Nagellack: Varför håller man på

Som jag nog nämnt ett par gånger tidigare på bloggen har jag ett stort intresse för nagellack. Jag samlar på lack (är uppe i runt 520 flaskor nu), byter manikyr ett par gånger i veckan, gör ibland enklare former av nagelkonst och tar bilder som jag lägger upp på Instagram. Eftersom jag funderar en del på vad det är som hindrar mig från att vara nån sorts funktionell samhällsinvånare – vad alla mina konstiga beteenden kommer sig av och vart alla mina begränsade resurser egentligen tar vägen – så har jag tänkt en del på varför jag egentligen håller på med det. Jag lägger ju ändå ner ansenliga mängder av både tid, pengar och tankekraft på det. Tänkte navelskåda lite om det (i efterhand blev det ganska mycket).

En sak är säker: Det är inte för att bli snygg eller se vackrare ut i andras ögon, framför allt inte killars. Jo, jag vill väl vara söt och drivs väl därvidlag av ungefär samma krafter som de flesta andra kvinnor, skulle jag gissa (d.v.s. tanken på att man förmodligen inte skulle tilldömas nåt människovärde över huvud taget annars). Och jag är väl inte helt främmande inför att manipulera mitt utseende på olika sätt för att se attraktivare ut – är ju "singel" (vägrar kännas vid ordet, haha) och hade gärna haft nån att kramas med. Men den motivationen räcker inte till för att springa på gymmet stup i kvarten, banta ner mig till hälften av min nuvarande kroppsvikt och skaffa silikontuttar, vilket är min bild av vad jag skulle behöva göra för blir en så kallad "snygg tjej". Faktum är att jag tror att effekten av mitt nagellack vad gäller mina chanser hos det motsatta könet är neutral till svagt negativ. Många killar – källa: fördomar – tycker nog att nagellack i nån annan färg än typ beige, eller möjligen rött eller rosa, bara ser barnsligt, brudigt och plottrigt ut, medan andra kanske skiter totalt i det eller inte lägger märke till det. (Brasklapp: Det finns säkert en massa andra förhållningssätt till nagellack representerade bland män, det här var som sagt bara mina fördomar.)
Det egentliga skälet är nog ganska trivialt. Jag triggar igång på färger, texturer, spännande optiska effekter, helt enkelt saker med iögonenfallande utseende. Och när jag ser dem vill jag äga dem, som den skata jag är. Jag kan gå in på Panduro och få ett mindre sammanbrott av alla färgglada band, snören, pappersbitar, klistermärken, piprensare och små behållare med glitter eller färg. Men jag pysslar inte så mycket och har sällan anledning att köpa såna prylar – vad ska jag med en väggbonad i makramé till, liksom? Heminredning orkar jag inte ta tag i, orkar ju inte städa ens en gång och är inte särskilt händig, så olika prydnader skulle bara ligga och skräpa. Vilken tur då att naturen har begåvat mig med tio små hårda ytor (eller tjugo, men tånaglarna blir det sällan av att jag målar) på min kropp att dekorera helt efter eget huvud. Nagellack är även tacksamt som ett sätt att piffa till sig lite extra, speciellt eftersom jag inte pallar att ha smycken eller andra lösa accessoarer på mig nån längre tid, och eftersom smink ofta har känts för komplicerat, kletigt och arbetsamt.

Finns det nån annan människa vars åsikt över huvud taget kommer in i ekvationen så är det nog andra nagellacksintresserade kvinnor på Instagram. Jag blir ju alltid glad för en like, och det känns ju lite extra kul med positiv feedback från mer insatta personer. Så det är väl relevant för den jete-intressanta och spännande frågan om huruvida nagelhobby kan vara feministiskt att notera att många av oss håller på i första hand för att roa oss själva och för att samlas tillsammans med andra kvinnor kring ett intresse. (Jag gissar på att smink, kläder, hudvård och andra utseenderelaterade intressen kan funka likadant, rent psykologiskt, för andra kvinnor.)
Finns det några nackdelar med hobbyn då? Tja, det går ju som sagt åt en del resurser, inte minst pengar. Jag kan känna att jag är lite trött på att sukta efter nytt hela tiden och konstant dividera med mig själv om vilka lack som är värda att lägga mina begränsade pengar på. Strömmen av olika färger och finisher från nagellacksproducenterna tar liksom aldrig slut och man blir aldrig riktigt nöjd, samtidigt som man börjar samla på sig så många lack att man inte hinner använda dem. I jakten på häftiga nya uttryck i glömmer man bort det enkla, att ett vanligt rött crèmelack också kan vara fint. Det finns liksom knappt tid för alla olika uttryck, speciellt om man ska hinna med att leva också. Många verkar, om än skämtsamt, jämföra sitt nagellacksköpande med ett beroende och det är så det känns ibland, som att man sugs in lite väl hårt i den där nagellacksvirveln.

Samlingen för några månader innan jag sorterade in den i min nya Helmer-hurts

Jag har haft ett par köpstopp på sistone och det har gått ganska bra. Det passar ju bra in i de tankar jag haft på sistone om att försöka utöva lite mer kontroll över mitt liv på olika sätt. Jag funderar lite på om jag borde organisera det tvärtom, att jag liksom har ett permanent köpstopp och små luckor under årets gång där jag tillåter mig att shoppa (typ min födelsedag, eller på utlandsresor). Det tål att tänkas på, men vi får se. Jag borde ha mycket viktigare saker att tänka på än nagellack, men det är väl just därför jag tänker på det jämt. Som en sorts flykt.