnesvärt för att jag, som även på den tiden var väldigt inbunden och inte vågade prata så mycket, råkade glömma av mig och irriterat muttra "herregud" för mig själv. Plötsligt märkte jag att alla tittade på mig och skrattade.
Ja, det var en utvikning. Jag vet inte riktigt vad det är i påståendet att poesi är viktigare än sånt arbete som vi idag betraktar som nödvändigt som jag stör mig på. Det är väl klart att konst kan vara viktig, på sätt och vis? Att ta hand om sjuka gamlingar eller städa toaletter är däremot oomstridligt viktigt därför att det måste göras. Men om vi hade robotar som kunde fixa det så skulle det väl inte vara viktigt på samma sätt längre, antar jag. Äh, jag vet inte. Tanken på ett samhälle där alla BARA driver omkring och "skapar innehåll" gör mig lite matt på nåt sätt, bara. Men det kanske är dit vi är på väg, där vi sitter och väljer ut material ur våra liv till våra sociala medier. Är ju långt ifrån oskyldig själv där. Fast egentligen kanske allt det där bara handlar om... att umgås, att berätta saker för varandra, ha ett utbyte. Vilket väl är så nära nån sorts fristående "mening" man kan komma i livet.
Jag verkar överlag fundera mycket kring det här med "mening" på sistone, men jag kommer inte så långt (som kanske märks på den här svamliga texten). Ja, det är väl ett svårt ämne att säga nåt vettigt om så jag får väl sluta nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar