Plötslig självacceptans?

Råkade se en bild på mig själv från förra sommaren passera förbi på bildspels-skärmsläckaren hemma hos mina föräldrar. Jag står inne på Eden Project (en turistfälla i Cornwall med gigantiska växthus) och tittar på nåt träd, bilden är tagen från nån höjd därinne på lite avstånd, tror inte jag vet att jag blir fotograferad. Jag har en röd kofta och en blå mönstrad kjol. Det finns inte så många helkroppsbilder på mig från de senaste åren, efter viktuppgången, så jag blir ofta lite chockad över hur rund jag faktiskt är. Men den här gången följdes den där förvåningen inte av det där typiska ångestmumlet, utan mer av nåt sorts... likgiltighet, kanske? Ja ja, där är en tjock kvinna strax över tretti som är jag. En med trassligt hår, slät rosig hy och en mjuk dubbelhaka och klädstil som en rar gammal tant. Kanske är det meningen att jag ska se ut så där. Jag vet inte, det var väl mer en flyktig känsla än en artikulerad insikt och den betydde förmodligen inte så värst mycket. Men den kändes ny och ovan.